Gunnars blogociped

Niinistö

2012-02-05T11:00:00.009+02:00

Replikerade också till Helsingin Sanomat (1.2) men inte heller det inlägget hade medvind i seglet...

Kahmija

Vaalit ovat aina jossain mielessä myös henkilövaaleja. Mutta tämänkertainen maaninen yritys vääntää vaaleista pelkkää henkilövaalia on aika naurettava. Myös väitteet ettei toisen kierroksen kahdella ehdokkaalla ole juuri keskinäisiä eroja tuntuvat aika kummallisilta. Sauli Niinistö on oikeiston presidenttiehdokas, ja se tosiseikka että Perussuomalaisten Timo Soini Halla-ahoineen sekä Kristillisten Päivi Räsänen ovat julkisesti kiirehtineet Niinistön äänestäjiksi kertovat asioita myös Niinistöstä. Kahdesta ehdokkaasta Niinistö on lähempänä valikoidusti lähimmäisrakkautta jakavia tahoja. Niinistö itse on kotonaan puolueessa joka ajaa jyrkemmän vastakkainasettelun yhteiskuntaa, vaikka hän väitti päinvastaista viime presidenttivaaleissa. Voiko tällaiseen poliitikkoon luottaa?

HS arvioi 1.2. (Uutiset, A 4) miten ehdokkaat pärjäsivät tentissä. Jäin ihmettelemään Niinistön plussakohtaa: ”Kahmi ensimmäisiä vastauksia ja aikaa puheenvuoroilleen…” En ole tiedostanut että tulevalta presidentiltä vaaditaan tällaisia ominaisuuksia.

Niinistön seuraava plussa on – myös – hyvin paljastava: ”Ei vaikuttanut enää yhtä tuimalta kuin ensimmäisissä vaalitenteissä; nyt nähtiin virnuileva ennakkosuosikki.” Toisin sanoen Niinistö on myötätuulien mies. Kun tilanne kiristyy hän ikään kuin seuraa tilannetta. Voiko Niinistöön luottaa kun pakkanen kiristyy ja ongelmat vyöryvät kohti?

Haavisto

2012-02-05T10:34:00.007+02:00

Skrev ett inlägg till Helsingin Sanomat (29.1) som inte kvalicificerade sig för en omgång i tidningen. - Guggenheim har tagit ganska mycket utrymme i Hesaris insändarspalter. Vilket i och för sig väl inte är så konstigt. Liksom Höblä är ju tidningen också (ibland till och med framför allt) en lokalblaska. Men nästan ser det ut som om Guggenheim skulle vara på tapeten som Finlands nästa president och Skatudden namnet på presidentens residens i stället för Talludden.

Men till inlägget mitt...

Miksi Pekka Haavisto, miksi?

Sauli Niinistön moton mukaan ”Presidentti on työ”. Sinänsä tällainen ilmaisu ei menisi läpi edes ala-asteella, mutta saivartelu sikseen. Kun kerran Niinistö painottaa presidenttiyttä työpaikkana, silloin epäilemättä tarkastellaan mihin tehtäviin uutta työntekijää tarvitaan. Kun laajan mielipiteen mukaan presidentin ensisijainen työsarka on ulkopolitiikassa, lienee selvä että Haavisto olisi ykkösvaihtoehto asiallisessa ja ammattimaisesti toteutetussa työhönottotilanteessa.

On kuin onkin ollut hankalaa ymmärtää Niinistöä pitkin gallupien reunastamaa reittiä. Suuren ennakkosuosikin aseman turvin hän on voinut peruuttaa kohti Mäntyniemeä itseään likoon pistämättä. Valitettavasti näyttää siltä, että tällainen taktiikka
riittää tulevaan kotipesään asti. Valitettavasti mm. siksi, että varteenotettavalta ehdokkaalta on syytä odottaa jotain aivan muuta. Rohkeutta, paneutumista. Sen sijaan että lukitsee itsensä kassalippaaseen. Niinistöön verrattuna Haavisto on tullut aivoimemmin esille ja omalla persoonallaan näyttänyt että hänessä on ainesta. Laittanut itsensä likoon, kuten presidentin kuuluu tehdä.

Mielestäni presidenttiys on enemmän kuin työ. Jos presidentti olisi vain virkamies muiden joukossa, niin tuskin tarvitsisimme mokomaa. Tuskin vaivautuisimme uurnille. Tietenkin odotamme välillä turhan isoja sanoja ja tekoja. Tällainen inhimillinen käyttätyminen ei kuitenkaan sulje pois sitä tosiseikkaa, että presidentin kuuluu osallistua maan arvojohtamiseen ulkopolitiikassa sekä kotinurkissa. Presidenttiys on pikemminkin kutsumustyö, johon kuuluu monen monta ripausta vapaaehtoistyön ulottuvuutta. En halua presidentiksi ihmistä, joka on vain menossa töihin.

En myöskään pidä vaalia puhtaasti henkilövaalina. Jokainen ehdokas on jonkun puolueen asettama, ja puoluejäsenyys kertoo ehdokkaasta jotain olennaista. Kuusi vuotta sitten Niinistö kampanjoi väitteellä, että vastakkainasettelun aika on ohi. Kuten tiedämme on väite silkkaa fiktiota. Kuilut ovat kasvaneet, ja Kokoomus on koko sydämellään ollut mukana raivaamalla tilaa vastakkainasettelulle.

Monet ovat toivoneet muutosta puolen vuosisadan Keskusta- ja SDP-vetoisesta presidenttiyden jälkeen. Jos Niinistöstä tulee Suomen seuraava presidentti, muutos ei taida olla kovin merkittävä. Kokoomus ja oikeisto saavat kauan toivomansa, mutta nämä kolme puoluetta ovat jo kauan leikkineet samassa hiekkalaatikossa ja taistelleet saman hiekkakakun siivuista. Niinistö takapiruineen puhuu menneisyyden haamujen äänillä, kun taas Haavisto edustaa myös jotain uutta. Suomi on ollut edelläkävijänä mitä naisten äänestys- ja ehdokasasetteluoikeuteen tulee. Meillä on tuhannen taalan paikka kirkastaa ja laajentaa sitä brändiä äänestämällä Haavistoa. ”Hyvä kakkonen” ja Suomi-neito ne yhdessä sopii saamaan äänestyskoppiin.

Hallå, Halla-aho-hallå!

2011-10-03T20:51:00.012+03:00

I min senaste kolumn i Österbottens Tidning, rubricerad Burma i Österbotten (28.9) öppnade jag på följande sätt:

"Ordförande för riksdagens förvaltningsutskott Jussi Halla-aho frestades till 'sarkasm', dagen före FN:s demokratidag 15.9. Han ifrågasatte parlamentarismens möjligheter att lösa Greklands ekonomiska härva. Med ett Jussi-hugg blottade han sin lösning på den gordiska knuten: ut med pansarvagnar längs med gator och tvärsöver torg. Kort därefter gav han ändå order om reträtt för sina Facebook-rader. Konsten att leda en junta är inte lätt, inte ens på nätet."

Det blev ju endel hallå kring Halla-ahos FB-skriverier om Grekland, junta och pansarvagnar. Själv kommenterade jag incidenten i Helsingin Sanomats insändarspalt 16.9. Halla-ahos skriveri eller sarkasm - som han själv maskerade sin framstöt - kom liksom att dominera debatten, utgöra den finländska medievärldens innehåll demokratidagen till ära.

Idag 3.10 meddelar Halla-aho att han ämnar ta semester från Facebook. Det här efter några snabba rader kring en rättegång med inblandade från motorcykelgänget Cannonball. "- Voisi olla ns. yleisen edun mukaista, että noille jätkille järjestettäisiin ampumakoulutusta" klottrade han på sitt plank, för att ångra sig kort därefteråt. Men sociala medier kan ha drag av radiosändningar. Trots att man ångrar sig ligger lagt kort. Alltid finns det några avlyssnare därute i etern som hinner snappa upp.

Eller kanske man kan jämföra med tidningsskriverier som far illa fram med sanningen. Trots rättelser i senare skede är det den ursprungliga versionen som folk kommer ihåg.

Rena vatten i stranden & rent mjöl i påsen

2011-09-08T13:39:00.003+03:00

Skickade en insändare till Hufvudstadsbladet för ett tag sedan. Den blev tydligen ansedd som limbo, och jag är inte överraskad. Arkiverar den här i stället:

***

Rena vatten i stranden och rent mjöl i påsen

Esboprofessorn Tom Berglund debatterade häromdagarna i Helsingin Sanomat (16.8 och 24.8). I viss mån håller jag med honom. Mången tar sig till jobbet delvis eller helt för pengarnas skull. En städare kunde tänkas byta ut borste mot pensel för att måla landskap om det inte fanns ett beroende av månatlig inkomst. En företagspamp skulle kanske hellre skrika som solist i punkorkester i stället för att ansa avtal i krävande kravatt.

Men då Berglund hävdar att ju större lön desto större ansträngning blir det genast kinkigare. Bland annat skriver han följande (min övers.): ”Tror journalisten, att chef som chef gör de här samma besluten oberoende av vad som betalas ut till honom?” Och även om Berglund medger att det nog finns människor som inte bryr sig så mycket om ekonomiska fördelar, frågar han - som han säger - i ärlighetens namn: ”vill vi ha sådana personer i ledningen för stora företag”.

Då jag läser Berglunds kolumner och insändare mot bakgrund av de åsikter han saluför, slår det mig att han bekänner färg på ett högst personlig plan. Påståendet att det finns ett positivt samband mellan belöningars storlek och insatsers ansats är en indirekt programförklaring för hans texter. Kolumnister och insändarskribenter erhåller sällan särskilt frikostigt ekonomiskt stöd. Inget att undra på att resultaten är därefter.

I själva verket är det ofta en massa spridda floskler som han samlat på sig för att sedan vid lämpligt tillfälle skaka av sig. Det är väldigt oroväckande att en professor som sysslar med ekonomi inte skiljer mellan summor av olika valör. Eller inte kan mobilisera något slags vetenskapligt – eller ens kvasivetenskapligt – stöd för sina uttalanden.

I praktiken medger Berglund att det handlar om tro. Helsingin Sanomats journalist tycks enligt honom tro att summans storlek inte spelar någon roll, vilket medför att han själv tror. Själv betvivlar jag att en lön på en miljon euro är garanti för bättre beslutsfattande än en lön på låt säga en halv miljon. Och om chefen förstår sig på god ekonomisk hushållning och strävar till att maximera företagets vinst, borde han väl i ärlighetens namn inte nagga resultatet i kanterna genom att plocka på sig oskäliga ersättningar. Dessutom är det en sak att bry sig om ekonomiska fördelar, en annan att prissätta intresset.

Är det värt att hylla situationer där chefer kommer åt att utöva utpressning. – Den optimala insatsen kostar så och så mycket, den föreslagna summan räcker bara till en halvmesyr.

I världen enligt Berglund är det helt normalt att vänta sig sämre insatser ju lägre arvoden. Och baserar sig verksamheten på mer eller mindre frivillig basis är det inte mycket bevänt. Om t.ex. Trygga Skärgårdsboendet r.f. – vars vice ordförande Berglund råkar vara – släpper ifrån sig en brett upplagd enkätundersökning handlar det säkert om det som brukar kasseras som nollforskning. Alltså om tro på Berglunds teser får styra och ställa.

Då Tom Berglund i sin I dag-kolumn (Hbl 21.8) ondgör sig över att ”vattnen kring simbryggan i hemviken täcks av illaluktande ärtsoppslik mönja”, draggar jag förgäves efter det som han i sin HS-insändare uppmanade ekonomijournalister att göra. Det vill säga att gå på djupet, att inte förytliga.

För n:te gången sadlar Berglund sin trogna käpphäst Bekostas af Skattemedel då han jagar efter orsaker. Men tänk om dylika sommaraktiviteter som att ”plaska i en nersmutsad strandvik” också följer av den moral som han stöder sig på. Att lön för mödan i miljonklassen ger utslag i miljardklassen.

Katainen, Vanhanen & höpsismi

2011-09-05T20:58:00.011+03:00

Skrev en insändare i Helsingin Sanomat 16.7. Just före riksdagsvalet i våras bredde Jyrki Katainen ut sig i Kokoomus valreklam. Han pekade finger åt övriga partier och anklagade dem för "höpsism". Det var hög tid att ge svar på självokritiskt (för)tal.

Drygt en månad senare var Matti Vanhanen i farten med ett debattinlägg i samma tidning: "Vain euron kriisin hoitaminen lopettaa rahamarkkinoiden epäluottamuksen".

Jag försökte få komma till tals den här gången också. Men utan större framgång, trots att jag harklade ljudligt. I det följande det inlägg jag skickade in till redaktionen för HS Mielipide:

Myös Suomen kansalaiset ansaitsevat luottamusta, kiitos!

Päällisin puolin näyttää siltä että Matti Vanhasen hallitus osoittautui opettavaiseksi Siperiaksi. Kirjoitus "Vain euron kriisin hoitaminen lopettaa rahamarkkinoiden epäluottamus" (HS Mielipide 26.8.) antaa ainakin viitteitä vanhan valtiomiehen viisastumisesta. Vanhanen esittää ehdotuksia ja pohdintoja nykyisen maailmanlaajuisen talouskriisin ratkaisemiseksi ja samankaltaisten tulevien jarruttamiseksi ja estämiseksi. Kirjoitus jää kuitenkin puolitiehen. Meidän entinen pääministerimme sivuttaa sitä luottamuspulaa – sitä "valuvikaa" – joka syntyy tilanteessa jossa Suomen hallituksen pääministeri ja valtiovarainministeri kilvan väittää ettei globaali lama pysty ravistelemaan maan taloutta puusta allikkoon. Näin tapahtui ihan julkisesti syksyllä 2008. Väittäjät olivat Matti Vanhanen ja Jyrki Katainen.

Odotin, että Vanhanen olisi esittänyt rakentavia ehdotuksia myös tämän ongelman suhteen: miten varmistamme että hallituksessa toimii henkilöitä joilla on riittävästi resursseja ja henkistä pääomaa kohdata globaaleja ilmiöitä ja oman maan kansalaisia. Edellämainittuja ymmärtäen ongelmien laajuutta, yleismaailmallisuutta ja monisyisyyttä. Jälkimmäisiä huomioiden sitä, että ovat kanssaihmisiä ja ansaitsevat muuta kuin höpsismiä ja populismia.

Tuntuu siltä, että on kysmys helposti syttyvästä tartunnasta. Kevään eduskuntavaalien kynnyksellä silloinen valtiovarainministeri Katainen kääntyi ovensuussa syyttäen rällättäen kilpailijoitaan höpsismistä. Kun miettii mitä sitten tapahtui, ei voi mitenkään välttyä epäilystä että sekä hallitustunnustelija Katainen että pääministeri Katainen sortui ylimielisyyteen ja sai tartunnan.

Toisaalta ym. kolmen vuoden takaiset puheet kielivät höpsismin ja populismin oireista jo silloin.

