Replikerade också till Helsingin Sanomat (1.2) men inte heller det inlägget hade medvind i seglet...
Kahmija
Vaalit ovat aina jossain mielessä myös henkilövaaleja. Mutta tämänkertainen maaninen yritys vääntää vaaleista pelkkää henkilövaalia on aika naurettava. Myös väitteet ettei toisen kierroksen kahdella ehdokkaalla ole juuri keskinäisiä eroja tuntuvat aika kummallisilta. Sauli Niinistö on oikeiston presidenttiehdokas, ja se tosiseikka että Perussuomalaisten Timo Soini Halla-ahoineen sekä Kristillisten Päivi Räsänen ovat julkisesti kiirehtineet Niinistön äänestäjiksi kertovat asioita myös Niinistöstä. Kahdesta ehdokkaasta Niinistö on lähempänä valikoidusti lähimmäisrakkautta jakavia tahoja. Niinistö itse on kotonaan puolueessa joka ajaa jyrkemmän vastakkainasettelun yhteiskuntaa, vaikka hän väitti päinvastaista viime presidenttivaaleissa. Voiko tällaiseen poliitikkoon luottaa?
HS arvioi 1.2. (Uutiset, A 4) miten ehdokkaat pärjäsivät tentissä. Jäin ihmettelemään Niinistön plussakohtaa: ”Kahmi ensimmäisiä vastauksia ja aikaa puheenvuoroilleen…” En ole tiedostanut että tulevalta presidentiltä vaaditaan tällaisia ominaisuuksia.
Niinistön seuraava plussa on – myös – hyvin paljastava: ”Ei vaikuttanut enää yhtä tuimalta kuin ensimmäisissä vaalitenteissä; nyt nähtiin virnuileva ennakkosuosikki.” Toisin sanoen Niinistö on myötätuulien mies. Kun tilanne kiristyy hän ikään kuin seuraa tilannetta. Voiko Niinistöön luottaa kun pakkanen kiristyy ja ongelmat vyöryvät kohti?
söndagen den 5:e februari 2012
Haavisto
Skrev ett inlägg till Helsingin Sanomat (29.1) som inte kvalicificerade sig för en omgång i tidningen. - Guggenheim har tagit ganska mycket utrymme i Hesaris insändarspalter. Vilket i och för sig väl inte är så konstigt. Liksom Höblä är ju tidningen också (ibland till och med framför allt) en lokalblaska. Men nästan ser det ut som om Guggenheim skulle vara på tapeten som Finlands nästa president och Skatudden namnet på presidentens residens i stället för Talludden.Men till inlägget mitt...
Miksi Pekka Haavisto, miksi?
Sauli Niinistön moton mukaan ”Presidentti on työ”. Sinänsä tällainen ilmaisu ei menisi läpi edes ala-asteella, mutta saivartelu sikseen. Kun kerran Niinistö painottaa presidenttiyttä työpaikkana, silloin epäilemättä tarkastellaan mihin tehtäviin uutta työntekijää tarvitaan. Kun laajan mielipiteen mukaan presidentin ensisijainen työsarka on ulkopolitiikassa, lienee selvä että Haavisto olisi ykkösvaihtoehto asiallisessa ja ammattimaisesti toteutetussa työhönottotilanteessa.
On kuin onkin ollut hankalaa ymmärtää Niinistöä pitkin gallupien reunastamaa reittiä. Suuren ennakkosuosikin aseman turvin hän on voinut peruuttaa kohti Mäntyniemeä itseään likoon pistämättä. Valitettavasti näyttää siltä, että tällainen taktiikka
riittää tulevaan kotipesään asti. Valitettavasti mm. siksi, että varteenotettavalta ehdokkaalta on syytä odottaa jotain aivan muuta. Rohkeutta, paneutumista. Sen sijaan että lukitsee itsensä kassalippaaseen. Niinistöön verrattuna Haavisto on tullut aivoimemmin esille ja omalla persoonallaan näyttänyt että hänessä on ainesta. Laittanut itsensä likoon, kuten presidentin kuuluu tehdä.
Mielestäni presidenttiys on enemmän kuin työ. Jos presidentti olisi vain virkamies muiden joukossa, niin tuskin tarvitsisimme mokomaa. Tuskin vaivautuisimme uurnille. Tietenkin odotamme välillä turhan isoja sanoja ja tekoja. Tällainen inhimillinen käyttätyminen ei kuitenkaan sulje pois sitä tosiseikkaa, että presidentin kuuluu osallistua maan arvojohtamiseen ulkopolitiikassa sekä kotinurkissa. Presidenttiys on pikemminkin kutsumustyö, johon kuuluu monen monta ripausta vapaaehtoistyön ulottuvuutta. En halua presidentiksi ihmistä, joka on vain menossa töihin.
En myöskään pidä vaalia puhtaasti henkilövaalina. Jokainen ehdokas on jonkun puolueen asettama, ja puoluejäsenyys kertoo ehdokkaasta jotain olennaista. Kuusi vuotta sitten Niinistö kampanjoi väitteellä, että vastakkainasettelun aika on ohi. Kuten tiedämme on väite silkkaa fiktiota. Kuilut ovat kasvaneet, ja Kokoomus on koko sydämellään ollut mukana raivaamalla tilaa vastakkainasettelulle.
Monet ovat toivoneet muutosta puolen vuosisadan Keskusta- ja SDP-vetoisesta presidenttiyden jälkeen. Jos Niinistöstä tulee Suomen seuraava presidentti, muutos ei taida olla kovin merkittävä. Kokoomus ja oikeisto saavat kauan toivomansa, mutta nämä kolme puoluetta ovat jo kauan leikkineet samassa hiekkalaatikossa ja taistelleet saman hiekkakakun siivuista. Niinistö takapiruineen puhuu menneisyyden haamujen äänillä, kun taas Haavisto edustaa myös jotain uutta. Suomi on ollut edelläkävijänä mitä naisten äänestys- ja ehdokasasetteluoikeuteen tulee. Meillä on tuhannen taalan paikka kirkastaa ja laajentaa sitä brändiä äänestämällä Haavistoa. ”Hyvä kakkonen” ja Suomi-neito ne yhdessä sopii saamaan äänestyskoppiin.
måndagen den 3:e oktober 2011
Hallå, Halla-aho-hallå!
I min senaste kolumn i Österbottens Tidning, rubricerad Burma i Österbotten (28.9) öppnade jag på följande sätt:"Ordförande för riksdagens förvaltningsutskott Jussi Halla-aho frestades till 'sarkasm', dagen före FN:s demokratidag 15.9. Han ifrågasatte parlamentarismens möjligheter att lösa Greklands ekonomiska härva. Med ett Jussi-hugg blottade han sin lösning på den gordiska knuten: ut med pansarvagnar längs med gator och tvärsöver torg. Kort därefter gav han ändå order om reträtt för sina Facebook-rader. Konsten att leda en junta är inte lätt, inte ens på nätet."
Det blev ju endel hallå kring Halla-ahos FB-skriverier om Grekland, junta och pansarvagnar. Själv kommenterade jag incidenten i Helsingin Sanomats insändarspalt 16.9. Halla-ahos skriveri eller sarkasm - som han själv maskerade sin framstöt - kom liksom att dominera debatten, utgöra den finländska medievärldens innehåll demokratidagen till ära.
Idag 3.10 meddelar Halla-aho att han ämnar ta semester från Facebook. Det här efter några snabba rader kring en rättegång med inblandade från motorcykelgänget Cannonball. "- Voisi olla ns. yleisen edun mukaista, että noille jätkille järjestettäisiin ampumakoulutusta" klottrade han på sitt plank, för att ångra sig kort därefteråt. Men sociala medier kan ha drag av radiosändningar. Trots att man ångrar sig ligger lagt kort. Alltid finns det några avlyssnare därute i etern som hinner snappa upp.
Eller kanske man kan jämföra med tidningsskriverier som far illa fram med sanningen. Trots rättelser i senare skede är det den ursprungliga versionen som folk kommer ihåg.
torsdagen den 8:e september 2011
Rena vatten i stranden & rent mjöl i påsen
Skickade en insändare till Hufvudstadsbladet för ett tag sedan. Den blev tydligen ansedd som limbo, och jag är inte överraskad. Arkiverar den här i stället:
***
Rena vatten i stranden och rent mjöl i påsen
Esboprofessorn Tom Berglund debatterade häromdagarna i Helsingin Sanomat (16.8 och 24.8). I viss mån håller jag med honom. Mången tar sig till jobbet delvis eller helt för pengarnas skull. En städare kunde tänkas byta ut borste mot pensel för att måla landskap om det inte fanns ett beroende av månatlig inkomst. En företagspamp skulle kanske hellre skrika som solist i punkorkester i stället för att ansa avtal i krävande kravatt.
Men då Berglund hävdar att ju större lön desto större ansträngning blir det genast kinkigare. Bland annat skriver han följande (min övers.): ”Tror journalisten, att chef som chef gör de här samma besluten oberoende av vad som betalas ut till honom?” Och även om Berglund medger att det nog finns människor som inte bryr sig så mycket om ekonomiska fördelar, frågar han - som han säger - i ärlighetens namn: ”vill vi ha sådana personer i ledningen för stora företag”.
Då jag läser Berglunds kolumner och insändare mot bakgrund av de åsikter han saluför, slår det mig att han bekänner färg på ett högst personlig plan. Påståendet att det finns ett positivt samband mellan belöningars storlek och insatsers ansats är en indirekt programförklaring för hans texter. Kolumnister och insändarskribenter erhåller sällan särskilt frikostigt ekonomiskt stöd. Inget att undra på att resultaten är därefter.
I själva verket är det ofta en massa spridda floskler som han samlat på sig för att sedan vid lämpligt tillfälle skaka av sig. Det är väldigt oroväckande att en professor som sysslar med ekonomi inte skiljer mellan summor av olika valör. Eller inte kan mobilisera något slags vetenskapligt – eller ens kvasivetenskapligt – stöd för sina uttalanden.
I praktiken medger Berglund att det handlar om tro. Helsingin Sanomats journalist tycks enligt honom tro att summans storlek inte spelar någon roll, vilket medför att han själv tror. Själv betvivlar jag att en lön på en miljon euro är garanti för bättre beslutsfattande än en lön på låt säga en halv miljon. Och om chefen förstår sig på god ekonomisk hushållning och strävar till att maximera företagets vinst, borde han väl i ärlighetens namn inte nagga resultatet i kanterna genom att plocka på sig oskäliga ersättningar. Dessutom är det en sak att bry sig om ekonomiska fördelar, en annan att prissätta intresset.
Är det värt att hylla situationer där chefer kommer åt att utöva utpressning. – Den optimala insatsen kostar så och så mycket, den föreslagna summan räcker bara till en halvmesyr.
I världen enligt Berglund är det helt normalt att vänta sig sämre insatser ju lägre arvoden. Och baserar sig verksamheten på mer eller mindre frivillig basis är det inte mycket bevänt. Om t.ex. Trygga Skärgårdsboendet r.f. – vars vice ordförande Berglund råkar vara – släpper ifrån sig en brett upplagd enkätundersökning handlar det säkert om det som brukar kasseras som nollforskning. Alltså om tro på Berglunds teser får styra och ställa.
Då Tom Berglund i sin I dag-kolumn (Hbl 21.8) ondgör sig över att ”vattnen kring simbryggan i hemviken täcks av illaluktande ärtsoppslik mönja”, draggar jag förgäves efter det som han i sin HS-insändare uppmanade ekonomijournalister att göra. Det vill säga att gå på djupet, att inte förytliga.
För n:te gången sadlar Berglund sin trogna käpphäst Bekostas af Skattemedel då han jagar efter orsaker. Men tänk om dylika sommaraktiviteter som att ”plaska i en nersmutsad strandvik” också följer av den moral som han stöder sig på. Att lön för mödan i miljonklassen ger utslag i miljardklassen.
***
Rena vatten i stranden och rent mjöl i påsen
Esboprofessorn Tom Berglund debatterade häromdagarna i Helsingin Sanomat (16.8 och 24.8). I viss mån håller jag med honom. Mången tar sig till jobbet delvis eller helt för pengarnas skull. En städare kunde tänkas byta ut borste mot pensel för att måla landskap om det inte fanns ett beroende av månatlig inkomst. En företagspamp skulle kanske hellre skrika som solist i punkorkester i stället för att ansa avtal i krävande kravatt.
Men då Berglund hävdar att ju större lön desto större ansträngning blir det genast kinkigare. Bland annat skriver han följande (min övers.): ”Tror journalisten, att chef som chef gör de här samma besluten oberoende av vad som betalas ut till honom?” Och även om Berglund medger att det nog finns människor som inte bryr sig så mycket om ekonomiska fördelar, frågar han - som han säger - i ärlighetens namn: ”vill vi ha sådana personer i ledningen för stora företag”.
Då jag läser Berglunds kolumner och insändare mot bakgrund av de åsikter han saluför, slår det mig att han bekänner färg på ett högst personlig plan. Påståendet att det finns ett positivt samband mellan belöningars storlek och insatsers ansats är en indirekt programförklaring för hans texter. Kolumnister och insändarskribenter erhåller sällan särskilt frikostigt ekonomiskt stöd. Inget att undra på att resultaten är därefter.
I själva verket är det ofta en massa spridda floskler som han samlat på sig för att sedan vid lämpligt tillfälle skaka av sig. Det är väldigt oroväckande att en professor som sysslar med ekonomi inte skiljer mellan summor av olika valör. Eller inte kan mobilisera något slags vetenskapligt – eller ens kvasivetenskapligt – stöd för sina uttalanden.
I praktiken medger Berglund att det handlar om tro. Helsingin Sanomats journalist tycks enligt honom tro att summans storlek inte spelar någon roll, vilket medför att han själv tror. Själv betvivlar jag att en lön på en miljon euro är garanti för bättre beslutsfattande än en lön på låt säga en halv miljon. Och om chefen förstår sig på god ekonomisk hushållning och strävar till att maximera företagets vinst, borde han väl i ärlighetens namn inte nagga resultatet i kanterna genom att plocka på sig oskäliga ersättningar. Dessutom är det en sak att bry sig om ekonomiska fördelar, en annan att prissätta intresset.
Är det värt att hylla situationer där chefer kommer åt att utöva utpressning. – Den optimala insatsen kostar så och så mycket, den föreslagna summan räcker bara till en halvmesyr.
I världen enligt Berglund är det helt normalt att vänta sig sämre insatser ju lägre arvoden. Och baserar sig verksamheten på mer eller mindre frivillig basis är det inte mycket bevänt. Om t.ex. Trygga Skärgårdsboendet r.f. – vars vice ordförande Berglund råkar vara – släpper ifrån sig en brett upplagd enkätundersökning handlar det säkert om det som brukar kasseras som nollforskning. Alltså om tro på Berglunds teser får styra och ställa.
Då Tom Berglund i sin I dag-kolumn (Hbl 21.8) ondgör sig över att ”vattnen kring simbryggan i hemviken täcks av illaluktande ärtsoppslik mönja”, draggar jag förgäves efter det som han i sin HS-insändare uppmanade ekonomijournalister att göra. Det vill säga att gå på djupet, att inte förytliga.
