Government 2.0 | Cyberhot

Ja, det är bara en tidsfråga innan så gott som allting är 1.0 eller 2.0. Inget fel i och för sig, om 2.0 verkligen står för deltagande, kommunikation, öppenhet, lyhördhet. Nu skriver Helsingin Sanomat (30.3.09) i C-delen på sidan 1 om Peter Corbett i Washington som lär den offentliga förvaltningen att utnyttja nätets sociala arbetsredskap. Han tror benhårt på det, att det blir både billigare och förnuftigare om förvaltningen skulle använda sig av dessa redskap. Government 2.0 kallar han det.

I B-delen på sidan 3 skrivs det om cyberhot, spionagenätet som styrs från Kina eller datorer stationerade i Kina. Det här GhostNet som det döpts till har i dagens läge tagit sig in i 1 300 datorer i över hundra länder. Snart får vi väl läsa om Botnät 2.0, Cyberhot 2.0 och Nätspionage 2.0. Men den kommunikationen kan säkert undvaras.

Information Literacy meets Library 2.0

Debatten/diskussionen kring ämnet hålls i Oxford, nu på torsdag 2:a april. Men man kan delta via Second Life också. Bara så att ni vet. "What is the library and what do libraries need to do in order to support knowledge, innovation and society?"

MyBarackobama.com

"Obama ändrade allt" påstår Anita Dunn i DN (30.3.09). Hon var en av Barack Obamas främsta rådgivare i kampanjen, som utnyttjade internet och sådde presidentvalets segerfrön på gräsrotsnivå.

"Sedan 60-talet har amerikans­ka valkampanjer drivits av tv-reklam. De har varit som dåliga dokusåpor som folket följt passivt från sofforna. Obamas valkampanj var den första riktigt moderna, interaktiva valkampanjen. När valet var över hade 13 miljoner människor registrerat sig på Barackobama. com, säger hon."

Obamas kampanj var Politik 2.0, byggde på deltagande. Den spann kring sidorna Barackobama.com och det sociala nätverket MyBarackobama.com. MyBO:s huvudarkitekt är känd från Facebook, han är nämligen en av de tre grundarna av den nätverkssajten.

"Idag försöker alla amerikans­ka politiker imitera Obamas internetstrategi. Men det krävs mer än en hemsida och en uppmuntran att donera pengar. Man måste skapa en trovärdig dialog också, säger Anita Dunn."

Och för att skapa en trovärdig dialog krävs det mer än en kungstanke.

Den okända svenska tiden

Historieskrivning är maratonlopp efter maratonlopp, och det är inte säkert att målet nås. I själva maratonhistorien är flera myter involverade och vad som är rätt och riktigt är inte gott att veta. Den tiden är så pass höljd i dunkel. Det som vi vet är, att i dagens läge är den godkända & officiella sträckan 42195 meter, det vill säga 42 kilometer och några tunga steg till på köpet.

För den som vill veta mera finns t.ex. Wikipedias artikel Slaget vid Marathon som bl.a. refererar till Herodotos historieskrivning. Det sägs att budbäraren Feidippides sprang sträckan Martahon-Aten för att förkunna segern, med det är knappast sant. Och eventuellt hette han inte Feidippides heller utan Aristion, Eucles eller Filippides... (Från legend till verklighet.)

Men som sagt, vet vi den nutida sträckan. Dessutom känner vi också till namnet på en levande maratonlegend: Janne Holmén. Holmén är historieforskare vid sidan av länkstigen och har nu på uppdrag av den finlandssvenska eller finanssvenska tankekedjan Magma tagit sig an brännhett stoff: Finlands okända historia. Den svenska tiden 1150-1809. (Bengt Lindroth sammandrag finns på Magmas sidor, daterat 25.3.09. Rapporten i sin helhet kan beställas från magma@magma.fi.)

Nu tänker jag inte plöja igenom allt det som sägs i sammandraget. Nog så mycket ändå, att det handlar om hur den svenska tiden behandlas i gymnasieböcker. Själv har jag inte gått kursbundet eller kursfritt gymnasium, men tydligen är det nuförtiden möjligt att välja bort större delar (tidsmässigt sett) av historien genom att bara plugga det som obligatoriskt är. Här finns alltså inkörsport till mindre förståelse. Och mindre förståelse och ytligare kunskap leder lätt till uppkomst av myter och direkt felaktiga/vridna synsätt på händelsernas gång. Är det så, att de ansvariga för utbildningen i Finland är med om att bereda jordmån för kommande falska historieskrivningar. (Suck, kommer också att tänka på vurmen för PISA-undersökningarna som å sin sida kan rikta blickpunkten på ett fåtal ämnen och indirekt vara med om att urholka en bredare och hälsosammare allmänbildning.)

Tydligen är det i en gymnasiekurs numrerad med en femma som den ovan nämnda svenska tiden - 1150-1809 - i Finlands historia ingår. Problemet är nu det, att den här kursen är frivillig. Om jag har förstått rätt är varken lärare eller elever speciellt intresserade av kurs 5 eftersom det måhända inte lönar sig med tanke på studentexamen. (Ja just det, vi lär oss inte för livet utan för PISA och studentexamen.) Cirka 75 % väljer att inte bekanta sig med Finlands historia före 1809. Eventuellt tröstar det lite grand i så fall att

"mycket möjligt att de finländska skolelever som idag väljer att läsa gymnasiets kurs 5 (den frivilliga kursen om svensktiden) får en bättre förståelse för Sveriges historia åren 1150-1809 än några andra elever någonsin fått, vare sig i Sverige eller i Finland"

- skriver Janne Holmén. Eftersom lärostoffet i kurs 5 tydligen håller måttet.

Historieskrivning eller historieförfalskning växer på samma träd eller springer ur samma jordmån. Nyss skrev Helsingin Sanomat om hur ryska skolböcker omvärderar Sovjettiden i positiva ordalag. Redan år 2007 skrev Dagens Nyheter att Stalins terror försvaras i Putins nya skolböcker (8.8.). Suomettuminen näkyi kouluissa skriver för sin del Arno Kotro på Helsingin Sanomats insändarsida (Finlandiseringen syntes i skolorna, 26.3.09). Han debatterar kring den vinkling som förekom kring Sovjet och staterna i öst i finländska skolböcker för inte så länge sedan, bara ett par tre årtionden.

Historieskrivning är som bäst ett instrument för självförståelse. Men liksom alla andra läroämnen kan det bli ett instrument för vissa syften. Vinstsyften, ekonomiska, nationella, politiska, enögda. Historien kan skrivas, omskrivas, förfalskas i akt & mening att lyfta den egna svansen, vässa de egna hornen (som man kanske också har i sidan till andra). Det här är ett så mänskligt fenomen. Att det inte är klokt.

Vi sysslar alla med det, i större eller mindre utsträckning. På det personliga planet, som stam, folkgrupp, land eller världsdel. Vi vill ju ha någonting positivt i livet, rötter att vara stolta över, en ljus framtid att gå till mötes. Saker vi skäms över trottar vi gärna in i minnets papperskvarn.

Klart att det inte är samma sak att utelämna, förbigå och glömma som att förfalska. Men slutresultaten kan ha rätt många gemensamma beröringspunkter. Så tänk på det, ni där vid undervisningsministeriet.

Digitala tjänster - kultur, information & kommunikation

Har ni redan ledsamt efter vår kurs, så kommer följande nyhet som beställning på posten - nej, ursäkta mig, som e-post. Digitala tjänster - kultur, information & kommunikation.

"Biblioteken och andra verksamheter som erbjuder medborgare och kunder tjänster och verktyg inom kultur- och informationsområdet arbetar i dag med både fysiska och digitala miljöer. Såväl i digitala miljöer som i mötet mellan digitala och fysiska rum och samlingar finns stora behov av att utveckla nya tjänster. Sådana tjänster, som du kan arbeta med inom ramen för programmet och när du är färdig, kan vara skapande av webbplatser, där användaren ges möjligheter att styra innehåll och utform­ning. Det kan vara digitalisering eller produktion av digitala texter och bilder, digitalt bevarande och det kan vara vetenskaplig publicering och kommunikation. Andra exempel är hantering och utveckling av nya publiceringsformer: e-böcker, bloggar, wikis, interaktivt berättande m.m. Här finns ett behov av kompetent personal. Efterfrågan på digitala tjänster från t.ex. de svenska bibliotekens användare ökar i takt med att människor vänjer sig vid att kunna nå information och andra tjänster utanför de fysiska bibliotekslokalerna...

Programmet ges på distans och halvfart för att göra det möjligt att följa programmet om du bor på annan plats i landet och samtidigt med viss yrkesverksamhet. En webbaserad lärplattform och kollaborativa tekniker utnyttjas för kommunikation mellan deltagarna och lärarna. Vanligtvis träffas vi två gånger per termin i Borås eller möjligen på annan ort i landet. Träffarna ligger på vardagar."

Kruxet är förstås det där med Borås. Men är längtan stor kan den bestiga berg.

Deltagande

Den interaktiva webben är slut (kursen). Det är dags att gå ut, stänga dörren, släcka lampan. Men kanske bara för en stund.

