Google+ Followers

fredagen den 18:e april 2014

Att minnas

(version 1)

man kommer inte ihåg
saker glider ur minnet
det är rasande
sedan glömmer man
man är sig själv igen

***

(version 2, Gösta Ågren style)

man kommer inte ihåg
saker glider ur minnet
det är rasande
sedan glömmer man
kommer ihåg
att vara sig själv igen

tisdagen den 8:e april 2014

Toivotan hyvää matkaa, herra Wahlroos!

Viime viikon virkistäviä uutisia oli tieto siitä, että Björn Wahlroos harkitsee muuttoa Ruotsiin. Henkilökohtaisesti en pidä tätä karhunpalveluksena, päinvastoin – se vähentäisi reilun siivun omasta tyytyväisyysvajeestani. Ja näin se on, vapaassa markkinataloudessa toisen tappio on toisen voitto. Sitä paitsi, kyllä Suomi pärjää. Meillä on isokarhu heti selän takana, joten nallekarhu siellä kauempana ei tunnu miltään.

Syy siihen että Wahlroos olisi vaeltamassa länteen, on Dagens Industri –lehden mukaan tämä: ”Ruotsin verotus on tietyiltä osin keveämpää kuin Suomen” (HS Talous 22.3.). Samalla kaupalla Nallesta tulisi siis elintasopakolainen. Meidän muiden kannattaa toki pitää mielessä, että Suomen kansalaisena Wahlroos on ehtinyt nostaa aikamoisen summan maataloustukea. Tosin se määrä riihikuivaa kalpenee toisen tosiseikan edessä – Mandatum-kauppojen avulla ja kautta Wahlroos rikastui sikamaisesti veronmaksajien rahoilla.

On se aika hölmö, ristiriitainen ellei peräti kaksinaamainen tilanne. Ensin maksamme omalla työllämme avokätisesti Wahlroosille, ja sitten vaadimme toisella kädellä, verottajan hanskalla, näitä jo annettuja (hänen näkökulmastaan saavutettuja) etuja takaisin. Ei ihme, että Wahlroos haluaa pistää pisteen tälle pelleilylle.

 Seuraavana päivänä Helsingin Sanomien taloussivut uutisoivat, että ”Perijöiden yhteiskunta tekee paluun” (HS 23.3.). Jutussa otetaan lähtökohdaksi Thomas Pikettyn kirja Capital in the 21st Century, jossa tämä ranskalainen kansantaloustieteilijä ja verotutkija toteaa että kohta emme pysty rikastumaan työtä tekemällä. Eläkeyhtiö Ilmarisen talousjohtaja Jaakko Kiander on samaa mieltä, ja toteaa että tämä muutos koskee myös Suomea. Kartanonherra Björn Wahlroos teki työtä rahansa eteen ns. kreivin aikaan. Hyvää matkaa, siis!

***

Tämän lähetin Helsingin Sanomien mielipidepalstalle. Ei päässyt alkukarsinnoista pidemmälle.

fredagen den 7:e februari 2014

Wow Googlebow

Det här skulle Verner von Heidenstam, han som diktat "Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge", knappast ha diggat. Men nu gick Google och spände bågen, regnbågen. Visserligen är bågskytte en sommargren och skyttet i vinter-OS slinter på skidor. Men Sotji, här är det inte bara båg, här är det också i regnbågens fem kulörer. Dags att bekänna färg.

HS ja koko hela maailma keskustelee uskonnosta

Maailmani ei silti ole poissa radaltaan, ei vaikka ei. Siis Helsingin Sanomat sanoi ei mielipidekirjoitukselle aiheesta. Mutta kirjoitettu on, joten tässä se on,  kuten tarjosin Hesarille 15.1.

Uskonnot vain osaa historiallista viitekehystä

Kahtiajakautumisen aika ei ole ohi, ei myöskään uskonnon ja uskonnonopetuksen suhteen. Vuonna 2003 luovuttiin laissa käsitteestä ”tunnustuksellinen uskonnonopetus”. Jos opettaja kuitenkin antaa ymmärtää, että jumala ja Jeesus ovat olemassa, ja suhtautuu raamattuun kuten tietosanakirjaan – eikä kuten esimerkiksi Kalevalaan – niin silloin tunneilla esitetyt tarinat muuttuvat käytännössä tunnustuksellisiksi. Viime aikoina on huudettu historian ja uskonnon puolesta ja niitä vastaan, ja myöskin työnnetty nämä aineet kehään harrastamaan kukkotappelua keskenään.

Jokainen vanhempi voi itse huolehtia jälkipolven uskonnollisesta uskonnonopetuksesta ja siihen liittyvistä eettisistä näkökulmista. Aivan kuten jokaisen vanhemman kuuluu muutenkin kasvattaa lastaan. Oman uskonnon testamenttaamiseen ei tarvita koulun/valtion vetoapua ja sponsorointia. 

Koululle kuuluu yleissivistyksen missio. On aika vanhanaikaista pitää uskonnonopetus erillään historian opetuksesta, ja varsinkin lahjoittaa uskonnolle suhteettoman paljon vuositunteja verrattuna historian opetukseen. Uskonnot historiallisina ja yhteiskunnallisina ilmiöinä voisi integroida – siinä missä muutkin ilmiöt jotka ovat vaikuttaneet ihmis- ja yhteisöelämään sekä paikallisesti että laajemmin – historian oppikirjoihin.

Uskonnonopetusta puolustetaan usein eettisillä heitoilla. Mutta Raamattu on mielestäni lähes yhtä kelvoton moraalimanuaali kuin Hitlerin ja Stalinin opit. Eikä uusi testamentti ole tässä suhteessa vanhaa testamenttia parempi puolikas. Punainen lanka on ihmisen uhraaminen jumalalle ja kannibalismin tarjoama voimauttava vaikutus (jotkut suhtautuvat ko. kannibalismiin konkreettisemmin, jotkut vertauskuvallisemmin). Jeesus ristillä on julma johtotähti. 

Elämänkatsomuksellisia yksilö- ja kansalaistaitoja ja –tietoja on sen sijaan mahdollista tarjota monien muiden aineiden ohessa ja yhteydessä, miksei myös omana oppiaineena.

söndagen den 29:e december 2013

Vaatimaton ihmettely

Vaatimaton ihmettely Olavi Mäenpään määritelmän johdosta - kenties liian vaatimaton. Kirjoittelin itsenäisyyspäivän vaiheilla kolmisen viikkoa sitten. Ei kelvannut Helsingin Sanomien Mielipidesivuille. Muistin asian kun aamulla Hesarin luin. Saska Saarikosken "Millainen olisi maa, jossa vallanpitäjän ei tarvitse pelätä aamun lehtiotsikoita?"

Muistin varsinkin ahmiessani Philip Teirin "Kukkahattutädit kunniaan". Siinä vuodenvaihteen kirjailijapuheenvuorossaan Teir käsittelee rasismia, maahanmuuttoa, pakolaisuutta, naapurimaiden Ruotsin ja Suomen erikasvoista vieraanvaraisuutta sekä kukkahattutätien ihmisrohkeutta. Teir mainitsee myös Ruotsin maahanmuuttajakirjallisuutta ja kysyy:

"Missä tällainen kirjallisuus on Suomessa? Kuinka kauan sen syntymä kestää? Pitääkö taiteilijoidemme taas matkustaa ulkomailla keräämään vaikutteita taiteeseensa, jota sitten kutsutaan 'kansalliseksi'?"

Juuri siinä kohdassa muistin ihmetelleeni vaatimattomasti.

***

Vaatimaton ihmettely

Turun lahja maallemme Olavi Mäenpää piipahti Kouvolassa pesemässä laumansa kasvoja. Entinen Vapauspuolue on nyt Sinivalkoinen Rintama. Itse sanoma pysyy kuitenkin tuttuna ja turvallisena: kansallismielisenä ja ehdottoman maahanmuuttokriittisenä. Vaatimaton ihmettelyni liittyy juuri tähän. Missä kulkee raja, mihin asti Mäenpään Rintama aikoo marssia johdonmukaisuuden nimessä. Meillä on paljon sellaisia maahanmuuttajia jotka ovat saapuneet näille syrjäseuduille urheilemaan ammatikseen, työskentelemään kulttuurin parissa tai esimerkiksi opettamaan ja tutkimaan erinäisissä laitoksissa. En ole kuitenkaan vielä kuullut Mäenpään ja kumppaneiden – samanhenkisten porukoiden – haluavan pistää portit kiinni näiden nenien edestä. Lähetystöjen ulkomaalainen henkilökunta on asia erikseen, vaikka eivät hekään ole tulleet tänne tekemään työtä Sinivalkoisesti kansallismielisinä.

Luulisi Olavi Mäenpään olevan niin tosissaan aatteensa oikeutuksesta, että hän tuntisi solidaarisuutta muiden maiden samoilla aaltopituuksilla operoivien kanssa ja ojentaisi heille auttavaa kättä. Siis patistaisi kaikkia ulkomailla oleskelevia ja asuvia suomalaisia palaamaan kotimaahansa – lakkaamaan olemasta maahanmuuttajia muiden riesaksi. (Ellei peräti kyyditsisi heidät kansallismielisesti takaisin synnyinseuduilleen.)

Tätä ihmeteltäessä on itsenäisyyspäivä ja joulu jonottaa oven takana. Mikäli raamatun tarinat olisivat totta ja Jeesus sattuisi tekemään paluuta juuri tähän lintukotoon, niin hän olisi maahanmuuttajana tikku Mäenpään silmässä. Ja kun pitää mielessä että legendojen mukaan Jeesus muuttuu lihaksi ja vereksi kirkkojemme ehtoollismenoissa, niin onhan tässä kysymys aika pitkäkestoisesta ja laajamittaisesta, vertauskuvallisesta maahanmuutosta. Se että valtionuskontomme ilosanomaa, lohdutusta, kehotusta ja syytöstä on tarjoamassa parrakas, pitkätukkainen mies Lähi-idän tienoolta ei näytä kovin kansallismieliseltä touhulta. Voin olla väärässä, mutta veikkaan ettei Mäenpää silti ole väsäämässä sellaista joulurauhan julistusta, joka perustuisi kotijumaliin, Sinivalkoisiin pyhiin henkiin.

Kun Olavi Mäenpää – tai kuka tahansa – väittää olevansa kansallismielinen ja ehdottoman maahanmuuttokriittinen, niin kyllä oletusarvo on, että hän olisi johdonmukaisesti sellainen. Maasta, ihonväristä, uskonnosta, urheilusta, kielestä, kulttuurista ja ammatista välittämättä. Muuten alkaa vaikuttaa siltä, ettei ko. henkilö olekaan ehdottoman maahanmuuttokriittinen, vaan pelkkä sinisilmäinen rasisti jonka sukset ovat menneet ristiin ja suupielistä valuu sananhelinää.