Lön för mödan, men vad är mödan värd

2011-08-24T17:30:00.007+03:00

Tom Berglund har varit i farten igen. Den här gången i Helsingin Sanomats insändarspalt 16.8. Jag skrev ett litet genmäle, men p.g.a. utrymmesbrist blev det inte antaget. Innan jag hann fästa mina rader i e-brevet hade Berglund redan råkat ut för mothugg, så det är förståeligt. Så värst många spaltmillimeter är det knappast lönt att spilla på Tomppa från Esbo. Men trots det kan jag väl inte låta bli att belasta webben med mina rader. Berglund förtjänar det.

Siinä mielessä "Espoon professori" Tom Berglund on mielipidekirjoituksessaan (HS 16.8.) oikeassa, että moni meistä käy töissä ensisijaisesti rahan takia. Siivooja vaihtaisi kenties harjansa pensseliin ja ryhtyisi maisemamaalariksi, mikäli ei olisi riippuvainen säännöllisestä palkkatulosta. Vastaavasti johtaja saattaisi mieluummin karjua punkorkesterin solistina kuin sorvata sopimuksia kravatti kireänä.

Mutta lausahduksilla kuten "suuremman taloudellisen palkkion toivossa henkilö on valmis panostamaan enemmän" Berglund liikkuu kohti vaarallisia vesistöjä. Varsinkin väittäessään ettei ole suotavaa että suurten yritysten johdossa on sellaisia ihmisiä, jotka eivät piittaa henkilökohtaisista taloudellisista eduista. Kolikon toinen puoli olisi siinä tapauksessa kuin kuun pimeä pinta. Suomea johtamaan on valittu ja nimetty iso joukko henkilöitä, joiden palkkataso tuskin itsessään motivoi kovin paljon. Myös sairaaloiden ja yliopistojen johtoporras joutuvat tekemään työnsä ilman sitä oikein kannustavaa rahasummaa.

Berglundin teesi on oikestaan hyvin ongelmallinen ja säälittävä. Vain jättimäisillä palkkapusseilla voidaan pelata myös muiden pusseihin. Toisin sanoen ei ole lupa odottaa kummoista työn jälkeä matti meikäläisiltä tai teija teikäläisiltä.

Silti on pakko myöntää, että on yksittäisiä kertoja, jolloin Berglundin väitteissä tuntuu olevan jotain perää. Kun olen lukenut hänen tekstejään eri lehdissä, minulle on herännyt epäilys, että hän kertookin jotain itsestään saarnatessaan suurten setelinippujen kaikkivoipaisesta vaikutuksesta: eihän päivälehden kolumnistilta tai mielipidekirjoittajalta voi irrota kunnon panostusta, kun taloudellinen kannustus on lähes olematon.

Åbo - Turku all night long

2011-05-11T11:19:00.014+03:00

Tyvärr missade jag chans att tacka ja till premiären på Jouko Aaltonens Kampen om Åbo. Jag var upptagen med en inspelning av annat slag. I och för sig rörde sig det också om panik, och fallfärdiga eller rivningshotade byggnader. Men bara delvis. Det handlade också om en nattlig odyssé i Åbo, ett besök så att säga underground. Rapporten kommer här...

Åbo kulturhuvudstadsår 2011

2011-01-17T19:15:00.010+02:00

Blogocipeden vistas rätt mycket i cykelskjulet nuförtiden. Det är annat som rullar på, som ska trampas fram, livet, donet, kolumner i Åbo Underrättelser respektive Österbottens Tidning var fjärde vecka. Och sedan veckoslutet inpass i ÅU:s Kulturårsblogg. Där skriver jag under namnet Gunnar Högnäs.

Blogocipedmoln - uttryck är ordet

2010-10-13T21:31:00.010+03:00

"Ord i storleksordning enligt seder och bruk."
Redskapet för självanalys heter Wordle.

Bildspråk i bild

2010-08-25T08:13:00.003+03:00

Bildspråksbanken. Kapitel 2

2010-07-13T21:32:00.003+03:00

Eller kapital nr 2. Bäst att smida medan datorn går varm. Följande uttryck som jag önskar inmuta (rista in i patentverkets register) återfinns i textremsan här under. Lyder: "veden mognar till aska". Min demodikt är nu vad den är, men om någon vill använda det citerade i bättre sammanhang, så är det bara att ta kontakt med denna bloggs kontor.

"Här stod björken. Såg ut över världen. Höll upp fåglar, blad och löss med alla sina känselspröt. Blev stapelvara, ett kubistiskt arrangemang. Avsågad, kluven. Men ändå finns det en trygghet, i klabbarnas sätt att brinna, sätt att spinna. Sitter på första bänkrad. Gnistornas rödglödgade dans och hur veden stilla mognar till aska."

Bildspråksbanken - en patentfråga

2010-07-12T16:14:00.007+03:00

I hettan som för tillfället sveper över, också i blogosfären, kan det uppstå soliga idéer med sting i. Själv råkade jag ut för ett blixtnedslag häromdagen. Ämne för lite sidoprassel med sedlar, jag undrar.

Det är ju så, att nuförtiden tas det patent på det mesta. Också språket håller på att bli en patentfråga. Nokia Connecting People är bara ett endaste ynka litet exempel.

Tänkte mig slå upp en bildspråksbank på någon central plats på nätet. Ta patent på uttryck helt enkelt och sedan sälja ut. Passar sådana som undertecknad som inte orkar skriva hela verk, men häver ur sig ett & annat - närmast fragment och utkast - mellan varven. Varför inte slå mynt på ord, bildspråk, uttryck, meningar, demotexter som redan är myntade på ett plan.

Det första bildspråkliga uttrycket som jag härmed patenterar är (och det kunde göra sig som titel, t.ex.): "Med döden som bollplank".

Prissättningen kommer naturligtvis att bli en kinkigare fråga. Men i väntan på någon slags listprislösning passar jag på att anteckna följande text, också den härefter en fråga för upphovsrätten och patentverket:

"Det är ifrån våra minnen vi dör. Landskapet som vajar och viskar bakom fönstret är ett retuscherat fotografi. Du och jag i stövlarna och regnet är inte det som hände, det är inte minnet som bedrar. Din sista lättnadens suck är de överlevandes minne. För dig knappast ens en suck, som solkatten i taket då du sakta stänger ögonen."

Inte Twitter, inte Jaiku - utan Haiku!

2010-02-11T20:17:00.006+02:00

Haiku rimmar på Jaiku, javisst. Och precis som ifråga om Twitter handlar det om ett begränsat format. I haikuns fall om en trerading med stavelsemängderna 5 + 7 + 5. Nu passar ju Twitters begränsning på 140 tecken som hand i vante för den japanska diktgenren. DN skriver om en veritabel haikufeber som fått Twitter att glöda.

Gunnars blogociped kunde inte heller låta bli.

*
flingan väger lätt
smälter på tungan, sjunker
i minnet som sten

*
det som göms i snö
i vårt bistrare klimat
- djupt ekofotsspår

*
haiku är hype
precis som solnedgången
- blänk i ekorrhjul

*
det våras för oss
google lanserar en buzz
- vi sprids för vinden

Det är svårt att vara svensk i dessa tider eller en ordältares bekännelser

2009-11-20T22:05:00.010+02:00

[ingick i Åbo Underrättelser / Debatt 6.11.2009]

Vi sitter upp över halsen i svenska veckan för tillfället, och Svenska Dagen lurar bakom salongsdörren. Överlag har det svenska i Finland debatterats flitigt, frenetiskt och fränt på sistone. Det har rört sig om omkantringar på förvaltnings- och myndighetsnivå med försämrad betjäning på svenska som eventuell eller trolig följd. En och annan grön rektor har uttalat sig om språkens frivillighet i skolan. Svenskans ställning som nationalspråk har granskats under lupp och slägga. Och för inte så länge sedan rubbade Svenska Folkpartiets framtidskonferens i Kasnäs stiltjen i vattenglaset.

Hur det nu kom sig väckte Kasnäs-episoden indirekt en febril passion för det svenska språket i sig, en lidelse som jag totalt hade glömt bort att jag kunde drabbas av. Jag skrev nämligen några rader i Hufvudstadsbladets Debatt (16.10.) utgående från uppståndelsen kring den rikssvenske konsultens liknelse jämte inbyggd uppmaning om mannen, hustrun och hunden. Som sig bör friserade redaktören mitt inlägg på ett par punkter, rensade bort en viss yvighet, och det med klart godkänt.

De punkter som fick mig att springa i luften var blott två till antalet, men spränghalten var i stället desto saftigare. Min egenhändiga inledning som lydde "Konsultismen har sina sidor" hade nerskrivits till "Att använda sig av konsulter har sina sidor". Och i meningen "Det finns snack som bör stanna innanför omklädningsrummets väggar" hade ordet "snack" visslats ut på avbytarbänken till förmån för kollegan "prat".

Hade jag vetat vad jag gav mig in på då jag en glad morgon i mitten av oktober sände iväg mina rader per e-post hade jag nog stäng datorn redan innan soluppgången. Det var nämligen att ge djävulen lillfingret. Naturligtvis måste jag bums få veta varför de för mig så viktiga små orden hade fått stryka på foten. Svaret dröjde inte heller. Det ena ordet var inte upptaget i ordböcker, det andra var för vardagligt för att passa in på ledar- och debattuppslag. Nu kände jag blodet rusa och susa från hjässan till fotabjället, eller var det tvärtom.

Jag tog till och med risken att slå in en handfull gnällspikar i min kista genom att skriva genmäle till Debattsidan i Hbl. dock utan att få komma till tals i offentlighet. Vilken förolämpning, vilken skymf! Veckorna efter mitt inlägg lusläste jag insändare i nämnda tidning och de var som slag i ansiktet. Ord som "tjafs", "skit", "eftis", "dagis", "fyrk" och "mainstreamsynpunkter" flimrade förbi. Hur kunde dessa slingra sig igenom språkvårdssilen men inte mitt "snack". Och för att inte tala om "punktbelastare". I vilken ord- eller uppslagsbok ingick det uttrycket. Nationalencyklopedin meddelade att ordet inte fanns i några artiklar och Schildts Finlandssvensk ordbok 1.0 föreslog utan omsvep "punktknullare" i stället. Kommen så här långt i min vurm var det inte längre möjligt att finna ord.

Hade inte "konsumism" myntats på det glada sjuttitalet och noterats svart på vitt den allra första gången. Kunde man inte tänka sig att konsultism är konstruerat av två mycket lättbegripliga ord, "konsult" och "ism" och att kombinationen är uppenbar för gemene individ och dessutom mer laddad än en mening uppbyggd kring det vardagligare och salongsfähigare ordet "konsult".

Sedermera har stormen bedarrat, blodet återgått till sin vanliga lunk och jag sitter här med facit på hand. Tur att Hufvudstadsbladet inte godkände mitt genmäle. Jag kunde ha gjort mig själv till allmänt åtlöje från svenskbygd till svenskbygd. Det finns betydligt viktigare och allvarligare ämnen att parlamentera av och till. Ändå blir jag inte helt kvitt tanken på att det är viktigt med svenska rum där man kan andas på sitt eget språk, och inte enbart det. Utan på eget språk med egen röst. Inte tror jag heller att våra svenska revir mår bra om vi låser språket i en viss position.

Det har skrivits om finlandssvenskarnas liberala inställning till det främmande, att det på ett plan stämmer men inte på ett annat. Vår misstänksamhet börjar gro, rentav blomma ut, om vi kommer i personlig eller allför närgången beröring med andra kulturer. Hur är det då inom våra svenska domäner, godkänner vi en mångfald av svenska tilltal. Var får man känna för det svenska språket till den grad att man upplever språklust, om inte i en svensk tidning.

Måhända var det just det som fick mig att förlora fattningen, jag upplevde att mitt svenska revir beskars. Det på grund av tvenne ynkliga små ord, ett som inte har några officiella dokument på sin existens och ett som helt enkelt är den trista vardagligheten personifierad. Hur är det inte då i situationer när man talar vitt skilda språk och inte förstår varandra, när språkförbistring och -klimatförändring tar överhand.

I mitt försök till genmäle hänvisade jag även till Gustaf Molanders fina "Flytta koppen västerut" (Hufvudstadsbladet 26.10.) där han bl.a. konstaterar att språkets "betydelse för tänkandet har ältats i årtusenden". Ibland kan det gälla till synes bagateller. Den svenska veckan till ära skriver Marit af Björkesten på ledarplats i samma tidning, på tal om det roande förslaget till en nordisk union 2.11.): "att Finland äntligen skulle ha en chans i fotbolls-VM med Zlatan Ibrahimovic i anfallet och Jussi Jääskeläinen framför målet." Personligen störs jag mera av ordet "framför" i fel sammanhang än av vardagliga ord på ledar- och debattuppslag. Jääskeläinen framför målet är på min planhalva en annorlunda värld än Jääskeläinen i målet. Målgöraren Mikael Forsell må placera sig framför målet, inte den gode Jussi. Språk har sina valörer, skiftningar och överklivningar och ord och uttryck klingar olika i skilda sammanhang.

I mitt stillnande sinne hoppas jag, att det svenska språket inte skulle tvingas drapera sig i korsett. Inte ens i de högre sfärerna på Svenska Dagen. Samtidigt är jag lättad över att min tillfälliga passion är på retur. Det är inte särskilt smickrande att med språket som tändvätska känna sig som en karikatyr ur "Den unge Werthers lidanden".

Blogoscoped

2009-06-10T22:28:00.003+03:00

Det finns en blogg som kallar sig Google Blogoscoped och sysslar med Google, vad annars. "Contains 80% Google." Måndag 18.5.2009 rapporterar blogoscopeden om Google Maps fotande av världen, som ju har väckt ett visst uppseende här & där. (Än är vädret och/eller årstiden inte fördelaktigt för den avporträtterade knuten av globen, än är människorna inte tillfrågade.) För det mesta kör Googles fotografer omkring i bil. Men enligt ovannämnda blogg händer det sig också, att Google är ute och cyklar! "Google Street View Tricycles." Det finns också en liten video upplagd.

Bokens och rosens dag

2009-05-04T21:00:00.005+03:00

Bokens och rosens dag som är i morgon 5.5. är nära besläktad med World Book and Copyright Day som firades 23.4. I själva verket springer bägge dagarna ur samma rot, en katalansk tradition. Runt världen har olika datum spikats fast, men i vilket fall som helst beskyddar och stöder UNESCO den goda idén.

Ibland eller allt som oftast talas det om bokens undergång. Men då gäller det att komma överens om vad som är en bok. Om med bok menas den gamla beprövade pappersupplagan är undergången eventuellt mer överhängande. Dock betvivlar jag att allsköns Kindle och Kinder kommer att skåpa ut Gutenbergs uppfinning till hundra procent. Även om jag själv håller en hacka på t.ex. elektroniska kursböcker, som varje läsare kan strecka under i efter eget behag, utan att tvinga följande läsare att trampa på i exakt samma fotspår.