Sveriges kungarike censurerar YouTube

Ja inte egentligen kungariket utan endast kungahovet och inte hela YouTube utan bara kommentarer till ett uppladdat klipp. Så inte fråga om något Kinasyndrom 2.0 här inte. Dagens Nyheter (20.3.09) skriver om det här. Till saken. Hovet har lagt ut ett webbklipp där kungen tillkännager storsessans förlovning. Över 900 har redan hunnit kommentera innan hovet reagerar och gummar ut kommentarerna och stänger meddelandeboxen. Så försöket att gå i Barack Obamas fotspår och vara så-2.0 misslyckas. Kommunikationsinitiativet vändes i nederlag. Det är inte lätt det här med deltagande, tes & antites. Det kräver både nerver och självsäkerhet, att man är situationen vuxen.

"Victoria och Daniel behöver bygga en bro till unga människor och det här är ett sätt för dem att göra det men det kräver att de är duktiga på att reagera i realtid och att ge respons. För den yngre generationen är det en självklarhet att kunna tycka till och engagera sig genom Internet och för dem är det viktigt att få vara en del av debatten, säger Sofia Strömberg" (rektor på Berghs School of Communication.

Här är webbklippet, för den som vill singla krona eller klaver(tramp).

Alien from Outer Space

Skönt, det börjar bli vår. Även Google juublar över att det jämnar ut sig. Vi hinner just & just avsluta kursen, inhibera alla våra konton, och stänga "Fönstren" i våra mackapärer innan Conficker är här. Expertisens rädslor menar att den här masken aktiveras i månadsskiftet. Dock lär endast ett hundratal datorer i Finland vara infekterade av Conficker. Så oturen är nästan av samma klass som turen är om man råkar få högsta vinsten i Lotto. Nåja, inte riktigt men i alla fall. Större chans är det ändå att dö i en trafikolycka. Hoppas bara att masken ovan inte är en Conficker...

Faceavbookning

I Karleby tar man ställning i diskussionen om Web 2.0 eller inte. Karleby stads anställda får inte Facebooka (Vasabladet 18.3.09). Det handlar om preventiva medel, strävan att förhindra att skadliga programvaror sprids och att arbetstid går till spillo. Har de läst rapporten månntro! I vilket fall som helst lönar det sig eventuellt inte att söka sig till Karleby stadsbibliotek om man efter den här kursen fått upp ögonen för de sociala mediernas positiva möjligheter, eller?

Hur ska det då gå till, i Karleby eller överhuvudtaget. Det kan vara svårt att lämna Facebook. Vad var det nu igen för motto inristat invid porten till Dantes helvete i Divina Comedia...

Läste häromdan i Helsingin Sanomat om det som Dagens Nyheter nu kablar ut: Finsk datanörd ersatte förlorat finger med USB-sticka (18.3.09). En viss programutvecklare som förlorade fingret i en olycka ersatte det med en protes försedd med USB-minne. "När jag använder minnet så lämnar jag helt enkelt fingret i datorn tills jag är färdig med det jag ska göra. Sedan sätter jag fast det igen, säger Jalava enligt The Daily Telegraph." Som ni ser tar DN i det här fallet en omväg. Dessutom kan man nu undra om det här blir nästa trend inom tuna-kroppen-vågen (tatuering, piercing). Ska då Lex-Nokia få en tilläggsparagraf, lämna ditt finger på arbetsplatsen?

Emerging Cyber Threats Report for 2009

Det är fråga om en rapport med undertiteln Data, Mobility and Questions of Responsibility will Drive Cyber Threats in 2009 and Beyond, och är resultat av en årlig sammankomst kring datasäkerhet ordnad av Georgia Tech Information Security Center (det här sammandraget är daterat October 15, 2008). Konstaterar för min del att det fungerade utmärkt med omsvängd ordning: att först syna ett användningsvillkor i sömmarna, fundera lite på den egna inställningen & (o)försiktigheten och sen läsa den här varningen beträffande de växande cyberhoten år 2009. Det är som att ta del av en thriller typ Tom Clancy eller nånting. Ja, man känner sig förklarad lättfotad och bekymmerslös som syrsan, ansvarslös. Eller så helt normal.

Som sagt har jag inte själv upplevt hot i cyberrymden. Spam. Jo. I mailboxarna. Reklam för manlig resning, kvinnor besläktade med Venus, diplom & utbildning på pappret, miljonvinster i diverse nätlotterier o.s.v. Men det är inte riktigt cyberhot, ännu. Det väcker bara förargelse och - visst - stjäl lite dyrbar tid.

I rapporten handlar det om organiserad verksamhet på högre nivå. Cyberkriminalitet. Inte om petitesser som användningsvillkor, licenser med mera som nog kan vara diffusa, flexibla eller svåra att greppa. Om man inte orkar läsa igenom dem och godkänner av bara farten har ingen större skada skett. Jämfört med de faror som avslöjas i Emerging Cyber Threats Report for 2009. Spänn fast säkerhetsbältet eller säg upp nätabonnemanget.

Det finns några kategorier av hot. Skadeprogram, som utnyttjar uselt konfigurerade webbsajter, sociala medier eller nätverk och falska domäner. Botnet eller botnät är ett annat otyg som hotar cyberrymden. Med botnet menas nätverk av infekterade datorer (datavirus, trojanska hästar) som likt zombier fjärrstyrs för diverse obskyra ändamål. Identietsstöld, nätfiske (phishing) med värdefull information som lösenord, bankkontouppgifter o.s.v. i baktankarna. Verksamheten har, enligt rapporten, blivit så pass proffessionell att datorer smygkapas och inlemmas i botnät inte enbart för eget bruk, utan också för uthyrning åt andra hugade cyberkriminella. Skadeprogram finns till försäljning och precis som ifråga om t.ex. MS-produkter erbjuds kundstöd och garanti. (Kanske det i skrivande stund sitter en drös cyberbrottslingar på Moodle-bänken och bloggar om skadeprogram, botnät och allsköns andra rackerier som vi inte ens har sett maken till i våra mardrömmar, Den interaktiva webben för studerande från andra sidan nätet i matchen om herraväldet.)



Visst lokaliseras också ljuspunkter. Allt fler mjukvaror är utrustade med automatiska uppdateringar, Windows-versioner och webbläsare från förra årtusendet blir sakta men säkert ett minne blott. Och för mobiltelefoner med nätuppkoppling finns det hopp om mer genomtänkta säkerhetsarrangemang - åtminstone finns det s.a.s. facit på hand.

Som det sägs rent ut, är det ett måste att satsa på produktutveckling som skapar säkrare datorer och programvaror. Annars blir nätet maskätet. Och ett lika framsynt konstaterande är att var & en kan axla ett eget personligt ansvar. Bör se över sin dator, sina säkerhetsanordningar.

"We can even draw comparisons between car insurance and antivirus software,” said Barrett, who believes that voluntary car insurance penetration would be about the same as antivirus software. “Most people buy car insurance because it is mandated by the government. Perhaps we need a similar mandate for keeping security protection up-to-date."

(Men sen skulle jag inte tala om nätet som ett ekosystem. Då kunde man för att hårddra liknelsen se cyberkriminaliteten som en rovdjursflock som upprätthåller balansen. I ett ekosystem behövs vänner & fiender på alla nivåer, för den goda sakens skull. Men vi kan säkert undvara hoten i cyberrymden.)

Facebook visar ditt rätta ansikte

Eller du visar ditt rätta ansikte i Facebook. Ylioppilaskuntien puheenjohtajat Facebook-rasismikohussa, skriver Yle på sina nätsidor (17.3.09). I Kuopio och Joensuu har studentkårernas styrelseordförande anslutit sig till diskutabla Facebook-grupper, sådana med rastiska förtecken.

Nätkollage

Vet ni vad "nätkolla" betyder? Ja inte att surfa omkring och kolla cyberrymden i alla fall. Det kan t.ex. innebära att kontrollera vad andra har för sig. Föräldrar håller uppsikt & översikt då barnen åker interrail i nätvärlden. Och om föräldrarna inte bryr sig ett skvatt, har de liksom skickat sina barn på nätkollo. (Kollo är sommarläger, ju.)

I en artikel i DN, Svenskar sämst på att nätkolla barnen (17.3.09), refereras till en internationell undersökning utförd av Symantec. Dussinet länder - USA, Kanada, England, Frankrike, Tyskland, Italien, Sverige, Kina, Japan, Indien, Australien och Brasilien - var med om den så kanske ingen orsak till panik för våra närmaste grannar i väst. Det kan nämligen hända att urvalet inte är riktgivande eller representativt. Men som en jämförelse. 86% av föräldrarna i Australien påstår sig ha fullständig kontroll visavi barnens nätaktivitet, medan motsvarande siffra för Sveriges del är 58%. Eller betyder det å andra sidan att svenska föräldrar är ärligare och att visaren skulle hoppa som en känguru ifall den australienske föräldern till 8-17 åriga barn gick med på en sits i lögndetektorn.

I Finland finns det andra sorts problem, också. Hur få bättre koll över människors TV-tittande, styra vanorna. Nu sitter vi finländare på tok för lite bänkade framför tv - kanske nätet snärjer - och då skulle tv i mobiltelefonen kunna avhjälpa. Tyvärr har "kännykkä-tv" floppat, enligt Yle (17.3.09). Trafik- och kommunikationsministeriet har som tur är en arbetsgrupp lagom tillsatt. Problemet heter helt sakligt pengar, både för producenter och konsumenter.

