fredag 27 september 2013

Rida, rida anka, hästen heter Höblä

Jag postade insändartexten "Ordet kommer, ordet går, lycklig den som ordet får..." till Hufvudstadsbladet för ett par tre veckor sedan, med anledning av en Idag-kolumn i samma blad. Utan desto större hopp om "publicitet" - jag har gått en eller eller två ronder om den här frågan - utan någon framgång - sedan det begav sig år 2009. Jag hör säkert till den starriga skaran punktknullare (se mer om ordet nedan) som inte förstår att ge upp då det är lönlöst och antagligen helt rätt att inte fortsätta stampa med fötterna.

Å andra sidan har det här med svenskan i vårt land varit allt grällare och häftigare på tapeten under en längre tid. Mot den bakgrunden är det säkert en uns fågelskit i ankdammen huruvida mitt ordflöde begränsas och munkavlas. Ändå tycker jag det personligen är sorgligt att Hbl:s insändarspalt stryper vissa personers svenska ordglädje och ger fria tyglar åt andra. Det är inte acceptabelt att somliga njuter av svenska på "allmän plats" (ja, Höblä har faktiskt en sådan position i Svenskfinland att man gott kan tala om allmän plats). För det är i sista hand det som saken gäller, frihet till svenska och frihet inom det svenska kan också vara beroende på anställning och titel.

Och då sedan Hbl öppet s(v)immar av glädje inför Hesaris Saska Saarikoskis förslag "päivä på svenska" kan jag inte låta bli att gymnastisera mina mungipor. Och vässa min svenska penna.

Ordet kommer, ordet går, lycklig den som ordet får...

Rurik Ahlberg, till vardags kommundirektör i Korsholm, använde i onsdagens kolumn (Hbl Idag 11.9) begreppet "Webropolitisering" som rubrik. Och i den första meningen spränger han nästan språkbanken: "Jag kollar mejlboxen."

Nu unnar jag honom den här språkglädjen, samtidigt som jag är aningen avundsjuk. Men det är klart, tiderna kan ha förändrats sedan 2009. Åtminstone har språkklimatet blivit bistrare. Det kan i bästa fall leda till, att vi som använder vår svenska kanske också får ha roligt tillsammans med den och vara mer avslappnade - som motvikt alltså. Men för fyra år sedan var det andra tongångar i detta blad. På insändarsidan blev jag rättad i tvenne fall. Begreppet "konsultism" gick inte an, vilket jag inte kunde begripa. Konsumism hade använts för första gången bara för några tiotals år sedan och konsultism var inte som ordkonstruktion svårare att begripa. Det andra ordet som inte ansågs salongsfähigt var "snack".

Klart att Hufvudstadsbladet har rätt att frisera i blomsterrabatten. Men bara genom att snabbt bläddra igenom Hbl månaden efter att min insändare då för fyra år sedan stötte jag på ord som "tjafs", "eftis", "dagis", "fyrk", "mainstreamsynpunkter" - för att inte tala om "punktbelastare" (för vilket Schildts Finlandssvensk ordbok 1.0 föreslog "punktknullare" i stället). Skillnaden mellan undertecknad och de som brukade nämnda ord var att de antingen var Hufvudstadsbladets egna redaktörer eller att de som insändarskribenter hade bättre titlar eller "kändisskap" att skylta med.

Eftersom det helt enkelt är roligt och hälsosamt att få komma till tals på en levande, mera avspänd och kreativ svenska, hoppas jag att det faktiskt är fråga om en ny inställning till språkbruket och inte titeln kommundirektör som banar väg för uttrycket "webropolitisering". För att parafrasera Ahlberg själv: en fläkt av språkfundamentalism gör ingen sommar.

***

För övrigt skrev jag om fallet med konsultism och snack i Det är svårt att vara svensk i dessa tider...

tisdag 24 september 2013

Elop pole

 
In Helsinki City we have this thing called the Mannerheim statue. But he’s so lonely up there, the old guy Mannerheim. Let’s cheer him up with a modern time hero, a business Moses. Stephen Elop, riding on a My Little Phone in forever changing colors.

By the way, Elop pole is a palindrome, and that leads us to another solution: a gigantic shame pole.

Let go of Guggenheim, we need something to connect us.

fredag 20 september 2013

Lainaamo, lastu, lohkaisu

Käännös on tapahtunut Helsingin keskustakirjaston matkalla kohti 2017 --- satavuotiaan itsenäisen Suomen asiakkaan luo. Valtio on luvannut rahoittaa omalta osaltaan. Mutta summa, 30 miljoonaa, on kuitenkin kourallinen lastuja verrattuna odotettuun (ja sattumoisin suurin piirtein yhtä vähän/paljon kuin Stephen Elop nettoaa Nokia-sessioistaan).