För n:te gången sadlar Berglund sin trogna käpphäst Bekostas af Skattemedel då han jagar efter orsaker. Men tänk om dylika sommaraktiviteter som att ”plaska i en nersmutsad strandvik” också följer av den moral som han stöder sig på. Att lön för mödan i miljonklassen ger utslag i miljardklassen.
måndagen den 5:e september 2011
Katainen, Vanhanen & höpsismi
Skrev en insändare i Helsingin Sanomat 16.7. Just före riksdagsvalet i våras bredde Jyrki Katainen ut sig i Kokoomus valreklam. Han pekade finger åt övriga partier och anklagade dem för "höpsism". Det var hög tid att ge svar på självokritiskt (för)tal.
Drygt en månad senare var Matti Vanhanen i farten med ett debattinlägg i samma tidning: "Vain euron kriisin hoitaminen lopettaa rahamarkkinoiden epäluottamuksen".
Jag försökte få komma till tals den här gången också. Men utan större framgång, trots att jag harklade ljudligt. I det följande det inlägg jag skickade in till redaktionen för HS Mielipide:
Myös Suomen kansalaiset ansaitsevat luottamusta, kiitos!
Päällisin puolin näyttää siltä että Matti Vanhasen hallitus osoittautui opettavaiseksi Siperiaksi. Kirjoitus "Vain euron kriisin hoitaminen lopettaa rahamarkkinoiden epäluottamus" (HS Mielipide 26.8.) antaa ainakin viitteitä vanhan valtiomiehen viisastumisesta. Vanhanen esittää ehdotuksia ja pohdintoja nykyisen maailmanlaajuisen talouskriisin ratkaisemiseksi ja samankaltaisten tulevien jarruttamiseksi ja estämiseksi. Kirjoitus jää kuitenkin puolitiehen. Meidän entinen pääministerimme sivuttaa sitä luottamuspulaa – sitä "valuvikaa" – joka syntyy tilanteessa jossa Suomen hallituksen pääministeri ja valtiovarainministeri kilvan väittää ettei globaali lama pysty ravistelemaan maan taloutta puusta allikkoon. Näin tapahtui ihan julkisesti syksyllä 2008. Väittäjät olivat Matti Vanhanen ja Jyrki Katainen.
Odotin, että Vanhanen olisi esittänyt rakentavia ehdotuksia myös tämän ongelman suhteen: miten varmistamme että hallituksessa toimii henkilöitä joilla on riittävästi resursseja ja henkistä pääomaa kohdata globaaleja ilmiöitä ja oman maan kansalaisia. Edellämainittuja ymmärtäen ongelmien laajuutta, yleismaailmallisuutta ja monisyisyyttä. Jälkimmäisiä huomioiden sitä, että ovat kanssaihmisiä ja ansaitsevat muuta kuin höpsismiä ja populismia.
Tuntuu siltä, että on kysmys helposti syttyvästä tartunnasta. Kevään eduskuntavaalien kynnyksellä silloinen valtiovarainministeri Katainen kääntyi ovensuussa syyttäen rällättäen kilpailijoitaan höpsismistä. Kun miettii mitä sitten tapahtui, ei voi mitenkään välttyä epäilystä että sekä hallitustunnustelija Katainen että pääministeri Katainen sortui ylimielisyyteen ja sai tartunnan.
Toisaalta ym. kolmen vuoden takaiset puheet kielivät höpsismin ja populismin oireista jo silloin.
onsdagen den 24:e augusti 2011
Lön för mödan, men vad är mödan värd
Tom Berglund har varit i farten igen. Den här gången i Helsingin Sanomats insändarspalt 16.8. Jag skrev ett litet genmäle, men p.g.a. utrymmesbrist blev det inte antaget. Innan jag hann fästa mina rader i e-brevet hade Berglund redan råkat ut för mothugg, så det är förståeligt. Så värst många spaltmillimeter är det knappast lönt att spilla på Tomppa från Esbo. Men trots det kan jag väl inte låta bli att belasta webben med mina rader. Berglund förtjänar det.
Siinä mielessä "Espoon professori" Tom Berglund on mielipidekirjoituksessaan (HS 16.8.) oikeassa, että moni meistä käy töissä ensisijaisesti rahan takia. Siivooja vaihtaisi kenties harjansa pensseliin ja ryhtyisi maisemamaalariksi, mikäli ei olisi riippuvainen säännöllisestä palkkatulosta. Vastaavasti johtaja saattaisi mieluummin karjua punkorkesterin solistina kuin sorvata sopimuksia kravatti kireänä.
Mutta lausahduksilla kuten "suuremman taloudellisen palkkion toivossa henkilö on valmis panostamaan enemmän" Berglund liikkuu kohti vaarallisia vesistöjä. Varsinkin väittäessään ettei ole suotavaa että suurten yritysten johdossa on sellaisia ihmisiä, jotka eivät piittaa henkilökohtaisista taloudellisista eduista. Kolikon toinen puoli olisi siinä tapauksessa kuin kuun pimeä pinta. Suomea johtamaan on valittu ja nimetty iso joukko henkilöitä, joiden palkkataso tuskin itsessään motivoi kovin paljon. Myös sairaaloiden ja yliopistojen johtoporras joutuvat tekemään työnsä ilman sitä oikein kannustavaa rahasummaa.
Berglundin teesi on oikestaan hyvin ongelmallinen ja säälittävä. Vain jättimäisillä palkkapusseilla voidaan pelata myös muiden pusseihin. Toisin sanoen ei ole lupa odottaa kummoista työn jälkeä matti meikäläisiltä tai teija teikäläisiltä.
Silti on pakko myöntää, että on yksittäisiä kertoja, jolloin Berglundin väitteissä tuntuu olevan jotain perää. Kun olen lukenut hänen tekstejään eri lehdissä, minulle on herännyt epäilys, että hän kertookin jotain itsestään saarnatessaan suurten setelinippujen kaikkivoipaisesta vaikutuksesta: eihän päivälehden kolumnistilta tai mielipidekirjoittajalta voi irrota kunnon panostusta, kun taloudellinen kannustus on lähes olematon.
Siinä mielessä "Espoon professori" Tom Berglund on mielipidekirjoituksessaan (HS 16.8.) oikeassa, että moni meistä käy töissä ensisijaisesti rahan takia. Siivooja vaihtaisi kenties harjansa pensseliin ja ryhtyisi maisemamaalariksi, mikäli ei olisi riippuvainen säännöllisestä palkkatulosta. Vastaavasti johtaja saattaisi mieluummin karjua punkorkesterin solistina kuin sorvata sopimuksia kravatti kireänä.
Mutta lausahduksilla kuten "suuremman taloudellisen palkkion toivossa henkilö on valmis panostamaan enemmän" Berglund liikkuu kohti vaarallisia vesistöjä. Varsinkin väittäessään ettei ole suotavaa että suurten yritysten johdossa on sellaisia ihmisiä, jotka eivät piittaa henkilökohtaisista taloudellisista eduista. Kolikon toinen puoli olisi siinä tapauksessa kuin kuun pimeä pinta. Suomea johtamaan on valittu ja nimetty iso joukko henkilöitä, joiden palkkataso tuskin itsessään motivoi kovin paljon. Myös sairaaloiden ja yliopistojen johtoporras joutuvat tekemään työnsä ilman sitä oikein kannustavaa rahasummaa.
Berglundin teesi on oikestaan hyvin ongelmallinen ja säälittävä. Vain jättimäisillä palkkapusseilla voidaan pelata myös muiden pusseihin. Toisin sanoen ei ole lupa odottaa kummoista työn jälkeä matti meikäläisiltä tai teija teikäläisiltä.
Silti on pakko myöntää, että on yksittäisiä kertoja, jolloin Berglundin väitteissä tuntuu olevan jotain perää. Kun olen lukenut hänen tekstejään eri lehdissä, minulle on herännyt epäilys, että hän kertookin jotain itsestään saarnatessaan suurten setelinippujen kaikkivoipaisesta vaikutuksesta: eihän päivälehden kolumnistilta tai mielipidekirjoittajalta voi irrota kunnon panostusta, kun taloudellinen kannustus on lähes olematon.
onsdagen den 11:e maj 2011
Åbo - Turku all night long
Tyvärr missade jag chans att tacka ja till premiären på Jouko Aaltonens Kampen om Åbo. Jag var upptagen med en inspelning av annat slag. I och för sig rörde sig det också om panik, och fallfärdiga eller rivningshotade byggnader. Men bara delvis. Det handlade också om en nattlig odyssé i Åbo, ett besök så att säga underground. Rapporten kommer här...
måndagen den 17:e januari 2011
Åbo kulturhuvudstadsår 2011
Blogocipeden vistas rätt mycket i cykelskjulet nuförtiden. Det är annat som rullar på, som ska trampas fram, livet, donet, kolumner i Åbo Underrättelser respektive Österbottens Tidning var fjärde vecka. Och sedan veckoslutet inpass i ÅU:s Kulturårsblogg. Där skriver jag under namnet Gunnar Högnäs.
onsdagen den 13:e oktober 2010
onsdagen den 25:e augusti 2010
tisdagen den 13:e juli 2010
Bildspråksbanken. Kapitel 2
Eller kapital nr 2. Bäst att smida medan datorn går varm. Följande uttryck som jag önskar inmuta (rista in i patentverkets register) återfinns i textremsan här under. Lyder: "veden mognar till aska". Min demodikt är nu vad den är, men om någon vill använda det citerade i bättre sammanhang, så är det bara att ta kontakt med denna bloggs kontor.
"Här stod björken. Såg ut över världen. Höll upp fåglar, blad och löss med alla sina känselspröt. Blev stapelvara, ett kubistiskt arrangemang. Avsågad, kluven. Men ändå finns det en trygghet, i klabbarnas sätt att brinna, sätt att spinna. Sitter på första bänkrad. Gnistornas rödglödgade dans och hur veden stilla mognar till aska."
"Här stod björken. Såg ut över världen. Höll upp fåglar, blad och löss med alla sina känselspröt. Blev stapelvara, ett kubistiskt arrangemang. Avsågad, kluven. Men ändå finns det en trygghet, i klabbarnas sätt att brinna, sätt att spinna. Sitter på första bänkrad. Gnistornas rödglödgade dans och hur veden stilla mognar till aska."
måndagen den 12:e juli 2010
Bildspråksbanken - en patentfråga
I hettan som för tillfället sveper över, också i blogosfären, kan det uppstå soliga idéer med sting i. Själv råkade jag ut för ett blixtnedslag häromdagen. Ämne för lite sidoprassel med sedlar, jag undrar.
Det är ju så, att nuförtiden tas det patent på det mesta. Också språket håller på att bli en patentfråga. Nokia Connecting People är bara ett endaste ynka litet exempel.
Tänkte mig slå upp en bildspråksbank på någon central plats på nätet. Ta patent på uttryck helt enkelt och sedan sälja ut. Passar sådana som undertecknad som inte orkar skriva hela verk, men häver ur sig ett & annat - närmast fragment och utkast - mellan varven. Varför inte slå mynt på ord, bildspråk, uttryck, meningar, demotexter som redan är myntade på ett plan.
Det första bildspråkliga uttrycket som jag härmed patenterar är (och det kunde göra sig som titel, t.ex.): "Med döden som bollplank".
Prissättningen kommer naturligtvis att bli en kinkigare fråga. Men i väntan på någon slags listprislösning passar jag på att anteckna följande text, också den härefter en fråga för upphovsrätten och patentverket:
"Det är ifrån våra minnen vi dör. Landskapet som vajar och viskar bakom fönstret är ett retuscherat fotografi. Du och jag i stövlarna och regnet är inte det som hände, det är inte minnet som bedrar. Din sista lättnadens suck är de överlevandes minne. För dig knappast ens en suck, som solkatten i taket då du sakta stänger ögonen."
Det är ju så, att nuförtiden tas det patent på det mesta. Också språket håller på att bli en patentfråga. Nokia Connecting People är bara ett endaste ynka litet exempel.
Tänkte mig slå upp en bildspråksbank på någon central plats på nätet. Ta patent på uttryck helt enkelt och sedan sälja ut. Passar sådana som undertecknad som inte orkar skriva hela verk, men häver ur sig ett & annat - närmast fragment och utkast - mellan varven. Varför inte slå mynt på ord, bildspråk, uttryck, meningar, demotexter som redan är myntade på ett plan.
Det första bildspråkliga uttrycket som jag härmed patenterar är (och det kunde göra sig som titel, t.ex.): "Med döden som bollplank".
Prissättningen kommer naturligtvis att bli en kinkigare fråga. Men i väntan på någon slags listprislösning passar jag på att anteckna följande text, också den härefter en fråga för upphovsrätten och patentverket:
"Det är ifrån våra minnen vi dör. Landskapet som vajar och viskar bakom fönstret är ett retuscherat fotografi. Du och jag i stövlarna och regnet är inte det som hände, det är inte minnet som bedrar. Din sista lättnadens suck är de överlevandes minne. För dig knappast ens en suck, som solkatten i taket då du sakta stänger ögonen."
torsdagen den 11:e februari 2010
Inte Twitter, inte Jaiku - utan Haiku!
Haiku rimmar på Jaiku, javisst. Och precis som ifråga om Twitter handlar det om ett begränsat format. I haikuns fall om en trerading med stavelsemängderna 5 + 7 + 5. Nu passar ju Twitters begränsning på 140 tecken som hand i vante för den japanska diktgenren. DN skriver om en veritabel haikufeber som fått Twitter att glöda.
Gunnars blogociped kunde inte heller låta bli.
*
flingan väger lätt
smälter på tungan, sjunker
i minnet som sten
*
det som göms i snö
i vårt bistrare klimat
- djupt ekofotsspår
*
haiku är hype
precis som solnedgången
- blänk i ekorrhjul
*
det våras för oss
google lanserar en buzz
- vi sprids för vinden
Gunnars blogociped kunde inte heller låta bli.
*
flingan väger lätt
smälter på tungan, sjunker
i minnet som sten
*
det som göms i snö
i vårt bistrare klimat
- djupt ekofotsspår
*
haiku är hype
precis som solnedgången
- blänk i ekorrhjul
*
det våras för oss
google lanserar en buzz
- vi sprids för vinden
fredagen den 20:e november 2009
Det är svårt att vara svensk i dessa tider eller en ordältares bekännelser
[ingick i Åbo Underrättelser / Debatt 6.11.2009]
Vi sitter upp över halsen i svenska veckan för tillfället, och Svenska Dagen lurar bakom salongsdörren. Överlag har det svenska i Finland debatterats flitigt, frenetiskt och fränt på sistone. Det har rört sig om omkantringar på förvaltnings- och myndighetsnivå med försämrad betjäning på svenska som eventuell eller trolig följd. En och annan grön rektor har uttalat sig om språkens frivillighet i skolan. Svenskans ställning som nationalspråk har granskats under lupp och slägga. Och för inte så länge sedan rubbade Svenska Folkpartiets framtidskonferens i Kasnäs stiltjen i vattenglaset.
Hur det nu kom sig väckte Kasnäs-episoden indirekt en febril passion för det svenska språket i sig, en lidelse som jag totalt hade glömt bort att jag kunde drabbas av. Jag skrev nämligen några rader i Hufvudstadsbladets Debatt (16.10.) utgående från uppståndelsen kring den rikssvenske konsultens liknelse jämte inbyggd uppmaning om mannen, hustrun och hunden. Som sig bör friserade redaktören mitt inlägg på ett par punkter, rensade bort en viss yvighet, och det med klart godkänt.