Ibland blir man definitivt aningen nätkollrig (på finska webbihöperö, jfr. mökkihöperö). Då är det skönt att kunna läsa t.ex. Mirkka Lappalainen i Helsingin Sanomat. I morse ingick kolumnen Historiallisia eväitä eläkekeskusteluun i sektion D, på sidan 1. Hon inleder med att lakoniskt konstatera att den framgångsrike tjänstemannen Klaus Hermansson Fleming dog av "burn out" som 36-åring 1685. Därefter visar hon med målande exempel hur - trots att tjänstemännen fick lägga manken till, om de strävade framåt & uppåt, eller enbart ville behålla sin ställning, för den delen - s.a.s. naturliga vilopauser inföll med jämna mellanrum. På grund av vädrets makter som kunde fördröja informationen/kommunikationen och diverse andra käppar i hjulet.

Som hon avrundar:

"Det ser även ut som om vi håller på att förlora vår värdefulla förmåga att göra ingenting. Nutidens teknik möjliggör ett oavbrutet, otåligt online-flängande och gör en dygd av rastlösheten."

Klart att jag bara måste skriva en blogg med det här problemet som utgångspunkt. Fattas bara annat.

Cyberhot

Cyberhot, finns de? Om vi med hot inte menar det som är "hot", d.v.s. inne, utan sådana fenomen som hotar oss, vår integritet, vår identitet, vår egendom, intellektuella kapital. Som sveder i skinnet.

Det är naturligtvis å ena sidan fråga om högst subjektiva saker. Där en individ inte vill avslöja sin e-post kan en annan utan att förlora nattsömnen avslöja sitt ansikte, hemadress, familjära omständigheter m.m. Så hot i cyberrymden är inte något man kan mäta med ett arkivmått lagrat i en Parisisk förort.

Dessutom kan det vara på sin plats att jämföra med omständigheter i det fysiska livet, där det minsann också ligger hot på lur, likadana, jämförbara. Men i mångas öron skorrar cyberhot betydligt värre.

Själv är jag försiktig i vissa avseenden. Betalar räkningar via nätbank endast hemma. Köper nästan aldrig via nätet - nå, beror egentligen inte på överdriven försiktighet utan på det att jag köper i butik, vanligtvis. Men bara i vissa avseenden. Försiktig.

För vad avtal, licenser etc. beträffar, om vi talar om sociala medier som Facebook, MySpace, YouTube och så vidare, brukar jag vanligtvis varken ta mig tid eller ork till att läsa igenom, varken finstilta eller uppblåsta. För det första utgår jag ifrån att mina skyldigheter är de normalt förekommande. Att man förväntas bära sig anständigt åt, att det man torgför är ens egna grejer eller att man har tillstånd därtill (upphovsrätt). Helt enkelt att det är vanligt sunt bondförnuft som styr & ställer.

För det andra antar jag vissa saker. Att det är möjligt att jag blir kopierad, jag och/eller det jag lägger upp, skriver in på nätet. Citerad. Visst finns det också klara fall, som t.ex. i MySpace där det går att välja graden av delaktighet: om lyssnaren bara kan spela upp eller också ladda ner. Och jag antar att mitt beteende, eller de signaler jag sänder ut kan användas emot mig, utnyttjas i marknadsföringssyfte o.d.

Kort & gott är jag beredd på om inte det värsta, så i.v.f.s.h. på det att cyberrymden är bebodd, planeter ligger nära varandra, asteorider och meteoriter minglar omkring och informationen rör sig med ljusets hastighet. I cyberrymden är det omöjligt att vara enstöring och oupptäckt till 100%. Den som sig i leken ger måste leken tåla. Finns inga gratis luncher. Vill man vara "hot" kan det ända i hot.

Eftersom jag i största utsträckning lekt med Blogger är det väl på sin plats att titta på Bloggers användningsvillkor. F.ö. handlar illustrationen ovan om upphovsrätt, visar sidan Digital Millennium Copyright Act - Blogger (DMCA). Intressanta saker som många medier tragglat igenom till lust & leda under den senaste tiden. På sätt och vis är ett av de mer allvarliga cyberhoten det att lagstiftningen inte hunnit ikapp, och/eller att det är oerhört kinkigt att övervaka att paragrafer följs därute. Wild wild web.

Som sagt är det svårt att övervaka. Blogger inleder med kravet att du är tvungen att läsa igenom och godkänna de här villkoren innan du kan börja blogga. Jo just. Det räcker mer än väl med att godkänna, här blir det inga läxförhör vid porten. Ingen Sankte Per som motar Olle i grind. För Blogger är det ändå ingen skillnad, bara användaren skriver under. Därför är det där med att läsa igenom liksom ett stående skämt.

I princip är användningsvillkoren inte många som synden. De omfattar 16 underrubriker:

"Beskrivning av tjänsten, korrekt användning, sekretess, allmänna villkor för användning och lagring, beskrivning av tjänsten, policy för immaterialrätt, ingen återförsäljning av tjänsten, publicering, uppsägning och avstängning, skadeersättning, hela avtalet, ansvarsfriskrivning, juridiska begränsningar, val av lag, jurisdiktion och forum, information om upphovsrätt."

Helt väntade saker. Eftersom Blogger ingår i Googles imperium finns här referenser till Googles användningsvillkor - Googles allmänna villkor och Googles sekretesspolicy - Hur vi sparar och skyddar dina personliga uppgifter i Blogger . Google avslöjar rakt på sak att den s.a.s. personliga informationen används för diverse ändamål, Google skannar oss in på bara kroppen, men med vårt godkännande. Men lovar att inte använda för andra ändamål än de nämnda och kända:

"If we propose to use personal information for any purposes other than those described in this Privacy Policy and/or in the specific service privacy notices, we will offer you an effective way to opt out of the use of personal information for those other purposes. We will not collect or use sensitive information for purposes other than those described in this Privacy Policy and/or in the supplementary service privacy notices, unless we have obtained your prior consent."

(Den känsliga informationen relaterar till medicinska sammanhang, rashärkomst, politiska och religiösa övertygelser, sexuell inriktning etc.)

Det intressanta(ste) i själva användningsvillkoren sägs ut redan före första underrubriken.

"Även om vi kommer att försöka meddela dig när större ändringar sker i Användningsvillkoren för Blogger bör du med jämna mellanrum läsa den senaste versionen. Google förbehåller sig rätten att ändra dessa Användningsvillkor när som helst och du godkänner att du förbinder dig till sådana ändringar. Om du inte accepterar att följa detta Avtal kan du inte använda Blogger-tjänsten."

Nå, väldigt klart och tydligt sagt. Blogger svävar inte på orden i cyberrymden. M.a.o. skriver vi i princip under ett avtal som är in blanco, för att nu överdriva. - Skriv ut en check åt mig, jag lovat att ansvara för summan sen. - Men hav icke fruktan, trösten väntar bakom nästa krökta rymd. Om det föreligger konflikt mellan Googles allmänna villkor, sekretesspolicy och Bloggers användningsvillkor så är det de senare som efterföljs. (Kolla bara dagens specialerbjudande, villkoren för stunden.). Lägg dessutom märke till att inte heller Googles diverse villkor är huggna i sten. Också de förbehålls den universella rätten till förändringar.

I övrigt är det mesta klart som vatten förr i tiden. "Google gör inga anspråk på äganderätt till eller kontroll över innehållet i inlägg eller kommentarer som visas av dig eller via en Google-tjänst." Men Google har rätt att använda innehållen globen runt, fritt och enligt eget förgottfinnande, utan att betala ersättning. Det är helt enkelt den hyra eller det pris användaren betalar för tjänsten. Helt rimliga krav.

Dessutom finns en redogörelse för Innehållspolicy för Blogger. Det samma gamla vanliga. Begränsningar av innehållet. Det här med pornografi, våld, hat, privata/konfidentiella uppgifter, upphovsrätt, identitetsstöld o.sv. Odiskutabla och anständiga krav.

Som bloggare i Blogger är det möjligt att vara hur anonym som helst utåt sett. Bara Storebror Google & Lillebror Blogger vet vem du är. Knappast finns det heller på biblioteket någon större orsak i.o.f.s. att rädas Blogger. Men då bör bibban noga tänka igenom vad det kan innebära för magaplågor om det blir aktuellt med eventuella indragningar i tjänsten. "Google förbehåller sig ensamrätten att när som helst och utan anledning säga upp tjänsten, säga upp det här Avtalet eller stänga av eller avsluta ditt konto. " Samt. "Google förbehåller sig rätten att ändra de allmänna villkoren för användning och lagring när som helst med eller utan förvarning." Så cyberhot, visst finns de. Men för det mesta rör det sig om normala, odramatiska fenomen eller händelser som kan inträffa var som helst, när som helst. I den reella världen, i cyberrymden.

Och om du verkligen är på det klara med att användningsvillkoret du just står i beråd att godkänna i nästa stund kan anta en ny skepnad, är det då ett bokstavligt cyberhot? Och är det också så, emellanåt, att vi inte riktigt tar de här avtalen på allvar. Att bristen på respekt för innehållets existens är ömsesidig, på nåt sätt?

Tja, kanske bäst att rycka på axlarna. Men se nu till att inte hamna i knipa, för då blir det resa av.

"Dessa Användningsvillkor tillämpas enligt lagarna i delstaten Kalifornien, utan hänsyn till eventuella konflikter med de lagar som finns i det land där du är bosatt. Alla anspråk, juridiska processer eller rättstvister som uppstår i anslutning med tjänsten tas enbart upp i Santa Clara County, Kalifornien, och du samtycker till denna jurisdiktion."