Kolmekymmentä miljoonaa on toisaalta hieman enemmän kuin se summa jolla Turku viitisen vuotta sitten sai uuden pääkirjastokokonaisuuden (uudisosa 2007 ja peruskorjattu vanha kirjastotalo 2008). Muutama päivä sitten kulttuuri- ja urheiluministeri Paavo Arhinmäki piti huolta "150-vuotiaan" Turun kaupunginkirjaston juhlapuheesta. Siinä oli alleviivaava alku:

"Demokratia ja kirjastolaitos kulkevat käsi kädessä. Siitä osoituksena on tämä viikko. Tänään juhlitaan Turun kaupunginkirjaston 150-vuotisjuhlia. Ja huomenna eduskunnassa pidetään säännöllisen valtiopäivätoiminnan 150-vuotisjuhlaistunto. Molemmat ovat merkkitapauksia suomalaisen demokratian, sivistyksen ja tasa-arvon kannalta."

Jos jää pohtimaan miksi valtiovalta ei ole hanakas tukemaan Helsingin "käänteentekevää" keskuskirjastoa vielä reiluummin, niin löytynee monta eritasoista syytä. Paavon puheesta voi halutessaan bongata demokraattisia argumentteja, kuten huoli lähikirjastoista ja niiden pärjäämisestä megakirjastojen varjossa. "Meidän on aina pidettävä mielessä, että kirjastot ovat kunnille lakisääteisiä palveluja ja luonteeltaan ne luokitetaan perus- ja lähipalveluiksi."

Kun Helsingin keskustakirjasto toivoo valtion avokätisempää anteliaisuutta vedoten itsenäisen Suomen juhlavuoteen, vedoten siihen olettamukseen että se toimisi Suomen kirjastolaitosten edelläkävijänä, voimme taas vilkaista Paavon olan yli. "Turulla on ollut merkittävä asema koko Suomen kirjastotoiminnan kehittymisessä."

Edelläkävijöitä on toisin sanoen monta, monen monta. Ei ole monopoliasemaa tarjolla. Sitä paitsi on kysymys yhteistyöstä ja tiedon jakamisesta, ei pelkästään asiakkaille vaan myös kirjastojen kesken. Ja kaiken kukkuraksi, pienempien paikkakuntien "keskustakirjastot", lähikirjastot ja kirjastoautot voivat myös olla edelläkävijöinä, siinä missä suuret ja mahtavat kirjastolaitokset. Pitääkin olla, koska se mikä sopii isoille ei välttämättä sovi pienemmille.

***

Sitten toiseen juttuun - tai no, liittyen "megakirjastoihin". Eilisen Ylen uutinen markkinoi kirjastoja tapahtumafoorumeina. Asiasta varmaan enemmän myöhemmin, tai toisaalla, mutta tähän hätään pieni ihmettely sanasta lainaamo. Siis kun todetaan että "Kirjastot ovat muuttumassa lainaamoista yhä enemmän tapahtumafoorumeiksi." Eihän siinä mitään, välttämättä. Mutta vaarana on, että lainaamo-käsite saa kielteisen latauksen itsessään.

Kirjaston yksi perusidea on, että saa lainata eikä joudu tai tarvitse maksaa. Mutta lainaaminen on vain väline, toiminta, välityksen muoto. Ydin on lainatavarassa, sen sisällössä, arvossa ja käyttötarkoituksessa. Eihän kirjan ostamisen juju ole ostamisen aktissa, vaan kirjan ja sen sisällön hyödyntämisessä.

Ja loppujen lopuksi, eikö vain -. Tapahtumafoorumeissa lainataan myös, mutta paikan päällä: kirjoja, käsikirjoja, päivä- ja aikakauslehtiä, tietokantoja, tietokoneita, sähköverkkoja ja muita verkkoja, henkilökunnan apua, tiloja, huonekaluja ja niin edelleen.

Itse asiassa, lainaaminen ei ole pelkästään vain väline, toiminta, välittämisen muoto. Se on viisasten kivi.

Not a steep flop

The Nokia years were not a steep flop for Stephen Elop. During this session he got away with a lot of chips on his bank account. No one rubbed his face or robbed his future. In the old days you could gain about 30 silver coins for these kind of transactions but Elop will secure his days with up to 30 millions euros for his alien show.

Or am I wrong? Was Nokia in a worse state than we ever thought. The rubber boots leaking and the tyres tired and flat. Is 30 000 000 € a cheap insurance or dowry for something completely downy.

And then a finish...

Eppujen Murheellisten laulujen maan uudessa versiossa on tämä rivi "Lumihanki, poliisi ja viimeinen erhe" päivitettävä viittauksella Nokian älypuhelinhankkeeseen...

torsdag 5 september 2013

From Elop to Flop

As stated in Bill of Rights or gates open, part two, I am looking forward to reading moments with these coming best sellers: "From Watergate to Billgate" and "From Social Media to Socialized Media". Now I have a new one for my list books-to-read-before-I-die, that is of course "From Elop to Flop".

By the way, now we got this new expression e-loop, for economical movements in the digital business sphere.