Men nånting som hänger ihop med bokens dag och verkar som en finemangs idé är Expresso Book Machine. Det dricker jag gärna en kopp kaffe till och sätter en ros mellan tänderna. För som det påpekas i Dagens Nyheter (27.4.09):

"Espresso Book Machine har hittills möjlighet att trycka en halv miljon titlar, allt från faksimil av Lewis Carrolls originalmanuskript av 'Alice i Underlandet' till mer nyutkomna böcker, som är slutsålda eller inte längre finns i lager."

Den här maskinen kan trycka och binda ihop en bok på fem minuter. Och med tiden kommer priset att vara jämförbart med dagens normala tryck.

Earth Day (what) On Earth

2009-04-22T21:41:00.004+03:00

Alla som har googlat idag lär inte ha undgått att det är Earth Day den dag som idag är och snart är till ända. Hoppas att jorden inte går samma öde till mötes. Det kräver förstås omtanke, inte bara 22.4. år ut & år in. Utan mest varje dag, helst vareviga timme.

En fin omtanke är rätt självklar i det här bloggsammanhanget. Nämligen biblioteket. Använd ditt bibliotekskort. Visa dig vis och hyvla med ditt bibliotekskort i stället för att vifta med Visa.

Libraries and Earth Day… the 3 Rs (Reduce, Reuse, Recycle)

‘IN FINLAND, LIBRARIES ARE HOLY PLACES’

2009-04-11T10:28:00.005+03:00

Det är vår i Toronto eller nånstans i Kanada och Sheree-Lee Olson drömmer om nya resor. Men hon ser inte bilder av New York, Barcelona eller Paris. Hon längtar tillbaka till Åbo.

"Turku is Finland’s southern port city, across the Baltic from Stockholm. The market is full of ingenious wooden utensils handcrafted in the archipelago. The drinking tents puff out the smell of fried onions and the voices of rowdy fisherfolk. And the library! That’s the most exciting address in town."

Hon besökte Finland och Sverige med en grupp skribenter och före färjefärden västerut stannade de upp i Åbo. Stadens nya bibliotek var en magisk plats, konstaterar hon. Enorm och fylld med ljus, överhöljd med vacker finländs design, massiva färgglada väggdekorationer, nutidskonst i fönstren. Hennes guide hade sagt "att i Finland är biblioteken heliga platser".

Hon skriver under den påstådda utsagan med ett enkelt "Amen".

"The best part was the children’s section, where vitrines were actually set into the floor, housing tiny fairy tale vignettes of plants and animals. And naturally, this being Europe, the library had a sun drenched courtyard where you could have a beer. A beer! At the library!"

Sheree-Lee Olson är en kanadensisk romanförfattare, poet och journalist. Ovanstående citat återfinns i hennes blogg ‘IN FINLAND, LIBRARIES ARE HOLY PLACES’ (Open book: Toronto, March 31, 2009)

"Gunnar är vår nya uppslagsbok"

2009-04-08T19:22:00.002+03:00

Hittade en över ett år gammal intervju i ämnet Wikipedia: Gunnar är vår nya uppslagsbok (Dagens Nyheter, 30.9.07). Några axplock:

"Radioprogrammet 'Vetandets värld' (P 1) gjorde en jämförelse med Nationalencyklopedin på tio uppslagsord från olika samhällssfärer. Man fann då att Wikipedia var mer informativt om populärkultur och nu-nära händelser (11 september-attackerna skapade enorm aktivitet på det då halvårsgamla Wikipedia) - men lite sämre på klassiska bildningsområden. Faktafelen var inte påfallande många.

Tidskriften Nature jämförde häromåret Wikipedia med Encyclopedia Britannica. Wikipedia hade i genomsnitt 3,86 fel per artikel, konkurrenten 2,82 fel. Rätt jämnt skägg, alltså."

"I boken 'The cult of the amateur - how todays internet is killing our culture' sågar it-entreprenören Andrew Keen Wikipedia (plus andra internetfenomen som Youtube och bloggar) jäms med fotknölarna. Han menar att dilettanterna gör sig breda på bekostnad av experter och forskare.

Även förre redaktören för Nupedia, Larry Sanger, har vädrat faran med 'anti-elitism' och kunskapsrelativism. Karlgren håller inte med.

- En stor vinst med IT är just att klyftan mellan noviser och experter minskar. Det är också intressant att se hur 'halvexperter' - som till exempel släktforskare - genom att koppla upp sig mot varandras databaser skapar full expertis. Eller som han formulerar saken i aktuella antologin 'Tidens tecken':
'En stor del av kulturelitens bärande roll kommer att undermineras av friheten för allmänheten att kunna formulera sig och nå kontakt med sina läsare utan mellanhänder'."

Musta naakka. Kirjoja, kulttuuria ja kohtaamisia

2009-04-08T09:50:00.003+03:00

"Kirjastoblogi Musta naakka on syntynyt Turun kaupunginkirjaston henkilökunnan halusta jakaa omia kokemuksia ja elämyksiä ja toisaalta esitellä kirjastoa työntekijän näkökulmasta. Tarkoituksemme on muun muassa kertoa lukukokemuksistamme, esitellä levyjä ja elokuvia, kirjoittaa kirjaston tapahtumista ja muistakin kirjastoon liittyvistä asioista.
Nimensä blogi on saanut Varsinais-Suomen maakuntalinnusta, naakasta. Sitä pidetään älykkäänä ja sosiaalisena lintuna, joten se sopii hyvin blogimme nimeksi. Toivomme, että blogi olisi asiakkaiden ja henkilökunnan yhteinen tapaamispaikka, jossa kaikki viihtyisivät.
Tulkaa mukaan kommentoimaan ja keskustelemaan!"

Gitter

2009-04-06T16:30:00.003+03:00

Webben webben på nätet där, säg mig vem som vackrast på globen är. Google, kanske. Nu suktar Google efter mikrobloggsajten Twitter. "Googles intresse för Twitter skulle ligga i Twitters snabba uppdateringar av händelser. En kombination mellan Googles sökmotorkraft och Twitters nyheter skulle kunna skapa nya inkomster för Google." (Dagens Nyheter, 6.4.09)

Bibliotek som socialt (skydds)nätverk

2009-04-03T22:00:00.003+03:00

Ekonomisk nedgång eller depression, vilkendera det nu blir fråga om egentligen, inom kort. Men under svårare tider kan bibliotek spela andra roller, bevittna nya scener, bli involverade i människors liv på radikalt andra sätt än under goda optionstider. Hur det blir här hemma hos oss återstår att se.

Men ute i världen, eller i andra hörn av den globaliserade sfären, märks förändringens vindar.

"As the national economic crisis has deepened and social services have become casualties of budget cuts, libraries have come to fill a void for more people, particularly job-seekers and those who have fallen on hard times. Libraries across the country are seeing double-digit increases in patronage, often from 10 percent to 30 percent, over previous years.

But in some cities, this new popularity — some would call it overtaxing — is pushing libraries in directions not seen before, with librarians dealing with stresses that go far beyond overdue fines and misshelved books. Many say they feel ill-equipped for the newfound demands of the job, the result of working with anxious and often depressed patrons who say they have nowhere else to go."

(The New York Times, Downturn Puts New Stresses on Libraries, 1.4.09)

Men samtidigt som behovet visavi bibliotek växer, dras svångremmarna åt:

"The problem is, as the downturn bites, I fear that library may eventually be gone - taking with it a share of our future prospects that might be infinitesimally small but could also be huge. The adolescent dropping in after school to borrow books of guitar chords could be tomorrow's hero of the so-called creative industries; the eccentric fella spending hours poring over technical manuals might just turn out to be the next James Dyson. Not that they seem aware of it in Nottingham, Swindon or the Wirral, but that's how important this is."

(Guardian, Our libraries are at risk - just when we need them most, 2.4.09)

Government 2.0 | Cyberhot

2009-03-30T21:01:00.003+03:00

Ja, det är bara en tidsfråga innan så gott som allting är 1.0 eller 2.0. Inget fel i och för sig, om 2.0 verkligen står för deltagande, kommunikation, öppenhet, lyhördhet. Nu skriver Helsingin Sanomat (30.3.09) i C-delen på sidan 1 om Peter Corbett i Washington som lär den offentliga förvaltningen att utnyttja nätets sociala arbetsredskap. Han tror benhårt på det, att det blir både billigare och förnuftigare om förvaltningen skulle använda sig av dessa redskap. Government 2.0 kallar han det.

I B-delen på sidan 3 skrivs det om cyberhot, spionagenätet som styrs från Kina eller datorer stationerade i Kina. Det här GhostNet som det döpts till har i dagens läge tagit sig in i 1 300 datorer i över hundra länder. Snart får vi väl läsa om Botnät 2.0, Cyberhot 2.0 och Nätspionage 2.0. Men den kommunikationen kan säkert undvaras.

Information Literacy meets Library 2.0

2009-03-30T20:54:00.003+03:00

Debatten/diskussionen kring ämnet hålls i Oxford, nu på torsdag 2:a april. Men man kan delta via Second Life också. Bara så att ni vet. "What is the library and what do libraries need to do in order to support knowledge, innovation and society?"

MyBarackobama.com

2009-03-30T19:15:00.002+03:00

"Obama ändrade allt" påstår Anita Dunn i DN (30.3.09). Hon var en av Barack Obamas främsta rådgivare i kampanjen, som utnyttjade internet och sådde presidentvalets segerfrön på gräsrotsnivå.

"Sedan 60-talet har amerikanska valkampanjer drivits av tv-reklam. De har varit som dåliga dokusåpor som folket följt passivt från sofforna. Obamas valkampanj var den första riktigt moderna, interaktiva valkampanjen. När valet var över hade 13 miljoner människor registrerat sig på Barackobama. com, säger hon."

Obamas kampanj var Politik 2.0, byggde på deltagande. Den spann kring sidorna Barackobama.com och det sociala nätverket MyBarackobama.com. MyBO:s huvudarkitekt är känd från Facebook, han är nämligen en av de tre grundarna av den nätverkssajten.

"Idag försöker alla amerikanska politiker imitera Obamas internetstrategi. Men det krävs mer än en hemsida och en uppmuntran att donera pengar. Man måste skapa en trovärdig dialog också, säger Anita Dunn."

Och för att skapa en trovärdig dialog krävs det mer än en kungstanke.

Den okända svenska tiden

2009-03-26T21:21:00.004+02:00

Historieskrivning är maratonlopp efter maratonlopp, och det är inte säkert att målet nås. I själva maratonhistorien är flera myter involverade och vad som är rätt och riktigt är inte gott att veta. Den tiden är så pass höljd i dunkel. Det som vi vet är, att i dagens läge är den godkända & officiella sträckan 42195 meter, det vill säga 42 kilometer och några tunga steg till på köpet.

För den som vill veta mera finns t.ex. Wikipedias artikel Slaget vid Marathon som bl.a. refererar till Herodotos historieskrivning. Det sägs att budbäraren Feidippides sprang sträckan Martahon-Aten för att förkunna segern, med det är knappast sant. Och eventuellt hette han inte Feidippides heller utan Aristion, Eucles eller Filippides... (Från legend till verklighet.)

Men som sagt, vet vi den nutida sträckan. Dessutom känner vi också till namnet på en levande maratonlegend: Janne Holmén. Holmén är historieforskare vid sidan av länkstigen och har nu på uppdrag av den finlandssvenska eller finanssvenska tankekedjan Magma tagit sig an brännhett stoff: Finlands okända historia. Den svenska tiden 1150-1809. (Bengt Lindroth sammandrag finns på Magmas sidor, daterat 25.3.09. Rapporten i sin helhet kan beställas från magma@magma.fi.)

Nu tänker jag inte plöja igenom allt det som sägs i sammandraget. Nog så mycket ändå, att det handlar om hur den svenska tiden behandlas i gymnasieböcker. Själv har jag inte gått kursbundet eller kursfritt gymnasium, men tydligen är det nuförtiden möjligt att välja bort större delar (tidsmässigt sett) av historien genom att bara plugga det som obligatoriskt är. Här finns alltså inkörsport till mindre förståelse. Och mindre förståelse och ytligare kunskap leder lätt till uppkomst av myter och direkt felaktiga/vridna synsätt på händelsernas gång. Är det så, att de ansvariga för utbildningen i Finland är med om att bereda jordmån för kommande falska historieskrivningar. (Suck, kommer också att tänka på vurmen för PISA-undersökningarna som å sin sida kan rikta blickpunkten på ett fåtal ämnen och indirekt vara med om att urholka en bredare och hälsosammare allmänbildning.)

Tydligen är det i en gymnasiekurs numrerad med en femma som den ovan nämnda svenska tiden - 1150-1809 - i Finlands historia ingår. Problemet är nu det, att den här kursen är frivillig. Om jag har förstått rätt är varken lärare eller elever speciellt intresserade av kurs 5 eftersom det måhända inte lönar sig med tanke på studentexamen. (Ja just det, vi lär oss inte för livet utan för PISA och studentexamen.) Cirka 75 % väljer att inte bekanta sig med Finlands historia före 1809. Eventuellt tröstar det lite grand i så fall att

"mycket möjligt att de finländska skolelever som idag väljer att läsa gymnasiets kurs 5 (den frivilliga kursen om svensktiden) får en bättre förståelse för Sveriges historia åren 1150-1809 än några andra elever någonsin fått, vare sig i Sverige eller i Finland"

- skriver Janne Holmén. Eftersom lärostoffet i kurs 5 tydligen håller måttet.

Historieskrivning eller historieförfalskning växer på samma träd eller springer ur samma jordmån. Nyss skrev Helsingin Sanomat om hur ryska skolböcker omvärderar Sovjettiden i positiva ordalag. Redan år 2007 skrev Dagens Nyheter att Stalins terror försvaras i Putins nya skolböcker (8.8.). Suomettuminen näkyi kouluissa skriver för sin del Arno Kotro på Helsingin Sanomats insändarsida (Finlandiseringen syntes i skolorna, 26.3.09). Han debatterar kring den vinkling som förekom kring Sovjet och staterna i öst i finländska skolböcker för inte så länge sedan, bara ett par tre årtionden.

Historieskrivning är som bäst ett instrument för självförståelse. Men liksom alla andra läroämnen kan det bli ett instrument för vissa syften. Vinstsyften, ekonomiska, nationella, politiska, enögda. Historien kan skrivas, omskrivas, förfalskas i akt & mening att lyfta den egna svansen, vässa de egna hornen (som man kanske också har i sidan till andra). Det här är ett så mänskligt fenomen. Att det inte är klokt.

Vi sysslar alla med det, i större eller mindre utsträckning. På det personliga planet, som stam, folkgrupp, land eller världsdel. Vi vill ju ha någonting positivt i livet, rötter att vara stolta över, en ljus framtid att gå till mötes. Saker vi skäms över trottar vi gärna in i minnets papperskvarn.

Klart att det inte är samma sak att utelämna, förbigå och glömma som att förfalska. Men slutresultaten kan ha rätt många gemensamma beröringspunkter. Så tänk på det, ni där vid undervisningsministeriet.