Hmm! Vore på sin plats med en filial i Second Life, eller hur!

"Det här är jättekul"

Grattis!

DN kan få tidningarnas Oscar (13.3.09)

"Detta är ett kvitto på Dagens Nyheters framgångsrika utvecklingsarbete på papper, nätet och i mobilen. Att vi nominerats i olika kategorier och kanaler visar på vår bredd, säger Thorbjörn Larsson, chefredaktör för Dagens Nyheter."

Second Life i andra bloggar

Det finns ju en hel del andra som bloggar om Second Life förutom vi på vår kurs. Stötte på en intressant en som handlade om Reuters varande och farande från SL, Exclusive: Why Reuters Left Second Life, And How Linden Lab Can Fix It (Nov. 21, 2008). Den som är intresserad förlorar inget på att läsa den, tycker att den hade nåt att ge så här efter vår föreläsningstripp i onsdags. Också kommentarerna var intressanta, och t.ex. i den som börjar så här Good article and spot on! I especially appreciated hittade jag följande att citera:

This community is a new thing, and for LL to try to manage it, without embracing it, is leading to pain and poor communication. Second Life cannot be a mainstream app because of its hardware demands and because the steep learning curve is most easily negotiated by technical people and power users. The result of this winnowing is what makes the community - high IQ, highly technical, highly creative. I think that's a community worth marketing to. But spurning it in favor of a mainstream user that can't find a point in Second Life makes no sense.

Tuta & körfiler

Det var en gång ett samhälle, låt oss kalla det Nätbyen för enkelhetens skull. Ortens invånare var som folk var mest. Bland dem fanns de två aktiva, driftiga, energiska och framfusiga individer som i folkmun omtalades som Nilsson & Vik. De här gossarna – eller unga männen, egentligen – hade gått in för det här med informationsdelning. De rörde sig överallt i Nätbyen, gata upp, gata ner, kors och tvärs, diagonalt, radikalt. Gränslöst. Hejdlöst. Varän de såg en olöst dörr, en bil med nycklarna i startlåset, några trädgårdmöblemang som inte var fastkedjade i väggen, en bunt med morgontidningar som väntade på att kioskägaren skulle dyka upp och sätta ut dem till försäljning, ett fönster som glömts på glänt, ja varän någon sak eller något ting såg ut att kunna tas om hand utan extra ingrepp eller besvär noterade de nakna fakta i sina anteckningsblock. Väl hemma skrev de ut noteringarna i trycktext, printade ut informationen, spred den i Nätbyen. Klistrade upp på el-skåp, nitade fast på stolpar och plank, såg till att också allsköns anslagstavlor var beklädda med deras informativa upplysningar. Hur det nu kom sig drog en stöldvåg genom det yrvakna samhället. Döm om paret Nilssons & Viks förvåning då lagens styva arm knackade på dörren. Inte hade de ju nånting med saken att göra. Att förmedla skärpta iaktaggelser av hur det förhöll sig i samhället var väl vars och ens mänskliga rättighet, liksom.

Tillbaka till Second Life

I gårdagens Helsingin Sanomat (11.9.09) fanns en liten artikel i kulturdelen, på sidan C2: Lama ajaa amerikkalaiset elokuviin ja kirjastoihin. Enligt rapporteringen från landet bortom Atlanten har bibliotekens och biografernas besöksmängd stigit med 20% jämfört med ifjol. Som Markku Saksa skriver - folket flyr undan sina penga- och donproblem till biosalongernas mörker och bibbornas tystnad. Självklart att depressionen inte gör någon glad, och istället för att yvas över statistiska framgångar kan man fundera över bibliotekets roll och ansvar under tunga tider.

Också för biblioteken själva väntar mången pers. Alla beslutsfattare är inte nödvändigtvis på det klara med bibliotekets funktioner och betydelser. Rentav har de aldrig satt sin fot på bibban, med undantag för några möten som råkat gå av stapeln där, eller för att staden nyss fått en uppmärksammad ny biblioteksbyggnad. Så i värsta fall får biblioteket - ett av samhällets stöttepelare - färre slantar att röra sig med. Det och stridare tillströmningar av kunder rimmar illa.

Men om man utgår från att biblioteken också kan hantera en viss social roll, som hjärta i ett nätverk, kommer de allehanda Web 2.0-redskapen in i bilden som på beställning. Jag tänker förstås på de applikationer som är avgiftsfria och lätta att använda. Och som inte kräver alltför orimliga prestanda av dator och nätanslutning.

Förstås, verksamhet som bygger på de här gratismedierna befinner sig i en viss riskzon. Gråzon. Rätt som det är drar nån YouTube bort videor från utbudet, man vet aldrig.

Second Life är ju som idé verkligen lockande i det här perspektivet, på samma sätt som människor teleporterar sig från det första livet genom att sjunka in i en annan värld via vita duken. Men det här med tekniska krav kan å andra sidan störta avataren s.a.s. i backen som en annan Ikaros.

Igår återvände jag till Second Life, den här gången för knappa två timmar. Betydligt längre resa än min fransyska visit i "I hate niggers-regioner". Tillsammans med mina kurskolleger guidades vi till en föreläsningssal av vår ciceron Kim Zwiers (tack till honom för snapsen ovan!) och väl framme där hade vi chansen att närvara vid en SL-föreläsning av Ab Marvin.

Salen var ett fyrkantigt rum med grå framtoning. Framför ena väggen fanns en duk där Power Pointen åkte revy. I SL är det möjligt att hålla sina möten, föreläsningar etc. ute, inne, i fantastiska eller spartanska miljöer. Den här var defintivt spartansk, men det störde inte mig. Den gråa färgen var på sätt & vis vilsam. Den obefintliga inredningen tillräckligt spartansk. Däremot var det en ren överraskning att den tekniska biten verkade så svår. Jag har en ny dator, vars primärminne är 8Gb och grafikkort presterar 1 Gb. Min nätanslutning är 2Mb. Trots det laddades varje enskild diabild upp på SL-salens duk med snigelfart, kändes ibland som om det tog 10 sekunder typ innan skärpan infann sig. Så jag undrar precis som Ben i sin kursblögg vad för slags underverk till datorutrustning som riktigt krävs, för att man ska vara på den säkra sidan. Så att inte vaxvingarna smälter, för att nu låta tankarna flyga till den grekiska mytologin.

Men annars så. Var det intressant och uppsluppet. Som på klassresa, nära nog. Både lärare och kursdeltagare kändes annorlunda. Ja kanske det faktiskt är på det sättet att man blir en andra individ i SL, som förbytt. Det var krångligt att hålla sig allvarlig. Sista spiken i kistan var möjligheten att chatta. Klart att det inte gick att hålla sig "tyst", så många karaktärer runt omkring, man måste ju bolla lite i squashsalen. Disco disco. Med andra ord var det absolut en social tillställning. Men det att ribban sänktes ska tas med ett paket snus på posten från Sverige, för vi var väl ändå lika mycket inbjudna på testfest som på sits med innehåll. Föreläsningen i sig var bra & intressant, men vi har å andra sidan hållit på med 2.0 en god bit nu, så värst mycket nytt eller överraskande var det kanske inte längre (okej, jag har haft turen att få höra herrarna Marvin och Zwiers i första skepnader förut, ska erkännas).

Jag antar att det hade varit en enklare match att koncentrera sig om det varit fråga om n:te gångens föreläsning i Second Life-miljö. Lite blasé skulle säkert haft sin dämpande verkan. Men för social samvaro och diskussionsträff tycktes SL kunna vara helt hyvens. Tack Ab & Kim!

P.S. I folkskolan satt jag kvar var & annan lördag för att jag hade ett okontrollerat behov av att vara social på timmarna. Nu undrar jag smått hur man ordnar med det här i SL, kvarsittning alltså.

Kwitter kwitter, vi höjer statistiken!

Oj vad vi har varit duktiga på vår kurs, enligt Nielsens rapport har de sociala medierna nu gått förbi e-posten i tävlingen om högsta procenten användare. Och Twitter sprider sig som bara den i Finland.

"Twitter on nettiyhteisö, jossa voi lähettää reaaliaikaisia lyhytviestejä ja kertoa esimerkiksi, mitä parhaillaan tekee tai ajattelee. Päivitykset ilmestyvät nettiin tai kännykkään ja niitä lukeakseen ei tarvitse olla käyttäjän ystävä, kuten Facebookissa, vaan kaikkien viestejä voi seurata."

Som Yles nätsidor mycket riktigt påpekar. Kanske biblioteken också kunde ha användning. Fråga bibliotekarien. Goda råd. Det twittar lika.

Hjärnan som gjord för att tro

Igen nånting om hjärnan - oberoende om det är internationella hjärnveckan nu, eller nästa vecka. För DN skriver att Hjärnan verkar programmerad för religiösa upplevelser (10.3.09). Om vi får tro en amerikansk forskning som publicerats i Proceedings of the National Academy och Sciences har vi en benägenhet att ta till tro på gud om det inte finns vetenskapliga belägg att förlita sig på.

Vi kan ju bara inte gå omkring utan förklaringar och då tar vi en dos universalmedicin. Pappa betalar, liksom.

Enligt undersökningen finns det regioner i hjärnan som aktiveras då vi sätter igång med att tro. Ja, hjärnan är som U.S.A. utrustad med religiösa bälten.