***

Lisäys 31.12.
Tämän päivän Helsingin Sanomissa käsitellään maahanmuuton taloudellisia plussia ja miinuksia, Jyri Hännisen ja Anni Lassilan artikkelissa "Maahanmuuton mutkikas taloustiede". Kiitos siitä, Hyvää Uutta Vuotta 2014 - toivottavasti me kaikki saamme muuttaa parempaan aikaan (ensimmäisen maailmansodan alkamisvuodesta on jo kulunut 100 v.)!

tisdagen den 3:e december 2013

Ansiktet mot muren 35

I år, just nu i höst, är det som sagt 35 år sedan Ansiktet mot muren. Skönt. Är det. Inte för att världen har blivit så värst mycket bättre sedan dess. Annorlunda. Men trevligare, tryggare, rättvisare? Knappast. - Eller vad vet jag. I vilket fall som helst är det väl jag själv som har förändrats. Också. Jag går inte med på vad som helst längre. Dansar inte efter ångestens noter hur som helst. Tar det hela med ro. Piano. Med en klackspark. Kanske jag borde fira med en dikt. Litet som gester med orkester på Titanics terass.

*

Klåpord, gammanstrålning

Grön av avund inför den
värld orden leker
i

Som jag sitter här, inrutad
framför vaxduk,
skärrade bordsben

Materien med sina
beräknade
tomrum,

så långt ögat
kan


torsdagen den 28:e november 2013

Kuin kaksi keppitaiteilijaa | Kuin samasta puusta


Tässä kaksi keppitaiteilijaa tai kepittäjää. Vasemmalla Mikko Kuusisto, takavuosien viulunsoittaja Timo Nummelinin taitava virkaveli. Oikealla Peter Granlund, musiikkikentän monipuolinen, korkealentoinen veivaaja. Koska "kuusi" on ruotsiksi "gran" ja "lund" on "lehto/metsikkö", voidaan vaihtaa kenttäpuoliskoja ja kutsua näitä velmuilijoita Mikael Granlundiksi ja Pekka Kuusistoksi. Muttei ole pakko, marja kuin marja, sarja kuin sarja.
Hyvää alkavaa joulukuuta!

tisdagen den 5:e november 2013

Poliittinen luottamus, mistä se on tehty?

Taas hutera yritys päästä ääneen Helsingin Sanomien mielipidepalstalle. Lähetin jo viikkoja sitten, mutta kolahti näköjään lähinnä roskiksen pohjaan.

Poliittinen luottamus, mistä se on tehty?

Kun Matti Vanhanen ja Jyrki Katainen viitisen vuotta sitten ilmoittivat kansalle ettei globaalinen taantuma tule heilauttamaan Suomen tukevaa taloutta, vähensi tämä ulostulo radikaalisti luottamusta mainittujen ministereiden poliittiseen asiantuntemukseen. Kun Katainen ilman kilpailutusta tilasi tulevaisuuden sinisiä visioita Pekka Himaselta, karisi nykyisen pääministerin selästä viimeisetkin rippeet poliittisesta luottamuksesta, tai ainakin lähes miljoonan euron edestä. Kun Eija-Riitta Korhola A-studion lähetyksessä 10.10. iski kirveensä kiveen, vertailemalla vapisten ja harkiten Greenpeacea Al-Qaidaan, meni luottamus siihen että hän kykenee edustamaan sivistystä, inhimillisiä arvoja, järjenjuoksua tai edes Suomea Euroopan parlamentissa. Kun Simon Elo samassa Ylen ajankohtaisohjelmassa piti omaa napaansa tärkeämpänä kuin napapiiriä, eli antoi ymmärtää että maamme "ruotsin kielen kysymys/ongelma" on pohdinnan väärti, ei arktinen ulottuvuus, torpedoi hän samalla sitä lähes sovinnollista vaikutusta jonka hän siihen asti oli tuonut julki. Kun Heidi Hautala Himasgaten vanavedessä pienellä viiveellä tiedotti omista ja omavaltaisista päätöksistään, oli hänen luottamuksensa valunut ojansa päähän. Mutta kun Hautala ripeästi myönsi erehdyksensä ja erosi ministerin tehtävästään osoitti hän sitä Korholan toivomaa ryhdikkyyttä. Kun näin pääsi käymään, mistä se poliittinen luottamus oikeastaan on tehty. Kenelle se viime kädessä kuuluu, Hautalan tapaisille pyyhkeen kehään heittäjille, johtopäätösten vetäjille?

torsdagen den 10:e oktober 2013

Iso Kivi

Näin Alexis Stenvallin => Aleksis Kiven päivänä totean vain, että lähetin tässä taannoin ehdotuksen Hesarin mielipidepalstalle. Tässä se nyt kuitenkin on, eikä siellä. Kivi vierii. "Heittäköön kiven se, joka itse on virheetön." Toteaa Ilaskivi alla mainitussa mielipidekirjoituksessa. Mutta kai me heitämme juuri siksi, että olemme virheellisiä tai virheitä täynnä.

Paalun paikka

Helsingin Sanomien mielipidesivuilla 25.9. oli pari kolme silmiinpistävää kirjoitusta. Esa Satolan "Helsinkiin uusiKalevala-aiheinen maamerkki" ja Raimo Ilaskiven "Mannerheim loi sota-aikana uskoatulevaan". Tuli mieleen että Mannerheim on kovin yksinäinen siellä ylhäällä hevosellaan Kiasman kulmilla. Uuden maamerkin siemen löytyy menneisyydestä Kalevala-aiheineen Sampoineen, tai sitten nykyisyydestä. Miksei Nokian pelastaja Elop marskin seuraksi ratsastamassa jättimäisellä My Little Phonella, jonka värit vaihtuvat aamusta iltaan. Nokia meinasi valloittaa koko hela maailman, mutta päätyi/tyytyi taktiseen torjuntavoittoon. Tässä tilanteessa tarvitsemme paalua (Elop on muuten pole takaperin tavutettuna) joka yhdistää kansan. Guggenheim kosiskelee itäisempiä kansoja, laskee varsinkin venäläisten varaan. Mikäli uuteen maamerkkiin kaivataan virtuaalimaailman säpinää, voidaan sen kylkeen installoida Liechtensteinilaisen ruletin: kansalainen voi syöttää rahaa tililtään. Summa ohjautuu joko valitulle tilille (esimerkiksi hyväntekeväisyyteen) tai ruletin arpomalle tilille. Kuudes vaihtoehto on Casimir Ehrnroothin tili.

fredagen den 27:e september 2013

Rida, rida anka, hästen heter Höblä

Jag postade insändartexten "Ordet kommer, ordet går, lycklig den som ordet får..." till Hufvudstadsbladet för ett par tre veckor sedan, med anledning av en Idag-kolumn i samma blad. Utan desto större hopp om "publicitet" - jag har gått en eller eller två ronder om den här frågan - utan någon framgång - sedan det begav sig år 2009. Jag hör säkert till den starriga skaran punktknullare (se mer om ordet nedan) som inte förstår att ge upp då det är lönlöst och antagligen helt rätt att inte fortsätta stampa med fötterna.

Å andra sidan har det här med svenskan i vårt land varit allt grällare och häftigare på tapeten under en längre tid. Mot den bakgrunden är det säkert en uns fågelskit i ankdammen huruvida mitt ordflöde begränsas och munkavlas. Ändå tycker jag det personligen är sorgligt att Hbl:s insändarspalt stryper vissa personers svenska ordglädje och ger fria tyglar åt andra. Det är inte acceptabelt att somliga njuter av svenska på "allmän plats" (ja, Höblä har faktiskt en sådan position i Svenskfinland att man gott kan tala om allmän plats). För det är i sista hand det som saken gäller, frihet till svenska och frihet inom det svenska kan också vara beroende på anställning och titel.

Och då sedan Hbl öppet s(v)immar av glädje inför Hesaris Saska Saarikoskis förslag "päivä på svenska" kan jag inte låta bli att gymnastisera mina mungipor. Och vässa min svenska penna.

Ordet kommer, ordet går, lycklig den som ordet får...

Rurik Ahlberg, till vardags kommundirektör i Korsholm, använde i onsdagens kolumn (Hbl Idag 11.9) begreppet "Webropolitisering" som rubrik. Och i den första meningen spränger han nästan språkbanken: "Jag kollar mejlboxen."

Nu unnar jag honom den här språkglädjen, samtidigt som jag är aningen avundsjuk. Men det är klart, tiderna kan ha förändrats sedan 2009. Åtminstone har språkklimatet blivit bistrare. Det kan i bästa fall leda till, att vi som använder vår svenska kanske också får ha roligt tillsammans med den och vara mer avslappnade - som motvikt alltså. Men för fyra år sedan var det andra tongångar i detta blad. På insändarsidan blev jag rättad i tvenne fall. Begreppet "konsultism" gick inte an, vilket jag inte kunde begripa. Konsumism hade använts för första gången bara för några tiotals år sedan och konsultism var inte som ordkonstruktion svårare att begripa. Det andra ordet som inte ansågs salongsfähigt var "snack".

Klart att Hufvudstadsbladet har rätt att frisera i blomsterrabatten. Men bara genom att snabbt bläddra igenom Hbl månaden efter att min insändare då för fyra år sedan stötte jag på ord som "tjafs", "eftis", "dagis", "fyrk", "mainstreamsynpunkter" - för att inte tala om "punktbelastare" (för vilket Schildts Finlandssvensk ordbok 1.0 föreslog "punktknullare" i stället). Skillnaden mellan undertecknad och de som brukade nämnda ord var att de antingen var Hufvudstadsbladets egna redaktörer eller att de som insändarskribenter hade bättre titlar eller "kändisskap" att skylta med.

Eftersom det helt enkelt är roligt och hälsosamt att få komma till tals på en levande, mera avspänd och kreativ svenska, hoppas jag att det faktiskt är fråga om en ny inställning till språkbruket och inte titeln kommundirektör som banar väg för uttrycket "webropolitisering". För att parafrasera Ahlberg själv: en fläkt av språkfundamentalism gör ingen sommar.

***

För övrigt skrev jag om fallet med konsultism och snack i Det är svårt att vara svensk i dessa tider...

tisdagen den 24:e september 2013

Elop pole

 
In Helsinki City we have this thing called the Mannerheim statue. But he’s so lonely up there, the old guy Mannerheim. Let’s cheer him up with a modern time hero, a business Moses. Stephen Elop, riding on a My Little Phone in forever changing colors.

By the way, Elop pole is a palindrome, and that leads us to another solution: a gigantic shame pole.

Let go of Guggenheim, we need something to connect us.

fredagen den 20:e september 2013

Lainaamo, lastu, lohkaisu

Käännös on tapahtunut Helsingin keskustakirjaston matkalla kohti 2017 --- satavuotiaan itsenäisen Suomen asiakkaan luo. Valtio on luvannut rahoittaa omalta osaltaan. Mutta summa, 30 miljoonaa, on kuitenkin kourallinen lastuja verrattuna odotettuun (ja sattumoisin suurin piirtein yhtä vähän/paljon kuin Stephen Elop nettoaa Nokia-sessioistaan).