Digitala tjänster - kultur, information & kommunikation

2009-03-26T21:12:00.003+02:00

Har ni redan ledsamt efter vår kurs, så kommer följande nyhet som beställning på posten - nej, ursäkta mig, som e-post. Digitala tjänster - kultur, information & kommunikation.

"Biblioteken och andra verksamheter som erbjuder medborgare och kunder tjänster och verktyg inom kultur- och informationsområdet arbetar i dag med både fysiska och digitala miljöer. Såväl i digitala miljöer som i mötet mellan digitala och fysiska rum och samlingar finns stora behov av att utveckla nya tjänster. Sådana tjänster, som du kan arbeta med inom ramen för programmet och när du är färdig, kan vara skapande av webbplatser, där användaren ges möjligheter att styra innehåll och utformning. Det kan vara digitalisering eller produktion av digitala texter och bilder, digitalt bevarande och det kan vara vetenskaplig publicering och kommunikation. Andra exempel är hantering och utveckling av nya publiceringsformer: e-böcker, bloggar, wikis, interaktivt berättande m.m. Här finns ett behov av kompetent personal. Efterfrågan på digitala tjänster från t.ex. de svenska bibliotekens användare ökar i takt med att människor vänjer sig vid att kunna nå information och andra tjänster utanför de fysiska bibliotekslokalerna...

Programmet ges på distans och halvfart för att göra det möjligt att följa programmet om du bor på annan plats i landet och samtidigt med viss yrkesverksamhet. En webbaserad lärplattform och kollaborativa tekniker utnyttjas för kommunikation mellan deltagarna och lärarna. Vanligtvis träffas vi två gånger per termin i Borås eller möjligen på annan ort i landet. Träffarna ligger på vardagar."

Kruxet är förstås det där med Borås. Men är längtan stor kan den bestiga berg.

Deltagande

2009-03-25T22:11:00.002+02:00

Den interaktiva webben är slut (kursen). Det är dags att gå ut, stänga dörren, släcka lampan. Men kanske bara för en stund.

Sveriges kungarike censurerar YouTube

2009-03-20T18:30:00.007+02:00

Ja inte egentligen kungariket utan endast kungahovet och inte hela YouTube utan bara kommentarer till ett uppladdat klipp. Så inte fråga om något Kinasyndrom 2.0 här inte. Dagens Nyheter (20.3.09) skriver om det här. Till saken. Hovet har lagt ut ett webbklipp där kungen tillkännager storsessans förlovning. Över 900 har redan hunnit kommentera innan hovet reagerar och gummar ut kommentarerna och stänger meddelandeboxen. Så försöket att gå i Barack Obamas fotspår och vara så-2.0 misslyckas. Kommunikationsinitiativet vändes i nederlag. Det är inte lätt det här med deltagande, tes & antites. Det kräver både nerver och självsäkerhet, att man är situationen vuxen.

"Victoria och Daniel behöver bygga en bro till unga människor och det här är ett sätt för dem att göra det men det kräver att de är duktiga på att reagera i realtid och att ge respons. För den yngre generationen är det en självklarhet att kunna tycka till och engagera sig genom Internet och för dem är det viktigt att få vara en del av debatten, säger Sofia Strömberg" (rektor på Berghs School of Communication.

Här är webbklippet, för den som vill singla krona eller klaver(tramp).

Alien from Outer Space

2009-03-20T08:00:00.002+02:00

Skönt, det börjar bli vår. Även Google juublar över att det jämnar ut sig. Vi hinner just & just avsluta kursen, inhibera alla våra konton, och stänga "Fönstren" i våra mackapärer innan Conficker är här. Expertisens rädslor menar att den här masken aktiveras i månadsskiftet. Dock lär endast ett hundratal datorer i Finland vara infekterade av Conficker. Så oturen är nästan av samma klass som turen är om man råkar få högsta vinsten i Lotto. Nåja, inte riktigt men i alla fall. Större chans är det ändå att dö i en trafikolycka. Hoppas bara att masken ovan inte är en Conficker...

Faceavbookning

2009-03-18T08:33:00.003+02:00

I Karleby tar man ställning i diskussionen om Web 2.0 eller inte. Karleby stads anställda får inte Facebooka (Vasabladet 18.3.09). Det handlar om preventiva medel, strävan att förhindra att skadliga programvaror sprids och att arbetstid går till spillo. Har de läst rapporten månntro! I vilket fall som helst lönar det sig eventuellt inte att söka sig till Karleby stadsbibliotek om man efter den här kursen fått upp ögonen för de sociala mediernas positiva möjligheter, eller?

Hur ska det då gå till, i Karleby eller överhuvudtaget. Det kan vara svårt att lämna Facebook. Vad var det nu igen för motto inristat invid porten till Dantes helvete i Divina Comedia...

Läste häromdan i Helsingin Sanomat om det som Dagens Nyheter nu kablar ut: Finsk datanörd ersatte förlorat finger med USB-sticka (18.3.09). En viss programutvecklare som förlorade fingret i en olycka ersatte det med en protes försedd med USB-minne. "När jag använder minnet så lämnar jag helt enkelt fingret i datorn tills jag är färdig med det jag ska göra. Sedan sätter jag fast det igen, säger Jalava enligt The Daily Telegraph." Som ni ser tar DN i det här fallet en omväg. Dessutom kan man nu undra om det här blir nästa trend inom tuna-kroppen-vågen (tatuering, piercing). Ska då Lex-Nokia få en tilläggsparagraf, lämna ditt finger på arbetsplatsen?

Emerging Cyber Threats Report for 2009

2009-03-17T21:25:00.006+02:00

Det är fråga om en rapport med undertiteln Data, Mobility and Questions of Responsibility will Drive Cyber Threats in 2009 and Beyond, och är resultat av en årlig sammankomst kring datasäkerhet ordnad av Georgia Tech Information Security Center (det här sammandraget är daterat October 15, 2008). Konstaterar för min del att det fungerade utmärkt med omsvängd ordning: att först syna ett användningsvillkor i sömmarna, fundera lite på den egna inställningen & (o)försiktigheten och sen läsa den här varningen beträffande de växande cyberhoten år 2009. Det är som att ta del av en thriller typ Tom Clancy eller nånting. Ja, man känner sig förklarad lättfotad och bekymmerslös som syrsan, ansvarslös. Eller så helt normal.

Som sagt har jag inte själv upplevt hot i cyberrymden. Spam. Jo. I mailboxarna. Reklam för manlig resning, kvinnor besläktade med Venus, diplom & utbildning på pappret, miljonvinster i diverse nätlotterier o.s.v. Men det är inte riktigt cyberhot, ännu. Det väcker bara förargelse och - visst - stjäl lite dyrbar tid.

I rapporten handlar det om organiserad verksamhet på högre nivå. Cyberkriminalitet. Inte om petitesser som användningsvillkor, licenser med mera som nog kan vara diffusa, flexibla eller svåra att greppa. Om man inte orkar läsa igenom dem och godkänner av bara farten har ingen större skada skett. Jämfört med de faror som avslöjas i Emerging Cyber Threats Report for 2009. Spänn fast säkerhetsbältet eller säg upp nätabonnemanget.

Det finns några kategorier av hot. Skadeprogram, som utnyttjar uselt konfigurerade webbsajter, sociala medier eller nätverk och falska domäner. Botnet eller botnät är ett annat otyg som hotar cyberrymden. Med botnet menas nätverk av infekterade datorer (datavirus, trojanska hästar) som likt zombier fjärrstyrs för diverse obskyra ändamål. Identietsstöld, nätfiske (phishing) med värdefull information som lösenord, bankkontouppgifter o.s.v. i baktankarna. Verksamheten har, enligt rapporten, blivit så pass proffessionell att datorer smygkapas och inlemmas i botnät inte enbart för eget bruk, utan också för uthyrning åt andra hugade cyberkriminella. Skadeprogram finns till försäljning och precis som ifråga om t.ex. MS-produkter erbjuds kundstöd och garanti. (Kanske det i skrivande stund sitter en drös cyberbrottslingar på Moodle-bänken och bloggar om skadeprogram, botnät och allsköns andra rackerier som vi inte ens har sett maken till i våra mardrömmar, Den interaktiva webben för studerande från andra sidan nätet i matchen om herraväldet.)

Visst lokaliseras också ljuspunkter. Allt fler mjukvaror är utrustade med automatiska uppdateringar, Windows-versioner och webbläsare från förra årtusendet blir sakta men säkert ett minne blott. Och för mobiltelefoner med nätuppkoppling finns det hopp om mer genomtänkta säkerhetsarrangemang - åtminstone finns det s.a.s. facit på hand.

Som det sägs rent ut, är det ett måste att satsa på produktutveckling som skapar säkrare datorer och programvaror. Annars blir nätet maskätet. Och ett lika framsynt konstaterande är att var & en kan axla ett eget personligt ansvar. Bör se över sin dator, sina säkerhetsanordningar.

"We can even draw comparisons between car insurance and antivirus software,” said Barrett, who believes that voluntary car insurance penetration would be about the same as antivirus software. “Most people buy car insurance because it is mandated by the government. Perhaps we need a similar mandate for keeping security protection up-to-date."

(Men sen skulle jag inte tala om nätet som ett ekosystem. Då kunde man för att hårddra liknelsen se cyberkriminaliteten som en rovdjursflock som upprätthåller balansen. I ett ekosystem behövs vänner & fiender på alla nivåer, för den goda sakens skull. Men vi kan säkert undvara hoten i cyberrymden.)

Facebook visar ditt rätta ansikte

2009-03-17T12:17:00.004+02:00

Eller du visar ditt rätta ansikte i Facebook. Ylioppilaskuntien puheenjohtajat Facebook-rasismikohussa, skriver Yle på sina nätsidor (17.3.09). I Kuopio och Joensuu har studentkårernas styrelseordförande anslutit sig till diskutabla Facebook-grupper, sådana med rastiska förtecken.

Nätkollage

2009-03-17T10:26:00.009+02:00

Vet ni vad "nätkolla" betyder? Ja inte att surfa omkring och kolla cyberrymden i alla fall. Det kan t.ex. innebära att kontrollera vad andra har för sig. Föräldrar håller uppsikt & översikt då barnen åker interrail i nätvärlden. Och om föräldrarna inte bryr sig ett skvatt, har de liksom skickat sina barn på nätkollo. (Kollo är sommarläger, ju.)

I en artikel i DN, Svenskar sämst på att nätkolla barnen (17.3.09), refereras till en internationell undersökning utförd av Symantec. Dussinet länder - USA, Kanada, England, Frankrike, Tyskland, Italien, Sverige, Kina, Japan, Indien, Australien och Brasilien - var med om den så kanske ingen orsak till panik för våra närmaste grannar i väst. Det kan nämligen hända att urvalet inte är riktgivande eller representativt. Men som en jämförelse. 86% av föräldrarna i Australien påstår sig ha fullständig kontroll visavi barnens nätaktivitet, medan motsvarande siffra för Sveriges del är 58%. Eller betyder det å andra sidan att svenska föräldrar är ärligare och att visaren skulle hoppa som en känguru ifall den australienske föräldern till 8-17 åriga barn gick med på en sits i lögndetektorn.

I Finland finns det andra sorts problem, också. Hur få bättre koll över människors TV-tittande, styra vanorna. Nu sitter vi finländare på tok för lite bänkade framför tv - kanske nätet snärjer - och då skulle tv i mobiltelefonen kunna avhjälpa. Tyvärr har "kännykkä-tv" floppat, enligt Yle (17.3.09). Trafik- och kommunikationsministeriet har som tur är en arbetsgrupp lagom tillsatt. Problemet heter helt sakligt pengar, både för producenter och konsumenter.

Ibland blir man definitivt aningen nätkollrig (på finska webbihöperö, jfr. mökkihöperö). Då är det skönt att kunna läsa t.ex. Mirkka Lappalainen i Helsingin Sanomat. I morse ingick kolumnen Historiallisia eväitä eläkekeskusteluun i sektion D, på sidan 1. Hon inleder med att lakoniskt konstatera att den framgångsrike tjänstemannen Klaus Hermansson Fleming dog av "burn out" som 36-åring 1685. Därefter visar hon med målande exempel hur - trots att tjänstemännen fick lägga manken till, om de strävade framåt & uppåt, eller enbart ville behålla sin ställning, för den delen - s.a.s. naturliga vilopauser inföll med jämna mellanrum. På grund av vädrets makter som kunde fördröja informationen/kommunikationen och diverse andra käppar i hjulet.

Som hon avrundar:

"Det ser även ut som om vi håller på att förlora vår värdefulla förmåga att göra ingenting. Nutidens teknik möjliggör ett oavbrutet, otåligt online-flängande och gör en dygd av rastlösheten."

Klart att jag bara måste skriva en blogg med det här problemet som utgångspunkt. Fattas bara annat.

Cyberhot

2009-03-16T19:10:00.017+02:00

Cyberhot, finns de? Om vi med hot inte menar det som är "hot", d.v.s. inne, utan sådana fenomen som hotar oss, vår integritet, vår identitet, vår egendom, intellektuella kapital. Som sveder i skinnet.

Det är naturligtvis å ena sidan fråga om högst subjektiva saker. Där en individ inte vill avslöja sin e-post kan en annan utan att förlora nattsömnen avslöja sitt ansikte, hemadress, familjära omständigheter m.m. Så hot i cyberrymden är inte något man kan mäta med ett arkivmått lagrat i en Parisisk förort.

Dessutom kan det vara på sin plats att jämföra med omständigheter i det fysiska livet, där det minsann också ligger hot på lur, likadana, jämförbara. Men i mångas öron skorrar cyberhot betydligt värre.

Själv är jag försiktig i vissa avseenden. Betalar räkningar via nätbank endast hemma. Köper nästan aldrig via nätet - nå, beror egentligen inte på överdriven försiktighet utan på det att jag köper i butik, vanligtvis. Men bara i vissa avseenden. Försiktig.

För vad avtal, licenser etc. beträffar, om vi talar om sociala medier som Facebook, MySpace, YouTube och så vidare, brukar jag vanligtvis varken ta mig tid eller ork till att läsa igenom, varken finstilta eller uppblåsta. För det första utgår jag ifrån att mina skyldigheter är de normalt förekommande. Att man förväntas bära sig anständigt åt, att det man torgför är ens egna grejer eller att man har tillstånd därtill (upphovsrätt). Helt enkelt att det är vanligt sunt bondförnuft som styr & ställer.

För det andra antar jag vissa saker. Att det är möjligt att jag blir kopierad, jag och/eller det jag lägger upp, skriver in på nätet. Citerad. Visst finns det också klara fall, som t.ex. i MySpace där det går att välja graden av delaktighet: om lyssnaren bara kan spela upp eller också ladda ner. Och jag antar att mitt beteende, eller de signaler jag sänder ut kan användas emot mig, utnyttjas i marknadsföringssyfte o.d.

Kort & gott är jag beredd på om inte det värsta, så i.v.f.s.h. på det att cyberrymden är bebodd, planeter ligger nära varandra, asteorider och meteoriter minglar omkring och informationen rör sig med ljusets hastighet. I cyberrymden är det omöjligt att vara enstöring och oupptäckt till 100%. Den som sig i leken ger måste leken tåla. Finns inga gratis luncher. Vill man vara "hot" kan det ända i hot.