"Ett av de områden som blev aktivt var frontallobens ytskikt, ett område som är unikt för människan. Men också områden som ligger djupare in i hjärnan och som människan delar med apor och andra primater, områden som utvecklats tidigare under evolutionen, blir aktiva när vi tänker på frågor kring tro."

Det här publicerade undersökningsresultatet vill naturligvis - i alla fall inte öppet - låta påskina att det lokaliserat gud själv, eller hittat bevis på ett andra liv.

Men hjärnan kan nog luras på andra sätt. Också.

Har du skakat hand med dig själv någon gång? Eller trott dig vara en skyltdocka? Den upplevelsen har några försökspersoner på Karolinska institutet fått testa. Forskare har lurat hjärnan hos flera personer att tro att de fanns i en annan persons kropp eller i en skyltdockas kropp.

Det här frågar DN genom min blogg, i en artikel från ifjol (2.12.08). Jag kommer att tänka på mina funderingar kring Second Life, varför det inte känns som min kopp te. På nåt sätt är såna virtuella världar som SL nånting mitt emellan, antingen eller. För mig duger andra sociala medier bra som kommunikationskanaler. Men om. Om man nu en gång vill mötas virtuellt, så tycker jag personligen att lösningar som SL är för enkla, platta. Då väntar jag mig. Eller väntar hellre på den dagen då man själv får sväva in i den virtuella världen, utan att avskärmas från den, sitta vid en gammalmodig dator och styra en liten nicke-docka med piltangenter.

Jag vill bli lurad att jag "verkligen" befinner mig nån annastans, låt vara i egen kropp eller i nån annans.

Storebror aka Big Brother

I dessa storebrorsdagar är det inte konstigare än att följande nyhet eller avslöjande dyker upp: Många ljuger om böcker de (inte) läst. I en brittisk undersökning återfinns en tio-i-topp över böcker som lockar folk till lögn. Kommer de att utrustas med dekaler som varnar för att dessa verk kan skada sanningen? Nej ändå inte, det är nämligen fråga om böcker som är så pass bra - eller tros vara - att folk inte vågar säga som det är. T.ex. ljuger hela 42 % i undersökningens urval (ja, tja, blott 1 342 personer av Storbritanniens och Irlands befolkningar) att de läst George Orwells "1984".
Vara som det vara vill, men listan har säkert nåt att förtälja om vår västerländska kultur i dagsläget.

Det våras för bibbafolket, del 2

Tiedon etsintä internetistä aktivoi aivoja skriver Yle på sina sidor, och refererar till en amerikansk undersökning i American Journal of Geriatric Psychiatry. Enligt resultatet är datorer och sökning på nätet inte bara till nytta & nöje så där allmänt, utan den verksamheten håller dessutom hjärnan i skick. Visar att hjärnan kan förändra och utveckla sig även om kopplad till en äldre kropp. Det här är glada nyheter, inte bara för gemene medborgare i informationssamhället utan kanske speciellt för t.ex. bibliotekarieskrået.

(Så ohoj, Matti Vanhanen: ta dig några skidturer igen, och höj pensionsåldern ytterligare ett par tre streck!)

Det är f.ö. övrigt internationella hjärnveckan inkommande vecka, 16.-22.3.2009

Second Life, bibliotekariens andra liv

I artikeln Second Life, bibliotekariens andra liv (Bibban, Finlands svenska biblioteksförenings medlemstidning, 2007 : 2) redogör Kim Holmberg - eller Kim Zwiers - på ett upplysande och begripligt sett för den virtuella värld som ägs av Linden Lab och heter Second Life. Inlagan har således några år på nacken, vilket kan vara en evighet i dessa sammanhang. Eftersom det är fråga om en expanderande värld innebär det här, att de statistiska uppgifterna om användare, inloggningsfrekvens o.d. med fördel kan uppdateras.

För den som vill gå djupare in den virtuella djunglen är Metaverse Roadmap en lämplig station. Där återfinns vägskyltar som Second Earth. The World Wide Web will soon be absorbed into the World Wide Sim: an environment combining elements of Second Life and Google Earth (Wade Roush, Tech Review, July/Aug 2007). Samt Virtual worlds: The next Facebook? (Linnie Rawlinson, CNN, August 8, 2007). Även om vi inte skulle följa skyltarna desto vidare pekar de framåt. Visserligen är de precis som Holmbergs artikel från år 2007, men på samma sätt antyder de en utveckling som verkar att bara ha fått ännu mer luft under vingarna. Kommer Facebook att småningom ge vika för nästa steg, d.v.s. virtuella världar där vi umgås inte bara genom ansikte & text utan helt enkelt med kropp & själ. Nå, med avatarer, karaktärer eller virtuella världsinvånare. Sim i begreppet kan kanske associeras till Sim-spelen, och ja, inte så tokig tanke. Men i grunden handlar det om förkortning av ord som simulation/simulering.

I Metaverses pdf-guide Pathways to the 3D Web. A Cross-Industry Public Foresight Project har utkristalliserats tre grupperingar, som är nog så belysande. Dels virtuella världar - där det liksom i den första världen i grunden är fråga om (åtminstone är det önsketanken) identitet, tillit och rykte, sociala roller, regler och växelverkan. Dels spegelvärldar - varav en vida känd representant är Google Earth (ett geografiskt informationssystem, förkortat GIS). Den tredje dimensionen kallas livsloggning:

"In lifelogging, augmentation technologies record and report the intimate states and life histories of objects and users, in support of object- and self-memory, observation, communication, and behavior modeling. Object Lifelogs (‘spimes,’ ‘blogjects,’ etc.) maintain a narrative of use, environment and condition for physical objects. User Lifelogs, (‘life-caching,’ ‘documented lives,’ etc.) allow people to make similar recordings of their own lives. Object lifelogs overlap with the AR scenario, and both rely on AR information networks and ubiquitous sensors."

Och vem vet, troligtvis vi är på väg därhän med ökande fart och växande hänförelse. Åtminstone verkar vi vara väldigt måna om att dokumentera vår värld och tagga oss själva. Ta till vara varje smula av vårt liv, varje sekund i vårt korta liv på första jorden.

Antingen det blir Second Life, finländska Habbo eller någon annan/några andra virtuella världar så har de kommit för att stanna eller åtminstone testas både utan och innan. Håller de måttet finns det knappast någon återvändo. Men Second Life är som begrepp i så fall aningen missvisande. I själva verket gäller det fenomen som integreras i våra första liv, blir en naturlig del av vår vardag. På samma sätt som Facebook eller Google. Inte lever vi heller ett annat liv då vi snackar i telefon, tar ett parti schack eller en omgång poker.

Vad Second Life beträffar är det för många, både individer och institutioner, ett försök, en upptäcktsresa. Som Holmberg beskriver i sin artikel. Många bibliotek och universitet har redan hakat på och öppnat konton eller kontor i SL. I Finland har Åbo Akademi varit först ute på plan, och då talar vi om institutionen informationsförvaltning och forskare som just Kim Holmberg samt Isto Huvila.Man kan rätt och slätt använda SL som ett personligt redskap, personalkanal, men naturligtvis kan man också vända sig till kunder. Eller direkt till kunder. Som det står i artikeln:

"Emerald ser andra fördelar också. Hon berättar att vissa bibliotek och flera företag använder SL i stället för videokonferenser och att det hålls regelbundna personalmöten i SL. Själv har hon använt SL för att experimentera och lära sig hur man kan placera information i en tredimensionell värld, en kunskap som kan komma till nytta i framtiden. Innan jag flyger vidare vill Emerald hälsa bibliotekarierna i Finland och uppmuntra dem att testa SL. ‘Sök upp en bibliotekarie som redan är i SL och be henne eller honom att introducera dig åt andra bibliotekarier. Njut av kreativiteten och ha det roligt.’"

Emerald är liksom ovan nämnda Kim Zwiers en avatar. Second Life är en tredimensionell (3D), virtuell värld, och det andra livet syftar på det att man kan skapa sig en ny identitet, får en andra chans. Är kapabel att välja vilket utseende som helst, den skepnad som behagar, människa eller djur, vacker eller ful, det kvittar. Den uppenbarelse som man skapar som representant i SL kallas avatar. Aktiviteter av alla de slag kryddar livet i SL. Föreläsningar, diskussionstillfällen, konstutställningar, konserter etc. som avatarerna kan berika sin tillvaro med.

Och som bibliotekarie hör det egentligen till kallet att hålla sig uppdaterad, känna till fenomen, hur de fungerar, vad de kan användas till. Naturligtvis kan det gå inflation i trendiga ting, också. Uppstå panik eller press att vara med - vara där - bara för att, utan att ha en vettig orsak. Då Sverige öppnar ambassad i SL är det bara att undra om det ett måste eller om strategin är väl underbyggd. Svenska institutets generaldirektör Olle Wästbergs argument känns i alla fall välbekanta, i intervjun i Dagens Nyheter (som hmm, råkar vara från år 2007, 25.1.):

"Där finns så många invånare, eller deltagare, från grupper som vi liksom andra har svårt att nå ut till: unga, utbildade och lite i framkant. Sådana som får mycket information om allt möjligt."