De punkter som fick mig att springa i luften var blott två till antalet, men spränghalten var i stället desto saftigare. Min egenhändiga inledning som lydde "Konsultismen har sina sidor" hade nerskrivits till "Att använda sig av konsulter har sina sidor". Och i meningen "Det finns snack som bör stanna innanför omklädningsrummets väggar" hade ordet "snack" visslats ut på avbytarbänken till förmån för kollegan "prat".
Hade jag vetat vad jag gav mig in på då jag en glad morgon i mitten av oktober sände iväg mina rader per e-post hade jag nog stäng datorn redan innan soluppgången. Det var nämligen att ge djävulen lillfingret. Naturligtvis måste jag bums få veta varför de för mig så viktiga små orden hade fått stryka på foten. Svaret dröjde inte heller. Det ena ordet var inte upptaget i ordböcker, det andra var för vardagligt för att passa in på ledar- och debattuppslag. Nu kände jag blodet rusa och susa från hjässan till fotabjället, eller var det tvärtom.
Jag tog till och med risken att slå in en handfull gnällspikar i min kista genom att skriva genmäle till Debattsidan i Hbl. dock utan att få komma till tals i offentlighet. Vilken förolämpning, vilken skymf! Veckorna efter mitt inlägg lusläste jag insändare i nämnda tidning och de var som slag i ansiktet. Ord som "tjafs", "skit", "eftis", "dagis", "fyrk" och "mainstreamsynpunkter" flimrade förbi. Hur kunde dessa slingra sig igenom språkvårdssilen men inte mitt "snack". Och för att inte tala om "punktbelastare". I vilken ord- eller uppslagsbok ingick det uttrycket. Nationalencyklopedin meddelade att ordet inte fanns i några artiklar och Schildts Finlandssvensk ordbok 1.0 föreslog utan omsvep "punktknullare" i stället. Kommen så här långt i min vurm var det inte längre möjligt att finna ord.
Hade inte "konsumism" myntats på det glada sjuttitalet och noterats svart på vitt den allra första gången. Kunde man inte tänka sig att konsultism är konstruerat av två mycket lättbegripliga ord, "konsult" och "ism" och att kombinationen är uppenbar för gemene individ och dessutom mer laddad än en mening uppbyggd kring det vardagligare och salongsfähigare ordet "konsult".
Sedermera har stormen bedarrat, blodet återgått till sin vanliga lunk och jag sitter här med facit på hand. Tur att Hufvudstadsbladet inte godkände mitt genmäle. Jag kunde ha gjort mig själv till allmänt åtlöje från svenskbygd till svenskbygd. Det finns betydligt viktigare och allvarligare ämnen att parlamentera av och till. Ändå blir jag inte helt kvitt tanken på att det är viktigt med svenska rum där man kan andas på sitt eget språk, och inte enbart det. Utan på eget språk med egen röst. Inte tror jag heller att våra svenska revir mår bra om vi låser språket i en viss position.
Det har skrivits om finlandssvenskarnas liberala inställning till det främmande, att det på ett plan stämmer men inte på ett annat. Vår misstänksamhet börjar gro, rentav blomma ut, om vi kommer i personlig eller allför närgången beröring med andra kulturer. Hur är det då inom våra svenska domäner, godkänner vi en mångfald av svenska tilltal. Var får man känna för det svenska språket till den grad att man upplever språklust, om inte i en svensk tidning.
Måhända var det just det som fick mig att förlora fattningen, jag upplevde att mitt svenska revir beskars. Det på grund av tvenne ynkliga små ord, ett som inte har några officiella dokument på sin existens och ett som helt enkelt är den trista vardagligheten personifierad. Hur är det inte då i situationer när man talar vitt skilda språk och inte förstår varandra, när språkförbistring och -klimatförändring tar överhand.
I mitt försök till genmäle hänvisade jag även till Gustaf Molanders fina "Flytta koppen västerut" (Hufvudstadsbladet 26.10.) där han bl.a. konstaterar att språkets "betydelse för tänkandet har ältats i årtusenden". Ibland kan det gälla till synes bagateller. Den svenska veckan till ära skriver Marit af Björkesten på ledarplats i samma tidning, på tal om det roande förslaget till en nordisk union 2.11.): "att Finland äntligen skulle ha en chans i fotbolls-VM med Zlatan Ibrahimovic i anfallet och Jussi Jääskeläinen framför målet." Personligen störs jag mera av ordet "framför" i fel sammanhang än av vardagliga ord på ledar- och debattuppslag. Jääskeläinen framför målet är på min planhalva en annorlunda värld än Jääskeläinen i målet. Målgöraren Mikael Forsell må placera sig framför målet, inte den gode Jussi. Språk har sina valörer, skiftningar och överklivningar och ord och uttryck klingar olika i skilda sammanhang.
I mitt stillnande sinne hoppas jag, att det svenska språket inte skulle tvingas drapera sig i korsett. Inte ens i de högre sfärerna på Svenska Dagen. Samtidigt är jag lättad över att min tillfälliga passion är på retur. Det är inte särskilt smickrande att med språket som tändvätska känna sig som en karikatyr ur "Den unge Werthers lidanden".
Vi sitter upp över halsen i svenska veckan för tillfället, och Svenska Dagen lurar bakom salongsdörren. Överlag har det svenska i Finland debatterats flitigt, frenetiskt och fränt på sistone. Det har rört sig om omkantringar på förvaltnings- och myndighetsnivå med försämrad betjäning på svenska som eventuell eller trolig följd. En och annan grön rektor har uttalat sig om språkens frivillighet i skolan. Svenskans ställning som nationalspråk har granskats under lupp och slägga. Och för inte så länge sedan rubbade Svenska Folkpartiets framtidskonferens i Kasnäs stiltjen i vattenglaset.
Hur det nu kom sig väckte Kasnäs-episoden indirekt en febril passion för det svenska språket i sig, en lidelse som jag totalt hade glömt bort att jag kunde drabbas av. Jag skrev nämligen några rader i Hufvudstadsbladets Debatt (16.10.) utgående från uppståndelsen kring den rikssvenske konsultens liknelse jämte inbyggd uppmaning om mannen, hustrun och hunden. Som sig bör friserade redaktören mitt inlägg på ett par punkter, rensade bort en viss yvighet, och det med klart godkänt.
De punkter som fick mig att springa i luften var blott två till antalet, men spränghalten var i stället desto saftigare. Min egenhändiga inledning som lydde "Konsultismen har sina sidor" hade nerskrivits till "Att använda sig av konsulter har sina sidor". Och i meningen "Det finns snack som bör stanna innanför omklädningsrummets väggar" hade ordet "snack" visslats ut på avbytarbänken till förmån för kollegan "prat".
Hade jag vetat vad jag gav mig in på då jag en glad morgon i mitten av oktober sände iväg mina rader per e-post hade jag nog stäng datorn redan innan soluppgången. Det var nämligen att ge djävulen lillfingret. Naturligtvis måste jag bums få veta varför de för mig så viktiga små orden hade fått stryka på foten. Svaret dröjde inte heller. Det ena ordet var inte upptaget i ordböcker, det andra var för vardagligt för att passa in på ledar- och debattuppslag. Nu kände jag blodet rusa och susa från hjässan till fotabjället, eller var det tvärtom.
Jag tog till och med risken att slå in en handfull gnällspikar i min kista genom att skriva genmäle till Debattsidan i Hbl. dock utan att få komma till tals i offentlighet. Vilken förolämpning, vilken skymf! Veckorna efter mitt inlägg lusläste jag insändare i nämnda tidning och de var som slag i ansiktet. Ord som "tjafs", "skit", "eftis", "dagis", "fyrk" och "mainstreamsynpunkter" flimrade förbi. Hur kunde dessa slingra sig igenom språkvårdssilen men inte mitt "snack". Och för att inte tala om "punktbelastare". I vilken ord- eller uppslagsbok ingick det uttrycket. Nationalencyklopedin meddelade att ordet inte fanns i några artiklar och Schildts Finlandssvensk ordbok 1.0 föreslog utan omsvep "punktknullare" i stället. Kommen så här långt i min vurm var det inte längre möjligt att finna ord.
Hade inte "konsumism" myntats på det glada sjuttitalet och noterats svart på vitt den allra första gången. Kunde man inte tänka sig att konsultism är konstruerat av två mycket lättbegripliga ord, "konsult" och "ism" och att kombinationen är uppenbar för gemene individ och dessutom mer laddad än en mening uppbyggd kring det vardagligare och salongsfähigare ordet "konsult".
Sedermera har stormen bedarrat, blodet återgått till sin vanliga lunk och jag sitter här med facit på hand. Tur att Hufvudstadsbladet inte godkände mitt genmäle. Jag kunde ha gjort mig själv till allmänt åtlöje från svenskbygd till svenskbygd. Det finns betydligt viktigare och allvarligare ämnen att parlamentera av och till. Ändå blir jag inte helt kvitt tanken på att det är viktigt med svenska rum där man kan andas på sitt eget språk, och inte enbart det. Utan på eget språk med egen röst. Inte tror jag heller att våra svenska revir mår bra om vi låser språket i en viss position.
Det har skrivits om finlandssvenskarnas liberala inställning till det främmande, att det på ett plan stämmer men inte på ett annat. Vår misstänksamhet börjar gro, rentav blomma ut, om vi kommer i personlig eller allför närgången beröring med andra kulturer. Hur är det då inom våra svenska domäner, godkänner vi en mångfald av svenska tilltal. Var får man känna för det svenska språket till den grad att man upplever språklust, om inte i en svensk tidning.
Måhända var det just det som fick mig att förlora fattningen, jag upplevde att mitt svenska revir beskars. Det på grund av tvenne ynkliga små ord, ett som inte har några officiella dokument på sin existens och ett som helt enkelt är den trista vardagligheten personifierad. Hur är det inte då i situationer när man talar vitt skilda språk och inte förstår varandra, när språkförbistring och -klimatförändring tar överhand.
I mitt försök till genmäle hänvisade jag även till Gustaf Molanders fina "Flytta koppen västerut" (Hufvudstadsbladet 26.10.) där han bl.a. konstaterar att språkets "betydelse för tänkandet har ältats i årtusenden". Ibland kan det gälla till synes bagateller. Den svenska veckan till ära skriver Marit af Björkesten på ledarplats i samma tidning, på tal om det roande förslaget till en nordisk union 2.11.): "att Finland äntligen skulle ha en chans i fotbolls-VM med Zlatan Ibrahimovic i anfallet och Jussi Jääskeläinen framför målet." Personligen störs jag mera av ordet "framför" i fel sammanhang än av vardagliga ord på ledar- och debattuppslag. Jääskeläinen framför målet är på min planhalva en annorlunda värld än Jääskeläinen i målet. Målgöraren Mikael Forsell må placera sig framför målet, inte den gode Jussi. Språk har sina valörer, skiftningar och överklivningar och ord och uttryck klingar olika i skilda sammanhang.
I mitt stillnande sinne hoppas jag, att det svenska språket inte skulle tvingas drapera sig i korsett. Inte ens i de högre sfärerna på Svenska Dagen. Samtidigt är jag lättad över att min tillfälliga passion är på retur. Det är inte särskilt smickrande att med språket som tändvätska känna sig som en karikatyr ur "Den unge Werthers lidanden".
onsdagen den 10:e juni 2009
Blogoscoped
Det finns en blogg som kallar sig Google Blogoscoped och sysslar med Google, vad annars. "Contains 80% Google." Måndag 18.5.2009 rapporterar blogoscopeden om Google Maps fotande av världen, som ju har väckt ett visst uppseende här & där. (Än är vädret och/eller årstiden inte fördelaktigt för den avporträtterade knuten av globen, än är människorna inte tillfrågade.) För det mesta kör Googles fotografer omkring i bil. Men enligt ovannämnda blogg händer det sig också, att Google är ute och cyklar! "Google Street View Tricycles." Det finns också en liten video upplagd.
måndagen den 4:e maj 2009
Bokens och rosens dag
Bokens och rosens dag som är i morgon 5.5. är nära besläktad med World Book and Copyright Day som firades 23.4. I själva verket springer bägge dagarna ur samma rot, en katalansk tradition. Runt världen har olika datum spikats fast, men i vilket fall som helst beskyddar och stöder UNESCO den goda idén.Ibland eller allt som oftast talas det om bokens undergång. Men då gäller det att komma överens om vad som är en bok. Om med bok menas den gamla beprövade pappersupplagan är undergången eventuellt mer överhängande. Dock betvivlar jag att allsköns Kindle och Kinder kommer att skåpa ut Gutenbergs uppfinning till hundra procent. Även om jag själv håller en hacka på t.ex. elektroniska kursböcker, som varje läsare kan strecka under i efter eget behag, utan att tvinga följande läsare att trampa på i exakt samma fotspår.
Men nånting som hänger ihop med bokens dag och verkar som en finemangs idé är Expresso Book Machine. Det dricker jag gärna en kopp kaffe till och sätter en ros mellan tänderna. För som det påpekas i Dagens Nyheter (27.4.09):
"Espresso Book Machine har hittills möjlighet att trycka en halv miljon titlar, allt från faksimil av Lewis Carrolls originalmanuskript av 'Alice i Underlandet' till mer nyutkomna böcker, som är slutsålda eller inte längre finns i lager."
Den här maskinen kan trycka och binda ihop en bok på fem minuter. Och med tiden kommer priset att vara jämförbart med dagens normala tryck.
Den här maskinen kan trycka och binda ihop en bok på fem minuter. Och med tiden kommer priset att vara jämförbart med dagens normala tryck.
onsdagen den 22:e april 2009
Earth Day (what) On Earth
Alla som har googlat idag lär inte ha undgått att det är Earth Day den dag som idag är och snart är till ända. Hoppas att jorden inte går samma öde till mötes. Det kräver förstås omtanke, inte bara 22.4. år ut & år in. Utan mest varje dag, helst vareviga timme.En fin omtanke är rätt självklar i det här bloggsammanhanget. Nämligen biblioteket. Använd ditt bibliotekskort. Visa dig vis och hyvla med ditt bibliotekskort i stället för att vifta med Visa.
Libraries and Earth Day… the 3 Rs (Reduce, Reuse, Recycle)
lördagen den 11:e april 2009
‘IN FINLAND, LIBRARIES ARE HOLY PLACES’
Det är vår i Toronto eller nånstans i Kanada och Sheree-Lee Olson drömmer om nya resor. Men hon ser inte bilder av New York, Barcelona eller Paris. Hon längtar tillbaka till Åbo."Turku is Finland’s southern port city, across the Baltic from Stockholm. The market is full of ingenious wooden utensils handcrafted in the archipelago. The drinking tents puff out the smell of fried onions and the voices of rowdy fisherfolk. And the library! That’s the most exciting address in town."
Hon besökte Finland och Sverige med en grupp skribenter och före färjefärden västerut stannade de upp i Åbo. Stadens nya bibliotek var en magisk plats, konstaterar hon. Enorm och fylld med ljus, överhöljd med vacker finländs design, massiva färgglada väggdekorationer, nutidskonst i fönstren. Hennes guide hade sagt "att i Finland är biblioteken heliga platser".
Hon skriver under den påstådda utsagan med ett enkelt "Amen".
"The best part was the children’s section, where vitrines were actually set into the floor, housing tiny fairy tale vignettes of plants and animals. And naturally, this being Europe, the library had a sun drenched courtyard where you could have a beer. A beer! At
the library!"