Eftersom jag i största utsträckning lekt med Blogger är det väl på sin plats att titta på Bloggers användningsvillkor. F.ö. handlar illustrationen ovan om upphovsrätt, visar sidan Digital Millennium Copyright Act - Blogger (DMCA). Intressanta saker som många medier tragglat igenom till lust & leda under den senaste tiden. På sätt och vis är ett av de mer allvarliga cyberhoten det att lagstiftningen inte hunnit ikapp, och/eller att det är oerhört kinkigt att övervaka att paragrafer följs därute. Wild wild web.

Som sagt är det svårt att övervaka. Blogger inleder med kravet att du är tvungen att läsa igenom och godkänna de här villkoren innan du kan börja blogga. Jo just. Det räcker mer än väl med att godkänna, här blir det inga läxförhör vid porten. Ingen Sankte Per som motar Olle i grind. För Blogger är det ändå ingen skillnad, bara användaren skriver under. Därför är det där med att läsa igenom liksom ett stående skämt.

I princip är användningsvillkoren inte många som synden. De omfattar 16 underrubriker:

"Beskrivning av tjänsten, korrekt användning, sekretess, allmänna villkor för användning och lagring, beskrivning av tjänsten, policy för immaterialrätt, ingen återförsäljning av tjänsten, publicering, uppsägning och avstängning, skadeersättning, hela avtalet, ansvarsfriskrivning, juridiska begränsningar, val av lag, jurisdiktion och forum, information om upphovsrätt."

Helt väntade saker. Eftersom Blogger ingår i Googles imperium finns här referenser till Googles användningsvillkor - Googles allmänna villkor och Googles sekretesspolicy - Hur vi sparar och skyddar dina personliga uppgifter i Blogger . Google avslöjar rakt på sak att den s.a.s. personliga informationen används för diverse ändamål, Google skannar oss in på bara kroppen, men med vårt godkännande. Men lovar att inte använda för andra ändamål än de nämnda och kända:

"If we propose to use personal information for any purposes other than those described in this Privacy Policy and/or in the specific service privacy notices, we will offer you an effective way to opt out of the use of personal information for those other purposes. We will not collect or use sensitive information for purposes other than those described in this Privacy Policy and/or in the supplementary service privacy notices, unless we have obtained your prior consent."

(Den känsliga informationen relaterar till medicinska sammanhang, rashärkomst, politiska och religiösa övertygelser, sexuell inriktning etc.)

Det intressanta(ste) i själva användningsvillkoren sägs ut redan före första underrubriken.

"Även om vi kommer att försöka meddela dig när större ändringar sker i Användningsvillkoren för Blogger bör du med jämna mellanrum läsa den senaste versionen. Google förbehåller sig rätten att ändra dessa Användningsvillkor när som helst och du godkänner att du förbinder dig till sådana ändringar. Om du inte accepterar att följa detta Avtal kan du inte använda Blogger-tjänsten."

Nå, väldigt klart och tydligt sagt. Blogger svävar inte på orden i cyberrymden. M.a.o. skriver vi i princip under ett avtal som är in blanco, för att nu överdriva. - Skriv ut en check åt mig, jag lovat att ansvara för summan sen. - Men hav icke fruktan, trösten väntar bakom nästa krökta rymd. Om det föreligger konflikt mellan Googles allmänna villkor, sekretesspolicy och Bloggers användningsvillkor så är det de senare som efterföljs. (Kolla bara dagens specialerbjudande, villkoren för stunden.). Lägg dessutom märke till att inte heller Googles diverse villkor är huggna i sten. Också de förbehålls den universella rätten till förändringar.

I övrigt är det mesta klart som vatten förr i tiden. "Google gör inga anspråk på äganderätt till eller kontroll över innehållet i inlägg eller kommentarer som visas av dig eller via en Google-tjänst." Men Google har rätt att använda innehållen globen runt, fritt och enligt eget förgottfinnande, utan att betala ersättning. Det är helt enkelt den hyra eller det pris användaren betalar för tjänsten. Helt rimliga krav.

Dessutom finns en redogörelse för Innehållspolicy för Blogger. Det samma gamla vanliga. Begränsningar av innehållet. Det här med pornografi, våld, hat, privata/konfidentiella uppgifter, upphovsrätt, identitetsstöld o.sv. Odiskutabla och anständiga krav.

Som bloggare i Blogger är det möjligt att vara hur anonym som helst utåt sett. Bara Storebror Google & Lillebror Blogger vet vem du är. Knappast finns det heller på biblioteket någon större orsak i.o.f.s. att rädas Blogger. Men då bör bibban noga tänka igenom vad det kan innebära för magaplågor om det blir aktuellt med eventuella indragningar i tjänsten. "Google förbehåller sig ensamrätten att när som helst och utan anledning säga upp tjänsten, säga upp det här Avtalet eller stänga av eller avsluta ditt konto. " Samt. "Google förbehåller sig rätten att ändra de allmänna villkoren för användning och lagring när som helst med eller utan förvarning." Så cyberhot, visst finns de. Men för det mesta rör det sig om normala, odramatiska fenomen eller händelser som kan inträffa var som helst, när som helst. I den reella världen, i cyberrymden.

Och om du verkligen är på det klara med att användningsvillkoret du just står i beråd att godkänna i nästa stund kan anta en ny skepnad, är det då ett bokstavligt cyberhot? Och är det också så, emellanåt, att vi inte riktigt tar de här avtalen på allvar. Att bristen på respekt för innehållets existens är ömsesidig, på nåt sätt?

Tja, kanske bäst att rycka på axlarna. Men se nu till att inte hamna i knipa, för då blir det resa av.

"Dessa Användningsvillkor tillämpas enligt lagarna i delstaten Kalifornien, utan hänsyn till eventuella konflikter med de lagar som finns i det land där du är bosatt. Alla anspråk, juridiska processer eller rättstvister som uppstår i anslutning med tjänsten tas enbart upp i Santa Clara County, Kalifornien, och du samtycker till denna jurisdiktion."

Hmm! Vore på sin plats med en filial i Second Life, eller hur!

"Det här är jättekul"

2009-03-14T14:08:00.002+02:00

Grattis!

DN kan få tidningarnas Oscar (13.3.09)

"Detta är ett kvitto på Dagens Nyheters framgångsrika utvecklingsarbete på papper, nätet och i mobilen. Att vi nominerats i olika kategorier och kanaler visar på vår bredd, säger Thorbjörn Larsson, chefredaktör för Dagens Nyheter."

Second Life i andra bloggar

2009-03-13T22:46:00.007+02:00

Det finns ju en hel del andra som bloggar om Second Life förutom vi på vår kurs. Stötte på en intressant en som handlade om Reuters varande och farande från SL, Exclusive: Why Reuters Left Second Life, And How Linden Lab Can Fix It (Nov. 21, 2008). Den som är intresserad förlorar inget på att läsa den, tycker att den hade nåt att ge så här efter vår föreläsningstripp i onsdags. Också kommentarerna var intressanta, och t.ex. i den som börjar så här Good article and spot on! I especially appreciated hittade jag följande att citera:

This community is a new thing, and for LL to try to manage it, without embracing it, is leading to pain and poor communication. Second Life cannot be a mainstream app because of its hardware demands and because the steep learning curve is most easily negotiated by technical people and power users. The result of this winnowing is what makes the community - high IQ, highly technical, highly creative. I think that's a community worth marketing to. But spurning it in favor of a mainstream user that can't find a point in Second Life makes no sense.

Tuta & körfiler

2009-03-13T08:59:00.003+02:00

Det var en gång ett samhälle, låt oss kalla det Nätbyen för enkelhetens skull. Ortens invånare var som folk var mest. Bland dem fanns de två aktiva, driftiga, energiska och framfusiga individer som i folkmun omtalades som Nilsson & Vik. De här gossarna – eller unga männen, egentligen – hade gått in för det här med informationsdelning. De rörde sig överallt i Nätbyen, gata upp, gata ner, kors och tvärs, diagonalt, radikalt. Gränslöst. Hejdlöst. Varän de såg en olöst dörr, en bil med nycklarna i startlåset, några trädgårdmöblemang som inte var fastkedjade i väggen, en bunt med morgontidningar som väntade på att kioskägaren skulle dyka upp och sätta ut dem till försäljning, ett fönster som glömts på glänt, ja varän någon sak eller något ting såg ut att kunna tas om hand utan extra ingrepp eller besvär noterade de nakna fakta i sina anteckningsblock. Väl hemma skrev de ut noteringarna i trycktext, printade ut informationen, spred den i Nätbyen. Klistrade upp på el-skåp, nitade fast på stolpar och plank, såg till att också allsköns anslagstavlor var beklädda med deras informativa upplysningar. Hur det nu kom sig drog en stöldvåg genom det yrvakna samhället. Döm om paret Nilssons & Viks förvåning då lagens styva arm knackade på dörren. Inte hade de ju nånting med saken att göra. Att förmedla skärpta iaktaggelser av hur det förhöll sig i samhället var väl vars och ens mänskliga rättighet, liksom.

Tillbaka till Second Life

2009-03-12T20:45:00.018+02:00

I gårdagens Helsingin Sanomat (11.9.09) fanns en liten artikel i kulturdelen, på sidan C2: Lama ajaa amerikkalaiset elokuviin ja kirjastoihin. Enligt rapporteringen från landet bortom Atlanten har bibliotekens och biografernas besöksmängd stigit med 20% jämfört med ifjol. Som Markku Saksa skriver - folket flyr undan sina penga- och donproblem till biosalongernas mörker och bibbornas tystnad. Självklart att depressionen inte gör någon glad, och istället för att yvas över statistiska framgångar kan man fundera över bibliotekets roll och ansvar under tunga tider.

Också för biblioteken själva väntar mången pers. Alla beslutsfattare är inte nödvändigtvis på det klara med bibliotekets funktioner och betydelser. Rentav har de aldrig satt sin fot på bibban, med undantag för några möten som råkat gå av stapeln där, eller för att staden nyss fått en uppmärksammad ny biblioteksbyggnad. Så i värsta fall får biblioteket - ett av samhällets stöttepelare - färre slantar att röra sig med. Det och stridare tillströmningar av kunder rimmar illa.

Men om man utgår från att biblioteken också kan hantera en viss social roll, som hjärta i ett nätverk, kommer de allehanda Web 2.0-redskapen in i bilden som på beställning. Jag tänker förstås på de applikationer som är avgiftsfria och lätta att använda. Och som inte kräver alltför orimliga prestanda av dator och nätanslutning.

Förstås, verksamhet som bygger på de här gratismedierna befinner sig i en viss riskzon. Gråzon. Rätt som det är drar nån YouTube bort videor från utbudet, man vet aldrig.

Second Life är ju som idé verkligen lockande i det här perspektivet, på samma sätt som människor teleporterar sig från det första livet genom att sjunka in i en annan värld via vita duken. Men det här med tekniska krav kan å andra sidan störta avataren s.a.s. i backen som en annan Ikaros.

Igår återvände jag till Second Life, den här gången för knappa två timmar. Betydligt längre resa än min fransyska visit i "I hate niggers-regioner". Tillsammans med mina kurskolleger guidades vi till en föreläsningssal av vår ciceron Kim Zwiers (tack till honom för snapsen ovan!) och väl framme där hade vi chansen att närvara vid en SL-föreläsning av Ab Marvin.

Salen var ett fyrkantigt rum med grå framtoning. Framför ena väggen fanns en duk där Power Pointen åkte revy. I SL är det möjligt att hålla sina möten, föreläsningar etc. ute, inne, i fantastiska eller spartanska miljöer. Den här var defintivt spartansk, men det störde inte mig. Den gråa färgen var på sätt & vis vilsam. Den obefintliga inredningen tillräckligt spartansk. Däremot var det en ren överraskning att den tekniska biten verkade så svår. Jag har en ny dator, vars primärminne är 8Gb och grafikkort presterar 1 Gb. Min nätanslutning är 2Mb. Trots det laddades varje enskild diabild upp på SL-salens duk med snigelfart, kändes ibland som om det tog 10 sekunder typ innan skärpan infann sig. Så jag undrar precis som Ben i sin kursblögg vad för slags underverk till datorutrustning som riktigt krävs, för att man ska vara på den säkra sidan. Så att inte vaxvingarna smälter, för att nu låta tankarna flyga till den grekiska mytologin.

Men annars så. Var det intressant och uppsluppet. Som på klassresa, nära nog. Både lärare och kursdeltagare kändes annorlunda. Ja kanske det faktiskt är på det sättet att man blir en andra individ i SL, som förbytt. Det var krångligt att hålla sig allvarlig. Sista spiken i kistan var möjligheten att chatta. Klart att det inte gick att hålla sig "tyst", så många karaktärer runt omkring, man måste ju bolla lite i squashsalen. Disco disco. Med andra ord var det absolut en social tillställning. Men det att ribban sänktes ska tas med ett paket snus på posten från Sverige, för vi var väl ändå lika mycket inbjudna på testfest som på sits med innehåll. Föreläsningen i sig var bra & intressant, men vi har å andra sidan hållit på med 2.0 en god bit nu, så värst mycket nytt eller överraskande var det kanske inte längre (okej, jag har haft turen att få höra herrarna Marvin och Zwiers i första skepnader förut, ska erkännas).

Jag antar att det hade varit en enklare match att koncentrera sig om det varit fråga om n:te gångens föreläsning i Second Life-miljö. Lite blasé skulle säkert haft sin dämpande verkan. Men för social samvaro och diskussionsträff tycktes SL kunna vara helt hyvens. Tack Ab & Kim!

P.S. I folkskolan satt jag kvar var & annan lördag för att jag hade ett okontrollerat behov av att vara social på timmarna. Nu undrar jag smått hur man ordnar med det här i SL, kvarsittning alltså.

Kwitter kwitter, vi höjer statistiken!

2009-03-11T14:31:00.005+02:00

Oj vad vi har varit duktiga på vår kurs, enligt Nielsens rapport har de sociala medierna nu gått förbi e-posten i tävlingen om högsta procenten användare. Och Twitter sprider sig som bara den i Finland.

"Twitter on nettiyhteisö, jossa voi lähettää reaaliaikaisia lyhytviestejä ja kertoa esimerkiksi, mitä parhaillaan tekee tai ajattelee. Päivitykset ilmestyvät nettiin tai kännykkään ja niitä lukeakseen ei tarvitse olla käyttäjän ystävä, kuten Facebookissa, vaan kaikkien viestejä voi seurata."

Som Yles nätsidor mycket riktigt påpekar. Kanske biblioteken också kunde ha användning. Fråga bibliotekarien. Goda råd. Det twittar lika.