Själv har jag hittills undgått att bli biten av avatarerna. Undrar just om det delvis beror på att jag inte spelat tillräckligt med datorspel e.d. Visserligen är virtuella världar inte spel i den bemärkelsen, spel har ett definierat slut, en punkt då det är över. Men det är nåt över Second Life som får mig att tänka på de spel jag sett mina barn spela, olika Sim-versioner, Barbie-spel m.m. (för mig ser de alla likadana ut, men jag vet; det är för att jag inte är invigd, drar s.a.s. alla utlänningar över en kam). Svårt att bli begeistrad, avatariserad. På egen hand har jag stuckit näsan innaför SL-portarna en endaste gång, och det gjorde mig inte precis mer inspirerad. En massa karaktärer sprang omkring som yra höns och kacklade ur sig invektiv i stil med "I hate niggers".

Som Holmberg säger kan man vara någon helt annan om man vill, i SL. Och då avser han självklart inte virtuell terrorisering. Problemet med "digitalt 3D-dubbelliv" är att det sist och slutligen liknar det vanliga livet, det ovirtuella samhället lite väl mycket. Allt som finns här påträffas där. Teleporteringen lyckas inte skaka av sig verkligheten, den hinner i fatt, (för)följer som en skugga.

I en artikel i Svenska Dagbladet (10.5.2007, sic!) rapporteras om hur pedofiler använder SL som lekstuga och träningsläger. Med så drastiska skäl kan man väl ändå inte avfärda de virtuella världarna helt & hållet. Även om...

"Det är skrämmande. Helt enkelt ofattbart att det är reala människor som gömmer sig bakom dessa virtuella figurer som förnedrar, misshandlar och utnyttjar barn sexuellt, säger Lutz Ulrich Besser, psykolog vid Zentrum für Traumatherapie Niedersachsen."

Just det, man måste hålla i minnet att det nog är människor i den ovirtuella världen som spelar med avatarerna. Det är fråga om reella problem. Och trots alla mina dubier och avvaktande inställning är jag inte heller beredd att skriva under följande svada som en vit, 30+ man ur svensk medelklass lättar ur sitt hjärta (28.5.2007):

"Det är dags att ta bladet från munnen och säga det som behöver sägas. Kejsaren är naken. Second Life är inte något att orda om. Det är en öde plats full med vilsna människor som undrar vad de har där att göra. Visst, det finns människor som tycker att Second Life är det bästa som hänt sedan skivat bröd, men jag är ytterst tveksam till att det som de är som mest sugna på är telefonabonnemang från Telia Sonera eller en svensk ambassad. Hallå. Det där kan de få i verkligheten. De har inte skapat sig ett alter ego för att få samma skit i Second Life."

Man kan kanske tänka sig att normalt funtade personer helt enkelt inte har lov att överlämna virtuella världar åt vem som helst. Att bl.a. bibliotek har en skyldighet att närvara som en symbol och förkämpe för vettigare saker. På samma vis som det krävs närvaro & övervakning på nätet. (Avatar är f.ö. enligt indisk mytologi en guds nedstigning eller inkarnation på jorden, den första världen.)

Men sen igen, jag tycker att föreläsningar, diskussionsgrupper o.s.v. fungerar - då de fungerar - helt tillfredställande i normala, vardagliga Web 1.0- och i synnerhet Web 2.0-omgivningar. Känns inte som om plastfigurlika avatarer skulle kunna förhöja de innehållsliga dimensionerna så värst mycket. - Och samtidigt som jag skriver undrar jag om jag har tappat greppet om verkligheten, för verkligheten är utveckling. - Å andra sidan föredrar jag absolut en normal bibliotekschat typ Fråga bibliotekarien, framom en eventuell situation vid en Second Life-infodisk där kontrollen är virtuell. Läs: inga hinder för sabotage av möte mellan SL-bibban och SL-kunden.

Så - finns det en idé bakom gettostrukturerna i Second Life!? Olika verksamheter samlas & samsas på skilda öar. Mindre risk för att fel hopar av avatarer råkar springa genom fel dörrar. Av en slump.Sist och slutligen återstår bara en utväg. Jag är illa tvungen att ge Second Life en andra chans.

Självtillfredställelse

Rättegången mot Pirate Bay är över - för den här gången - det enda som återstår är domen som skall falla 17.4. Enligt försvarsadvokat Per E Samuelsson i DN (3.3.09): "Domen är viktig för alla EU-medborgare".

Det är den säkert. Och inte bara för EU-dylika utan också för medborgare i den globala sfären. Oberoende av utgången, på vilken sida domen faller, är den viktig. Kommer att påverka (in)riktningen och verksamheten på nätet.

Om det blir fritt fram att ladda upp & ladda ner. Om upphovsmännen förlorar rätten till sina skapelser. Är det svårt att säga hur det går. Man kan bara spekulera. Man kan bara bäva, skulle väl många utbrista.

Inom kulturen finns många konstarter med olika sorts ekonomiska piedestaler under sig. Tavlor och skulpturer befinner sig knappast i samma farozon som musik, foton, filmer och musik. Inte heller arkitektur, teater och dans. Kanske inkomstskillnaderna mellan olika konstarters utövare kommer att "omfördelas". Och vem förlorar på fri & lika rätt till nätkonsumtion, mellanhänderna eller upphovsmännen eller bägge parterna. Vinner konsumenterna i längden, om produktionen falnar. Leder gratis nerladdning till överexploatering av kultur och i slutändan till kulturkatastrof, på samma sätt som skövling av naturresurserna. Har vi att göra med en överhängande klimatförändring beträffande kultursfären? (Är det här en naturlig lösning på kulturens overload-tendenser!)

Vem kommer att skapa i framtiden. Den som har en rik mecenat. Den som härskar över arvegods. Kommer kulturlivet att demokratiseras, bli ett fall för glada amatörer. Blommar vi upp som producenter & konsumenter i en och samma person - prosumer som det myntats på engelska (producer + consumer).

Kanske kulturlivets kapitalistiska överbyggnad naggas ordentligt i kanterna, eller pyser ihop som en isländsk bank.

Ja, inte vet jag. Huvudsaken är i vilket fall som helst, att ingen kan roffa åt sig det som nån annan gett upphov till utan att denna skapande medmänniska gett direkt, otvivelaktigt och entydigt rätt till det. Det måste finnas ett mått av frivillighet hos den som avstår.

Förträffliga tidningar som Dagens Nyheter har ju på eget bevåg släppt kunderna över nätbron utan att ta betalt vid porten. Samtidigt minskar pappersversionernas prenumerantskara. Under innevarande år kommer Hearst Corporation att publicera en läsapparat i stil med Kindle för trådlös läsning av www-tidningssidor. Man hoppas på samma positiva utgång som ifråga om Apples iPod. Nämligen - på kuppen blev iTunes största musikhandeln i U.S.A.

Hmm, ja. Måhända loppet inte är kört för världen som vi känner den:

"Över hälften av nätets musikanvändare är villiga att betala 50–150 kronor i månaden för ett abonnemang som ger rätt att fildela musik. Storkonsumenterna är mest intresserade av en laglig tjänst. Av de som tycker det är bra att fildelning är gratis kan ändå 87 procent tänka sig betala."

Fritt fram att läsa i DN:s artikel Nedladdare villiga att betala för nätmusik (6.3.09).

Så att. 17:e april smäller det. Lutar det mot Pirate Bay eller Pirate Pay.

Infoförstoppning eller filtreringsläckage

Web 2.0 Expo NY: Clay Shirky (shirky.com) It's Not Information Overload. It's Filter Failure.

Naken lunch, gratis gästabud

Om informationen vill vara fri, vill också dess herre eller tjänare vara det. Människan den kloka, förmodar jag. Skillnaden är hårfin, men den finns. Man kan t.o.m. ge avkall på sin frihet såvida man själv får bestämma sig till det, ha nåt att säga. Men när det kommer till kritan spelar sista ordet inte huvudrollen.

Moskva fel, Bryssel rätt. Bojan måste ha det rätta varumärket.

Big Brother eller Storebror går också an, bara valet är ens eget. Om myndigheter och arbetsgivare kontrollerar (ex. Lex Nokia), tvi vale för ful fisk. Om man själv bjuder ut alla sina viktigare personalia & tolkar sina medmänniskor - som fan bibeln eller Bush FN:s deklaration om mänskliga rättigheter – då finns det inga bromsklossar att bygga murar med.

Diktatur ja tack, bara den är införd på demokratisk väg. Nu debatteras också det här med upphovsrätt. I Sverige Pirate Bay-affären. I Finland ett yrkande i lagstiftningen om att upphovsrätt till verk som skapas inom ett anställningsförhållande övergår till arbetsgivaren. Vilket naturligtvis har sina poänger. Arbetsgivaren betalar för tid, utrustning, miljö, möjligheter. Det är bara att gå hem & ge upphov om det inte passar. Men det är förståeligt om de som är skapande av sig känner sig trängda. Å ena sidan populasen som gratis vill suga åt sig med sina snablar uppkopplade, å andra sidan kapitalisterna som vill ha ägorätten till själsliga ting cementerad innanför sin dörr.

Hur är det egentligen? Håller vi på att bevittna en frivillig övergång till socialism ifråga om informations- och innovationssamhället. D.v.s. ingredienserna (vissa attiraljer tvingas man fortfarande punga ut för i butik). En konfiskering av egendom i global skala. Gräsrötterna eller gemene världsmedborgare som socialiseringens redskap. Åt var och en efter behov & förmåga. Ditt är också mitt. Eller finns det också såna som skor sig personligen, som brukligt är vid maktkupper. Så att det i själva verket skulle röra sig om en omfördelning av egendom. Mafia-lik verksamhet. Med vilseledande slag[g]ord: frihet, jämlikhet och browserskap.