Kolmekymmentä miljoonaa on toisaalta hieman enemmän kuin se summa jolla Turku viitisen vuotta sitten sai uuden pääkirjastokokonaisuuden (uudisosa 2007 ja peruskorjattu vanha kirjastotalo 2008). Muutama päivä sitten kulttuuri- ja urheiluministeri Paavo Arhinmäki piti huolta "150-vuotiaan" Turun kaupunginkirjaston juhlapuheesta. Siinä oli alleviivaava alku:

"Demokratia ja kirjastolaitos kulkevat käsi kädessä. Siitä osoituksena on tämä viikko. Tänään juhlitaan Turun kaupunginkirjaston 150-vuotisjuhlia. Ja huomenna eduskunnassa pidetään säännöllisen valtiopäivätoiminnan 150-vuotisjuhlaistunto. Molemmat ovat merkkitapauksia suomalaisen demokratian, sivistyksen ja tasa-arvon kannalta."

Jos jää pohtimaan miksi valtiovalta ei ole hanakas tukemaan Helsingin "käänteentekevää" keskuskirjastoa vielä reiluummin, niin löytynee monta eritasoista syytä. Paavon puheesta voi halutessaan bongata demokraattisia argumentteja, kuten huoli lähikirjastoista ja niiden pärjäämisestä megakirjastojen varjossa. "Meidän on aina pidettävä mielessä, että kirjastot ovat kunnille lakisääteisiä palveluja ja luonteeltaan ne luokitetaan perus- ja lähipalveluiksi."

Kun Helsingin keskustakirjasto toivoo valtion avokätisempää anteliaisuutta vedoten itsenäisen Suomen juhlavuoteen, vedoten siihen olettamukseen että se toimisi Suomen kirjastolaitosten edelläkävijänä, voimme taas vilkaista Paavon olan yli. "Turulla on ollut merkittävä asema koko Suomen kirjastotoiminnan kehittymisessä."

Edelläkävijöitä on toisin sanoen monta, monen monta. Ei ole monopoliasemaa tarjolla. Sitä paitsi on kysymys yhteistyöstä ja tiedon jakamisesta, ei pelkästään asiakkaille vaan myös kirjastojen kesken. Ja kaiken kukkuraksi, pienempien paikkakuntien "keskustakirjastot", lähikirjastot ja kirjastoautot voivat myös olla edelläkävijöinä, siinä missä suuret ja mahtavat kirjastolaitokset. Pitääkin olla, koska se mikä sopii isoille ei välttämättä sovi pienemmille.

***

Sitten toiseen juttuun - tai no, liittyen "megakirjastoihin". Eilisen Ylen uutinen markkinoi kirjastoja tapahtumafoorumeina. Asiasta varmaan enemmän myöhemmin, tai toisaalla, mutta tähän hätään pieni ihmettely sanasta lainaamo. Siis kun todetaan että "Kirjastot ovat muuttumassa lainaamoista yhä enemmän tapahtumafoorumeiksi." Eihän siinä mitään, välttämättä. Mutta vaarana on, että lainaamo-käsite saa kielteisen latauksen itsessään.

Kirjaston yksi perusidea on, että saa lainata eikä joudu tai tarvitse maksaa. Mutta lainaaminen on vain väline, toiminta, välityksen muoto. Ydin on lainatavarassa, sen sisällössä, arvossa ja käyttötarkoituksessa. Eihän kirjan ostamisen juju ole ostamisen aktissa, vaan kirjan ja sen sisällön hyödyntämisessä.

Ja loppujen lopuksi, eikö vain -. Tapahtumafoorumeissa lainataan myös, mutta paikan päällä: kirjoja, käsikirjoja, päivä- ja aikakauslehtiä, tietokantoja, tietokoneita, sähköverkkoja ja muita verkkoja, henkilökunnan apua, tiloja, huonekaluja ja niin edelleen.

Itse asiassa, lainaaminen ei ole pelkästään vain väline, toiminta, välittämisen muoto. Se on viisasten kivi.

Not a steep flop

The Nokia years were not a steep flop for Stephen Elop. During this session he got away with a lot of chips on his bank account. No one rubbed his face or robbed his future. In the old days you could gain about 30 silver coins for these kind of transactions but Elop will secure his days with up to 30 millions euros for his alien show.

Or am I wrong? Was Nokia in a worse state than we ever thought. The rubber boots leaking and the tyres tired and flat. Is 30 000 000 € a cheap insurance or dowry for something completely downy.

And then a finish...

Eppujen Murheellisten laulujen maan uudessa versiossa on tämä rivi "Lumihanki, poliisi ja viimeinen erhe" päivitettävä viittauksella Nokian älypuhelinhankkeeseen...

torsdagen den 5:e september 2013

From Elop to Flop

As stated in Bill of Rights or gates open, part two, I am looking forward to reading moments with these coming best sellers: "From Watergate to Billgate" and "From Social Media to Socialized Media". Now I have a new one for my list books-to-read-before-I-die, that is of course "From Elop to Flop".

By the way, now we got this new expression e-loop, for economical movements in the digital business sphere.

onsdagen den 17:e juli 2013

"Ei mikään miesten laji"

Olen kasvavalla mielenkiinnolla seurannut Helsingin Sanomien toimittajan Tapio Keskitalon raportteja naisten jalkapallon EM-kisoista, lahden toiselta puolelta. Varsinkin hänen kesäkuisen Kolmas puoliaika -kolumnin taustavalossa. Tästä enemmän kahdessa edellisissä blogituksissa, Hesari, stadi, naisfutis ja "Not in MY Newspaper". Kun Keskitalo kuukausi sitten käsitteli vain Helsingin ja Helsingin alueen miesten ja vanhempien poikien vaikeuksia sarjoissaan, ja kysyi mihin päin stadilainen futis on menossa - siis mainitsematta naisten ja tyttöjen vastaavaa asemaa - niin ääni kellossa on tällä hetkellä ainakin pinnalla erilainen. Vielä "Viikingit vaarassa upota" -kirjoituksen aikoina (15.6.) näytti siltä, että jalkapallo on puhtaasti stadimiesten laji.

Itse yritin nopeasti ja lyhyesti huomauttaa kolumnin epäreilusta meiningistä (kaikkea muuta kuin kaikki pelaa) Hesarin mielipidepalstalla, mutten päässyt kentälle eli lehden sivuille.

En tiedä yrittääkö Keskitalo jotenkin hyvittää tai pehmentää raporteillaan. Hän on joka tapauksessa nostanut kissan pöydälle, itse huomauttanut että naisfutis katoaa lehtien sivuilta kansainvälisten turnausten loppuvihellysten jälkeen ja sitä rataa. Tänään on vuorossa espanjalaisen naisjalkapallon jalansija jalkapallohullussa Espanjassa otsikolla "Ei mikään miesten laji" (HS 17.7.). Haastattelevana on tähtihyökkääjä Verónica Boquete, joka puhuu mm. naisfutareiden syrjinnästä: "Espanjassa suhtaudutaan jalkapalloon siten, että kyseessä on vain miesten laji."

Tuttu juttu myös Heslingin Sanomien sivuilta, ainakin silloin tällöin kolmannella puoliajalla.

söndagen den 14:e juli 2013

"Not in My Newspaper"

Yllä oleva otsikko viittaa vaikka mihin - useampiin ja vastakkaina oleviin tulkintoihin. Ei siinä mitään.

Tämä blogitus jatkaa siitä mihin eilinen Hesari, stadi, naisfutis jäi. Tapio Keskitalo haastattelee Suomen maajoukkueen keskikenttäpelaajaa Helsingin Sanomien urheilusivuilla otsikolla "Kukkosessa on  ainesta tähdeksi" (14.7.). Poiminta siitä:

"Arvostetaanko naisten jalkapalloa Ruotsissa enemmän kuin Suomessa?
      'Todellakin! Yleinen kiinnostus on isompaa...'"

Toisaalta en ihan ymmärrä miksei Hesari voinut päästä mielipidettäni "kentälle"; miksen saanut julkisesti huomauttaa Keskitalon Kolmas puoliaika -kolumnin johdosta, ettei stadilainen futis voi olla pelkästään miesten ja nuorten poikien temmellyskenttää. Toisaalta, kun selailee Keskitalon ja muiden lehtijuttuja näin naisten EM-jalkapalloturnauksen alla, käy ilmi että kiinnostuksen kanssa on vähän niin ja näin. Kenties Hesarin Mielipidepalsta halusi omasta puolestaan vihjata että, todellakin, naisfutis ei ole huomautuksen tai keskustelun arvoinen asia.
Sen verran tapaus kismitti minua, että lähetin tällaisen Helsingin Sanomien Mielipidepalstalle:

Kenen lyijyä kynä sylkee ja syö?

Olen läpi elämäni ollut ahkera lehtien lukija, siitä saakka kun opin ymmärtämään kirjainten päälle Hufvudstadsbladetin sivupäästä. Jostain kumman syystä lehtien pääkirjoitussivut ovat kuitenkin jääneet aika lailla varjoon, pakko tunnustaa.

Tämän lehden juhannusaaton pääkirjoitusaukeama sisälsi kuitenkin kaksi juttua, jotka kiinnittivät huomiotani. Luin siltä istumalta. Toinen oli Riikka Venäläisen "Toimittajat kohisevat keskenään"* ja toinen Saska Saarikosken "Saatan olla huono ihminen" (HS 21.6.). Edellisessä pohdittiin lehtien mahdollisia poliittisia agendoja, kenen asioita lehdet ajavat ja pitäisikö jokaisen journalistin allekirjoittaa omalla henkilökohtaisella puoluekannalla. Jälkimmäisissä merkinnöissä ruodittiin nimby-ilmiötä (ei-minun-takapihallani-reaktiota).

Kuten kirjoituksissa todettiin, ovat myös journalistit ihmisiä ja yhteiskunnan jäseniä. Heillä on poliittisia mieltymyksiä ja inhimillisiä tunteita ja ristiriitoja. Jos sille tielle lähdettäisi - ja se olisi kyllä tarkemmin ajateltuna aika naiivi ja jotenkin holhoava läpinäkyvyys - että journalisti kuin journalisti ilmoittaisi ketä ja mitä hän viimeksi äänesti, niin pitäisi tunnustuksiin lisätä paljon muuta (kuten esimerkiksi sukupuoliset käyttäytymiset, uskonnolliset taipumukset, kauppaketjujen asiakkuudet).

Luin Venäläistä ja Saarikoskea myös omasta itsekkäästä näkökulmasta. Voin olla väärässä, mutta minusta tuntuu - ja lisäksi tuttavapiirissä on samansuuntaisia kokemuksia - että joskus on melkein mahdotonta käydä keskustelua lehtien artikkeleista ko. lehtien mielipidepalstoilla. Toki lehdet "uppoavat" mielipidekirjoituksiin, mutta kun kuitenkin aina silloin tällöin voi nähdä mielipiteensä jostakin muusta asiasta julkaistuna, muttei (juuri) koskaan silloin kun kritisoi tai huomauttaa lehden omista jutuista. Vaikka juuri sellainen kanssakäyminen ja vuorovaikutus olisi tärkeimmästä päästä. Oma lehti on kuitenkin se paikallinen "biosfääri" jossa toivoo voivansa hengittää vapautuneesti.