Sheree-Lee Olson är en kanadensisk romanförfattare, poet och journalist. Ovanstående citat återfinns i hennes blogg ‘IN FINLAND, LIBRARIES ARE HOLY PLACES’ (Open book: Toronto, March 31, 2009)
"The best part was the children’s section, where vitrines were actually set into the floor, housing tiny fairy tale vignettes of plants and animals. And naturally, this being Europe, the library had a sun drenched courtyard where you could have a beer. A beer! At
the library!"Sheree-Lee Olson är en kanadensisk romanförfattare, poet och journalist. Ovanstående citat återfinns i hennes blogg ‘IN FINLAND, LIBRARIES ARE HOLY PLACES’ (Open book: Toronto, March 31, 2009)
onsdagen den 8:e april 2009
"Gunnar är vår nya uppslagsbok"
Hittade en över ett år gammal intervju i ämnet Wikipedia: Gunnar är vår nya uppslagsbok (Dagens Nyheter, 30.9.07). Några axplock:
"Radioprogrammet 'Vetandets värld' (P 1) gjorde en jämförelse med Nationalencyklopedin på tio uppslagsord från olika samhällssfärer. Man fann då att Wikipedia var mer informativt om populärkultur och nu-nära händelser (11 september-attackerna skapade enorm aktivitet på det då halvårsgamla Wikipedia) - men lite sämre på klassiska bildningsområden. Faktafelen var inte påfallande många.
Tidskriften Nature jämförde häromåret Wikipedia med Encyclopedia Britannica. Wikipedia hade i genomsnitt 3,86 fel per artikel, konkurrenten 2,82 fel. Rätt jämnt skägg, alltså."
"I boken 'The cult of the amateur - how todays internet is killing our culture' sågar it-entreprenören Andrew Keen Wikipedia (plus andra internetfenomen som Youtube och bloggar) jäms med fotknölarna. Han menar att dilettanterna gör sig breda på bekostnad av experter och forskare.
Även förre redaktören för Nupedia, Larry Sanger, har vädrat faran med 'anti-elitism' och kunskapsrelativism. Karlgren håller inte med.
- En stor vinst med IT är just att klyftan mellan noviser och experter minskar. Det är också intressant att se hur 'halvexperter' - som till exempel släktforskare - genom att koppla upp sig mot varandras databaser skapar full expertis. Eller som han formulerar saken i aktuella antologin 'Tidens tecken':
'En stor del av kulturelitens bärande roll kommer att undermineras av friheten för allmänheten att kunna formulera sig och nå kontakt med sina läsare utan mellanhänder'."
"Radioprogrammet 'Vetandets värld' (P 1) gjorde en jämförelse med Nationalencyklopedin på tio uppslagsord från olika samhällssfärer. Man fann då att Wikipedia var mer informativt om populärkultur och nu-nära händelser (11 september-attackerna skapade enorm aktivitet på det då halvårsgamla Wikipedia) - men lite sämre på klassiska bildningsområden. Faktafelen var inte påfallande många.
Tidskriften Nature jämförde häromåret Wikipedia med Encyclopedia Britannica. Wikipedia hade i genomsnitt 3,86 fel per artikel, konkurrenten 2,82 fel. Rätt jämnt skägg, alltså."
"I boken 'The cult of the amateur - how todays internet is killing our culture' sågar it-entreprenören Andrew Keen Wikipedia (plus andra internetfenomen som Youtube och bloggar) jäms med fotknölarna. Han menar att dilettanterna gör sig breda på bekostnad av experter och forskare.
Även förre redaktören för Nupedia, Larry Sanger, har vädrat faran med 'anti-elitism' och kunskapsrelativism. Karlgren håller inte med.
- En stor vinst med IT är just att klyftan mellan noviser och experter minskar. Det är också intressant att se hur 'halvexperter' - som till exempel släktforskare - genom att koppla upp sig mot varandras databaser skapar full expertis. Eller som han formulerar saken i aktuella antologin 'Tidens tecken':
'En stor del av kulturelitens bärande roll kommer att undermineras av friheten för allmänheten att kunna formulera sig och nå kontakt med sina läsare utan mellanhänder'."
Musta naakka. Kirjoja, kulttuuria ja kohtaamisia
"Kirjastoblogi Musta naakka on syntynyt Turun kaupunginkirjaston henkilökunnan halusta jakaa omia kokemuksia ja elämyksiä ja toisaalta esitellä kirjastoa työntekijän näkökulmasta. Tarkoituksemme on muun muassa kertoa lukukokemuksistamme, esitellä levyjä ja elokuvia, kirjoittaa kirjaston tapahtumista ja muistakin kirjastoon liittyvistä asioista.Nimensä blogi on saanut Varsinais-Suomen maakuntalinnusta, naakasta. Sitä pidetään älykkäänä ja sosiaalisena lintuna, joten se sopii hyvin blogimme nimeksi. Toivomme, että blogi olisi asiakkaiden ja henkilökunnan yhteinen tapaamispaikka, jossa kaikki viihtyisivät.
Tulkaa mukaan kommentoimaan ja keskustelemaan!"
måndagen den 6:e april 2009
Gitter
Webben webben på nätet där, säg mig vem som vackrast på globen är. Google, kanske. Nu suktar Google efter mikrobloggsajten Twitter. "Googles intresse för Twitter skulle ligga i Twitters snabba uppdateringar av händelser. En kombination mellan Googles sökmotorkraft och Twitters nyheter skulle kunna skapa nya inkomster för Google." (Dagens Nyheter, 6.4.09)
fredagen den 3:e april 2009
Bibliotek som socialt (skydds)nätverk
Ekonomisk nedgång eller depression, vilkendera det nu blir fråga om egentligen, inom kort. Men under svårare tider kan bibliotek spela andra roller, bevittna nya scener, bli involverade i människors liv på radikalt andra sätt än under goda optionstider. Hur det blir här hemma hos oss återstår att se.
Men ute i världen, eller i andra hörn av den globaliserade sfären, märks förändringens vindar.
"As the national economic crisis has deepened and social services have become casualties of budget cuts, libraries have come to fill a void for more people, particularly job-seekers and those who have fallen on hard times. Libraries across the country are seeing double-digit increases in patronage, often from 10 percent to 30 percent, over previous years.
But in some cities, this new popularity — some would call it overtaxing — is pushing libraries in directions not seen before, with librarians dealing with stresses that go far beyond overdue fines and misshelved books. Many say they feel ill-equipped for the newfound demands of the job, the result of working with anxious and often depressed patrons who say they have nowhere else to go."
(The New York Times, Downturn Puts New Stresses on Libraries, 1.4.09)
Men samtidigt som behovet visavi bibliotek växer, dras svångremmarna åt:
"The problem is, as the downturn bites, I fear that library may eventually be gone - taking with it a share of our future prospects that might be infinitesimally small but could also be huge. The adolescent dropping in after school to borrow books of guitar chords could be tomorrow's hero of the so-called creative industries; the eccentric fella spending hours poring over technical manuals might just turn out to be the next James Dyson. Not that they seem aware of it in Nottingham, Swindon or the Wirral, but that's how important this is."
(Guardian, Our libraries are at risk - just when we need them most, 2.4.09)
Men ute i världen, eller i andra hörn av den globaliserade sfären, märks förändringens vindar.
"As the national economic crisis has deepened and social services have become casualties of budget cuts, libraries have come to fill a void for more people, particularly job-seekers and those who have fallen on hard times. Libraries across the country are seeing double-digit increases in patronage, often from 10 percent to 30 percent, over previous years.
But in some cities, this new popularity — some would call it overtaxing — is pushing libraries in directions not seen before, with librarians dealing with stresses that go far beyond overdue fines and misshelved books. Many say they feel ill-equipped for the newfound demands of the job, the result of working with anxious and often depressed patrons who say they have nowhere else to go."
(The New York Times, Downturn Puts New Stresses on Libraries, 1.4.09)
Men samtidigt som behovet visavi bibliotek växer, dras svångremmarna åt:
"The problem is, as the downturn bites, I fear that library may eventually be gone - taking with it a share of our future prospects that might be infinitesimally small but could also be huge. The adolescent dropping in after school to borrow books of guitar chords could be tomorrow's hero of the so-called creative industries; the eccentric fella spending hours poring over technical manuals might just turn out to be the next James Dyson. Not that they seem aware of it in Nottingham, Swindon or the Wirral, but that's how important this is."
(Guardian, Our libraries are at risk - just when we need them most, 2.4.09)
måndagen den 30:e mars 2009
Government 2.0 | Cyberhot
Ja, det är bara en tidsfråga innan så gott som allting är 1.0 eller 2.0. Inget fel i och för sig, om 2.0 verkligen står för deltagande, kommunikation, öppenhet, lyhördhet. Nu skriver Helsingin Sanomat (30.3.09) i C-delen på sidan 1 om Peter Corbett i Washington som lär den offentliga förvaltningen att utnyttja nätets sociala arbetsredskap. Han tror benhårt på det, att det blir både billigare och förnuftigare om förvaltningen skulle använda sig av dessa redskap. Government 2.0 kallar han det.
I B-delen på sidan 3 skrivs det om cyberhot, spionagenätet som styrs från Kina eller datorer stationerade i Kina. Det här GhostNet som det döpts till har i dagens läge tagit sig in i 1 300 datorer i över hundra länder. Snart får vi väl läsa om Botnät 2.0, Cyberhot 2.0 och Nätspionage 2.0. Men den kommunikationen kan säkert undvaras.
I B-delen på sidan 3 skrivs det om cyberhot, spionagenätet som styrs från Kina eller datorer stationerade i Kina. Det här GhostNet som det döpts till har i dagens läge tagit sig in i 1 300 datorer i över hundra länder. Snart får vi väl läsa om Botnät 2.0, Cyberhot 2.0 och Nätspionage 2.0. Men den kommunikationen kan säkert undvaras.
Information Literacy meets Library 2.0
Debatten/diskussionen kring ämnet hålls i Oxford, nu på torsdag 2:a april. Men man kan delta via Second Life också. Bara så att ni vet. "What is the library and what do libraries need to do in order to support knowledge, innovation and society?"
MyBarackobama.com
"Obama ändrade allt" påstår Anita Dunn i DN (30.3.09). Hon var en av Barack Obamas främsta rådgivare i kampanjen, som utnyttjade internet och sådde presidentvalets segerfrön på gräsrotsnivå.
"Sedan 60-talet har amerikanska valkampanjer drivits av tv-reklam. De har varit som dåliga dokusåpor som folket följt passivt från sofforna. Obamas valkampanj var den första riktigt moderna, interaktiva valkampanjen. När valet var över hade 13 miljoner människor registrerat sig på Barackobama. com, säger hon."
Obamas kampanj var Politik 2.0, byggde på deltagande. Den spann kring sidorna Barackobama.com och det sociala nätverket MyBarackobama.com. MyBO:s huvudarkitekt är känd från Facebook, han är nämligen en av de tre grundarna av den nätverkssajten.
"Idag försöker alla amerikanska politiker imitera Obamas internetstrategi. Men det krävs mer än en hemsida och en uppmuntran att donera pengar. Man måste skapa en trovärdig dialog också, säger Anita Dunn."
Och för att skapa en trovärdig dialog krävs det mer än en kungstanke.
"Sedan 60-talet har amerikanska valkampanjer drivits av tv-reklam. De har varit som dåliga dokusåpor som folket följt passivt från sofforna. Obamas valkampanj var den första riktigt moderna, interaktiva valkampanjen. När valet var över hade 13 miljoner människor registrerat sig på Barackobama. com, säger hon."
Obamas kampanj var Politik 2.0, byggde på deltagande. Den spann kring sidorna Barackobama.com och det sociala nätverket MyBarackobama.com. MyBO:s huvudarkitekt är känd från Facebook, han är nämligen en av de tre grundarna av den nätverkssajten.
"Idag försöker alla amerikanska politiker imitera Obamas internetstrategi. Men det krävs mer än en hemsida och en uppmuntran att donera pengar. Man måste skapa en trovärdig dialog också, säger Anita Dunn."
Och för att skapa en trovärdig dialog krävs det mer än en kungstanke.
torsdagen den 26:e mars 2009
Den okända svenska tiden
Historieskrivning är maratonlopp efter maratonlopp, och det är inte säkert att målet nås. I själva maratonhistorien är flera myter involverade och vad som är rätt och riktigt är inte gott att veta. Den tiden är så pass höljd i dunkel. Det som vi vet är, att i dagens läge är den godkända & officiella sträckan 42195 meter, det vill säga 42 kilometer och några tunga steg till på köpet.
För den som vill veta mera finns t.ex. Wikipedias artikel Slaget vid Marathon som bl.a. refererar till Herodotos historieskrivning. Det sägs att budbäraren Feidippides sprang sträckan Martahon-Aten för att förkunna segern, med det är knappast sant. Och eventuellt hette han inte Feidippides heller utan Aristion, Eucles eller Filippides... (Från legend till verklighet.)
Men som sagt, vet vi den nutida sträckan. Dessutom känner vi också till namnet på en levande maratonlegend: Janne Holmén. Holmén är historieforskare vid sidan av länkstigen och har nu på uppdrag av den finlandssvenska eller finanssvenska tankekedjan Magma tagit sig an brännhett stoff: Finlands okända historia. Den svenska tiden 1150-1809. (Bengt Lindroth sammandrag finns på Magmas sidor, daterat 25.3.09. Rapporten i sin helhet kan beställas från magma@magma.fi.)
Nu tänker jag inte plöja igenom allt det som sägs i sammandraget. Nog så mycket ändå, att det handlar om hur den svenska tiden behandlas i gymnasieböcker. Själv har jag inte gått kursbundet eller kursfritt gymnasium, men tydligen är det nuförtiden möjligt att välja bort större delar (tidsmässigt sett) av historien genom att bara plugga det som obligatoriskt är. Här finns alltså inkörsport till mindre förståelse. Och mindre förståelse och ytligare kunskap leder lätt till uppkomst av myter och direkt felaktiga/vridna synsätt på händelsernas gång. Är det så, att de ansvariga för utbildningen i Finland är med om att bereda jordmån för kommande falska historieskrivningar. (Suck, kommer också att tänka på vurmen för PISA-undersökningarna som å sin sida kan rikta blickpunkten på ett fåtal ämnen och indirekt vara med om att urholka en bredare och hälsosammare allmänbildning.)
Tydligen är det i en gymnasiekurs numrerad med en femma som den ovan nämnda svenska tiden - 1150-1809 - i Finlands historia ingår. Problemet är nu det, att den här kursen är frivillig. Om jag har förstått rätt är varken lärare eller elever speciellt intresserade av kurs 5 eftersom det måhända inte lönar sig med tanke på studentexamen. (Ja just det, vi lär oss inte för livet utan för PISA och studentexamen.) Cirka 75 % väljer att inte bekanta sig med Finlands historia före 1809. Eventuellt tröstar det lite grand i så fall att
"mycket möjligt att de finländska skolelever som idag väljer att läsa gymnasiets kurs 5 (den frivilliga kursen om svensktiden) får en bättre förståelse för Sveriges historia åren 1150-1809 än några andra elever någonsin fått, vare sig i Sverige eller i Finland"
- skriver Janne Holmén. Eftersom lärostoffet i kurs 5 tydligen håller måttet.