Det våras för bibbafröken...

DN sprider goda nyheter: Ljus framtid för bibliotekarier (4.3.09). So go west young man/woman, om läget kärvar till sig här hemma. Och kanske pensionsbestämmelserna är annorlunda.

- När jag berättade för mina vänner att jag ville bli bibliotekarie varnade de mig för att det inte fanns några jobb inom den här branschen, men jag följde mitt hjärta och sökte in på linjen ändå. Jag tyckte att det verkade vara det roligaste yrket och ville utbilda mig till det även om jag var rädd för att inte få jobb, säger hon.

Säger intervjuade Anna Nyströmer.

Neandertalarn i det sociala nätverket

Sociala tjejer fyller nätet menar DN (3.3.09). Artikeln kopplar upp till en rapport från TeliaSonera, så ta det lika mycket som marknadsföringens jargong. Men enligt utsagan är det i synnerhet kvinnor i åldern 18-35 som stadigt håller på att erövra det sociala nätverket. - Kilronja was here! - Facebook, ja överhuvudtaget kommunikation och nätverkande passar för de feminina sidorna. Sägs ju att fruarna får sköta karlfolkets släktrelationer på köpet. Hmm, kanske den dagen är nära då de också administrerar männens Facebook-sidor, då de har farten uppe & vanan inne.
I själva verket positivt om teknologin eller tekniska applikationer inte ses som en manlig sfär. Det vinner vi alla på.

Samma dag frågar DN också: Vilken nätpersonlighet är du? Igen är det Telia som talar. Företaget fållar in oss i fyra grupper/grupperingar.
Teknikföräldrar (har barnens foton framme/synliga, använder applikationer för att kommunicera, oftast kvinnor 26-40 år)
Infomaniacs (ständigt uppkopplad, använder teknologin för att hålla reda på sig, sina barn och möten, oftast män 30-55 år)
Itoddlers (nyfikna, upptäcker eller tar i bruk en bit i taget, koll på omvärlden men också egen säkerhet viktig, folk i olika åldrar & också äldre)
IT-Societeten (se ovan, Sociala tjejer fyller nätet)

Shoppailu periytyy luolamiehiltä skriver HS (4.3.09). Den här nätversionen är mycket kort, i papperstidningen finns mera kött på benen. I vilket fall som helst är vi kanske inte så mycket annorlunda som människor än på "neandertalstiden" - även om just vi inte härstammar direkt från dem. Vi söker oss till stammen, vill uppleva gemenskap & trygghet. Vill kommunicera, oberoende av innehållet. Emellanåt i alla fall. Det är den där mänskliga rösten, både egen och andras, som är det centrala. Gutturala ljud och högt svävande utvikningar om Wittgenstein kan uppfylla samma funktion, stimulera. Stim-intelligens.

I HS' artikel Shoppandet ett arv från grottmänniskorna refereras till den brittiske journalisten John Naish som i en färsk bok hävdar att nutidsmänniskornas passionerade shoppande är ett beteende som kan spåras i rakt nedstigande led till våra förfäder i grottorna. Samlande och jakt hade sin betydliga roll, var ett måste för överlevnad. Flitigt hamstrande och naturligt urval kan kopplas ihop. Människans gener förändras långsamt, och kanske vi fortfarande njuter av shoppande för att vi "tänker på grottstadiet". Och eventuell, måhända, är det därför som de sociala nätverken sitter som hand i handske. Vi får samla & hamstra (& ofta gratis till på köpet): vänner, bokmärken, länkar, det ena med det andra. Tagga mig så taggar jag dig. Del.icio.us tills vi storknar.

Bibliotek 2.0, tre sorters exempel

Hennepin County Public Library som nämnts här & var i våra 2.0-sammanhang använder sig bl.a. av det sociala nätverket MySpace. Rätt långt liknar det hela Denver Public Librarys e-Volver som jag beskrev i en tidigare blogg (men e-Volver har mer krut i sig). Också Hennepins MySpace är tonårsinriktad. Här finns typiska MySpace-drag, vänner (1 437 st), gästboksinlägg etc. Bloggarnas antal är knappa 10, den fäskaste daterad 7.8.08. Men å andra sidan är det en widget som visar Latest at Hennepin County Library! (- är en nyhetsruta m.a.o.). Här finns länkar till hemsidorna, Check out the blog on our TeenLinks website, Need homework help? Länkar till biblioteksmaterial, filmer, musik. Och böcker: We've got lots of new teen fiction. Not sure what to read next? Take a look at our book lists. Där finns också ingångar till olika diskussionsgrupper som tydligen fungerar inom MySpace. Här finns en sökruta - Library Search, Find books & more - som man kan kopiera över till den egna rymden.
Som sagt leder vägarna från Hennepins MySpace mången gång "tillbaka till" Hennepin County Public Librarys www-sidor. Men närvaron i ungdomarnas MySpace och utrymme för vänner, gästbok, diskussionsgrupper, forum, möjligheter att skicka meddelanden ger ett odiskutabelt mervärde.

St. Joseph County Public Library Subject Guides är en Wiki. Ämnesguiden är uppdelad i huvudgrupper med rubrikerna Books, Business, Information Desk, Education, Entertainment, Government, Hobbies, Local & Family History, News & Current Events och Recreation & Fitness. Det är bara att välja enligt huvudgrupp och/eller undergrupp, klicka och kliva in.
Väljer man t.ex. Biography and Memoir ur bokgruppen, hittar man några korta upplysningar om vad biografier och memoarer är för nånting. Strax under finns några axplock ur bokfloden, med pärmbilder som inkastare. Genom att klicka på första bästa bok, låt oss säga Barack Obama for Beginners : An Essential Guide by Bob Neer, får vi veta hur många exemplar som finns i St. Josephs samlingar, var de är stationerade, om de är tillgängliga, och när nästa förfallodatum inträffar. Inte svårt att gissa att det var i bibliotekskatalogen vi damp ner. Under de utvalda biografierna och memoarerna finns ett anspråkslöst förslag: skriv ditt livs story som en weblog. Blogger rekommenderas. Dessutom listas utvald litteratur som kan vara till hjälp & stöd samt länkas till bibliotekskatalogen. Before You Forget : the wisdom of writing diaries for your children av Kelly DuMar är en av resurserna. I den här Subject Guide-wikin finns förstås också länkar till St. Joseph County Public Librarys hemsidor, till tjänsten Ask a Librarian och möjligheter att ge respons & diskutera.



New York Public library har en för ögat vilsam sida på YouTube. New York är väl annars en rätt stor och livlig stad och följaktligen är inte heller biblioteket någon liten lånestation i en landsortshåla. Förutom böcker äger biblioteket en hel del samlingar av olika slag. Flera av videorna presenterar dessa, som t.ex. videon ovan (som är uppladdad 7.10.08 och har setts 13 653 gånger):

The New York Public Library's Photography Collection contains nearly 400,000 original photographic prints, from the medium's 150+ year history, representing an international range of photographers and comprising a thorough survey of subjects and processes. Watch as curators share some of its highlights.

Sammanlagt 54 st videor har NYPL i sin kanal, och tittarsiffrorna varierar storligen. Allt från knappa 100 till dryga 25 000. De flesta videorna är visserligen insatta det senaste halvåret. Men överlag är antalen visade gånger överraskande få. Åtminstone är underlaget betydligt större "over there" så förväntningarna är därefter. I och för sig är kanalen säkert inställd för en äldre, mognare eller mer vuxen publik, så ser det ut åtminstone.
Som sagt är det olika samlingar som visas upp för allmänheten. Men också diverse tillställningar och fenomen in den vägen har förevigats och gjorts tillgängliga för jordens befolkning. NYPL på YouTube har 18 vänner, 296 prenumeranter och 3 stycken har kommenterat själva kanalen.
För övrigt är den här YouTube-sidan behaglig på samma sätt som New York Public Librarys hemsida. Men går man därifrån vidare till sidorna för barn och tonåringar (där det finns boklistor med lockande namn, typ: Vampires: Books that Suck (in a good way)) stöter man på annan design. Men sen igen, från tonårssidan till NYPL på Facebook och den enkla, lätt röda stilen gör re-entré. Skönt skönt (- kanske är det overload-syndromet som får mig att mjukna för den anspråkslösa framtoningen).

De här tre exemplen ovan visar att det finns olika användningsområden för särskilda sociala medier. Jag tror också personligen på devisen don efter person, d.v.s. att man kan/bör välja medium utgående från den kundkrets som finns i sikte. Och också förstås på basen av det innehåll som är i åtanke. Arbetsmängden kan variera, det är självklart en fråga om bl.a. ambitionsnivå. Dessutom ska sidorna leva, skötas om, bevattnas, ansas, hållas fria från ogräs. Men arbetstid är det som krävs i vilket fall som helst, då man jobbar med kunder & kundservice. Det kommer man inte undan. Och de sociala medierna är på det sättet tacksamma, att det går att lära en stor del av bibliotekspersonalen att handskas med dem, eller valda medier/delar och i varierande grad.

Men som exemplet NYPL-goes-YouTube antyder är framgången aldrig given.