Riikka Venäläisen ja Saska Saarikosken mietteet pukivat tunteeni sanoiksi. Lehtien toimituksissa on paljon riippuvuuksia, sekä näkyviä että näkymättömiä verkostoja, ei pelkästään liittyen poliittisiin suuntauksiin. Koska Venäläinen lupaa "että arvokeskustelu jatkuu toimituksessa", toivon että se tarkoittaa kaiken muun lisäksi, ettei mielipidepalsta ole eikä tule olemaan Helsingin Sanomien takapiha. Jossa ei ole tilaa kritiikille, joka voi osua "omaan nilkkaan" jos silleen sattuu.


*) Riika Venäläisen kirjoitus julkaistiin alunperin paperilehdessä otsikolla "Journalisteja ja ihmisiä"

lördagen den 13:e juli 2013

Hesari, stadi, naisfutis

Olen parantumaton & hölmistynyt jääräpää. Maailmassa on niin paljon tärkeämpiä juttuja. Silti yritän päästä Helsingin Sanomien puheille. Yhä uudestaan ja uudestaan. Tiedän että vika on minussa. Kirjoitan liian pitkiä, rönsyileviä tekstejä ja kenties loppujen lopuksi aika turhista jutuista. (Joskus mahdollisesti liian ilkeästi, ironisesti tai karkeasti.) Tuoreimpia esimerkkejä löytyy tästä: Onko Suomi oikeusvaltio...

Kolmas puoliaika on Heslingin Sanomien  urheilusivujen kolumni. Noin kuukausi sitten Tapio Keskitalo kirjoitti otsikolla "Viikingit vaarassa upota". Ja viimeinen lausahdus on suorapuheinen: "Moni voisi esittää kysymyksen: Minne stadilainen futis on matkalla?" Keskitalo tyytyy kuitenkin käsittelemään Helsingin ja -seudun miesten - ja nuorten - jalkapallojoukkueiden tilaa. Lähetin lyhyen ja käsittääkseni HS Mielipiteen toiveiden mukaisesti napakan vastineen Keskitalolle. Siinä heitin mm. että kolumni oli jäänyt pukukoppiin ensimmäisen puoliajan jälkeen. Että onko stadissa vain yhtäsorttia, onko futis siellä päin vain sarvikansan heiniä. Tämä ihmettelyni punaisesta kortista naisfutikselle ei näköjään kiinnostanut tai ollut asiallinen.

Helsingin Sanomien tv-liitteessä (5.7.) on etukannen esittely naisten jalkapallon EM-kisoista. Lainaan Jose Riikosen tekstistä:

"...Naisten jalkapallomaajoukkue pelaa EM-lopputurnauksessa jo kolmatta kertaa peräkkäin.
      Jaahas, saattaa joku jalkapallofani (mies) tuhataa pettyneenä. On nimittäin faneja, jotka pitävät naisten jalkapalloa jollain lailla vähempiarvoisena. Miksi näin on, Palloliiton puheenjohtaja Pertti Alaja?
      'Mistä sinä olet tuollaista kuullut? Minulle tämä on vieras juttu.'..."


Eilen oli taas Kolmannen puoliajan paikka. Tapio Keskitalo raportoi suoraan Ruotsista: "Naisten EM-kisoista tuli jättitapahtuma". Tällä kertaa Keskitalo osuu tolppien väliin ja puhtaalla potkulla: "Naisten jalkapallo katoaa lehtien sivuilta arvoturnausten päätyttyä, sarjaotteluissa lehterit pysyvät puolityhjinä..."

Nähtäväksi jää onko stadilainen futis jälkeen naisten EM-futiksen yhä ja edelleen vain miesten asiaa. [Odotan toista puoliaikaa.]



fredagen den 12:e juli 2013

Bill of Rights or gates open, part two

Yesterday we learned more about Microsoft, as Microsoft and  NSA* had learned more about us for a period of time. I'm referring to The Guardian scoop, wich I commented - in Swedish - last night.

Well, now, it's quite easy to make fun using the first and last name of Microsoft founder and front man. A working class term for a police man back in London in the 1970s appears to have been Bill. For more suggestions you can have a quick glance here. It's interesting though, to shovel down to the roots. The word bill seems to descend from bulla, in latin, meaning document, seal (as in  papal bull).

Any way, you are all familiar with the expression peeping tom. Then, in these days, we have this phenomenon called peeping bill, someone or something following us behind our (virtual) windows. **

But to my head line, Bill of Rights.  As you can see, it's about "a number of personal freedoms", limiting "the government's power in judicial and other proceedings". From this day on, Bill of Rights got a new, shadowy meaning too.

So open your gates, someone or something will bill out here.

And by the way,  look out for the new best sellers "From Watergate to Billgate" and "From Social Media to Socialized Media" .


*) NSA = No Secrets Allowed
**) 90% of you read this by using Windows as a looking glass (oh, we are all a big happy global family under the rule of open source)

Bill, did you leave your gates open...

...did you smash our windows...

En viss följetång fortsätter, greppar friheten. The Guardian kastar i dag ljuskäglan på Microsoft - "Revealed: how Microsoft handed the NSA access to encrypted messages". Som artikeln påpekar har Microsoft salufört rätt till integritet och privatliv med vänster hand, medan den andra sysslat med en högst besynnerlig version av det som kallas open source, en alldeles egen tolkning av Web 2.0. Det handlar inte längre enbart om sociala nätverk utan också om socialiserade nätverk. Kanske till och med nätpiratism i statlig regi, människors upphovsrätt naggas i kanterna.

Bill, om du vill idka välgörenhet - ge inte bort våra egendomar, snälla!

Men visst är det tröstande att veta att det i alla fall finns någon som lyssnar, vad man än säger -.

torsdagen den 11:e juli 2013

Diktion

Bergssidor, ådrade
blad.
Luften tunn att andas, tung
att andas.
Jag är inte där, inte
här. Svårt stt somna
in, räknar metafor efter
metafor. Ull som moln,
dalar i
synfältet. Överklivningar,
lägger till, drar ifrån.
Bråkdelar av sekunder,
varje stund är nästa.
Svårt att blunda,
metafor efter
metafor bräker utan skiljetecken.
Fotnot som slinter
i en sluttande viskning.
Öronmask
larv
kokong.
Luft att andas, spröda
fjärilsvingar. Famlar
efter bilder som
tiger mer än
tusen ord.

tisdagen den 9:e juli 2013

The Stubbs Effect

Mina gamla favoriter från 1970-talet drog inte bara kaniner ur hatten. De första 20 sekunderna på deras debutalbum Hatfield and the North heter "The Stubbs Effect". Kom jag att tänka på häromdagen och nu igen då jag läste Erkki Tuomiojas kommentar: "Stubbs idé från Sovjettiden". Tydligen visste Canterbury-gänget vad som komma skulle uppe i norr.

Men här Stubb-effekten, helt ordlöst. Och alltså bara de första ögonblicken fram till dess att nästa låt "Big Jobs (Poo Poo Extract)" börjar i 23:e sekunden.

Rättsstaten Finland, med rätt att fela

Det är svårt att komma till tals i Helsingin Sanomat och jag förstår så väl. Insändarredaktionen dignar under diverse skriverier och viktiga, viktigare och viktigaste ämnen finns det gott om.

Olavi Guttorm frågade för en en vecka sedan om Finland är en rättsstat. Svarade honom omgående på följande sätt - skickade alltså en kort insändare som jag ännu inte sett skymten av i tidningen och knappast kommer att göra heller:

Onko Suomi oikeusvaltio...

Olavi Guttorm kysyy Mielipidepalstalla (HS 2.7.) onko Suomi oikeusvaltio. On se. Aivan kuten sveitsinjuusto on juusto vaikka kuinka olisi reikiä täynnä. Oikeusvaltio Suomessa on koloja ja reikiä porsaille ja muille, meille kaikille. Guttorm valaisee kahdella tuoreella esimerkillä, mutta niitä on selvästi pilvin pimein. Siitä ei ole monta kuukautta kun KKO totesi ettei muuan poliisi syyllistynyt virka-aseman väärinkäyttöön, kun hän houkutteli teinitytön luokseen vilauttamalla virkamerkkiään, juotti tälle alaikäiselle olutta ja kun vieras oli sammunut viimeisteli raiskaamalla ja ikuistamalla valokuvin. Korkein oikeus totesi, että tämähän tapahtui omalla ajalla. Poliisi oli toisin sanoen vapaalla jalalla, ei töissä sidottuna virkamerkkiin.
      Samalla KKO tavallaan loi ennakkotapauksen: Kyllä 16-vuotiaan pitää tajuta, että poliisin virkamerkki ei merkitse paskaakaan, jos sen kantaja on leimannut itsensä ulos työvuorostaan.

Polisen ifråga blev uppsagd och fick ovillkorlig dom, men efter att i första instansen ha kommit undan med villkorlig. Men som sagt, tydligen väger tjänstebrickan ingenting om man använder den i kriminella sammanhang på fritiden.

Finn fem fel? Eller slaget om centrumbibliotekets identitet

Det vankas centrumbibliotek i Helsingfors, lagom till Finlands första sekel som självständig nation. Arkitekttävlingen har avgjorts, Käännös heter det vinnande förslaget. Översättning, byte av riktning eller hur man nu skall/vill tolka det. Helsingin Sanomat har en alldeles egen namntävling på gång. Fem förslag har vaskats fram: Arkki, Biblu, Kivi, Lastu och Sampo. Söndag 21.7 är sista chansen att göra sin röst hörd i det här sammanhanget.

Biblu lär vara Hesaslang och har sin tvåspråkiga dimension. Eller trespråkiga, finns bestämt lite östeuropeiska tongångar i bakgrunden. - För att inte tala om "eskimåiska", jämför med igloo som även den är en byggnad och hör hemma i snöiga landskap. - Biblu kunde i och för sig vara smeknamn på bibeln, eller hur.

Kivi är förstås anspelning på Finlands Författare Aleksis Kivi  (född Alexis Stenvall) och passar utmärkt - men på ett bakvänt sätt - som namn på en byggnad i trä. Att Kivis mest kända bok handlar om sju bröder och de allmänna biblioteken i vårt land kör med tio huvudklasser i sina samlingar är en bisak. Den tredje grisen byggde i sten och höll tappert stånd mot stora stygga vargen.

Lastu låter bra och byggnaden är inte bara en träbyggnad utan ser också ut som lastu. På svenska flisa. Lastu brukar därtill användas om kortare noveller, i synnerhet sådana som Juhani Aho (född Johannes Brofeldt) skrev. Dessutom är lastu chips på svenska, inte bara som potatis dito utan även som grundceller i modern teknologi. Men Sibeliushusets restaurang heter Lastu och likaså Lahtisnejdens nätbibliotek.

Sampo är förknippat med rikedomar eller drömmar om rikedomar, inte bara i Finlands nationalepos utan också i dagens affärsvärld. Att bankens starke man har salufört begreppet majoritetstyranni om demokratiska former ger inte namnet mervärde precis. Dessutom är också det här namnet redan starkt insyltat i biblioteksvärlden, som webbtjänsten för skönlitteratur, Boksampo.