Hjärnan som gjord för att tro

2009-03-10T21:46:00.004+02:00

Igen nånting om hjärnan - oberoende om det är internationella hjärnveckan nu, eller nästa vecka. För DN skriver att Hjärnan verkar programmerad för religiösa upplevelser (10.3.09). Om vi får tro en amerikansk forskning som publicerats i Proceedings of the National Academy och Sciences har vi en benägenhet att ta till tro på gud om det inte finns vetenskapliga belägg att förlita sig på.

Vi kan ju bara inte gå omkring utan förklaringar och då tar vi en dos universalmedicin. Pappa betalar, liksom.

Enligt undersökningen finns det regioner i hjärnan som aktiveras då vi sätter igång med att tro. Ja, hjärnan är som U.S.A. utrustad med religiösa bälten.

"Ett av de områden som blev aktivt var frontallobens ytskikt, ett område som är unikt för människan. Men också områden som ligger djupare in i hjärnan och som människan delar med apor och andra primater, områden som utvecklats tidigare under evolutionen, blir aktiva när vi tänker på frågor kring tro."

Det här publicerade undersökningsresultatet vill naturligvis - i alla fall inte öppet - låta påskina att det lokaliserat gud själv, eller hittat bevis på ett andra liv.

Men hjärnan kan nog luras på andra sätt. Också.

Har du skakat hand med dig själv någon gång? Eller trott dig vara en skyltdocka? Den upplevelsen har några försökspersoner på Karolinska institutet fått testa. Forskare har lurat hjärnan hos flera personer att tro att de fanns i en annan persons kropp eller i en skyltdockas kropp.

Det här frågar DN genom min blogg, i en artikel från ifjol (2.12.08). Jag kommer att tänka på mina funderingar kring Second Life, varför det inte känns som min kopp te. På nåt sätt är såna virtuella världar som SL nånting mitt emellan, antingen eller. För mig duger andra sociala medier bra som kommunikationskanaler. Men om. Om man nu en gång vill mötas virtuellt, så tycker jag personligen att lösningar som SL är för enkla, platta. Då väntar jag mig. Eller väntar hellre på den dagen då man själv får sväva in i den virtuella världen, utan att avskärmas från den, sitta vid en gammalmodig dator och styra en liten nicke-docka med piltangenter.

Jag vill bli lurad att jag "verkligen" befinner mig nån annastans, låt vara i egen kropp eller i nån annans.

Storebror aka Big Brother

2009-03-10T16:15:00.002+02:00

I dessa storebrorsdagar är det inte konstigare än att följande nyhet eller avslöjande dyker upp: Många ljuger om böcker de (inte) läst. I en brittisk undersökning återfinns en tio-i-topp över böcker som lockar folk till lögn. Kommer de att utrustas med dekaler som varnar för att dessa verk kan skada sanningen? Nej ändå inte, det är nämligen fråga om böcker som är så pass bra - eller tros vara - att folk inte vågar säga som det är. T.ex. ljuger hela 42 % i undersökningens urval (ja, tja, blott 1 342 personer av Storbritanniens och Irlands befolkningar) att de läst George Orwells "1984".
Vara som det vara vill, men listan har säkert nåt att förtälja om vår västerländska kultur i dagsläget.

Det våras för bibbafolket, del 2

2009-03-09T11:03:00.006+02:00

Tiedon etsintä internetistä aktivoi aivoja skriver Yle på sina sidor, och refererar till en amerikansk undersökning i American Journal of Geriatric Psychiatry. Enligt resultatet är datorer och sökning på nätet inte bara till nytta & nöje så där allmänt, utan den verksamheten håller dessutom hjärnan i skick. Visar att hjärnan kan förändra och utveckla sig även om kopplad till en äldre kropp. Det här är glada nyheter, inte bara för gemene medborgare i informationssamhället utan kanske speciellt för t.ex. bibliotekarieskrået.

(Så ohoj, Matti Vanhanen: ta dig några skidturer igen, och höj pensionsåldern ytterligare ett par tre streck!)

Det är f.ö. övrigt internationella hjärnveckan inkommande vecka, 16.-22.3.2009

Second Life, bibliotekariens andra liv

2009-03-08T14:09:00.068+02:00

I artikeln Second Life, bibliotekariens andra liv (Bibban, Finlands svenska biblioteksförenings medlemstidning, 2007 : 2) redogör Kim Holmberg - eller Kim Zwiers - på ett upplysande och begripligt sett för den virtuella värld som ägs av Linden Lab och heter Second Life. Inlagan har således några år på nacken, vilket kan vara en evighet i dessa sammanhang. Eftersom det är fråga om en expanderande värld innebär det här, att de statistiska uppgifterna om användare, inloggningsfrekvens o.d. med fördel kan uppdateras.

För den som vill gå djupare in den virtuella djunglen är Metaverse Roadmap en lämplig station. Där återfinns vägskyltar som Second Earth. The World Wide Web will soon be absorbed into the World Wide Sim: an environment combining elements of Second Life and Google Earth (Wade Roush, Tech Review, July/Aug 2007). Samt Virtual worlds: The next Facebook? (Linnie Rawlinson, CNN, August 8, 2007). Även om vi inte skulle följa skyltarna desto vidare pekar de framåt. Visserligen är de precis som Holmbergs artikel från år 2007, men på samma sätt antyder de en utveckling som verkar att bara ha fått ännu mer luft under vingarna. Kommer Facebook att småningom ge vika för nästa steg, d.v.s. virtuella världar där vi umgås inte bara genom ansikte & text utan helt enkelt med kropp & själ. Nå, med avatarer, karaktärer eller virtuella världsinvånare. Sim i begreppet kan kanske associeras till Sim-spelen, och ja, inte så tokig tanke. Men i grunden handlar det om förkortning av ord som simulation/simulering.

I Metaverses pdf-guide Pathways to the 3D Web. A Cross-Industry Public Foresight Project har utkristalliserats tre grupperingar, som är nog så belysande. Dels virtuella världar - där det liksom i den första världen i grunden är fråga om (åtminstone är det önsketanken) identitet, tillit och rykte, sociala roller, regler och växelverkan. Dels spegelvärldar - varav en vida känd representant är Google Earth (ett geografiskt informationssystem, förkortat GIS). Den tredje dimensionen kallas livsloggning:

"In lifelogging, augmentation technologies record and report the intimate states and life histories of objects and users, in support of object- and self-memory, observation, communication, and behavior modeling. Object Lifelogs (‘spimes,’ ‘blogjects,’ etc.) maintain a narrative of use, environment and condition for physical objects. User Lifelogs, (‘life-caching,’ ‘documented lives,’ etc.) allow people to make similar recordings of their own lives. Object lifelogs overlap with the AR scenario, and both rely on AR information networks and ubiquitous sensors."

Och vem vet, troligtvis vi är på väg därhän med ökande fart och växande hänförelse. Åtminstone verkar vi vara väldigt måna om att dokumentera vår värld och tagga oss själva. Ta till vara varje smula av vårt liv, varje sekund i vårt korta liv på första jorden.

Antingen det blir Second Life, finländska Habbo eller någon annan/några andra virtuella världar så har de kommit för att stanna eller åtminstone testas både utan och innan. Håller de måttet finns det knappast någon återvändo. Men Second Life är som begrepp i så fall aningen missvisande. I själva verket gäller det fenomen som integreras i våra första liv, blir en naturlig del av vår vardag. På samma sätt som Facebook eller Google. Inte lever vi heller ett annat liv då vi snackar i telefon, tar ett parti schack eller en omgång poker.

Vad Second Life beträffar är det för många, både individer och institutioner, ett försök, en upptäcktsresa. Som Holmberg beskriver i sin artikel. Många bibliotek och universitet har redan hakat på och öppnat konton eller kontor i SL. I Finland har Åbo Akademi varit först ute på plan, och då talar vi om institutionen informationsförvaltning och forskare som just Kim Holmberg samt Isto Huvila.Man kan rätt och slätt använda SL som ett personligt redskap, personalkanal, men naturligtvis kan man också vända sig till kunder. Eller direkt till kunder. Som det står i artikeln:

"Emerald ser andra fördelar också. Hon berättar att vissa bibliotek och flera företag använder SL i stället för videokonferenser och att det hålls regelbundna personalmöten i SL. Själv har hon använt SL för att experimentera och lära sig hur man kan placera information i en tredimensionell värld, en kunskap som kan komma till nytta i framtiden. Innan jag flyger vidare vill Emerald hälsa bibliotekarierna i Finland och uppmuntra dem att testa SL. ‘Sök upp en bibliotekarie som redan är i SL och be henne eller honom att introducera dig åt andra bibliotekarier. Njut av kreativiteten och ha det roligt.’"

Emerald är liksom ovan nämnda Kim Zwiers en avatar. Second Life är en tredimensionell (3D), virtuell värld, och det andra livet syftar på det att man kan skapa sig en ny identitet, får en andra chans. Är kapabel att välja vilket utseende som helst, den skepnad som behagar, människa eller djur, vacker eller ful, det kvittar. Den uppenbarelse som man skapar som representant i SL kallas avatar. Aktiviteter av alla de slag kryddar livet i SL. Föreläsningar, diskussionstillfällen, konstutställningar, konserter etc. som avatarerna kan berika sin tillvaro med.

Och som bibliotekarie hör det egentligen till kallet att hålla sig uppdaterad, känna till fenomen, hur de fungerar, vad de kan användas till. Naturligtvis kan det gå inflation i trendiga ting, också. Uppstå panik eller press att vara med - vara där - bara för att, utan att ha en vettig orsak. Då Sverige öppnar ambassad i SL är det bara att undra om det ett måste eller om strategin är väl underbyggd. Svenska institutets generaldirektör Olle Wästbergs argument känns i alla fall välbekanta, i intervjun i Dagens Nyheter (som hmm, råkar vara från år 2007, 25.1.):

"Där finns så många invånare, eller deltagare, från grupper som vi liksom andra har svårt att nå ut till: unga, utbildade och lite i framkant. Sådana som får mycket information om allt möjligt."

Själv har jag hittills undgått att bli biten av avatarerna. Undrar just om det delvis beror på att jag inte spelat tillräckligt med datorspel e.d. Visserligen är virtuella världar inte spel i den bemärkelsen, spel har ett definierat slut, en punkt då det är över. Men det är nåt över Second Life som får mig att tänka på de spel jag sett mina barn spela, olika Sim-versioner, Barbie-spel m.m. (för mig ser de alla likadana ut, men jag vet; det är för att jag inte är invigd, drar s.a.s. alla utlänningar över en kam). Svårt att bli begeistrad, avatariserad. På egen hand har jag stuckit näsan innaför SL-portarna en endaste gång, och det gjorde mig inte precis mer inspirerad. En massa karaktärer sprang omkring som yra höns och kacklade ur sig invektiv i stil med "I hate niggers".

Som Holmberg säger kan man vara någon helt annan om man vill, i SL. Och då avser han självklart inte virtuell terrorisering. Problemet med "digitalt 3D-dubbelliv" är att det sist och slutligen liknar det vanliga livet, det ovirtuella samhället lite väl mycket. Allt som finns här påträffas där. Teleporteringen lyckas inte skaka av sig verkligheten, den hinner i fatt, (för)följer som en skugga.

I en artikel i Svenska Dagbladet (10.5.2007, sic!) rapporteras om hur pedofiler använder SL som lekstuga och träningsläger. Med så drastiska skäl kan man väl ändå inte avfärda de virtuella världarna helt & hållet. Även om...

"Det är skrämmande. Helt enkelt ofattbart att det är reala människor som gömmer sig bakom dessa virtuella figurer som förnedrar, misshandlar och utnyttjar barn sexuellt, säger Lutz Ulrich Besser, psykolog vid Zentrum für Traumatherapie Niedersachsen."

Just det, man måste hålla i minnet att det nog är människor i den ovirtuella världen som spelar med avatarerna. Det är fråga om reella problem. Och trots alla mina dubier och avvaktande inställning är jag inte heller beredd att skriva under följande svada som en vit, 30+ man ur svensk medelklass lättar ur sitt hjärta (28.5.2007):

"Det är dags att ta bladet från munnen och säga det som behöver sägas. Kejsaren är naken. Second Life är inte något att orda om. Det är en öde plats full med vilsna människor som undrar vad de har där att göra. Visst, det finns människor som tycker att Second Life är det bästa som hänt sedan skivat bröd, men jag är ytterst tveksam till att det som de är som mest sugna på är telefonabonnemang från Telia Sonera eller en svensk ambassad. Hallå. Det där kan de få i verkligheten. De har inte skapat sig ett alter ego för att få samma skit i Second Life."

Man kan kanske tänka sig att normalt funtade personer helt enkelt inte har lov att överlämna virtuella världar åt vem som helst. Att bl.a. bibliotek har en skyldighet att närvara som en symbol och förkämpe för vettigare saker. På samma vis som det krävs närvaro & övervakning på nätet. (Avatar är f.ö. enligt indisk mytologi en guds nedstigning eller inkarnation på jorden, den första världen.)

Men sen igen, jag tycker att föreläsningar, diskussionsgrupper o.s.v. fungerar - då de fungerar - helt tillfredställande i normala, vardagliga Web 1.0- och i synnerhet Web 2.0-omgivningar. Känns inte som om plastfigurlika avatarer skulle kunna förhöja de innehållsliga dimensionerna så värst mycket. - Och samtidigt som jag skriver undrar jag om jag har tappat greppet om verkligheten, för verkligheten är utveckling. - Å andra sidan föredrar jag absolut en normal bibliotekschat typ Fråga bibliotekarien, framom en eventuell situation vid en Second Life-infodisk där kontrollen är virtuell. Läs: inga hinder för sabotage av möte mellan SL-bibban och SL-kunden.

Så - finns det en idé bakom gettostrukturerna i Second Life!? Olika verksamheter samlas & samsas på skilda öar. Mindre risk för att fel hopar av avatarer råkar springa genom fel dörrar. Av en slump.Sist och slutligen återstår bara en utväg. Jag är illa tvungen att ge Second Life en andra chans.

Självtillfredställelse

2009-03-07T22:07:00.004+02:00

Rättegången mot Pirate Bay är över - för den här gången - det enda som återstår är domen som skall falla 17.4. Enligt försvarsadvokat Per E Samuelsson i DN (3.3.09): "Domen är viktig för alla EU-medborgare".

Det är den säkert. Och inte bara för EU-dylika utan också för medborgare i den globala sfären. Oberoende av utgången, på vilken sida domen faller, är den viktig. Kommer att påverka (in)riktningen och verksamheten på nätet.

Om det blir fritt fram att ladda upp & ladda ner. Om upphovsmännen förlorar rätten till sina skapelser. Är det svårt att säga hur det går. Man kan bara spekulera. Man kan bara bäva, skulle väl många utbrista.

Inom kulturen finns många konstarter med olika sorts ekonomiska piedestaler under sig. Tavlor och skulpturer befinner sig knappast i samma farozon som musik, foton, filmer och musik. Inte heller arkitektur, teater och dans. Kanske inkomstskillnaderna mellan olika konstarters utövare kommer att "omfördelas". Och vem förlorar på fri & lika rätt till nätkonsumtion, mellanhänderna eller upphovsmännen eller bägge parterna. Vinner konsumenterna i längden, om produktionen falnar. Leder gratis nerladdning till överexploatering av kultur och i slutändan till kulturkatastrof, på samma sätt som skövling av naturresurserna. Har vi att göra med en överhängande klimatförändring beträffande kultursfären? (Är det här en naturlig lösning på kulturens overload-tendenser!)