Offentliga villebråd, den som hittar får behålla, från fildelning till filstjälning

Upphovsrättigheter är kinkiga frågor. Vem har rätt till vad. Får man stjäla människors identiter bara för att de finns uppladdade på nätet, kan man fara iväg med min cykel om den står olåst invid biblioteksknuten. Är den här bloggen min? Eller är den gemensam egendom?

Ett av problemen är ju tillgången, det öppna virtuella landskapet. Vem som helst kan gå där, muta in, ta åt sig & ta för sig. Www är synonymt med wild wild west. Lagstiftningen och den allmänna moralen har inte hunnit med, inte heller de virtuella låssmederna. Och vi är ju såna, vi är ju såna vi. Precis som vi skeppade en massa brottslingar till främmande länder, så är vi själva sådana som kunde akterseglas lite varstans. Arbetsgivarens pennor slinker så behändigt ner i innerfickan. Det som finns på nätet är till för oss, vi har rätt till information - information wants to be free för böveln.

Men riktigt så är det förstås inte. Det är vi som vill att informationen ska vara fri, gratis lunch eller sängfösare. Klart att konstnärer och innehålls-/informationsproducenter ska talkojobba för att vi ska få veta det vi vill, få njuta när vi vill. Pirate Bay och andra liknande har liksom föregått med gott exempel, idkat virtuell matchmaker-verksamhet utan egen vinning i sikte. Skulle inte förvåna mig om vi skulle få se hulkande PB-individer lämna rättsalen med hjärtskärande berättelser om hur de pantsatt hem & härd bara för det allmännas väl - upprätthållit Pirate Bay med lånta pengar.

På samma sätt som Google inte strävar till guld & gröna skogar, utan med förlust i sikte vill trygga tillgången på information, genom att bl.a. skanna in några romaner.

Vi lever i ett informationssamhälle och då måste samtliga ting vara information, ren och skär information. Den här datorn jag hamrar på just nu är säkert i slutändan bara ett stycke information och eftersom jag om en stund går ut härifrån och råkar lämna dörren på glänt är det fritt fram. Vi har alla lika rätt till informationsförsörjning.

Så att. Välkomna. Ta för er. Mitt är ditt. Den stora idealsocialisationen hägrar. (På samma sätt som den vite mannen genom historien har haft rätten på sin sida, ifråga om allt mellan himmel och jord som bara legat där och väntat på att nån skulle ha ett informationsbehov.)

Mer om illegal fil(ut)delning och Pirate Bay (Dagens Nyheter)

P.S. Nåra säger att ja men fildelning och allmän utdelning på nätet ökar ju bara försäljningen. Så om du stjäl en Saab och grannarna runt omkring också vill ha, men köper. Så må din bilstöld vara dig förlåten. För ack ja, du har ökat försäljningen!

Library 2.0 - "I'm not trying to cause a big s-s-sensation"

Det som följer bibban 2.0 i kölvattnet ovan är ett klipp ur The Whos legendariska "My Generation". The Who som på svenska skulle bli Vem har nu inte så mycket med Michael E. Caseys och Laura C. Savastinuks artikel Library 2.0 - Service for the next-generation library (1.9.06) att göra. Om det nu inte skulle vara för attityden, och att överbrygga skillnaden mellan vi & de. Att göra vem? till en mindre aktuell fråga. Låt gå för det.

Caseys och Savastinuks upprop är redan smått legendariskt, och inte utan förtjänst. Här inringas lätt & ledigt de fenomen som hänger ihop med Bibliotek 2.0-tanken, ja i själva verket penslas konturerna till detta viktiga bygge eller projekt. Eller ännu hellre process, eftersom det först som sist handlar om en inställning, en vilja och beredskap att förnya och ompröva intill domedagen.

Har man stött (på) och blött de här frågorna på seminarier, i medier, tillsammans med kolleger, på närstudiedagar, börjar de kännas tämligen odramatiska. Svårt att få till stånd några "wow"-hänförelser. Men som sagt, innehållet står på sig och visst bör artikeln rekommenderas i alla sammanhang där det här med Bibliotek 2.0 körs fram. För det finns fortfarande en stor slentrianmässighet, misstänksamhet och friktionskraft att bearbeta och övervinna. Vilket artikelförfattarna tangerar uttryckligen.

Library eller Bibliotek 2.0 är förstås besläktat med begreppet Web 2.0 och snart får vi väl dras med en hel del andra 2.0 - studier, politik, arbete, fritid, idrott, hälsa, familjeliv, sex, liv, död etc. Men i sin essä What Is Web 2.0 (30.9.05) förfäktar Tim O'Reilly en kärntanke. Det gäller att skapa en kollektiv intelligens som bygger på insatser av alla som använder en produkt, sätter sig in i ett dokument med mera.

Då vi talar bibliotek menar Casey och Savastinuk att 2.0 främst av allt står för en attitydförskjutning, en klimatförändring. Kunden bör vara utgångspunkt, det som verksamheten cirklar kring och har sitt berättigande i. Biblioteksanvändarna är därtill också skattebetalare och den vägen aktieägare. De har rätt att få avkastning på sina insatser. Det intressanta är, att artikelförfattarna inte på det sättet drar likhetstecken mellan Web 2.0 och Bibliotek 2.0 att de skulle hänvisa till teknik och teknologiska lösningar enbart. "While not required, technology can help libraries create a customer-driven, 2.0 environment." Nej, det är faktiskt en ny inställning till biblioteksverksamheten som är innebörden. I den ingår försök att även komma till tals med den halva av befolkningen som inte använder bibliotek. (Men som äger aktier i biblioteket.)

Casey och Savastinuk definierar biblioteksservicen 2.0. Ungefär så här: vilka tjänster som helst, fysiska eller virtuella, som framgångsrikt når ut till kunderna och som regelbundet övervägs och utvärderas, och som dessutom drar nytta av respons och deltagande från kundernas sida. Gamla tjänster kan uppfylla dessa kriterier. Likaväl som nya inte enbart genom att vara nya tjänster kan leva upp till devicen 2.0. Som framgår är det här s.a.s. en ansiktslyftning som inte står och faller enbart med ekonomin.

"Many tools and ideas will come from the world of Web 2.0, and many will have nothing to do with technology. The specifics of the Library 2.0 model will be different for each library system. Every library has a different starting point. Through collaboration between staff and users, you will be able to develop a clear idea of how this model will work for your organization."

Säger Michael E. Casey och Laura C. Savastinuk helt sakligt. I samband med sin plädering för ett framtida bibliotekskoncept listar de också några verktyg.

2.0 Resources

P.S. Trots Caseys och Savastinuks understreckningar är det väl i vilket fall som helst på det sättet, att Web 2.0 resurserna har kommit att spela de första fiolerna i Bibliotek 2.0-sammanhangen. Misstänker jag. Smått.

Finland som biblioteksmodell

I förra fredagens Turun Sanomat intervjuades Barbro Wigell-Ryynänen från undervisningsministeriet, under rubriken Suomi on kirjaston mallimaa (27.2.09). Den fungerar ju naturligtvis också som motto eller slutsats för hela artikeln. Men ändå ingen orsak att stanna upp redan här. För visst är det smickrande att läsa, att Finland är en föregångare & ett föredöme i biblioteksvärlden. Att vi bor i ett modelland ifråga om bibliotekstjänster och dito utveckling. Att våra utlåningssiffror per capita är imponerande. Bör naturligtvis hållas i minnet, att vi ändå inte är helt ensamma om att vara bra, vi har gott sällskap av våra nordiska grannländer. Gemensamt är bl.a. att användningsgraden är hög, ny teknologi utnyttjas, kvalitativ service erbjuds och fina byggnader uppförs - som rätt nyligen i Åbo (se nedan: Kaikki vieraat tahtovat Turun kirjastoon).

Wigell-Ryynänen påminner också om att de allmänna biblioteken i Finland tog internet i bruk år 1995, samt att medan många länder för tillfället bygger upp dagens bibliotek funderar vi i Finland och Norden redan på framtidens bibliotek.

Dessutom understryker hon det som börjar vara vanliga vardagen ifråga om våra kära "folkbibliotek", d.v.s. att de inte längre är lånestationer utan mötesplatser, studieplatser och arbetsplatser - folk jobbar som bara den i det allmänna vardagsrummet. Smatter knatter. Bibliotekets olika sorters datorer eller egna bärbara är i flitig användning.

Trots det minskar definitivt inte allas vårt behov av bibliotekarier, menar Wigell-Ryynänen.

"Personal behövs för att bringa reda i komplicerade sökningar. Enligt min åsikt är behovet av personal större nu än förr. Låneautomater och kundterminaler gör inte alls biblioteksanställda överflödiga. Då förändringen sker i riktning självständig biblioteksanvändning, behövs sakkännare för mer krävande uppgifter, säger Wigell-Ryynänen. Enligt henne är Finland och Danmark föregångare inom utvecklingen av bibliotekstjänster på internet."

Intervjun med biblioteksinspektör Wigell-Ryynänen ingick i en helsida om bibliotek. De övriga rubrikerna:
Kaikki vieraat tahtovat Turun kirjastoon
Ruotsin kirjastotointa kiusaa kirjava hallinto
Brysselin kirjastoja vaivaa tilanpuute
Varsovan idyllinen kirjasto sinnittelee muutospaineissa
Britit vaihtoivat rakkauden rikoksiin