Historieskrivning eller historieförfalskning växer på samma träd eller springer ur samma jordmån. Nyss skrev Helsingin Sanomat om hur ryska skolböcker omvärderar Sovjettiden i positiva ordalag. Redan år 2007 skrev Dagens Nyheter att Stalins terror försvaras i Putins nya skolböcker (8.8.). Suomettuminen näkyi kouluissa skriver för sin del Arno Kotro på Helsingin Sanomats insändarsida (Finlandiseringen syntes i skolorna, 26.3.09). Han debatterar kring den vinkling som förekom kring Sovjet och staterna i öst i finländska skolböcker för inte så länge sedan, bara ett par tre årtionden.
Historieskrivning är som bäst ett instrument för självförståelse. Men liksom alla andra läroämnen kan det bli ett instrument för vissa syften. Vinstsyften, ekonomiska, nationella, politiska, enögda. Historien kan skrivas, omskrivas, förfalskas i akt & mening att lyfta den egna svansen, vässa de egna hornen (som man kanske också har i sidan till andra). Det här är ett så mänskligt fenomen. Att det inte är klokt.
Vi sysslar alla med det, i större eller mindre utsträckning. På det personliga planet, som stam, folkgrupp, land eller världsdel. Vi vill ju ha någonting positivt i livet, rötter att vara stolta över, en ljus framtid att gå till mötes. Saker vi skäms över trottar vi gärna in i minnets papperskvarn.
Klart att det inte är samma sak att utelämna, förbigå och glömma som att förfalska. Men slutresultaten kan ha rätt många gemensamma beröringspunkter. Så tänk på det, ni där vid undervisningsministeriet.
För den som vill veta mera finns t.ex. Wikipedias artikel Slaget vid Marathon som bl.a. refererar till Herodotos historieskrivning. Det sägs att budbäraren Feidippides sprang sträckan Martahon-Aten för att förkunna segern, med det är knappast sant. Och eventuellt hette han inte Feidippides heller utan Aristion, Eucles eller Filippides... (Från legend till verklighet.)
Men som sagt, vet vi den nutida sträckan. Dessutom känner vi också till namnet på en levande maratonlegend: Janne Holmén. Holmén är historieforskare vid sidan av länkstigen och har nu på uppdrag av den finlandssvenska eller finanssvenska tankekedjan Magma tagit sig an brännhett stoff: Finlands okända historia. Den svenska tiden 1150-1809. (Bengt Lindroth sammandrag finns på Magmas sidor, daterat 25.3.09. Rapporten i sin helhet kan beställas från magma@magma.fi.)
Nu tänker jag inte plöja igenom allt det som sägs i sammandraget. Nog så mycket ändå, att det handlar om hur den svenska tiden behandlas i gymnasieböcker. Själv har jag inte gått kursbundet eller kursfritt gymnasium, men tydligen är det nuförtiden möjligt att välja bort större delar (tidsmässigt sett) av historien genom att bara plugga det som obligatoriskt är. Här finns alltså inkörsport till mindre förståelse. Och mindre förståelse och ytligare kunskap leder lätt till uppkomst av myter och direkt felaktiga/vridna synsätt på händelsernas gång. Är det så, att de ansvariga för utbildningen i Finland är med om att bereda jordmån för kommande falska historieskrivningar. (Suck, kommer också att tänka på vurmen för PISA-undersökningarna som å sin sida kan rikta blickpunkten på ett fåtal ämnen och indirekt vara med om att urholka en bredare och hälsosammare allmänbildning.)
Tydligen är det i en gymnasiekurs numrerad med en femma som den ovan nämnda svenska tiden - 1150-1809 - i Finlands historia ingår. Problemet är nu det, att den här kursen är frivillig. Om jag har förstått rätt är varken lärare eller elever speciellt intresserade av kurs 5 eftersom det måhända inte lönar sig med tanke på studentexamen. (Ja just det, vi lär oss inte för livet utan för PISA och studentexamen.) Cirka 75 % väljer att inte bekanta sig med Finlands historia före 1809. Eventuellt tröstar det lite grand i så fall att
"mycket möjligt att de finländska skolelever som idag väljer att läsa gymnasiets kurs 5 (den frivilliga kursen om svensktiden) får en bättre förståelse för Sveriges historia åren 1150-1809 än några andra elever någonsin fått, vare sig i Sverige eller i Finland"
- skriver Janne Holmén. Eftersom lärostoffet i kurs 5 tydligen håller måttet.
Historieskrivning eller historieförfalskning växer på samma träd eller springer ur samma jordmån. Nyss skrev Helsingin Sanomat om hur ryska skolböcker omvärderar Sovjettiden i positiva ordalag. Redan år 2007 skrev Dagens Nyheter att Stalins terror försvaras i Putins nya skolböcker (8.8.). Suomettuminen näkyi kouluissa skriver för sin del Arno Kotro på Helsingin Sanomats insändarsida (Finlandiseringen syntes i skolorna, 26.3.09). Han debatterar kring den vinkling som förekom kring Sovjet och staterna i öst i finländska skolböcker för inte så länge sedan, bara ett par tre årtionden.
Historieskrivning är som bäst ett instrument för självförståelse. Men liksom alla andra läroämnen kan det bli ett instrument för vissa syften. Vinstsyften, ekonomiska, nationella, politiska, enögda. Historien kan skrivas, omskrivas, förfalskas i akt & mening att lyfta den egna svansen, vässa de egna hornen (som man kanske också har i sidan till andra). Det här är ett så mänskligt fenomen. Att det inte är klokt.
Vi sysslar alla med det, i större eller mindre utsträckning. På det personliga planet, som stam, folkgrupp, land eller världsdel. Vi vill ju ha någonting positivt i livet, rötter att vara stolta över, en ljus framtid att gå till mötes. Saker vi skäms över trottar vi gärna in i minnets papperskvarn.
Klart att det inte är samma sak att utelämna, förbigå och glömma som att förfalska. Men slutresultaten kan ha rätt många gemensamma beröringspunkter. Så tänk på det, ni där vid undervisningsministeriet.
Digitala tjänster - kultur, information & kommunikation
Har ni redan ledsamt efter vår kurs, så kommer följande nyhet som beställning på posten - nej, ursäkta mig, som e-post. Digitala tjänster - kultur, information & kommunikation.
"Biblioteken och andra verksamheter som erbjuder medborgare och kunder tjänster och verktyg inom kultur- och informationsområdet arbetar i dag med både fysiska och digitala miljöer. Såväl i digitala miljöer som i mötet mellan digitala och fysiska rum och samlingar finns stora behov av att utveckla nya tjänster. Sådana tjänster, som du kan arbeta med inom ramen för programmet och när du är färdig, kan vara skapande av webbplatser, där användaren ges möjligheter att styra innehåll och utformning. Det kan vara digitalisering eller produktion av digitala texter och bilder, digitalt bevarande och det kan vara vetenskaplig publicering och kommunikation. Andra exempel är hantering och utveckling av nya publiceringsformer: e-böcker, bloggar, wikis, interaktivt berättande m.m. Här finns ett behov av kompetent personal. Efterfrågan på digitala tjänster från t.ex. de svenska bibliotekens användare ökar i takt med att människor vänjer sig vid att kunna nå information och andra tjänster utanför de fysiska bibliotekslokalerna...
Programmet ges på distans och halvfart för att göra det möjligt att följa programmet om du bor på annan plats i landet och samtidigt med viss yrkesverksamhet. En webbaserad lärplattform och kollaborativa tekniker utnyttjas för kommunikation mellan deltagarna och lärarna. Vanligtvis träffas vi två gånger per termin i Borås eller möjligen på annan ort i landet. Träffarna ligger på vardagar."
Kruxet är förstås det där med Borås. Men är längtan stor kan den bestiga berg.
"Biblioteken och andra verksamheter som erbjuder medborgare och kunder tjänster och verktyg inom kultur- och informationsområdet arbetar i dag med både fysiska och digitala miljöer. Såväl i digitala miljöer som i mötet mellan digitala och fysiska rum och samlingar finns stora behov av att utveckla nya tjänster. Sådana tjänster, som du kan arbeta med inom ramen för programmet och när du är färdig, kan vara skapande av webbplatser, där användaren ges möjligheter att styra innehåll och utformning. Det kan vara digitalisering eller produktion av digitala texter och bilder, digitalt bevarande och det kan vara vetenskaplig publicering och kommunikation. Andra exempel är hantering och utveckling av nya publiceringsformer: e-böcker, bloggar, wikis, interaktivt berättande m.m. Här finns ett behov av kompetent personal. Efterfrågan på digitala tjänster från t.ex. de svenska bibliotekens användare ökar i takt med att människor vänjer sig vid att kunna nå information och andra tjänster utanför de fysiska bibliotekslokalerna...
Programmet ges på distans och halvfart för att göra det möjligt att följa programmet om du bor på annan plats i landet och samtidigt med viss yrkesverksamhet. En webbaserad lärplattform och kollaborativa tekniker utnyttjas för kommunikation mellan deltagarna och lärarna. Vanligtvis träffas vi två gånger per termin i Borås eller möjligen på annan ort i landet. Träffarna ligger på vardagar."
Kruxet är förstås det där med Borås. Men är längtan stor kan den bestiga berg.
onsdagen den 25:e mars 2009
Deltagande
Den interaktiva webben är slut (kursen). Det är dags att gå ut, stänga dörren, släcka lampan. Men kanske bara för en stund.
fredagen den 20:e mars 2009
Sveriges kungarike censurerar YouTube
Ja inte egentligen kungariket utan endast kungahovet och inte hela YouTube utan bara kommentarer till ett uppladdat klipp. Så inte fråga om något Kinasyndrom 2.0 här inte. Dagens Nyheter (20.3.09) skriver om det här. Till saken. Hovet har lagt ut ett webbklipp där kungen tillkännager storsessans förlovning. Över 900 har redan hunnit kommentera innan hovet reagerar och gummar ut kommentarerna och stänger meddelandeboxen. Så försöket att gå i Barack Obamas fotspår och vara så-2.0 misslyckas. Kommunikationsinitiativet vändes i nederlag. Det är inte lätt det här med deltagande, tes & antites. Det kräver både nerver och självsäkerhet, att man är situationen vuxen.
"Victoria och Daniel behöver bygga en bro till unga människor och det här är ett sätt för dem att göra det men det kräver att de är duktiga på att reagera i realtid och att ge respons. För den yngre generationen är det en självklarhet att kunna tycka till och engagera sig genom Internet och för dem är det viktigt att få vara en del av debatten, säger Sofia Strömberg" (rektor på Berghs School of Communication.
Här är webbklippet, för den som vill singla krona eller klaver(tramp).
"Victoria och Daniel behöver bygga en bro till unga människor och det här är ett sätt för dem att göra det men det kräver att de är duktiga på att reagera i realtid och att ge respons. För den yngre generationen är det en självklarhet att kunna tycka till och engagera sig genom Internet och för dem är det viktigt att få vara en del av debatten, säger Sofia Strömberg" (rektor på Berghs School of Communication.
Här är webbklippet, för den som vill singla krona eller klaver(tramp).
Alien from Outer Space
Skönt, det börjar bli vår. Även Google juublar över att det jämnar ut sig. Vi hinner just & just avsluta kursen, inhibera alla våra konton, och stänga "Fönstren" i våra mackapärer innan Conficker är här. Expertisens rädslor menar att den här masken aktiveras i månadsskiftet. Dock lär endast ett hundratal datorer i Finland vara infekterade av Conficker. Så oturen är nästan av samma klass som turen är om man råkar få högsta vinsten i Lotto. Nåja, inte riktigt men i alla fall. Större chans är det ändå att dö i en trafikolycka. Hoppas bara att masken ovan inte är en Conficker...onsdagen den 18:e mars 2009
Faceavbookning
I Karleby tar man ställning i diskussionen om Web 2.0 eller inte. Karleby stads anställda får inte Facebooka (Vasabladet 18.3.09). Det handlar om preventiva medel, strävan att förhindra att skadliga programvaror sprids och att arbetstid går till spillo. Har de läst rapporten månntro! I vilket fall som helst lönar det sig eventuellt inte att söka sig till Karleby stadsbibliotek om man efter den här kursen fått upp ögonen för de sociala mediernas positiva möjligheter, eller?
Hur ska det då gå till, i Karleby eller överhuvudtaget. Det kan vara svårt att lämna Facebook. Vad var det nu igen för motto inristat invid porten till Dantes helvete i Divina Comedia...
Läste häromdan i Helsingin Sanomat om det som Dagens Nyheter nu kablar ut: Finsk datanörd ersatte förlorat finger med USB-sticka (18.3.09). En viss programutvecklare som förlorade fingret i en olycka ersatte det med en protes försedd med USB-minne. "När jag använder minnet så lämnar jag helt enkelt fingret i datorn tills jag är färdig med det jag ska göra. Sedan sätter jag fast det igen, säger Jalava enligt The Daily Telegraph." Som ni ser tar DN i det här fallet en omväg. Dessutom kan man nu undra om det här blir nästa trend inom tuna-kroppen-vågen (tatuering, piercing). Ska då Lex-Nokia få en tilläggsparagraf, lämna ditt finger på arbetsplatsen?
Hur ska det då gå till, i Karleby eller överhuvudtaget. Det kan vara svårt att lämna Facebook. Vad var det nu igen för motto inristat invid porten till Dantes helvete i Divina Comedia...
Läste häromdan i Helsingin Sanomat om det som Dagens Nyheter nu kablar ut: Finsk datanörd ersatte förlorat finger med USB-sticka (18.3.09). En viss programutvecklare som förlorade fingret i en olycka ersatte det med en protes försedd med USB-minne. "När jag använder minnet så lämnar jag helt enkelt fingret i datorn tills jag är färdig med det jag ska göra. Sedan sätter jag fast det igen, säger Jalava enligt The Daily Telegraph." Som ni ser tar DN i det här fallet en omväg. Dessutom kan man nu undra om det här blir nästa trend inom tuna-kroppen-vågen (tatuering, piercing). Ska då Lex-Nokia få en tilläggsparagraf, lämna ditt finger på arbetsplatsen?
tisdagen den 17:e mars 2009
Emerging Cyber Threats Report for 2009
Det är fråga om en rapport med undertiteln Data, Mobility and Questions of Responsibility will Drive Cyber Threats in 2009 and Beyond, och är resultat av en årlig sammankomst kring datasäkerhet ordnad av Georgia Tech Information Security Center (det här sammandraget är daterat October 15, 2008). Konstaterar för min del att det fungerade utmärkt med omsvängd ordning: att först syna ett användningsvillkor i sömmarna, fundera lite på den egna inställningen & (o)försiktigheten och sen läsa den här varningen beträffande de växande cyberhoten år 2009. Det är som att ta del av en thriller typ Tom Clancy eller nånting. Ja, man känner sig förklarad lättfotad och bekymmerslös som syrsan, ansvarslös. Eller så helt normal.
Som sagt har jag inte själv upplevt hot i cyberrymden. Spam. Jo. I mailboxarna. Reklam för manlig resning, kvinnor besläktade med Venus, diplom & utbildning på pappret, miljonvinster i diverse nätlotterier o.s.v. Men det är inte riktigt cyberhot, ännu. Det väcker bara förargelse och - visst - stjäl lite dyrbar tid.