Vem kommer att skapa i framtiden. Den som har en rik mecenat. Den som härskar över arvegods. Kommer kulturlivet att demokratiseras, bli ett fall för glada amatörer. Blommar vi upp som producenter & konsumenter i en och samma person - prosumer som det myntats på engelska (producer + consumer).

Kanske kulturlivets kapitalistiska överbyggnad naggas ordentligt i kanterna, eller pyser ihop som en isländsk bank.

Ja, inte vet jag. Huvudsaken är i vilket fall som helst, att ingen kan roffa åt sig det som nån annan gett upphov till utan att denna skapande medmänniska gett direkt, otvivelaktigt och entydigt rätt till det. Det måste finnas ett mått av frivillighet hos den som avstår.

Förträffliga tidningar som Dagens Nyheter har ju på eget bevåg släppt kunderna över nätbron utan att ta betalt vid porten. Samtidigt minskar pappersversionernas prenumerantskara. Under innevarande år kommer Hearst Corporation att publicera en läsapparat i stil med Kindle för trådlös läsning av www-tidningssidor. Man hoppas på samma positiva utgång som ifråga om Apples iPod. Nämligen - på kuppen blev iTunes största musikhandeln i U.S.A.

Hmm, ja. Måhända loppet inte är kört för världen som vi känner den:

"Över hälften av nätets musikanvändare är villiga att betala 50–150 kronor i månaden för ett abonnemang som ger rätt att fildela musik. Storkonsumenterna är mest intresserade av en laglig tjänst. Av de som tycker det är bra att fildelning är gratis kan ändå 87 procent tänka sig betala."

Fritt fram att läsa i DN:s artikel Nedladdare villiga att betala för nätmusik (6.3.09).

Så att. 17:e april smäller det. Lutar det mot Pirate Bay eller Pirate Pay.

Infoförstoppning eller filtreringsläckage

2009-03-05T22:00:00.006+02:00

Web 2.0 Expo NY: Clay Shirky (shirky.com) It's Not Information Overload. It's Filter Failure.

Naken lunch, gratis gästabud

2009-03-05T17:08:00.006+02:00

Om informationen vill vara fri, vill också dess herre eller tjänare vara det. Människan den kloka, förmodar jag. Skillnaden är hårfin, men den finns. Man kan t.o.m. ge avkall på sin frihet såvida man själv får bestämma sig till det, ha nåt att säga. Men när det kommer till kritan spelar sista ordet inte huvudrollen.

Moskva fel, Bryssel rätt. Bojan måste ha det rätta varumärket.

Big Brother eller Storebror går också an, bara valet är ens eget. Om myndigheter och arbetsgivare kontrollerar (ex. Lex Nokia), tvi vale för ful fisk. Om man själv bjuder ut alla sina viktigare personalia & tolkar sina medmänniskor - som fan bibeln eller Bush FN:s deklaration om mänskliga rättigheter – då finns det inga bromsklossar att bygga murar med.

Diktatur ja tack, bara den är införd på demokratisk väg. Nu debatteras också det här med upphovsrätt. I Sverige Pirate Bay-affären. I Finland ett yrkande i lagstiftningen om att upphovsrätt till verk som skapas inom ett anställningsförhållande övergår till arbetsgivaren. Vilket naturligtvis har sina poänger. Arbetsgivaren betalar för tid, utrustning, miljö, möjligheter. Det är bara att gå hem & ge upphov om det inte passar. Men det är förståeligt om de som är skapande av sig känner sig trängda. Å ena sidan populasen som gratis vill suga åt sig med sina snablar uppkopplade, å andra sidan kapitalisterna som vill ha ägorätten till själsliga ting cementerad innanför sin dörr.

Hur är det egentligen? Håller vi på att bevittna en frivillig övergång till socialism ifråga om informations- och innovationssamhället. D.v.s. ingredienserna (vissa attiraljer tvingas man fortfarande punga ut för i butik). En konfiskering av egendom i global skala. Gräsrötterna eller gemene världsmedborgare som socialiseringens redskap. Åt var och en efter behov & förmåga. Ditt är också mitt. Eller finns det också såna som skor sig personligen, som brukligt är vid maktkupper. Så att det i själva verket skulle röra sig om en omfördelning av egendom. Mafia-lik verksamhet. Med vilseledande slag[g]ord: frihet, jämlikhet och browserskap.

Det våras för bibbafröken...

2009-03-05T09:41:00.002+02:00

DN sprider goda nyheter: Ljus framtid för bibliotekarier (4.3.09). So go west young man/woman, om läget kärvar till sig här hemma. Och kanske pensionsbestämmelserna är annorlunda.

- När jag berättade för mina vänner att jag ville bli bibliotekarie varnade de mig för att det inte fanns några jobb inom den här branschen, men jag följde mitt hjärta och sökte in på linjen ändå. Jag tyckte att det verkade vara det roligaste yrket och ville utbilda mig till det även om jag var rädd för att inte få jobb, säger hon.

Säger intervjuade Anna Nyströmer.

Neandertalarn i det sociala nätverket

2009-03-04T08:51:00.007+02:00

Sociala tjejer fyller nätet menar DN (3.3.09). Artikeln kopplar upp till en rapport från TeliaSonera, så ta det lika mycket som marknadsföringens jargong. Men enligt utsagan är det i synnerhet kvinnor i åldern 18-35 som stadigt håller på att erövra det sociala nätverket. - Kilronja was here! - Facebook, ja överhuvudtaget kommunikation och nätverkande passar för de feminina sidorna. Sägs ju att fruarna får sköta karlfolkets släktrelationer på köpet. Hmm, kanske den dagen är nära då de också administrerar männens Facebook-sidor, då de har farten uppe & vanan inne.
I själva verket positivt om teknologin eller tekniska applikationer inte ses som en manlig sfär. Det vinner vi alla på.

Samma dag frågar DN också: Vilken nätpersonlighet är du? Igen är det Telia som talar. Företaget fållar in oss i fyra grupper/grupperingar.
Teknikföräldrar (har barnens foton framme/synliga, använder applikationer för att kommunicera, oftast kvinnor 26-40 år)
Infomaniacs (ständigt uppkopplad, använder teknologin för att hålla reda på sig, sina barn och möten, oftast män 30-55 år)
Itoddlers (nyfikna, upptäcker eller tar i bruk en bit i taget, koll på omvärlden men också egen säkerhet viktig, folk i olika åldrar & också äldre)
IT-Societeten (se ovan, Sociala tjejer fyller nätet)

Shoppailu periytyy luolamiehiltä skriver HS (4.3.09). Den här nätversionen är mycket kort, i papperstidningen finns mera kött på benen. I vilket fall som helst är vi kanske inte så mycket annorlunda som människor än på "neandertalstiden" - även om just vi inte härstammar direkt från dem. Vi söker oss till stammen, vill uppleva gemenskap & trygghet. Vill kommunicera, oberoende av innehållet. Emellanåt i alla fall. Det är den där mänskliga rösten, både egen och andras, som är det centrala. Gutturala ljud och högt svävande utvikningar om Wittgenstein kan uppfylla samma funktion, stimulera. Stim-intelligens.

I HS' artikel Shoppandet ett arv från grottmänniskorna refereras till den brittiske journalisten John Naish som i en färsk bok hävdar att nutidsmänniskornas passionerade shoppande är ett beteende som kan spåras i rakt nedstigande led till våra förfäder i grottorna. Samlande och jakt hade sin betydliga roll, var ett måste för överlevnad. Flitigt hamstrande och naturligt urval kan kopplas ihop. Människans gener förändras långsamt, och kanske vi fortfarande njuter av shoppande för att vi "tänker på grottstadiet". Och eventuell, måhända, är det därför som de sociala nätverken sitter som hand i handske. Vi får samla & hamstra (& ofta gratis till på köpet): vänner, bokmärken, länkar, det ena med det andra. Tagga mig så taggar jag dig. Del.icio.us tills vi storknar.

Bibliotek 2.0, tre sorters exempel

2009-03-03T19:11:00.021+02:00

Hennepin County Public Library som nämnts här & var i våra 2.0-sammanhang använder sig bl.a. av det sociala nätverket MySpace. Rätt långt liknar det hela Denver Public Librarys e-Volver som jag beskrev i en tidigare blogg (men e-Volver har mer krut i sig). Också Hennepins MySpace är tonårsinriktad. Här finns typiska MySpace-drag, vänner (1 437 st), gästboksinlägg etc. Bloggarnas antal är knappa 10, den fäskaste daterad 7.8.08. Men å andra sidan är det en widget som visar Latest at Hennepin County Library! (- är en nyhetsruta m.a.o.). Här finns länkar till hemsidorna, Check out the blog on our TeenLinks website, Need homework help? Länkar till biblioteksmaterial, filmer, musik. Och böcker: We've got lots of new teen fiction. Not sure what to read next? Take a look at our book lists. Där finns också ingångar till olika diskussionsgrupper som tydligen fungerar inom MySpace. Här finns en sökruta - Library Search, Find books & more - som man kan kopiera över till den egna rymden.
Som sagt leder vägarna från Hennepins MySpace mången gång "tillbaka till" Hennepin County Public Librarys www-sidor. Men närvaron i ungdomarnas MySpace och utrymme för vänner, gästbok, diskussionsgrupper, forum, möjligheter att skicka meddelanden ger ett odiskutabelt mervärde.

St. Joseph County Public Library Subject Guides är en Wiki. Ämnesguiden är uppdelad i huvudgrupper med rubrikerna Books, Business, Information Desk, Education, Entertainment, Government, Hobbies, Local & Family History, News & Current Events och Recreation & Fitness. Det är bara att välja enligt huvudgrupp och/eller undergrupp, klicka och kliva in.
Väljer man t.ex. Biography and Memoir ur bokgruppen, hittar man några korta upplysningar om vad biografier och memoarer är för nånting. Strax under finns några axplock ur bokfloden, med pärmbilder som inkastare. Genom att klicka på första bästa bok, låt oss säga Barack Obama for Beginners : An Essential Guide by Bob Neer, får vi veta hur många exemplar som finns i St. Josephs samlingar, var de är stationerade, om de är tillgängliga, och när nästa förfallodatum inträffar. Inte svårt att gissa att det var i bibliotekskatalogen vi damp ner. Under de utvalda biografierna och memoarerna finns ett anspråkslöst förslag: skriv ditt livs story som en weblog. Blogger rekommenderas. Dessutom listas utvald litteratur som kan vara till hjälp & stöd samt länkas till bibliotekskatalogen. Before You Forget : the wisdom of writing diaries for your children av Kelly DuMar är en av resurserna. I den här Subject Guide-wikin finns förstås också länkar till St. Joseph County Public Librarys hemsidor, till tjänsten Ask a Librarian och möjligheter att ge respons & diskutera.

New York Public library har en för ögat vilsam sida på YouTube. New York är väl annars en rätt stor och livlig stad och följaktligen är inte heller biblioteket någon liten lånestation i en landsortshåla. Förutom böcker äger biblioteket en hel del samlingar av olika slag. Flera av videorna presenterar dessa, som t.ex. videon ovan (som är uppladdad 7.10.08 och har setts 13 653 gånger):

The New York Public Library's Photography Collection contains nearly 400,000 original photographic prints, from the medium's 150+ year history, representing an international range of photographers and comprising a thorough survey of subjects and processes. Watch as curators share some of its highlights.

Sammanlagt 54 st videor har NYPL i sin kanal, och tittarsiffrorna varierar storligen. Allt från knappa 100 till dryga 25 000. De flesta videorna är visserligen insatta det senaste halvåret. Men överlag är antalen visade gånger överraskande få. Åtminstone är underlaget betydligt större "over there" så förväntningarna är därefter. I och för sig är kanalen säkert inställd för en äldre, mognare eller mer vuxen publik, så ser det ut åtminstone.
Som sagt är det olika samlingar som visas upp för allmänheten. Men också diverse tillställningar och fenomen in den vägen har förevigats och gjorts tillgängliga för jordens befolkning. NYPL på YouTube har 18 vänner, 296 prenumeranter och 3 stycken har kommenterat själva kanalen.
För övrigt är den här YouTube-sidan behaglig på samma sätt som New York Public Librarys hemsida. Men går man därifrån vidare till sidorna för barn och tonåringar (där det finns boklistor med lockande namn, typ: Vampires: Books that Suck (in a good way)) stöter man på annan design. Men sen igen, från tonårssidan till NYPL på Facebook och den enkla, lätt röda stilen gör re-entré. Skönt skönt (- kanske är det overload-syndromet som får mig att mjukna för den anspråkslösa framtoningen).

De här tre exemplen ovan visar att det finns olika användningsområden för särskilda sociala medier. Jag tror också personligen på devisen don efter person, d.v.s. att man kan/bör välja medium utgående från den kundkrets som finns i sikte. Och också förstås på basen av det innehåll som är i åtanke. Arbetsmängden kan variera, det är självklart en fråga om bl.a. ambitionsnivå. Dessutom ska sidorna leva, skötas om, bevattnas, ansas, hållas fria från ogräs. Men arbetstid är det som krävs i vilket fall som helst, då man jobbar med kunder & kundservice. Det kommer man inte undan. Och de sociala medierna är på det sättet tacksamma, att det går att lära en stor del av bibliotekspersonalen att handskas med dem, eller valda medier/delar och i varierande grad.

Men som exemplet NYPL-goes-YouTube antyder är framgången aldrig given.

Offentliga villebråd, den som hittar får behålla, från fildelning till filstjälning

2009-03-03T09:26:00.006+02:00

Upphovsrättigheter är kinkiga frågor. Vem har rätt till vad. Får man stjäla människors identiter bara för att de finns uppladdade på nätet, kan man fara iväg med min cykel om den står olåst invid biblioteksknuten. Är den här bloggen min? Eller är den gemensam egendom?

Ett av problemen är ju tillgången, det öppna virtuella landskapet. Vem som helst kan gå där, muta in, ta åt sig & ta för sig. Www är synonymt med wild wild west. Lagstiftningen och den allmänna moralen har inte hunnit med, inte heller de virtuella låssmederna. Och vi är ju såna, vi är ju såna vi. Precis som vi skeppade en massa brottslingar till främmande länder, så är vi själva sådana som kunde akterseglas lite varstans. Arbetsgivarens pennor slinker så behändigt ner i innerfickan. Det som finns på nätet är till för oss, vi har rätt till information - information wants to be free för böveln.