Arkki flaggar jag själv för. Visserligen har det bibliska kopplingar, men i och för sig är Noaks ark en spännande saga med intressant symbolik (om man frånser den starkt heterosexuella slagsidan, som i dagens läge är smått diskutabel som representativ bild). Arkki är första delen i ordet arkkitektuuri och betyder mästare. Om arkkipiispa är biskoparnas biskop så blir Arkkikirjasto i så fall bibliotekens bibliotek. Det är ju faktiskt meningen att det här kommande biblioteket i sista hand skall axla uppgiften som hela landets centrumbibliotek. Och till råga på allt är arkki en av våra pålitligaste och/eller mest behändiga plattformar för lagring av information, det vill säga arket, pappersarket.

- Råkade för övrigt igen se den animerade videon, som finns i tre språkversioner, om det kommande centrumbiblioteket. Videon är gjord redan 2010, då ingen visste att just en träbyggnad skulle vinna arkitekturtävlingen. Men animationen förutspår på sätt och vis utgången. Och bland löven skymtar ett av de fem namnförslag som nu är på slutrakan i Hesaris tävling. Vilket, det kan du spana in här...

*****

Då jag sätter min hacka på Arkki är jag faktiskt jävig. Jag hör till dem som skickat in namnförslag och som sjösatt just Arkki. En åttapersoners jury har valt bland de över 900 insända bidragen och vill man bekanta sig med hur det hela artade sig och alla de hugskott som föll ur leken är det bara att klicka här. Förslagen ger dessutom inblick i åsikter - jämte fördomar - om bibliotek och kanske speciellt om Helsingfors planerade huvud- eller centrumbibliotek.

Själv hade jag skickat in följande versioner:

ARKKI:
"Noakin arkki oli myös puusta rakennettu - ja tuleva kirjasto muistuttaa mm. laivaa tai venettä. Onhan tarina Noakista mielenkiintoinen (sanoo myös ateisti). Arkissa säilytettiin tulevaa elämää varten ja pelastatauduttiin tulvasta. Voidaan ottaa kirjaimellisesti tai kuvainnollisesti. Arkki on lisäksi paperiarkki. Sekin puusta valmistettu. Ja jos halutaan, on se tuleva keskuskirjasto Arkkikirjasto (vertaa arkkipiispaan joka on piispojen piispa, sanoo tämä ateisti :) Toinen tämän viestin ehdotus voisi olla vaikkapa Sytyke."

KIRJASATAMA:
"Kirjastosta tulee kirja,satavuotiasta Suomea kuvastaa sana sata ja koska Helsinki on merikaupunki satamineen,siksi siis satama."

SATULA:
"Hieman satulan näköinen luomus. Satula-sanassa on myös "viitteitä" a) numero sataan sekä b) sanaan satu. Eli satulassa ratsastetaan turvallisesti ja jännästi läpi elämän kohti auringonnousuja ja -laskuja. Sekä ollaan satujen kodissa."

söndagen den 7:e juli 2013

Att springa mot klockan

Vart har tiden sprungit sin kos? Vart har vi tagit vägen? Vilka vägar har vi tagit?

För dryga fyrtio år sedan tävlade jag första gången i friidrott inom en förening. Att det blev IF Kraft i Närpes berodde på det faktum att vi tillbringade somrarna utanför Kaskö, på närpesisk mark. IF Länken från Lappfjärd hade varit ett annat alternativ. Men som sagt bodde jag "bara" vintertid i Kristinestad och friidrottens tävlingssäsong hörde sommaren till.

1973 var året jag fyllde 16 och följaktligen tävlade i klassen pojkar B. Visst hade jag bott på idrottsplan och skidat skog och rike kring, sysslat med idrottsgrenar i parti och minut åratal innan min debut som långdistansare. Men hösten 1972 beställde jag en träningsguide från finska friidrottsförbundets kansli i Helsingfors. Läste och gjorde mig ett eget träningsprogram. IF Kraft var närmast ett växthus för sprintrar, enstaka hoppare och kastare och föreningens duktiga sprintertränare sa att han inte hade något att ge mig ifråga om långdistans, att jag säkert visste lika mycket. Men jag kunde hänga på deras snabbhets- och hoppträningar om jag ville.
 
Det blev ett veckoprogram med tre friidrottsträningar per vecka. Dessutom gjorde jag ju så mycket annat. Spelade volley- och korgboll en till två kvällar i veckan i gymnasiets gymnastiksal. Skidade, spelade ishockey och fotboll. Sommartid blev det andra friidrottsgrenar som höjd-, stav- och längdhopp. Friidrott var helt enkelt det bästa jag visste i idrottsväg. Och idrott var ett av livets grundämnen.
 
Som sagt kom jag att bli mig själv nog, min egen tränare, eftersom det inte fanns mycket annat att gå efter. Jag hade inga problem med att följa det rätt mänskliga träningsprogrammet. Största stötestenen första hösten fick höger knä ta emot. Det vill säga Osgood schlatter, som jag dras med ännu i skrivande stund. Jag vilade ett par veckor och skaffade mig ordentligare länkskor.

Mitt första distriktsmästerskap kom efter knappt ett års regelbunden träning. I mitten av juni vann vi (G.Högnäs, P-E Krook, S. Träskvik, B. Snickars) 4 x 800 m i pojkar B med halva minuten över IK Falken på Nykarleby sportplan. Åtta dagar senare sprang jag mitt första 2000 meters lopp i en klubbkamp mellan IF Kraft, IF Länken och Malax IF i Lappfjärd. Jag öppnade hårt, oerfaren som jag var, och löpte iväg första kilometern på 3 minuter. Sedan närmade jag mig väggen sakta men säkert. Den andra kilometern gick på cirka 3½ minut. Jag höll just och just undan för hemmaföreningens P-O Lindell. Med tiden 6.28,8 placerade jag mig på 9:e plats i SFI-statistiken det året.*

Det loppet inträffade måndag samma vecka som DM i Närpes. Fungerade som en grundlig uttömmningsträning. Lördag 29.6.1973 gjorde jag om bravaden, men nu med en lugn första halva och snabbare slutkilometer. Vi var rätt många som ställde oss bakom startkalken på den röda kolstybbsbanan. Jag kände mig huvudet kortare än de övriga och rätt nervös. Jag hade som tur är ändå ro att hålla mig till klungan under lunken fram till hälften av sträckan. Sedan pressades farten upp - om jag minns rätt var det favoriten  Tom Saarela från IF Nykarlebynejden som satte sprätt på gänget. Jag höll mig väl framme och på slutrakan såg jag från parkettplats hur jag överraskande spurtade ifrån de långbentare och högst antagligen i och för sig snabbare medlöparna. Avslutande 1000 metern gick under 3 minuters gränsen och klockan stannade på 6.29,8. Resultatet har jag kontrollerat här (s. 105). De bägge och ända 2000 meters loppen i mitt liv - enligt vad jag kommer ihåg - var inte optimala med tanke på mina resurser: uthållig men långsam som bara den. Att vinna ett spurtlopp var nog det sista jag hade tänkt och väntat mig. Men där ser man, bollen är rund och löpbanan oval. Allt kan hända.

Och vad har medaljörerna hållit på med sedan dess? Tom Saarela är jumppalärare och sysslar bland annat med musik på fritiden. Per-Ole Lindell är som bäst ansvarig tränare vid skidskytteförbundet. Själv sitter jag här med min blogociped. Och hej, nu ska jag knäppa på Yle2:an och hålla tummarna för IK Falken på herrarnas 4 x 1500 m i Stafett-FM. Så att: inte har jag väl tagit vägen någonstans så där överdrivet mycket. Fortfarande är det friidrott som smäller högt. I synnerhet startskottet på medel- och långdistans.

onsdagen den 12:e juni 2013

En vacker dag

En vacker dag såg jag att Åbo Underrättelser bad om sommardikter för årets Sommar-Åbolandbilaga.

Det är ju - i höst visserligen, närmare sagt - 35 år sedan Ansiktet mot muren, så det kändes som att jubilera med ett litet porlande diktflöde. 

en vacker dag
är sommaren här, alltför kort
i rocken.
barnens steg i sanden, snubblande
mellanrum. havet
som häver
sig i andfådda dyningar,
fradga bland tång, läppar,
tång, läppar.
en vacker dag
i töcken.
bortom horisonten har någon
skrivit flera rader
om hösten, men
himlen välver sig ännu
bekymmerslöst. luftigt
vitfläckad
och med ryggkotor i smäcker
båge.
havet ger sig inte.
häver sig
i andfådda, salta dyningar.
fradga bland tång,
läppar. tång,
läppar.

torsdagen den 4:e april 2013

I stället för demokrati: konsultism

I serien inlägg som var för långa, virriga och utan allmänt intresse har jag idag nått fram till följande skriveri. Den finns i en längre version och i en kortare. Här den något omarbetade och komprimerade versionen, som rör sig kring 3500 tecken. - Skickade till Hufvudstadsbladet, men den kom tillbaka - för att parafrasera M.A. Numminen - som en pingisboll.

***

I stället för demokrati: konsultism

I början av 1970-talet lanserades begreppet pingpongdiplomati, för att beskriva ett utbyte inom idrottsgrenen bordtennis som ledde till förbättrade relationer mellan U.S.A. och Kina. Fyra årtionden senare gav före detta pingpongproffset Olof Röhlander från en annan stormakt i bordtennis, det vill säga Sverige, upphov till avslappnade former hos en församlad SFP-elit. Liknelsen om bollen och hunden fick nästan lika stor genomslagskraft som gamla legenden om haren och sköldpaddan.

Framtidsmötet i Kasnäs blev tummelplats för pingpongkonsultation. I en insändare i tidningen du just läser* (“Liknelsen håller inte som politisk tumregel”, Hbl 16.10.2009) använde jag mig av ett hemvävt begrepp, sammansatt av ordet konsult och ordet/suffixet ism. Uttrycket konsultism saknade självklart vedertagen existens. Ännu i detta nu ger en anspråkslös Google-sökning tio resultat på ynkliga 0,20 sekunder. Av dessa hänvisar två till min blogg och ett till en brokig svensk logsida.

Ändå var jag naiv nog att rynka på ögonbrynen då debattsidans redaktion raderade ordet utan pardon. Att också andra ord fick stryka på foten gjorde inte saken bättre. En närmare granskning av insändare före och efter mitt inlägg tydde på, att större frihet ifråga om ordval beviljades om man var begåvad med kändare släktnamn eller hade en tyngre förankring inom kultur, politik eller affärsliv. Och artiklar som omgav debattsidan kunde gå mer löst kopplade fram. Ur rapporten från Kasnäs, “SPF vill ta modell av hunden” (Hbl 13.10.2009), kunde man nosa fram uttryck som “skitbra” och “kova jätkä”, det senare visserligen redan i ursprungstexten inlindat i urskuldande citationstecken.

Eftersom utrycket jag myntat ställdes på kant och såg ut att rulla sin kos, var det bara att gläfsa och följa spåret. Några veckor senare skrev jag annorstädes ett debattinlägg om det som tilldragit sig, “Det är svårt att vara svensk idessa tider eller en ordältares bekännelser” (ÅU 6.11.2009). Frågan är helt enkelt – är det möjligt att överleva på och tala en svenska som beskriver föränderliga världar, om det inte ens i svenska rum är tillåtet att leka konstruktivt med språket, sitt modersmål? Diverse “renrasiga” inställningar till språk som språk kan vara nog så utarmande.

