En midsommarnatt grym

"Men jag vill ju vara ensam", skrev Anne Hietanen i sin blogg på Yles sidor här om veckan (27.5). Själv kanske jag inte vill vara ensam, men jag har inte något emot det heller. Jag trivs tillräckligt bra i eget sällskap.

Det finns några dagar under året då det möjligen är svårare att vara på "enmanhand", då det till och med kan vara suspekt eller skamligt att sakna sällskap och umgänge. Midsommar är en sådan tidpunkt. Dagens Nyheters Kristofer Ahlström ger sig i kast med det tabut under rubriken "Varför får man inte vara ensam på årets längsta natt" (18.6). Den är en träffande essä och fullmatad från begynnelsbokstav till punkt och prick. Men jag väljer att kasta mig rätt in i följande stycke:

"Jag promenerar långa sträckor. Stockholm ligger utblåst, evakuerat, öde, rått och grått. Alla krogar och restauranger är stängda och uteserveringarnas möbler har packats ihop eller kedjats fast. Det är som att vara den första, eller sista, människan på jorden."

Så är det ju, en försmak av en alternativ framtid. Skulle någon råka ringa på dörren kunde det orsaka ofrivilliga hjärtklappningar. Jag minns en gammal scifi-novell som skulle föreställa världens kortaste. - Det tredje världskriget var över. Den sista människan satt i sitt hus. Då knackade det på dörren. -

Midsommar är också en tid för blomsterkransar, besvärjelser, brasor, rim och ramsor. Midsommarnatten är naturens natt. Då glider man lätt in på funderingar om hot och ond, bråd död. Tanken på naturen är inte längre onaturlig, den är inte längre en ren och oskuldsfull tanke.

Som motvikt mot min tunga uppgörelse Ansiktet mot muren, i ungdomens turbulens, slank det också enstaka nonsensrim ur mig - och en bekant tyckte att det absolut var det bästa jag diktat. Nu är jag inte så säker på det, men låt gå, för gammal vänskaps skull.

Det är hask
med mask
att meta
i slask.

*

Blir det dimma,
blir det regn.
Inte simma,
jag har vagn.

Men allvarligt talat, allt är inte guld och gröna skogar, i synnerhet inte det senare. Aftonen till ära har jag snappar upp tvenne nyheter på Yles sidor, "Sällsynt fjäril hotas av bergtäkt" och "Ryggradsdjur håller på att utrotas - människan snabbar upp 50 gånger". Det är ju i och för sig lustigt så här i midsommartider att företaget som vill bryta sten i Sibbo är Lemminkäinen. Jag dristade mig att kommentera bägge artiklarna, jag sade väl redan att det är högtid för rim och reson.

Midsommarhajk
Asknätsfjärilen
i Sibbo bergtäktshotad
- flyger i luften.

*

Midsommarhaiku
Vi är ryggradsdjur
som utrotar andra helt
- egen ryggrad med.