I rapporten handlar det om organiserad verksamhet på högre nivå. Cyberkriminalitet. Inte om petitesser som användningsvillkor, licenser med mera som nog kan vara diffusa, flexibla eller svåra att greppa. Om man inte orkar läsa igenom dem och godkänner av bara farten har ingen större skada skett. Jämfört med de faror som avslöjas i Emerging Cyber Threats Report for 2009. Spänn fast säkerhetsbältet eller säg upp nätabonnemanget.
Det finns några kategorier av hot. Skadeprogram, som utnyttjar uselt konfigurerade webbsajter, sociala medier eller nätverk och falska domäner. Botnet eller botnät är ett annat otyg som hotar cyberrymden. Med botnet menas nätverk av infekterade datorer (datavirus, trojanska hästar) som likt zombier fjärrstyrs för diverse obskyra ändamål. Identietsstöld, nätfiske (phishing) med värdefull information som lösenord, bankkontouppgifter o.s.v. i baktankarna. Verksamheten har, enligt rapporten, blivit så pass proffessionell att datorer smygkapas och inlemmas i botnät inte enbart för eget bruk, utan också för uthyrning åt andra hugade cyberkriminella. Skadeprogram finns till försäljning och precis som ifråga om t.ex. MS-produkter erbjuds kundstöd och garanti. (Kanske det i skrivande stund sitter en drös cyberbrottslingar på Moodle-bänken och bloggar om skadeprogram, botnät och allsköns andra rackerier som vi inte ens har sett maken till i våra mardrömmar, Den interaktiva webben för studerande från andra sidan nätet i matchen om herraväldet.)
Visst lokaliseras också ljuspunkter. Allt fler mjukvaror är utrustade med automatiska uppdateringar, Windows-versioner och webbläsare från förra årtusendet blir sakta men säkert ett minne blott. Och för mobiltelefoner med nätuppkoppling finns det hopp om mer genomtänkta säkerhetsarrangemang - åtminstone finns det s.a.s. facit på hand.
Som det sägs rent ut, är det ett måste att satsa på produktutveckling som skapar säkrare datorer och programvaror. Annars blir nätet maskätet. Och ett lika framsynt konstaterande är att var & en kan axla ett eget personligt ansvar. Bör se över sin dator, sina säkerhetsanordningar.
"We can even draw comparisons between car insurance and antivirus software,” said Barrett, who believes that voluntary car insurance penetration would be about the same as antivirus software. “Most people buy car insurance because it is mandated by the government. Perhaps we need a similar mandate for keeping security protection up-to-date."
(Men sen skulle jag inte tala om nätet som ett ekosystem. Då kunde man för att hårddra liknelsen se cyberkriminaliteten som en rovdjursflock som upprätthåller balansen. I ett ekosystem behövs vänner & fiender på alla nivåer, för den goda sakens skull. Men vi kan säkert undvara hoten i cyberrymden.)
Som sagt har jag inte själv upplevt hot i cyberrymden. Spam. Jo. I mailboxarna. Reklam för manlig resning, kvinnor besläktade med Venus, diplom & utbildning på pappret, miljonvinster i diverse nätlotterier o.s.v. Men det är inte riktigt cyberhot, ännu. Det väcker bara förargelse och - visst - stjäl lite dyrbar tid.
I rapporten handlar det om organiserad verksamhet på högre nivå. Cyberkriminalitet. Inte om petitesser som användningsvillkor, licenser med mera som nog kan vara diffusa, flexibla eller svåra att greppa. Om man inte orkar läsa igenom dem och godkänner av bara farten har ingen större skada skett. Jämfört med de faror som avslöjas i Emerging Cyber Threats Report for 2009. Spänn fast säkerhetsbältet eller säg upp nätabonnemanget.
Det finns några kategorier av hot. Skadeprogram, som utnyttjar uselt konfigurerade webbsajter, sociala medier eller nätverk och falska domäner. Botnet eller botnät är ett annat otyg som hotar cyberrymden. Med botnet menas nätverk av infekterade datorer (datavirus, trojanska hästar) som likt zombier fjärrstyrs för diverse obskyra ändamål. Identietsstöld, nätfiske (phishing) med värdefull information som lösenord, bankkontouppgifter o.s.v. i baktankarna. Verksamheten har, enligt rapporten, blivit så pass proffessionell att datorer smygkapas och inlemmas i botnät inte enbart för eget bruk, utan också för uthyrning åt andra hugade cyberkriminella. Skadeprogram finns till försäljning och precis som ifråga om t.ex. MS-produkter erbjuds kundstöd och garanti. (Kanske det i skrivande stund sitter en drös cyberbrottslingar på Moodle-bänken och bloggar om skadeprogram, botnät och allsköns andra rackerier som vi inte ens har sett maken till i våra mardrömmar, Den interaktiva webben för studerande från andra sidan nätet i matchen om herraväldet.)
Visst lokaliseras också ljuspunkter. Allt fler mjukvaror är utrustade med automatiska uppdateringar, Windows-versioner och webbläsare från förra årtusendet blir sakta men säkert ett minne blott. Och för mobiltelefoner med nätuppkoppling finns det hopp om mer genomtänkta säkerhetsarrangemang - åtminstone finns det s.a.s. facit på hand.
Som det sägs rent ut, är det ett måste att satsa på produktutveckling som skapar säkrare datorer och programvaror. Annars blir nätet maskätet. Och ett lika framsynt konstaterande är att var & en kan axla ett eget personligt ansvar. Bör se över sin dator, sina säkerhetsanordningar.
"We can even draw comparisons between car insurance and antivirus software,” said Barrett, who believes that voluntary car insurance penetration would be about the same as antivirus software. “Most people buy car insurance because it is mandated by the government. Perhaps we need a similar mandate for keeping security protection up-to-date."
(Men sen skulle jag inte tala om nätet som ett ekosystem. Då kunde man för att hårddra liknelsen se cyberkriminaliteten som en rovdjursflock som upprätthåller balansen. I ett ekosystem behövs vänner & fiender på alla nivåer, för den goda sakens skull. Men vi kan säkert undvara hoten i cyberrymden.)
Facebook visar ditt rätta ansikte
Eller du visar ditt rätta ansikte i Facebook. Ylioppilaskuntien puheenjohtajat Facebook-rasismikohussa, skriver Yle på sina nätsidor (17.3.09). I Kuopio och Joensuu har studentkårernas styrelseordförande anslutit sig till diskutabla Facebook-grupper, sådana med rastiska förtecken.
Nätkollage
Vet ni vad "nätkolla" betyder? Ja inte att surfa omkring och kolla cyberrymden i alla fall. Det kan t.ex. innebära att kontrollera vad andra har för sig. Föräldrar håller uppsikt & översikt då barnen åker interrail i nätvärlden. Och om föräldrarna inte bryr sig ett skvatt, har de liksom skickat sina barn på nätkollo. (Kollo är sommarläger, ju.)
I en artikel i DN, Svenskar sämst på att nätkolla barnen (17.3.09), refereras till en internationell undersökning utförd av Symantec. Dussinet länder - USA, Kanada, England, Frankrike, Tyskland, Italien, Sverige, Kina, Japan, Indien, Australien och Brasilien - var med om den så kanske ingen orsak till panik för våra närmaste grannar i väst. Det kan nämligen hända att urvalet inte är riktgivande eller representativt. Men som en jämförelse. 86% av föräldrarna i Australien påstår sig ha fullständig kontroll visavi barnens nätaktivitet, medan motsvarande siffra för Sveriges del är 58%. Eller betyder det å andra sidan att svenska föräldrar är ärligare och att visaren skulle hoppa som en känguru ifall den australienske föräldern till 8-17 åriga barn gick med på en sits i lögndetektorn.
I Finland finns det andra sorts problem, också. Hur få bättre koll över människors TV-tittande, styra vanorna. Nu sitter vi finländare på tok för lite bänkade framför tv - kanske nätet snärjer - och då skulle tv i mobiltelefonen kunna avhjälpa. Tyvärr har "kännykkä-tv" floppat, enligt Yle (17.3.09). Trafik- och kommunikationsministeriet har som tur är en arbetsgrupp lagom tillsatt. Problemet heter helt sakligt pengar, både för producenter och konsumenter.
Ibland blir man definitivt aningen nätkollrig (på finska webbihöperö, jfr. mökkihöperö). Då är det skönt att kunna läsa t.ex. Mirkka Lappalainen i Helsingin Sanomat. I morse ingick kolumnen Historiallisia eväitä eläkekeskusteluun i sektion D, på sidan 1. Hon inleder med att lakoniskt konstatera att den framgångsrike tjänstemannen Klaus Hermansson Fleming dog av "burn out" som 36-åring 1685. Därefter visar hon med målande exempel hur - trots att tjänstemännen fick lägga manken till, om de strävade framåt & uppåt, eller enbart ville behålla sin ställning, för den delen - s.a.s. naturliga vilopauser inföll med jämna mellanrum. På grund av vädrets makter som kunde fördröja informationen/kommunikationen och diverse andra käppar i hjulet.
Som hon avrundar:
"Det ser även ut som om vi håller på att förlora vår värdefulla förmåga att göra ingenting. Nutidens teknik möjliggör ett oavbrutet, otåligt online-flängande och gör en dygd av rastlösheten."
Klart att jag bara måste skriva en blogg med det här problemet som utgångspunkt. Fattas bara annat.
I en artikel i DN, Svenskar sämst på att nätkolla barnen (17.3.09), refereras till en internationell undersökning utförd av Symantec. Dussinet länder - USA, Kanada, England, Frankrike, Tyskland, Italien, Sverige, Kina, Japan, Indien, Australien och Brasilien - var med om den så kanske ingen orsak till panik för våra närmaste grannar i väst. Det kan nämligen hända att urvalet inte är riktgivande eller representativt. Men som en jämförelse. 86% av föräldrarna i Australien påstår sig ha fullständig kontroll visavi barnens nätaktivitet, medan motsvarande siffra för Sveriges del är 58%. Eller betyder det å andra sidan att svenska föräldrar är ärligare och att visaren skulle hoppa som en känguru ifall den australienske föräldern till 8-17 åriga barn gick med på en sits i lögndetektorn.
I Finland finns det andra sorts problem, också. Hur få bättre koll över människors TV-tittande, styra vanorna. Nu sitter vi finländare på tok för lite bänkade framför tv - kanske nätet snärjer - och då skulle tv i mobiltelefonen kunna avhjälpa. Tyvärr har "kännykkä-tv" floppat, enligt Yle (17.3.09). Trafik- och kommunikationsministeriet har som tur är en arbetsgrupp lagom tillsatt. Problemet heter helt sakligt pengar, både för producenter och konsumenter.
Ibland blir man definitivt aningen nätkollrig (på finska webbihöperö, jfr. mökkihöperö). Då är det skönt att kunna läsa t.ex. Mirkka Lappalainen i Helsingin Sanomat. I morse ingick kolumnen Historiallisia eväitä eläkekeskusteluun i sektion D, på sidan 1. Hon inleder med att lakoniskt konstatera att den framgångsrike tjänstemannen Klaus Hermansson Fleming dog av "burn out" som 36-åring 1685. Därefter visar hon med målande exempel hur - trots att tjänstemännen fick lägga manken till, om de strävade framåt & uppåt, eller enbart ville behålla sin ställning, för den delen - s.a.s. naturliga vilopauser inföll med jämna mellanrum. På grund av vädrets makter som kunde fördröja informationen/kommunikationen och diverse andra käppar i hjulet.
Som hon avrundar:
"Det ser även ut som om vi håller på att förlora vår värdefulla förmåga att göra ingenting. Nutidens teknik möjliggör ett oavbrutet, otåligt online-flängande och gör en dygd av rastlösheten."
Klart att jag bara måste skriva en blogg med det här problemet som utgångspunkt. Fattas bara annat.
måndagen den 16:e mars 2009
Cyberhot
Cyberhot, finns de? Om vi med hot inte menar det som är "hot", d.v.s. inne, utan sådana fenomen som hotar oss, vår integritet, vår identitet, vår egendom, intellektuella kapital. Som sveder i skinnet.Det är naturligtvis å ena sidan fråga om högst subjektiva saker. Där en individ inte vill avslöja sin e-post kan en annan utan att förlora nattsömnen avslöja sitt ansikte, hemadress, familjära omständigheter m.m. Så hot i cyberrymden är inte något man kan mäta med ett arkivmått lagrat i en Parisisk förort.
Dessutom kan det vara på sin plats att jämföra med omständigheter i det fysiska livet, där det minsann också ligger hot på lur, likadana, jämförbara. Men i mångas öron skorrar cyberhot betydligt värre.
Själv är jag försiktig i vissa avseenden. Betalar räkningar via nätbank endast hemma. Köper nästan aldrig via nätet - nå, beror egentligen inte på överdriven försiktighet utan på det att jag köper i butik, vanligtvis. Men bara i vissa avseenden. Försiktig.
För vad avtal, licenser etc. beträffar, om vi talar om sociala medier som Facebook, MySpace, YouTube och så vidare, brukar jag vanligtvis varken ta mig tid eller ork till att läsa igenom, varken finstilta eller uppblåsta. För det första utgår jag ifrån att mina skyldigheter är de normalt förekommande. Att man förväntas bära sig anständigt åt, att det man torgför är ens egna grejer eller att man har tillstånd därtill (upphovsrätt). Helt enkelt att det är vanligt sunt bondförnuft som styr & ställer.
För det andra antar jag vissa saker. Att det är möjligt att jag blir kopierad, jag och/eller det jag lägger upp, skriver in på nätet. Citerad. Visst finns det också klara fall, som t.ex. i MySpace där det går att välja graden av delaktighet: om lyssnaren bara kan spela upp eller också ladda ner. Och jag antar att mitt beteende, eller de signaler jag sänder ut kan användas emot mig, utnyttjas i marknadsföringssyfte o.d.
Kort & gott är jag beredd på om inte det värsta, så i.v.f.s.h. på det att cyberrymden är bebodd, planeter ligger nära varandra, asteorider och meteoriter minglar omkring och informationen rör sig med ljusets hastighet. I cyberrymden är det omöjligt att vara enstöring och oupptäckt till 100%. Den som sig i leken ger måste leken tåla. Finns inga gratis luncher. Vill man vara "hot" kan det ända i hot.
Eftersom jag i största utsträckning lekt med Blogger är det väl på sin plats att titta på Bloggers användningsvillkor. F.ö. handlar illustrationen ovan om upphovsrätt, visar sidan Digital Millennium Copyright Act - Blogger (DMCA). Intressanta saker som många medier tragglat igenom till lust & leda under den senaste tiden. På sätt och vis är ett av de mer allvarliga cyberhoten det att lagstiftningen inte hunnit ikapp, och/eller att det är oerhört kinkigt att övervaka att paragrafer följs därute. Wild wild web.
Som sagt är det svårt att övervaka. Blogger inleder med kravet att du är tvungen att läsa igenom och godkänna de här villkoren innan du kan börja blogga. Jo just. Det räcker mer än väl med att godkänna, här blir det inga läxförhör vid porten. Ingen Sankte Per som motar Olle i grind. För Blogger är det ändå ingen skillnad, bara användaren skriver under. Därför är det där med att läsa igenom liksom ett stående skämt.