Himasgate kom att aktualisera konsultismen, ge begreppet nytändning. Den framtidsforskning som beställdes av Pekka Himanen för ett antal euron är bara toppen av isberg. En färsk undersökning av Hanna Kuusela och Matti Ylönen, ”Konsulttidemokratia”, lyfter med önskvärd tydlighet fram de avigsidor som ökning av köpt, inhandlad expertis skapar. Från 300 miljoner till det dubbla inom loppet av 15 år, det är den summa som olika ministerier utlokaliserat till tjänster i regi av privat, marknadsproducerad sakkunnighet. Konsultkapitalismen dränerar stat och myndighet på kapacitet, initiativförmåga och tyst kunskap. Vägen till organiserad uppgivenhet är inte lång. Ansvaret deponeras i fickan på konsulter, garantin upphör med omedelbar verkan.

En annan incident kom att ytterligare understryka det motstånd som nya svenska ord kan stöta på. Den här gången var det en multinationell medieaktör som satte ner foten. Efter påtryckningar från Google strök Språkrådet, Sveriges officiella språkvårdsorgan, ordet ogooglebar från sin senaste lista. Men Nationalencyklopedin var inte sen att ta upp kampen. Nu är definitionen på ogooglebar eller ogooglingsbar: “ord eller fras som inte går att hitta på Internet med hjälp av en sökmotor”.

*) Ja, det var alltså meningen att det här skulle läsas i Hbl.


tisdagen den 24:e april 2012

Zip hip hurraa!

Igen har Google sökt fram en lustig doodle. Den här gången för att hedra Otto Fredrik Gideon Sundbäck, en svenskamerikansk uppfinnare och industriman. Så då jag idag stänger gylfen går mina tankar till blixtlåsets eller dragkedjans utvecklare. Vardagen bygger på smärre och större insatser.

lördagen den 3:e mars 2012

Nalle är en trygg fiende on turvallinen vihollinen är en trygg fiende on...

Skrev igen till Helsingin Sanomat. Kvalificerade mig inte för slutomgången, det vill säga en plats i spalterna. Bättre lycka nästa gång som man säger. Och jag antar att föremålet för min insändare, Nalle på Åminne, uppskattar försök efter försök, det att man inte ger upp utan tar ansvar för sin mentala hälsa.

Nalle on turvallinen vihollinen

Presidenttivaalin jälkeen vedettiin siellä täällä herneet nenään Sauli Niinistölle omistetun ylistyslaulun johdosta, vaikka itse biisi on melko harmiton suomalainen iskelmätuote koomisine sanoineen. "Kuuden Vuoden Kuuliaisuus" ei ole yhtään sen kornimpi kuin esimerkisi kaiken maailman urheilujoukkueiden rallit ja voittolaulut.

Samaan kastiin kilahtaa Björn Wahlroosin haastattelu "Kapitalistin muotokuva" (HS Sunnuntai 12.2.). Pinnallisella tasolla molemmat kytkeytyvät Niinistö-jytkyyn. Syvemmältä katsottuna mainitut kulttuuripläjäykset ovat yhtä yllätyksettömiä ja tyhjänpäiväisiä, täyttävät kertakulutuksen kaikki kriteerit.

Nallen Wahlroosin murahdus on herättänyt kansalaisia kirjoittamaan. On ollut ilo lukea asiallisia mielipidekirjoituksia ja kolumneja, joiden analyyttiset argumentit ovat ajaneet salolaisen yltiökapitalistin, jos ei ojasta allikkoon, niin ainakin luokkahuoneen nurkkaan. Wahlroosin haastattelu voi olla karhunpalvelus hänelle itselleen sekä jengiläisilleen, muttei julkiselle keskustelulle. Aivan kuten Perussuomalaisten rynnäkkö viime vuoden eduskuntavaaleissa toi uutta verta - tai herätti pahaa verta - politiikkaan, voi Wahlroosin heitot kapitalistin lonkalta elävöittää ja terävöittää julkista keskustelua. Parhaimmassa tapauksessa kääntää kelkan suuntaa kohti inhimmillisempää, vastuullisempaa ja välittävämpää yhteiskuntaa.

Toisaalta Björn Wahlroos on hyvä, ellei täydellinen vihollinen. On liian helppo närkästyä ja suuttua häneen persoonaansa. Kuten Antti Blåfield toteaa on "Wahlroos on ottanut itselleen eräänlaisen hovinarrin aseman" (HS Pääkirjoitukset 15.2.). Jollakin tavalla hän tuo mieleen Perussuomalaisten Teuvo Hakkaraisen. Toinen on kotoisin pystykartanosta, toinen pystymetsästä. Mutta tapa tulla julkisuuteen on yhtä provosoiva ja mustavalkoinen. Sekä selittämätön. Kumpikaan ei jää keskustelemaan lausahduksistaan tai ottamaan vastuuta niistä. Ja molemmille tervejärkinen analyyttisyys taitaa olla outo ilmiö.

Olisi siis parempi jättää "isoherra" Wahlroos oman onnensa nojaan, kuin Nalle kalliolle, ja sen sijaan nousta vastustamaan sairasta ahneutta ja remontoimaan homeisia yhteiskunnallisia rakenteita. Emme tarvitse lisää hänenlaisiaan.

söndagen den 5:e februari 2012

Niinistö

Replikerade också till Helsingin Sanomat (1.2) men inte heller det inlägget hade medvind i seglet...

Kahmija

Vaalit ovat aina jossain mielessä myös henkilövaaleja. Mutta tämänkertainen maaninen yritys vääntää vaaleista pelkkää henkilövaalia on aika naurettava. Myös väitteet ettei toisen kierroksen kahdella ehdokkaalla ole juuri keskinäisiä eroja tuntuvat aika kummallisilta. Sauli Niinistö on oikeiston presidenttiehdokas, ja se tosiseikka että Perussuomalaisten Timo Soini Halla-ahoineen sekä Kristillisten Päivi Räsänen ovat julkisesti kiirehtineet Niinistön äänestäjiksi kertovat asioita myös Niinistöstä. Kahdesta ehdokkaasta Niinistö on lähempänä valikoidusti lähimmäisrakkautta jakavia tahoja. Niinistö itse on kotonaan puolueessa joka ajaa jyrkemmän vastakkainasettelun yhteiskuntaa, vaikka hän väitti päinvastaista viime presidenttivaaleissa. Voiko tällaiseen poliitikkoon luottaa?

HS arvioi 1.2. (Uutiset, A 4) miten ehdokkaat pärjäsivät tentissä. Jäin ihmettelemään Niinistön plussakohtaa: ”Kahmi ensimmäisiä vastauksia ja aikaa puheenvuoroilleen…” En ole tiedostanut että tulevalta presidentiltä vaaditaan tällaisia ominaisuuksia.

Niinistön seuraava plussa on – myös – hyvin paljastava: ”Ei vaikuttanut enää yhtä tuimalta kuin ensimmäisissä vaalitenteissä; nyt nähtiin virnuileva ennakkosuosikki.” Toisin sanoen Niinistö on myötätuulien mies. Kun tilanne kiristyy hän ikään kuin seuraa tilannetta. Voiko Niinistöön luottaa kun pakkanen kiristyy ja ongelmat vyöryvät kohti?

Haavisto

Skrev ett inlägg till Helsingin Sanomat (29.1) som inte kvalicificerade sig för en omgång i tidningen. - Guggenheim har tagit ganska mycket utrymme i Hesaris insändarspalter. Vilket i och för sig väl inte är så konstigt. Liksom Höblä är ju tidningen också (ibland till och med framför allt) en lokalblaska. Men nästan ser det ut som om Guggenheim skulle vara på tapeten som Finlands nästa president och Skatudden namnet på presidentens residens i stället för Talludden.

Men till inlägget mitt...

Miksi Pekka Haavisto, miksi?

Sauli Niinistön moton mukaan ”Presidentti on työ”. Sinänsä tällainen ilmaisu ei menisi läpi edes ala-asteella, mutta saivartelu sikseen. Kun kerran Niinistö painottaa presidenttiyttä työpaikkana, silloin epäilemättä tarkastellaan mihin tehtäviin uutta työntekijää tarvitaan. Kun laajan mielipiteen mukaan presidentin ensisijainen työsarka on ulkopolitiikassa, lienee selvä että Haavisto olisi ykkösvaihtoehto asiallisessa ja ammattimaisesti toteutetussa työhönottotilanteessa.

On kuin onkin ollut hankalaa ymmärtää Niinistöä pitkin gallupien reunastamaa reittiä. Suuren ennakkosuosikin aseman turvin hän on voinut peruuttaa kohti Mäntyniemeä itseään likoon pistämättä. Valitettavasti näyttää siltä, että tällainen taktiikka
riittää tulevaan kotipesään asti. Valitettavasti mm. siksi, että varteenotettavalta ehdokkaalta on syytä odottaa jotain aivan muuta. Rohkeutta, paneutumista. Sen sijaan että lukitsee itsensä kassalippaaseen. Niinistöön verrattuna Haavisto on tullut aivoimemmin esille ja omalla persoonallaan näyttänyt että hänessä on ainesta. Laittanut itsensä likoon, kuten presidentin kuuluu tehdä.

Mielestäni presidenttiys on enemmän kuin työ. Jos presidentti olisi vain virkamies muiden joukossa, niin tuskin tarvitsisimme mokomaa. Tuskin vaivautuisimme uurnille. Tietenkin odotamme välillä turhan isoja sanoja ja tekoja. Tällainen inhimillinen käyttätyminen ei kuitenkaan sulje pois sitä tosiseikkaa, että presidentin kuuluu osallistua maan arvojohtamiseen ulkopolitiikassa sekä kotinurkissa. Presidenttiys on pikemminkin kutsumustyö, johon kuuluu monen monta ripausta vapaaehtoistyön ulottuvuutta. En halua presidentiksi ihmistä, joka on vain menossa töihin.

En myöskään pidä vaalia puhtaasti henkilövaalina. Jokainen ehdokas on jonkun puolueen asettama, ja puoluejäsenyys kertoo ehdokkaasta jotain olennaista. Kuusi vuotta sitten Niinistö kampanjoi väitteellä, että vastakkainasettelun aika on ohi. Kuten tiedämme on väite silkkaa fiktiota. Kuilut ovat kasvaneet, ja Kokoomus on koko sydämellään ollut mukana raivaamalla tilaa vastakkainasettelulle.

Monet ovat toivoneet muutosta puolen vuosisadan Keskusta- ja SDP-vetoisesta presidenttiyden jälkeen. Jos Niinistöstä tulee Suomen seuraava presidentti, muutos ei taida olla kovin merkittävä. Kokoomus ja oikeisto saavat kauan toivomansa, mutta nämä kolme puoluetta ovat jo kauan leikkineet samassa hiekkalaatikossa ja taistelleet saman hiekkakakun siivuista. Niinistö takapiruineen puhuu menneisyyden haamujen äänillä, kun taas Haavisto edustaa myös jotain uutta. Suomi on ollut edelläkävijänä mitä naisten äänestys- ja ehdokasasetteluoikeuteen tulee. Meillä on tuhannen taalan paikka kirkastaa ja laajentaa sitä brändiä äänestämällä Haavistoa. ”Hyvä kakkonen” ja Suomi-neito ne yhdessä sopii saamaan äänestyskoppiin.

måndagen den 3:e oktober 2011

Hallå, Halla-aho-hallå!

I min senaste kolumn i Österbottens Tidning, rubricerad Burma i Österbotten (28.9) öppnade jag på följande sätt:

"Ordförande för riksdagens förvaltningsutskott Jussi Halla-aho frestades till 'sarkasm', dagen före FN:s demokratidag 15.9. Han ifrågasatte parlamentarismens möjligheter att lösa Greklands ekonomiska härva. Med ett Jussi-hugg blottade han sin lösning på den gordiska knuten: ut med pansarvagnar längs med gator och tvärsöver torg. Kort därefter gav han ändå order om reträtt för sina Facebook-rader. Konsten att leda en junta är inte lätt, inte ens på nätet."

Det blev ju endel hallå kring Halla-ahos FB-skriverier om Grekland, junta och pansarvagnar. Själv kommenterade jag incidenten i Helsingin Sanomats insändarspalt 16.9. Halla-ahos skriveri eller sarkasm - som han själv maskerade sin framstöt - kom liksom att dominera debatten, utgöra den finländska medievärldens innehåll demokratidagen till ära.

Idag 3.10 meddelar Halla-aho att han ämnar ta semester från Facebook. Det här efter några snabba rader kring en rättegång med inblandade från motorcykelgänget Cannonball. "- Voisi olla ns. yleisen edun mukaista, että noille jätkille järjestettäisiin ampumakoulutusta" klottrade han på sitt plank, för att ångra sig kort därefteråt. Men sociala medier kan ha drag av radiosändningar. Trots att man ångrar sig ligger lagt kort. Alltid finns det några avlyssnare därute i etern som hinner snappa upp.

Eller kanske man kan jämföra med tidningsskriverier som far illa fram med sanningen. Trots rättelser i senare skede är det den ursprungliga versionen som folk kommer ihåg.

torsdagen den 8:e september 2011

Rena vatten i stranden & rent mjöl i påsen

Skickade en insändare till Hufvudstadsbladet för ett tag sedan. Den blev tydligen ansedd som limbo, och jag är inte överraskad. Arkiverar den här i stället:

***

Rena vatten i stranden och rent mjöl i påsen

Esboprofessorn Tom Berglund debatterade häromdagarna i Helsingin Sanomat (16.8 och 24.8). I viss mån håller jag med honom. Mången tar sig till jobbet delvis eller helt för pengarnas skull. En städare kunde tänkas byta ut borste mot pensel för att måla landskap om det inte fanns ett beroende av månatlig inkomst. En företagspamp skulle kanske hellre skrika som solist i punkorkester i stället för att ansa avtal i krävande kravatt.

Men då Berglund hävdar att ju större lön desto större ansträngning blir det genast kinkigare. Bland annat skriver han följande (min övers.): ”Tror journalisten, att chef som chef gör de här samma besluten oberoende av vad som betalas ut till honom?” Och även om Berglund medger att det nog finns människor som inte bryr sig så mycket om ekonomiska fördelar, frågar han - som han säger - i ärlighetens namn: ”vill vi ha sådana personer i ledningen för stora företag”.

Då jag läser Berglunds kolumner och insändare mot bakgrund av de åsikter han saluför, slår det mig att han bekänner färg på ett högst personlig plan. Påståendet att det finns ett positivt samband mellan belöningars storlek och insatsers ansats är en indirekt programförklaring för hans texter. Kolumnister och insändarskribenter erhåller sällan särskilt frikostigt ekonomiskt stöd. Inget att undra på att resultaten är därefter.

I själva verket är det ofta en massa spridda floskler som han samlat på sig för att sedan vid lämpligt tillfälle skaka av sig. Det är väldigt oroväckande att en professor som sysslar med ekonomi inte skiljer mellan summor av olika valör. Eller inte kan mobilisera något slags vetenskapligt – eller ens kvasivetenskapligt – stöd för sina uttalanden.

I praktiken medger Berglund att det handlar om tro. Helsingin Sanomats journalist tycks enligt honom tro att summans storlek inte spelar någon roll, vilket medför att han själv tror. Själv betvivlar jag att en lön på en miljon euro är garanti för bättre beslutsfattande än en lön på låt säga en halv miljon. Och om chefen förstår sig på god ekonomisk hushållning och strävar till att maximera företagets vinst, borde han väl i ärlighetens namn inte nagga resultatet i kanterna genom att plocka på sig oskäliga ersättningar. Dessutom är det en sak att bry sig om ekonomiska fördelar, en annan att prissätta intresset.

Är det värt att hylla situationer där chefer kommer åt att utöva utpressning. – Den optimala insatsen kostar så och så mycket, den föreslagna summan räcker bara till en halvmesyr.

I världen enligt Berglund är det helt normalt att vänta sig sämre insatser ju lägre arvoden. Och baserar sig verksamheten på mer eller mindre frivillig basis är det inte mycket bevänt. Om t.ex. Trygga Skärgårdsboendet r.f. – vars vice ordförande Berglund råkar vara – släpper ifrån sig en brett upplagd enkätundersökning handlar det säkert om det som brukar kasseras som nollforskning. Alltså om tro på Berglunds teser får styra och ställa.

Då Tom Berglund i sin I dag-kolumn (Hbl 21.8) ondgör sig över att ”vattnen kring simbryggan i hemviken täcks av illaluktande ärtsoppslik mönja”, draggar jag förgäves efter det som han i sin HS-insändare uppmanade ekonomijournalister att göra. Det vill säga att gå på djupet, att inte förytliga.

För n:te gången sadlar Berglund sin trogna käpphäst Bekostas af Skattemedel då han jagar efter orsaker. Men tänk om dylika sommaraktiviteter som att ”plaska i en nersmutsad strandvik” också följer av den moral som han stöder sig på. Att lön för mödan i miljonklassen ger utslag i miljardklassen.

måndagen den 5:e september 2011

Katainen, Vanhanen & höpsismi

Skrev en insändare i Helsingin Sanomat 16.7. Just före riksdagsvalet i våras bredde Jyrki Katainen ut sig i Kokoomus valreklam. Han pekade finger åt övriga partier och anklagade dem för "höpsism". Det var hög tid att ge svar på självokritiskt (för)tal.

Drygt en månad senare var Matti Vanhanen i farten med ett debattinlägg i samma tidning: "Vain euron kriisin hoitaminen lopettaa rahamarkkinoiden epäluottamuksen".

Jag försökte få komma till tals den här gången också. Men utan större framgång, trots att jag harklade ljudligt. I det följande det inlägg jag skickade in till redaktionen för HS Mielipide:

Myös Suomen kansalaiset ansaitsevat luottamusta, kiitos!

Päällisin puolin näyttää siltä että Matti Vanhasen hallitus osoittautui opettavaiseksi Siperiaksi. Kirjoitus "Vain euron kriisin hoitaminen lopettaa rahamarkkinoiden epäluottamus" (HS Mielipide 26.8.) antaa ainakin viitteitä vanhan valtiomiehen viisastumisesta. Vanhanen esittää ehdotuksia ja pohdintoja nykyisen maailmanlaajuisen talouskriisin ratkaisemiseksi ja samankaltaisten tulevien jarruttamiseksi ja estämiseksi. Kirjoitus jää kuitenkin puolitiehen. Meidän entinen pääministerimme sivuttaa sitä luottamuspulaa – sitä "valuvikaa" – joka syntyy tilanteessa jossa Suomen hallituksen pääministeri ja valtiovarainministeri kilvan väittää ettei globaali lama pysty ravistelemaan maan taloutta puusta allikkoon. Näin tapahtui ihan julkisesti syksyllä 2008. Väittäjät olivat Matti Vanhanen ja Jyrki Katainen.

Odotin, että Vanhanen olisi esittänyt rakentavia ehdotuksia myös tämän ongelman suhteen: miten varmistamme että hallituksessa toimii henkilöitä joilla on riittävästi resursseja ja henkistä pääomaa kohdata globaaleja ilmiöitä ja oman maan kansalaisia. Edellämainittuja ymmärtäen ongelmien laajuutta, yleismaailmallisuutta ja monisyisyyttä. Jälkimmäisiä huomioiden sitä, että ovat kanssaihmisiä ja ansaitsevat muuta kuin höpsismiä ja populismia.

Tuntuu siltä, että on kysmys helposti syttyvästä tartunnasta. Kevään eduskuntavaalien kynnyksellä silloinen valtiovarainministeri Katainen kääntyi ovensuussa syyttäen rällättäen kilpailijoitaan höpsismistä. Kun miettii mitä sitten tapahtui, ei voi mitenkään välttyä epäilystä että sekä hallitustunnustelija Katainen että pääministeri Katainen sortui ylimielisyyteen ja sai tartunnan.

Toisaalta ym. kolmen vuoden takaiset puheet kielivät höpsismin ja populismin oireista jo silloin.


onsdagen den 24:e augusti 2011

Lön för mödan, men vad är mödan värd

Tom Berglund har varit i farten igen. Den här gången i Helsingin Sanomats insändarspalt 16.8. Jag skrev ett litet genmäle, men p.g.a. utrymmesbrist blev det inte antaget. Innan jag hann fästa mina rader i e-brevet hade Berglund redan råkat ut för mothugg, så det är förståeligt. Så värst många spaltmillimeter är det knappast lönt att spilla på Tomppa från Esbo. Men trots det kan jag väl inte låta bli att belasta webben med mina rader. Berglund förtjänar det.



Siinä mielessä "Espoon professori" Tom Berglund on mielipidekirjoituksessaan (HS 16.8.) oikeassa, että moni meistä käy töissä ensisijaisesti rahan takia. Siivooja vaihtaisi kenties harjansa pensseliin ja ryhtyisi maisemamaalariksi, mikäli ei olisi riippuvainen säännöllisestä palkkatulosta. Vastaavasti johtaja saattaisi mieluummin karjua punkorkesterin solistina kuin sorvata sopimuksia kravatti kireänä.

Mutta lausahduksilla kuten "suuremman taloudellisen palkkion toivossa henkilö on valmis panostamaan enemmän" Berglund liikkuu kohti vaarallisia vesistöjä. Varsinkin väittäessään ettei ole suotavaa että suurten yritysten johdossa on sellaisia ihmisiä, jotka eivät piittaa henkilökohtaisista taloudellisista eduista. Kolikon toinen puoli olisi siinä tapauksessa kuin kuun pimeä pinta. Suomea johtamaan on valittu ja nimetty iso joukko henkilöitä, joiden palkkataso tuskin itsessään motivoi kovin paljon. Myös sairaaloiden ja yliopistojen johtoporras joutuvat tekemään työnsä ilman sitä oikein kannustavaa rahasummaa.

Berglundin teesi on oikestaan hyvin ongelmallinen ja säälittävä. Vain jättimäisillä palkkapusseilla voidaan pelata myös muiden pusseihin. Toisin sanoen ei ole lupa odottaa kummoista työn jälkeä matti meikäläisiltä tai teija teikäläisiltä.