I princip är användningsvillkoren inte många som synden. De omfattar 16 underrubriker:
"Beskrivning av tjänsten, korrekt användning, sekretess, allmänna villkor för användning och lagring, beskrivning av tjänsten, policy för immaterialrätt, ingen återförsäljning av tjänsten, publicering, uppsägning och avstängning, skadeersättning, hela avtalet, ansvarsfriskrivning, juridiska begränsningar, val av lag, jurisdiktion och forum, information om upphovsrätt."
Helt väntade saker. Eftersom Blogger ingår i Googles imperium finns här referenser till Googles användningsvillkor - Googles allmänna villkor och Googles sekretesspolicy - Hur vi sparar och skyddar dina personliga uppgifter i Blogger . Google avslöjar rakt på sak att den s.a.s. personliga informationen används för diverse ändamål, Google skannar oss in på bara kroppen, men med vårt godkännande. Men lovar att inte använda för andra ändamål än de nämnda och kända:
"If we propose to use personal information for any purposes other than those described in this Privacy Policy and/or in the specific service privacy notices, we will offer you an effective way to opt out of the use of personal information for those other purposes. We will not collect or use sensitive information for purposes other than those described in this Privacy Policy and/or in the supplementary service privacy notices, unless we have obtained your prior consent."
Det intressanta(ste) i själva användningsvillkoren sägs ut redan före första underrubriken.
"Även om vi kommer att försöka meddela dig när större ändringar sker i Användningsvillkoren för Blogger bör du med jämna mellanrum läsa den senaste versionen. Google förbehåller sig rätten att ändra dessa Användningsvillkor när som helst och du godkänner att du förbinder dig till sådana ändringar. Om du inte accepterar att följa detta Avtal kan du inte använda Blogger-tjänsten."
Nå, väldigt klart och tydligt sagt. Blogger svävar inte på orden i cyberrymden. M.a.o. skriver vi i princip under ett avtal som är in blanco, för att nu överdriva. - Skriv ut en check åt mig, jag lovat att ansvara för summan sen. - Men hav icke fruktan, trösten väntar bakom nästa krökta rymd. Om det föreligger konflikt mellan Googles allmänna villkor, sekretesspolicy och Bloggers användningsvillkor så är det de senare som efterföljs. (Kolla bara dagens specialerbjudande, villkoren för stunden.). Lägg dessutom märke till att inte heller Googles diverse villkor är huggna i sten. Också de förbehålls den universella rätten till förändringar.
I övrigt är det mesta klart som vatten förr i tiden. "Google gör inga anspråk på äganderätt till eller kontroll över innehållet i inlägg eller kommentarer som visas av dig eller via en Google-tjänst." Men Google har rätt att använda innehållen globen runt, fritt och enligt eget förgottfinnande, utan att betala ersättning. Det är helt enkelt den hyra eller det pris användaren betalar för tjänsten. Helt rimliga krav.
Dessutom finns en redogörelse för Innehållspolicy för Blogger. Det samma gamla vanliga. Begränsningar av innehållet. Det här med pornografi, våld, hat, privata/konfidentiella uppgifter, upphovsrätt, identitetsstöld o.sv. Odiskutabla och anständiga krav.
Som bloggare i Blogger är det möjligt att vara hur anonym som helst utåt sett. Bara Storebror Google & Lillebror Blogger vet vem du är. Knappast finns det heller på biblioteket någon större orsak i.o.f.s. att rädas Blogger. Men då bör bibban noga tänka igenom vad det kan innebära för magaplågor om det blir aktuellt med eventuella indragningar i tjänsten. "Google förbehåller sig ensamrätten att när som helst och utan anledning säga upp tjänsten, säga upp det här Avtalet eller stänga av eller avsluta ditt konto. " Samt. "Google förbehåller sig rätten att ändra de allmänna villkoren för användning och lagring när som helst med eller utan förvarning." Så cyberhot, visst finns de. Men för det mesta rör det sig om normala, odramatiska fenomen eller händelser som kan inträffa var som helst, när som helst. I den reella världen, i cyberrymden.
Och om du verkligen är på det klara med att användningsvillkoret du just står i beråd att godkänna i nästa stund kan anta en ny skepnad, är det då ett bokstavligt cyberhot? Och är det också så, emellanåt, att vi inte riktigt tar de här avtalen på allvar. Att bristen på respekt för innehållets existens är ömsesidig, på nåt sätt?
Tja, kanske bäst att rycka på axlarna. Men se nu till att inte hamna i knipa, för då blir det resa av.
"Dessa Användningsvillkor tillämpas enligt lagarna i delstaten Kalifornien, utan hänsyn till eventuella konflikter med de lagar som finns i det land där du är bosatt. Alla anspråk, juridiska processer eller rättstvister som uppstår i anslutning med tjänsten tas enbart upp i Santa Clara County, Kalifornien, och du samtycker till denna jurisdiktion."
Hmm! Vore på sin plats med en filial i Second Life, eller hur!
lördagen den 14:e mars 2009
"Det här är jättekul"
Grattis!
DN kan få tidningarnas Oscar (13.3.09)
"Detta är ett kvitto på Dagens Nyheters framgångsrika utvecklingsarbete på papper, nätet och i mobilen. Att vi nominerats i olika kategorier och kanaler visar på vår bredd, säger Thorbjörn Larsson, chefredaktör för Dagens Nyheter."
DN kan få tidningarnas Oscar (13.3.09)
"Detta är ett kvitto på Dagens Nyheters framgångsrika utvecklingsarbete på papper, nätet och i mobilen. Att vi nominerats i olika kategorier och kanaler visar på vår bredd, säger Thorbjörn Larsson, chefredaktör för Dagens Nyheter."
fredagen den 13:e mars 2009
Second Life i andra bloggar
Det finns ju en hel del andra som bloggar om Second Life förutom vi på vår kurs. Stötte på en intressant en som handlade om Reuters varande och farande från SL, Exclusive: Why Reuters Left Second Life, And How Linden Lab Can Fix It (Nov. 21, 2008). Den som är intresserad förlorar inget på att läsa den, tycker att den hade nåt att ge så här efter vår föreläsningstripp i onsdags. Också kommentarerna var intressanta, och t.ex. i den som börjar så här Good article and spot on! I especially appreciated hittade jag följande att citera:
This community is a new thing, and for LL to try to manage it, without embracing it, is leading to pain and poor communication. Second Life cannot be a mainstream app because of its hardware demands and because the steep learning curve is most easily negotiated by technical people and power users. The result of this winnowing is what makes the community - high IQ, highly technical, highly creative. I think that's a community worth marketing to. But spurning it in favor of a mainstream user that can't find a point in Second Life makes no sense.
This community is a new thing, and for LL to try to manage it, without embracing it, is leading to pain and poor communication. Second Life cannot be a mainstream app because of its hardware demands and because the steep learning curve is most easily negotiated by technical people and power users. The result of this winnowing is what makes the community - high IQ, highly technical, highly creative. I think that's a community worth marketing to. But spurning it in favor of a mainstream user that can't find a point in Second Life makes no sense.
Tuta & körfiler
Det var en gång ett samhälle, låt oss kalla det Nätbyen för enkelhetens skull. Ortens invånare var som folk var mest. Bland dem fanns de två aktiva, driftiga, energiska och framfusiga individer som i folkmun omtalades som Nilsson & Vik. De här gossarna – eller unga männen, egentligen – hade gått in för det här med informationsdelning. De rörde sig överallt i Nätbyen, gata upp, gata ner, kors och tvärs, diagonalt, radikalt. Gränslöst. Hejdlöst. Varän de såg en olöst dörr, en bil med nycklarna i startlåset, några trädgårdmöblemang som inte var fastkedjade i väggen, en bunt med morgontidningar som väntade på att kioskägaren skulle dyka upp och sätta ut dem till försäljning, ett fönster som glömts på glänt, ja varän någon sak eller något ting såg ut att kunna tas om hand utan extra ingrepp eller besvär noterade de nakna fakta i sina anteckningsblock. Väl hemma skrev de ut noteringarna i trycktext, printade ut informationen, spred den i Nätbyen. Klistrade upp på el-skåp, nitade fast på stolpar och plank, såg till att också allsköns anslagstavlor var beklädda med deras informativa upplysningar. Hur det nu kom sig drog en stöldvåg genom det yrvakna samhället. Döm om paret Nilssons & Viks förvåning då lagens styva arm knackade på dörren. Inte hade de ju nånting med saken att göra. Att förmedla skärpta iaktaggelser av hur det förhöll sig i samhället var väl vars och ens mänskliga rättighet, liksom.
torsdagen den 12:e mars 2009
Tillbaka till Second Life
I gårdagens Helsingin Sanomat (11.9.09) fanns en liten artikel i kulturdelen, på sidan C2: Lama ajaa amerikkalaiset elokuviin ja kirjastoihin. Enligt rapporteringen från landet bortom Atlanten har bibliotekens och biografernas besöksmängd stigit med 20% jämfört med ifjol. Som Markku Saksa skriver - folket flyr undan sina penga- och donproblem till biosalongernas mörker och bibbornas tystnad. Självklart att depressionen inte gör någon glad, och istället för att yvas över statistiska framgångar kan man fundera över bibliotekets roll och ansvar under tunga tider.Också för biblioteken själva väntar mången pers. Alla beslutsfattare är inte nödvändigtvis på det klara med bibliotekets funktioner och betydelser. Rentav har de aldrig satt sin fot på bibban, med undantag för några möten som råkat gå av stapeln där, eller för att staden nyss fått en uppmärksammad ny biblioteksbyggnad. Så i värsta fall får biblioteket - ett av samhällets stöttepelare - färre slantar att röra sig med. Det och stridare tillströmningar av kunder rimmar illa.
Men om man utgår från att biblioteken också kan hantera en viss social roll, som hjärta i ett nätverk, kommer de allehanda Web 2.0-redskapen in i bilden som på beställning. Jag tänker förstås på de applikationer som är avgiftsfria och lätta att använda. Och som inte kräver alltför orimliga prestanda av dator och nätanslutning.
Förstås, verksamhet som bygger på de här gratismedierna befinner sig i en viss riskzon. Gråzon. Rätt som det är drar nån YouTube bort videor från utbudet, man vet aldrig.
Second Life är ju som idé verkligen lockande i det här perspektivet, på samma sätt som människor teleporterar sig från det första livet genom att sjunka in i en annan värld via vita duken. Men det här med tekniska krav kan å andra sidan störta avataren s.a.s. i backen som en annan Ikaros.
Igår återvände jag till Second Life, den här gången för knappa två timmar. Betydligt längre resa än min fransyska visit i "I hate niggers-regioner". Tillsammans med mina kurskolleger guidades vi till en föreläsningssal av vår ciceron Kim Zwiers (tack till honom för snapsen ovan!) och väl framme där hade vi chansen att närvara vid en SL-föreläsning av Ab Marvin.
Salen var ett fyrkantigt rum med grå framtoning. Framför ena väggen fanns en duk där Power Pointen åkte revy. I SL är det möjligt att hålla sina möten, föreläsningar etc. ute, inne, i fantastiska eller spartanska miljöer. Den här var defintivt spartansk, men det störde inte mig. Den gråa färgen var på sätt & vis vilsam. Den obefintliga inredningen tillräckligt spartansk. Däremot var det en ren överraskning att den tekniska biten verkade så svår. Jag har en ny dator, vars primärminne är 8Gb och grafikkort presterar 1 Gb. Min nätanslutning är 2Mb. Trots det laddades varje enskild diabild upp på SL-salens duk med snigelfart, kändes ibland som om det tog 10 sekunder typ innan skärpan infann sig. Så jag undrar precis som Ben i sin kursblögg vad för slags underverk till datorutrustning som riktigt krävs, för att man ska vara på den säkra sidan. Så att inte vaxvingarna smälter, för att nu låta tankarna flyga till den grekiska mytologin.
Men annars så. Var det intressant och uppsluppet. Som på klassresa, nära nog. Både lärare och kursdeltagare kändes annorlunda. Ja kanske det faktiskt är på det sättet att man blir en andra individ i SL, som förbytt. Det var krångligt att hålla sig allvarlig. Sista spiken i kistan var möjligheten att chatta. Klart att det inte gick att hålla sig "tyst", så många karaktärer runt omkring, man måste ju bolla lite i squashsalen. Disco disco. Med andra ord var det absolut en social tillställning. Men det att ribban sänktes ska tas med ett paket snus på posten från Sverige, för vi var väl ändå lika mycket inbjudna på testfest som på sits med innehåll. Föreläsningen i sig var bra & intressant, men vi har å andra sidan hållit på med 2.0 en god bit nu, så värst mycket nytt eller överraskande var det kanske inte längre (okej, jag har haft turen att få höra herrarna Marvin och Zwiers i första skepnader förut, ska erkännas).
Jag antar att det hade varit en enklare match att koncentrera sig om det varit fråga om n:te gångens föreläsning i Second Life-miljö. Lite blasé skulle säkert haft sin dämpande verkan. Men för social samvaro och diskussionsträff tycktes SL kunna vara helt hyvens. Tack Ab & Kim!
P.S. I folkskolan satt jag kvar var & annan lördag för att jag hade ett okontrollerat behov av att vara social på timmarna. Nu undrar jag smått hur man ordnar med det här i SL, kvarsittning alltså.
onsdagen den 11:e mars 2009
Kwitter kwitter, vi höjer statistiken!
Oj vad vi har varit duktiga på vår kurs, enligt Nielsens rapport har de sociala medierna nu gått förbi e-posten i tävlingen om högsta procenten användare. Och Twitter sprider sig som bara den i Finland.
"Twitter on nettiyhteisö, jossa voi lähettää reaaliaikaisia lyhytviestejä ja kertoa esimerkiksi, mitä parhaillaan tekee tai ajattelee. Päivitykset ilmestyvät nettiin tai kännykkään ja niitä lukeakseen ei tarvitse olla käyttäjän ystävä, kuten Facebookissa, vaan kaikkien viestejä voi seurata."
Som Yles nätsidor mycket riktigt påpekar. Kanske biblioteken också kunde ha användning. Fråga bibliotekarien. Goda råd. Det twittar lika.
"Twitter on nettiyhteisö, jossa voi lähettää reaaliaikaisia lyhytviestejä ja kertoa esimerkiksi, mitä parhaillaan tekee tai ajattelee. Päivitykset ilmestyvät nettiin tai kännykkään ja niitä lukeakseen ei tarvitse olla käyttäjän ystävä, kuten Facebookissa, vaan kaikkien viestejä voi seurata."
Som Yles nätsidor mycket riktigt påpekar. Kanske biblioteken också kunde ha användning. Fråga bibliotekarien. Goda råd. Det twittar lika.
tisdagen den 10:e mars 2009
Hjärnan som gjord för att tro
Igen nånting om hjärnan - oberoende om det är internationella hjärnveckan nu, eller nästa vecka. För DN skriver att Hjärnan verkar programmerad för religiösa upplevelser (10.3.09). Om vi får tro en amerikansk forskning som publicerats i Proceedings of the National Academy och Sciences har vi en benägenhet att ta till tro på gud om det inte finns vetenskapliga belägg att förlita sig på.
Vi kan ju bara inte gå omkring utan förklaringar och då tar vi en dos universalmedicin. Pappa betalar, liksom.
Enligt undersökningen finns det regioner i hjärnan som aktiveras då vi sätter igång med att tro. Ja, hjärnan är som U.S.A. utrustad med religiösa bälten.