Silti on pakko myöntää, että on yksittäisiä kertoja, jolloin Berglundin väitteissä tuntuu olevan jotain perää. Kun olen lukenut hänen tekstejään eri lehdissä, minulle on herännyt epäilys, että hän kertookin jotain itsestään saarnatessaan suurten setelinippujen kaikkivoipaisesta vaikutuksesta: eihän päivälehden kolumnistilta tai mielipidekirjoittajalta voi irrota kunnon panostusta, kun taloudellinen kannustus on lähes olematon.

onsdagen den 11:e maj 2011

Åbo - Turku all night long

Tyvärr missade jag chans att tacka ja till premiären på Jouko Aaltonens Kampen om Åbo. Jag var upptagen med en inspelning av annat slag. I och för sig rörde sig det också om panik, och fallfärdiga eller rivningshotade byggnader. Men bara delvis. Det handlade också om en nattlig odyssé i Åbo, ett besök så att säga underground. Rapporten kommer här...

måndagen den 17:e januari 2011

Åbo kulturhuvudstadsår 2011

Blogocipeden vistas rätt mycket i cykelskjulet nuförtiden. Det är annat som rullar på, som ska trampas fram, livet, donet, kolumner i Åbo Underrättelser respektive Österbottens Tidning var fjärde vecka. Och sedan veckoslutet inpass i ÅU:s Kulturårsblogg. Där skriver jag under namnet Gunnar Högnäs.

onsdagen den 13:e oktober 2010

Blogocipedmoln - uttryck är ordet










"Ord i storleksordning enligt seder och bruk."
Redskapet för självanalys heter Wordle.

onsdagen den 25:e augusti 2010

tisdagen den 13:e juli 2010

Bildspråksbanken. Kapitel 2

Eller kapital nr 2. Bäst att smida medan datorn går varm. Följande uttryck som jag önskar inmuta (rista in i patentverkets register) återfinns i textremsan här under. Lyder: "veden mognar till aska". Min demodikt är nu vad den är, men om någon vill använda det citerade i bättre sammanhang, så är det bara att ta kontakt med denna bloggs kontor.

"Här stod björken. Såg ut över världen. Höll upp fåglar, blad och löss med alla sina känselspröt. Blev stapelvara, ett kubistiskt arrangemang. Avsågad, kluven. Men ändå finns det en trygghet, i klabbarnas sätt att brinna, sätt att spinna. Sitter på första bänkrad. Gnistornas rödglödgade dans och hur veden stilla mognar till aska."

måndagen den 12:e juli 2010

Bildspråksbanken - en patentfråga

I hettan som för tillfället sveper över, också i blogosfären, kan det uppstå soliga idéer med sting i. Själv råkade jag ut för ett blixtnedslag häromdagen. Ämne för lite sidoprassel med sedlar, jag undrar.

Det är ju så, att nuförtiden tas det patent på det mesta. Också språket håller på att bli en patentfråga. Nokia Connecting People är bara ett endaste ynka litet exempel.

Tänkte mig slå upp en bildspråksbank på någon central plats på nätet. Ta patent på uttryck helt enkelt och sedan sälja ut. Passar sådana som undertecknad som inte orkar skriva hela verk, men häver ur sig ett & annat - närmast fragment och utkast - mellan varven. Varför inte slå mynt på ord, bildspråk, uttryck, meningar, demotexter som redan är myntade på ett plan.

Det första bildspråkliga uttrycket som jag härmed patenterar är (och det kunde göra sig som titel, t.ex.): "Med döden som bollplank".

Prissättningen kommer naturligtvis att bli en kinkigare fråga. Men i väntan på någon slags listprislösning passar jag på att anteckna följande text, också den härefter en fråga för upphovsrätten och patentverket:

"Det är ifrån våra minnen vi dör. Landskapet som vajar och viskar bakom fönstret är ett retuscherat fotografi. Du och jag i stövlarna och regnet är inte det som hände, det är inte minnet som bedrar. Din sista lättnadens suck är de överlevandes minne. För dig knappast ens en suck, som solkatten i taket då du sakta stänger ögonen."

torsdagen den 11:e februari 2010

Inte Twitter, inte Jaiku - utan Haiku!

Haiku rimmar på Jaiku, javisst. Och precis som ifråga om Twitter handlar det om ett begränsat format. I haikuns fall om en trerading med stavelsemängderna 5 + 7 + 5. Nu passar ju Twitters begränsning på 140 tecken som hand i vante för den japanska diktgenren. DN skriver om en veritabel haikufeber som fått Twitter att glöda.

Gunnars blogociped kunde inte heller låta bli.

*
flingan väger lätt

smälter på tungan, sjunker
i minnet som sten

*
det som göms i snö
i vårt bistrare klimat
- djupt ekofotsspår

*
haiku är hype

precis som solnedgången
- blänk i ekorrhjul

*
det våras för oss
google lanserar en buzz

- vi sprids för vinden

fredagen den 20:e november 2009

Det är svårt att vara svensk i dessa tider eller en ordältares bekännelser

[ingick i Åbo Underrättelser / Debatt 6.11.2009]

Vi sitter upp över halsen i svenska veckan för tillfället, och Svenska Dagen lurar bakom salongsdörren. Överlag har det svenska i Finland debatterats flitigt, frenetiskt och fränt på sistone. Det har rört sig om omkantringar på förvaltnings- och myndighetsnivå med försämrad betjäning på svenska som eventuell eller trolig följd. En och annan grön rektor har uttalat sig om språkens frivillighet i skolan. Svenskans ställning som nationalspråk har granskats under lupp och slägga. Och för inte så länge sedan rubbade Svenska Folkpartiets framtidskonferens i Kasnäs stiltjen i vattenglaset.

Hur det nu kom sig väckte Kasnäs-episoden indirekt en febril passion för det svenska språket i sig, en lidelse som jag totalt hade glömt bort att jag kunde drabbas av. Jag skrev nämligen några rader i Hufvudstadsbladets Debatt (16.10.) utgående från uppståndelsen kring den rikssvenske konsultens liknelse jämte inbyggd uppmaning om mannen, hustrun och hunden. Som sig bör friserade redaktören mitt inlägg på ett par punkter, rensade bort en viss yvighet, och det med klart godkänt.

De punkter som fick mig att springa i luften var blott två till antalet, men spränghalten var i stället desto saftigare. Min egenhändiga inledning som lydde "Konsultismen har sina sidor" hade nerskrivits till "Att använda sig av konsulter har sina sidor". Och i meningen "Det finns snack som bör stanna innanför omklädningsrummets väggar" hade ordet "snack" visslats ut på avbytarbänken till förmån för kollegan "prat".

Hade jag vetat vad jag gav mig in på då jag en glad morgon i mitten av oktober sände iväg mina rader per e-post hade jag nog stäng datorn redan innan soluppgången. Det var nämligen att ge djävulen lillfingret. Naturligtvis måste jag bums få veta varför de för mig så viktiga små orden hade fått stryka på foten. Svaret dröjde inte heller. Det ena ordet var inte upptaget i ordböcker, det andra var för vardagligt för att passa in på ledar- och debattuppslag. Nu kände jag blodet rusa och susa från hjässan till fotabjället, eller var det tvärtom.

Jag tog till och med risken att slå in en handfull gnällspikar i min kista genom att skriva genmäle till Debattsidan i Hbl. dock utan att få komma till tals i offentlighet. Vilken förolämpning, vilken skymf! Veckorna efter mitt inlägg lusläste jag insändare i nämnda tidning och de var som slag i ansiktet. Ord som "tjafs", "skit", "eftis", "dagis", "fyrk" och "mainstreamsynpunkter" flimrade förbi. Hur kunde dessa slingra sig igenom språkvårdssilen men inte mitt "snack". Och för att inte tala om "punktbelastare". I vilken ord- eller uppslagsbok ingick det uttrycket. Nationalencyklopedin meddelade att ordet inte fanns i några artiklar och Schildts Finlandssvensk ordbok 1.0 föreslog utan omsvep "punktknullare" i stället. Kommen så här långt i min vurm var det inte längre möjligt att finna ord.

Hade inte "konsumism" myntats på det glada sjuttitalet och noterats svart på vitt den allra första gången. Kunde man inte tänka sig att konsultism är konstruerat av två mycket lättbegripliga ord, "konsult" och "ism" och att kombinationen är uppenbar för gemene individ och dessutom mer laddad än en mening uppbyggd kring det vardagligare och salongsfähigare ordet "konsult".

Sedermera har stormen bedarrat, blodet återgått till sin vanliga lunk och jag sitter här med facit på hand. Tur att Hufvudstadsbladet inte godkände mitt genmäle. Jag kunde ha gjort mig själv till allmänt åtlöje från svenskbygd till svenskbygd. Det finns betydligt viktigare och allvarligare ämnen att parlamentera av och till. Ändå blir jag inte helt kvitt tanken på att det är viktigt med svenska rum där man kan andas på sitt eget språk, och inte enbart det. Utan på eget språk med egen röst. Inte tror jag heller att våra svenska revir mår bra om vi låser språket i en viss position.

Det har skrivits om finlandssvenskarnas liberala inställning till det främmande, att det på ett plan stämmer men inte på ett annat. Vår misstänksamhet börjar gro, rentav blomma ut, om vi kommer i personlig eller allför närgången beröring med andra kulturer. Hur är det då inom våra svenska domäner, godkänner vi en mångfald av svenska tilltal. Var får man känna för det svenska språket till den grad att man upplever språklust, om inte i en svensk tidning.

Måhända var det just det som fick mig att förlora fattningen, jag upplevde att mitt svenska revir beskars. Det på grund av tvenne ynkliga små ord, ett som inte har några officiella dokument på sin existens och ett som helt enkelt är den trista vardagligheten personifierad. Hur är det inte då i situationer när man talar vitt skilda språk och inte förstår varandra, när språkförbistring och -klimatförändring tar överhand.

I mitt försök till genmäle hänvisade jag även till Gustaf Molanders fina "Flytta koppen västerut" (Hufvudstadsbladet 26.10.) där han bl.a. konstaterar att språkets "betydelse för tänkandet har ältats i årtusenden". Ibland kan det gälla till synes bagateller. Den svenska veckan till ära skriver Marit af Björkesten på ledarplats i samma tidning, på tal om det roande förslaget till en nordisk union 2.11.): "att Finland äntligen skulle ha en chans i fotbolls-VM med Zlatan Ibrahimovic i anfallet och Jussi Jääskeläinen framför målet." Personligen störs jag mera av ordet "framför" i fel sammanhang än av vardagliga ord på ledar- och debattuppslag. Jääskeläinen framför målet är på min planhalva en annorlunda värld än Jääskeläinen i målet. Målgöraren Mikael Forsell må placera sig framför målet, inte den gode Jussi. Språk har sina valörer, skiftningar och överklivningar och ord och uttryck klingar olika i skilda sammanhang.

I mitt stillnande sinne hoppas jag, att det svenska språket inte skulle tvingas drapera sig i korsett. Inte ens i de högre sfärerna på Svenska Dagen. Samtidigt är jag lättad över att min tillfälliga passion är på retur. Det är inte särskilt smickrande att med språket som tändvätska känna sig som en karikatyr ur "Den unge Werthers lidanden".