"Ett av de områden som blev aktivt var frontallobens ytskikt, ett område som är unikt för människan. Men också områden som ligger djupare in i hjärnan och som människan delar med apor och andra primater, områden som utvecklats tidigare under evolutionen, blir aktiva när vi tänker på frågor kring tro."
Det här publicerade undersökningsresultatet vill naturligvis - i alla fall inte öppet - låta påskina att det lokaliserat gud själv, eller hittat bevis på ett andra liv.
Men hjärnan kan nog luras på andra sätt. Också.
Har du skakat hand med dig själv någon gång? Eller trott dig vara en skyltdocka? Den upplevelsen har några försökspersoner på Karolinska institutet fått testa. Forskare har lurat hjärnan hos flera personer att tro att de fanns i en annan persons kropp eller i en skyltdockas kropp.
Det här frågar DN genom min blogg, i en artikel från ifjol (2.12.08). Jag kommer att tänka på mina funderingar kring Second Life, varför det inte känns som min kopp te. På nåt sätt är såna virtuella världar som SL nånting mitt emellan, antingen eller. För mig duger andra sociala medier bra som kommunikationskanaler. Men om. Om man nu en gång vill mötas virtuellt, så tycker jag personligen att lösningar som SL är för enkla, platta. Då väntar jag mig. Eller väntar hellre på den dagen då man själv får sväva in i den virtuella världen, utan att avskärmas från den, sitta vid en gammalmodig dator och styra en liten nicke-docka med piltangenter.
Jag vill bli lurad att jag "verkligen" befinner mig nån annastans, låt vara i egen kropp eller i nån annans.
Vi kan ju bara inte gå omkring utan förklaringar och då tar vi en dos universalmedicin. Pappa betalar, liksom.
Enligt undersökningen finns det regioner i hjärnan som aktiveras då vi sätter igång med att tro. Ja, hjärnan är som U.S.A. utrustad med religiösa bälten.
"Ett av de områden som blev aktivt var frontallobens ytskikt, ett område som är unikt för människan. Men också områden som ligger djupare in i hjärnan och som människan delar med apor och andra primater, områden som utvecklats tidigare under evolutionen, blir aktiva när vi tänker på frågor kring tro."
Det här publicerade undersökningsresultatet vill naturligvis - i alla fall inte öppet - låta påskina att det lokaliserat gud själv, eller hittat bevis på ett andra liv.
Men hjärnan kan nog luras på andra sätt. Också.
Har du skakat hand med dig själv någon gång? Eller trott dig vara en skyltdocka? Den upplevelsen har några försökspersoner på Karolinska institutet fått testa. Forskare har lurat hjärnan hos flera personer att tro att de fanns i en annan persons kropp eller i en skyltdockas kropp.
Det här frågar DN genom min blogg, i en artikel från ifjol (2.12.08). Jag kommer att tänka på mina funderingar kring Second Life, varför det inte känns som min kopp te. På nåt sätt är såna virtuella världar som SL nånting mitt emellan, antingen eller. För mig duger andra sociala medier bra som kommunikationskanaler. Men om. Om man nu en gång vill mötas virtuellt, så tycker jag personligen att lösningar som SL är för enkla, platta. Då väntar jag mig. Eller väntar hellre på den dagen då man själv får sväva in i den virtuella världen, utan att avskärmas från den, sitta vid en gammalmodig dator och styra en liten nicke-docka med piltangenter.
Jag vill bli lurad att jag "verkligen" befinner mig nån annastans, låt vara i egen kropp eller i nån annans.
Storebror aka Big Brother
I dessa storebrorsdagar är det inte konstigare än att följande nyhet eller avslöjande dyker upp: Många ljuger om böcker de (inte) läst. I en brittisk undersökning återfinns en tio-i-topp över böcker som lockar folk till lögn. Kommer de att utrustas med dekaler som varnar för att dessa verk kan skada sanningen? Nej ändå inte, det är nämligen fråga om böcker som är så pass bra - eller tros vara - att folk inte vågar säga som det är. T.ex. ljuger hela 42 % i undersökningens urval (ja, tja, blott 1 342 personer av Storbritanniens och Irlands befolkningar) att de läst George Orwells "1984".
Vara som det vara vill, men listan har säkert nåt att förtälja om vår västerländska kultur i dagsläget.
Vara som det vara vill, men listan har säkert nåt att förtälja om vår västerländska kultur i dagsläget.
måndagen den 9:e mars 2009
Det våras för bibbafolket, del 2
Tiedon etsintä internetistä aktivoi aivoja skriver Yle på sina sidor, och refererar till en amerikansk undersökning i American Journal of Geriatric Psychiatry. Enligt resultatet är datorer och sökning på nätet inte bara till nytta & nöje så där allmänt, utan den verksamheten håller dessutom hjärnan i skick. Visar att hjärnan kan förändra och utveckla sig även om kopplad till en äldre kropp. Det här är glada nyheter, inte bara för gemene medborgare i informationssamhället utan kanske speciellt för t.ex. bibliotekarieskrået.
(Så ohoj, Matti Vanhanen: ta dig några skidturer igen, och höj pensionsåldern ytterligare ett par tre streck!)
Det är f.ö. övrigt internationella hjärnveckan inkommande vecka, 16.-22.3.2009
(Så ohoj, Matti Vanhanen: ta dig några skidturer igen, och höj pensionsåldern ytterligare ett par tre streck!)
Det är f.ö. övrigt internationella hjärnveckan inkommande vecka, 16.-22.3.2009
söndagen den 8:e mars 2009
Second Life, bibliotekariens andra liv
I artikeln Second Life, bibliotekariens andra liv (Bibban, Finlands svenska biblioteksförenings medlemstidning, 2007 : 2) redogör Kim Holmberg - eller Kim Zwiers - på ett upplysande och begripligt sett för den virtuella värld som ägs av Linden Lab och heter Second Life. Inlagan har således några år på nacken, vilket kan vara en evighet i dessa sammanhang. Eftersom det är fråga om en expanderande värld innebär det här, att de statistiska uppgifterna om användare, inloggningsfrekvens o.d. med fördel kan uppdateras.
För den som vill gå djupare in den virtuella djunglen är Metaverse Roadmap en lämplig station. Där återfinns vägskyltar som Second Earth. The World Wide Web will soon be absorbed into the World Wide Sim: an environment combining elements of Second Life and Google Earth (Wade Roush, Tech Review, July/Aug 2007). Samt Virtual worlds: The next Facebook? (Linnie Rawlinson, CNN, August 8, 2007). Även om vi inte skulle följa skyltarna desto vidare pekar de framåt. Visserligen är de precis som Holmbergs artikel från år 2007, men på samma sätt antyder de en utveckling som verkar att bara ha fått ännu mer luft under vingarna. Kommer Facebook att småningom ge vika för nästa steg, d.v.s. virtuella världar där vi umgås inte bara genom ansikte & text utan helt enkelt med kropp & själ. Nå, med avatarer, karaktärer eller virtuella världsinvånare. Sim i begreppet kan kanske associeras till Sim-spelen, och ja, inte så tokig tanke. Men i grunden handlar det om förkortning av ord som simulation/simulering.
I Metaverses pdf-guide Pathways to the 3D Web. A Cross-Industry Public Foresight Project har utkristalliserats tre grupperingar, som är nog så belysande. Dels virtuella världar - där det liksom i den första världen i grunden är fråga om (åtminstone är det önsketanken) identitet, tillit och rykte, sociala roller, regler och växelverkan. Dels spegelvärldar - varav en vida känd representant är Google Earth (ett geografiskt informationssystem, förkortat GIS). Den tredje dimensionen kallas livsloggning:
"In lifelogging, augmentation technologies record and report the intimate states and life histories of objects and users, in support of object- and self-memory, observation, communication, and behavior modeling. Object Lifelogs (‘spimes,’ ‘blogjects,’ etc.) maintain a narrative of use, environment and condition for physical objects. User Lifelogs, (‘life-caching,’ ‘documented lives,’ etc.) allow people to make similar recordings of their own lives. Object lifelogs overlap with the AR scenario, and both rely on AR information networks and ubiquitous sensors."
Och vem vet, troligtvis vi är på väg därhän med ökande fart och växande hänförelse. Åtminstone verkar vi vara väldigt måna om att dokumentera vår värld och tagga oss själva. Ta till vara varje smula av vårt liv, varje sekund i vårt korta liv på första jorden.
Antingen det blir Second Life, finländska Habbo eller någon annan/några andra virtuella världar så har de kommit för att stanna eller åtminstone testas både utan och innan. Håller de måttet finns det knappast någon återvändo. Men Second Life är som begrepp i så fall aningen missvisande. I själva verket gäller det fenomen som integreras i våra första liv, blir en naturlig del av vår vardag. På samma sätt som Facebook eller Google. Inte lever vi heller ett annat liv då vi snackar i telefon, tar ett parti schack eller en omgång poker.
Vad Second Life beträffar är det för många, både individer och institutioner, ett försök, en upptäcktsresa. Som Holmberg beskriver i sin artikel. Många bibliotek och universitet har redan hakat på och öppnat konton eller kontor i SL. I Finland har Åbo Akademi varit först ute på plan, och då talar vi om institutionen informationsförvaltning och forskare som just Kim Holmberg samt Isto Huvila.Man kan rätt och slätt använda SL som ett personligt redskap, personalkanal, men naturligtvis kan man också vända sig till kunder. Eller direkt till kunder. Som det står i artikeln:
"Emerald ser andra fördelar också. Hon berättar att vissa bibliotek och flera företag använder SL i stället för videokonferenser och att det hålls regelbundna personalmöten i SL. Själv har hon använt SL för att experimentera och lära sig hur man kan placera information i en tredimensionell värld, en kunskap som kan komma till nytta i framtiden. Innan jag flyger vidare vill Emerald hälsa bibliotekarierna i Finland och uppmuntra dem att testa SL. ‘Sök upp en bibliotekarie som redan är i SL och be henne eller honom att introducera dig åt andra bibliotekarier. Njut av kreativiteten och ha det roligt.’"
Emerald är liksom ovan nämnda Kim Zwiers en avatar. Second Life är en tredimensionell (3D), virtuell värld, och det andra livet syftar på det att man kan skapa sig en ny identitet, får en andra chans. Är kapabel att välja vilket utseende som helst, den skepnad som behagar, människa eller djur, vacker eller ful, det kvittar. Den uppenbarelse som man skapar som representant i SL kallas avatar. Aktiviteter av alla de slag kryddar livet i SL. Föreläsningar, diskussionstillfällen, konstutställningar, konserter etc. som avatarerna kan berika sin tillvaro med.
Och som bibliotekarie hör det egentligen till kallet att hålla sig uppdaterad, känna till fenomen, hur de fungerar, vad de kan användas till. Naturligtvis kan det gå inflation i trendiga ting, också. Uppstå panik eller press att vara med - vara där - bara för att, utan att ha en vettig orsak. Då Sverige öppnar ambassad i SL är det bara att undra om det ett måste eller om strategin är väl underbyggd. Svenska institutets generaldirektör Olle Wästbergs argument känns i alla fall välbekanta, i intervjun i Dagens Nyheter (som hmm, råkar vara från år 2007, 25.1.):
"Där finns så många invånare, eller deltagare, från grupper som vi liksom andra har svårt att nå ut till: unga, utbildade och lite i framkant. Sådana som får mycket information om allt möjligt."
Själv har jag hittills undgått att bli biten av avatarerna. Undrar just om det delvis beror på att jag inte spelat tillräckligt med datorspel e.d. Visserligen är virtuella världar inte spel i den bemärkelsen, spel har ett definierat slut, en punkt då det är över. Men det är nåt över Second Life som får mig att tänka på de spel jag sett mina barn spela, olika Sim-versioner, Barbie-spel m.m. (för mig ser de alla likadana ut, men jag vet; det är för att jag inte är invigd, drar s.a.s. alla utlänningar över en kam). Svårt att bli begeistrad, avatariserad. På egen hand har jag stuckit näsan innaför SL-portarna en endaste gång, och det gjorde mig inte precis mer inspirerad. En massa karaktärer sprang omkring som yra höns och kacklade ur sig invektiv i stil med "I hate niggers".
Som Holmberg säger kan man vara någon helt annan om man vill, i SL. Och då avser han självklart inte virtuell terrorisering. Problemet med "digitalt 3D-dubbelliv" är att det sist och slutligen liknar det vanliga livet, det ovirtuella samhället lite väl mycket. Allt som finns här påträffas där. Teleporteringen lyckas inte skaka av sig verkligheten, den hinner i fatt, (för)följer som en skugga.
I en artikel i Svenska Dagbladet (10.5.2007, sic!) rapporteras om hur pedofiler använder SL som lekstuga och träningsläger. Med så drastiska skäl kan man väl ändå inte avfärda de virtuella världarna helt & hållet. Även om...
"Det är skrämmande. Helt enkelt ofattbart att det är reala människor som gömmer sig bakom dessa virtuella figurer som förnedrar, misshandlar och utnyttjar barn sexuellt, säger Lutz Ulrich Besser, psykolog vid Zentrum für Traumatherapie Niedersachsen."
Just det, man måste hålla i minnet att det nog är människor i den ovirtuella världen som spelar med avatarerna. Det är fråga om reella problem. Och trots alla mina dubier och avvaktande inställning är jag inte heller beredd att skriva under följande svada som en vit, 30+ man ur svensk medelklass lättar ur sitt hjärta (28.5.2007):
"Det är dags att ta bladet från munnen och säga det som behöver sägas. Kejsaren är naken. Second Life är inte något att orda om. Det är en öde plats full med vilsna människor som undrar vad de har där att göra. Visst, det finns människor som tycker att Second Life är det bästa som hänt sedan skivat bröd, men jag är ytterst tveksam till att det som de är som mest sugna på är telefonabonnemang från Telia Sonera eller en svensk ambassad. Hallå. Det där kan de få i verkligheten. De har inte skapat sig ett alter ego för att få samma skit i Second Life."
Man kan kanske tänka sig att normalt funtade personer helt enkelt inte har lov att överlämna virtuella världar åt vem som helst. Att bl.a. bibliotek har en skyldighet att närvara som en symbol och förkämpe för vettigare saker. På samma vis som det krävs närvaro & övervakning på nätet. (Avatar är f.ö. enligt indisk mytologi en guds nedstigning eller inkarnation på jorden, den första världen.)
Men sen igen, jag tycker att föreläsningar, diskussionsgrupper o.s.v. fungerar - då de fungerar - helt tillfredställande i normala, vardagliga Web 1.0- och i synnerhet Web 2.0-omgivningar. Känns inte som om plastfigurlika avatarer skulle kunna förhöja de innehållsliga dimensionerna så värst mycket. - Och samtidigt som jag skriver undrar jag om jag har tappat greppet om verkligheten, för verkligheten är utveckling. - Å andra sidan föredrar jag absolut en normal bibliotekschat typ Fråga bibliotekarien, framom en eventuell situation vid en Second Life-infodisk där kontrollen är virtuell. Läs: inga hinder för sabotage av möte mellan SL-bibban och SL-kunden.
Så - finns det en idé bakom gettostrukturerna i Second Life!? Olika verksamheter samlas & samsas på skilda öar. Mindre risk för att fel hopar av avatarer råkar springa genom fel dörrar. Av en slump.Sist och slutligen återstår bara en utväg. Jag är illa tvungen att ge Second Life en andra chans.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