Men riktigt så är det förstås inte. Det är vi som vill att informationen ska vara fri, gratis lunch eller sängfösare. Klart att konstnärer och innehålls-/informationsproducenter ska talkojobba för att vi ska få veta det vi vill, få njuta när vi vill. Pirate Bay och andra liknande har liksom föregått med gott exempel, idkat virtuell matchmaker-verksamhet utan egen vinning i sikte. Skulle inte förvåna mig om vi skulle få se hulkande PB-individer lämna rättsalen med hjärtskärande berättelser om hur de pantsatt hem & härd bara för det allmännas väl - upprätthållit Pirate Bay med lånta pengar.

På samma sätt som Google inte strävar till guld & gröna skogar, utan med förlust i sikte vill trygga tillgången på information, genom att bl.a. skanna in några romaner.

Vi lever i ett informationssamhälle och då måste samtliga ting vara information, ren och skär information. Den här datorn jag hamrar på just nu är säkert i slutändan bara ett stycke information och eftersom jag om en stund går ut härifrån och råkar lämna dörren på glänt är det fritt fram. Vi har alla lika rätt till informationsförsörjning.

Så att. Välkomna. Ta för er. Mitt är ditt. Den stora idealsocialisationen hägrar. (På samma sätt som den vite mannen genom historien har haft rätten på sin sida, ifråga om allt mellan himmel och jord som bara legat där och väntat på att nån skulle ha ett informationsbehov.)

Mer om illegal fil(ut)delning och Pirate Bay (Dagens Nyheter)

P.S. Nåra säger att ja men fildelning och allmän utdelning på nätet ökar ju bara försäljningen. Så om du stjäl en Saab och grannarna runt omkring också vill ha, men köper. Så må din bilstöld vara dig förlåten. För ack ja, du har ökat försäljningen!

Library 2.0 - "I'm not trying to cause a big s-s-sensation"

2009-03-02T21:22:00.010+02:00

Det som följer bibban 2.0 i kölvattnet ovan är ett klipp ur The Whos legendariska "My Generation". The Who som på svenska skulle bli Vem har nu inte så mycket med Michael E. Caseys och Laura C. Savastinuks artikel Library 2.0 - Service for the next-generation library (1.9.06) att göra. Om det nu inte skulle vara för attityden, och att överbrygga skillnaden mellan vi & de. Att göra vem? till en mindre aktuell fråga. Låt gå för det.

Caseys och Savastinuks upprop är redan smått legendariskt, och inte utan förtjänst. Här inringas lätt & ledigt de fenomen som hänger ihop med Bibliotek 2.0-tanken, ja i själva verket penslas konturerna till detta viktiga bygge eller projekt. Eller ännu hellre process, eftersom det först som sist handlar om en inställning, en vilja och beredskap att förnya och ompröva intill domedagen.

Har man stött (på) och blött de här frågorna på seminarier, i medier, tillsammans med kolleger, på närstudiedagar, börjar de kännas tämligen odramatiska. Svårt att få till stånd några "wow"-hänförelser. Men som sagt, innehållet står på sig och visst bör artikeln rekommenderas i alla sammanhang där det här med Bibliotek 2.0 körs fram. För det finns fortfarande en stor slentrianmässighet, misstänksamhet och friktionskraft att bearbeta och övervinna. Vilket artikelförfattarna tangerar uttryckligen.

Library eller Bibliotek 2.0 är förstås besläktat med begreppet Web 2.0 och snart får vi väl dras med en hel del andra 2.0 - studier, politik, arbete, fritid, idrott, hälsa, familjeliv, sex, liv, död etc. Men i sin essä What Is Web 2.0 (30.9.05) förfäktar Tim O'Reilly en kärntanke. Det gäller att skapa en kollektiv intelligens som bygger på insatser av alla som använder en produkt, sätter sig in i ett dokument med mera.

Då vi talar bibliotek menar Casey och Savastinuk att 2.0 främst av allt står för en attitydförskjutning, en klimatförändring. Kunden bör vara utgångspunkt, det som verksamheten cirklar kring och har sitt berättigande i. Biblioteksanvändarna är därtill också skattebetalare och den vägen aktieägare. De har rätt att få avkastning på sina insatser. Det intressanta är, att artikelförfattarna inte på det sättet drar likhetstecken mellan Web 2.0 och Bibliotek 2.0 att de skulle hänvisa till teknik och teknologiska lösningar enbart. "While not required, technology can help libraries create a customer-driven, 2.0 environment." Nej, det är faktiskt en ny inställning till biblioteksverksamheten som är innebörden. I den ingår försök att även komma till tals med den halva av befolkningen som inte använder bibliotek. (Men som äger aktier i biblioteket.)

Casey och Savastinuk definierar biblioteksservicen 2.0. Ungefär så här: vilka tjänster som helst, fysiska eller virtuella, som framgångsrikt når ut till kunderna och som regelbundet övervägs och utvärderas, och som dessutom drar nytta av respons och deltagande från kundernas sida. Gamla tjänster kan uppfylla dessa kriterier. Likaväl som nya inte enbart genom att vara nya tjänster kan leva upp till devicen 2.0. Som framgår är det här s.a.s. en ansiktslyftning som inte står och faller enbart med ekonomin.

"Many tools and ideas will come from the world of Web 2.0, and many will have nothing to do with technology. The specifics of the Library 2.0 model will be different for each library system. Every library has a different starting point. Through collaboration between staff and users, you will be able to develop a clear idea of how this model will work for your organization."

Säger Michael E. Casey och Laura C. Savastinuk helt sakligt. I samband med sin plädering för ett framtida bibliotekskoncept listar de också några verktyg.

2.0 Resources

P.S. Trots Caseys och Savastinuks understreckningar är det väl i vilket fall som helst på det sättet, att Web 2.0 resurserna har kommit att spela de första fiolerna i Bibliotek 2.0-sammanhangen. Misstänker jag. Smått.

Finland som biblioteksmodell

2009-03-02T19:49:00.006+02:00

I förra fredagens Turun Sanomat intervjuades Barbro Wigell-Ryynänen från undervisningsministeriet, under rubriken Suomi on kirjaston mallimaa (27.2.09). Den fungerar ju naturligtvis också som motto eller slutsats för hela artikeln. Men ändå ingen orsak att stanna upp redan här. För visst är det smickrande att läsa, att Finland är en föregångare & ett föredöme i biblioteksvärlden. Att vi bor i ett modelland ifråga om bibliotekstjänster och dito utveckling. Att våra utlåningssiffror per capita är imponerande. Bör naturligtvis hållas i minnet, att vi ändå inte är helt ensamma om att vara bra, vi har gott sällskap av våra nordiska grannländer. Gemensamt är bl.a. att användningsgraden är hög, ny teknologi utnyttjas, kvalitativ service erbjuds och fina byggnader uppförs - som rätt nyligen i Åbo (se nedan: Kaikki vieraat tahtovat Turun kirjastoon).

Wigell-Ryynänen påminner också om att de allmänna biblioteken i Finland tog internet i bruk år 1995, samt att medan många länder för tillfället bygger upp dagens bibliotek funderar vi i Finland och Norden redan på framtidens bibliotek.

Dessutom understryker hon det som börjar vara vanliga vardagen ifråga om våra kära "folkbibliotek", d.v.s. att de inte längre är lånestationer utan mötesplatser, studieplatser och arbetsplatser - folk jobbar som bara den i det allmänna vardagsrummet. Smatter knatter. Bibliotekets olika sorters datorer eller egna bärbara är i flitig användning.

Trots det minskar definitivt inte allas vårt behov av bibliotekarier, menar Wigell-Ryynänen.

"Personal behövs för att bringa reda i komplicerade sökningar. Enligt min åsikt är behovet av personal större nu än förr. Låneautomater och kundterminaler gör inte alls biblioteksanställda överflödiga. Då förändringen sker i riktning självständig biblioteksanvändning, behövs sakkännare för mer krävande uppgifter, säger Wigell-Ryynänen. Enligt henne är Finland och Danmark föregångare inom utvecklingen av bibliotekstjänster på internet."

Intervjun med biblioteksinspektör Wigell-Ryynänen ingick i en helsida om bibliotek. De övriga rubrikerna:
Kaikki vieraat tahtovat Turun kirjastoon
Ruotsin kirjastotointa kiusaa kirjava hallinto
Brysselin kirjastoja vaivaa tilanpuute
Varsovan idyllinen kirjasto sinnittelee muutospaineissa
Britit vaihtoivat rakkauden rikoksiin

Konstnärers rätt till fyrk

2009-02-28T12:46:00.002+02:00

I en intressant liten inlaga i DN, "Förra gången gick piratfrågan att lösa", skriver Ola Larsmo om upphovsrättigheter, aktualiserade av den pågående Pirate Bay-rättegången. Han drar intressanta paralleller ner i historiens avgrunder:

"På trettiotalet rasade en utdragen upphovsrättslig strid. Svenska författare menade att om deras böcker lånades ut gratis på biblioteken så skulle folk naturligtvis sluta köpa böckerna. Andra hävdade tvärtom att biblioteken gynnade bokförsäljningen, att folk helt enkelt läste mer. Låter det bekant?
Under många år var motsättningarna hårda. Författarföreningen, som Författarförbundet hette då, gick ut med förslag om 'bokkarantän' – att en bok inte skulle få finnas på bibliotek förrän efter två år. Det hände också att författare försåg sina böcker med varningstexter där det stod 'får ej lånas ut på bibliotek'."

Generation Y som i Yanisleidi, Yoandri, Yusimí, Yuniesky

2009-02-27T11:24:00.005+02:00

Helsingin Sanomat skriver idag om miljonläsarbloggen Generación Y. Den som jag nämnde häromdagen. Enligt HS har Huffington Post innevarande vecka förtätat samarbetet med Yoani Sánchez.

Hälsa hem?

2009-02-25T19:54:00.004+02:00

Online networking 'harms health' refererar BBC (19.2.09). Det här skulle inte bero på teknologierna i sig själva, utan helt enkelt på det nakna faktum att nätverkande online betyder minskande fysiska kontakter eller möten ansikte-mot-ansikte i rumsliga dimensioner. Människorna behöver geografisk närhet. Inte virtuell. BBC samspråkar med Aric Sigman som hävdar att han inte är gammalmodig vad nya teknologiska verktyg anbelangar, men att teknologins uppgift är att framställa verktyg som höjer livskvaliteten.

"Dr Aric Sigman says websites such as Facebook set out to enrich social lives, but end up keeping people apart.
Dr Sigman makes his warning in Biologist, the journal of the Institute of Biology.
He also says that evidence suggests that a lack of face-to-face networking could alter the way genes work, upset immune responses, hormone levels, the function of arteries, and influence mental performance.
This, he claims, could increase the risk of health problems as serious as cancer, strokes, heart disease, and dementia."

BBC Media Player: Dr Aric Sigman on why nature rewards human contact (Why is Facebook bad for you?)

Hem(ma). Men bara på nätet

2009-02-25T11:09:00.005+02:00

Ingvar bloggar om hemlösheten skriver DN (23.2.09). Han hör till de utvalda som fått bloggrum på Situation Sthlms hemsidor. Hemlös - med egen blogg.

Facebook kan int liksom låta bli att blottas i spalterna. Nu är det fråga om spionprogrammet Error Check System. Digitoday varnar, installera inte ECS om/när du får en uppmaning.

Sociala nätverk tur-retur

2009-02-24T20:21:00.006+02:00

Igår kväll liksom idag hade jag svårigheter med kommenterandet i andras bloggar. Eller svårigheter & svårigheter, det var liksom omöjligt. Dessutom var det inte det ända som strulade igår, också själva bloggandet gick hackigt värre till. Explorern stängdes med jämna mellanrum, och felrapporten lät förstå att det berodde på behov av uppdatering av Adobe Flash. Men si det hjälpte inte heller. (Och samma typ av krångligheter stötte jag på med annan maskin på annat håll.) Här visade sig en nackdel med de fria sociala nätverken eller webbsamfunden. De kan vara opålitliga p.g.a. för stor popularitet (= överbelastning) eller råka ut för andra haverier. Och det är ju inte sagt att reparationspatrullen kan rycka ut omedelbart eller har kapacitet att få situationen under kontroll inom rimlig tid. - Mycket arbete, mycket tid kan gå till spillo.

Själv är jag fortfarande inne på en mer centraliserad linje (trots att decentralisering som begrepp smakar bättre i teorin). I litteraturen har det framkastats att en av dagens webbtrender är, att skapa fullständiga, heltäckande "virtuella nöjesparker" eller "nätserviceanstalter" som då väl inloggningen är överstökad behåller sitt grepp om besökaren/kunden/medlemmen o.s.v. Det menar jag ändå inte. Hoppar inte på det tåget. Att bibliotekets Webb 2.0-lösning skulle vara den allena saliggörande och kunden inga andra sociala nätverk hava skulle. Nehejdå. Inte ens bibban 2.0 kan fantisera om kunna mäta sig med hela nätet, det är inte alltid David ger Goljat på nöten.

Men det jag tänker mig är att då användaren eller kunden har loggat in i bibliotekssystemet möts han & hon av en komplett uppsättning sociala nätverksapplikationer. Dessa är med andra ord självständiga (= ägda av biblioteket), okommersiella och integrerade i såväl materialdatabasen som bibliotekets www-sidor. Vilket innebär att också det virtuella biblioteket ryms i en och samma byggnad. Jag refererar än en gång till Minabibliotek i Umeå med omnejd. Som ett nära exempel. På nånting som har tagit några steg i rätt riktning. I Participatory networks: the library as conversation (Information Research, Vol. 12 No. 4, October 2007) argumenteras i liknande tongångar, tack för det!

Att syssla med sociala nätverk kräver förstås resurser. I dessa dagar är det ont om ekonomiska dylika. Då är de som finns fritt tillgängliga eventuellt en alternativ lösning, eller tillfällig. I väntan på bättre tider.

En annan springande punkt är utvecklingen, på olika plan. Om kommunsammanslagningar och bibliotekssamarbete leder till systemförändringar kan det vara svårt att grundligt planera för framtiden. På det nationella planet cirkulerar idéer om en gemensam lösning för minnesorganisationerna. Hur pusslar i så fall de enskilda biblioteken in sina versioner, eller befrias de från desto vidlyftigare egna konstruktioner. Om Finland får ett nationellt bibliotekssystem som täcker landet från hjässan i norr till fotabjället i söder. Mer om dessa funderingar - eller om nån undrar vad jag yrar om - finns i Ari Rouvaris Uusi arkkitehtuuri - paremmat palvelut (KDK: asiakasliittymähanke, 9.5.08)

Sociala nätverk

2009-02-23T20:52:00.038+02:00

Vi är så sociala så. I vårt globala Webb 2.0-akvarium. Och inget ont i det. Människan har alltid sökt sig till sina stamfränder eller till likasinnade. Gått samman. Gaddat ihop sig. Bildat front(er). Skakat hand med grannarna. Gnisslat tand bakom ryggen.

Sociala nätverk av idag florerar ofta på webben. De är virtuella, men inte mindre reella för den skull. De finns:
Facebook, Ning, MySpace, Orkut, Hi5, Friendster, IRC-galleria, LunarStorm, Bebo, Flickr, YouTube, Habbo och Second Life.
För att nu nämna några allmänningar.

I andra sammanhang har jag skummat igenom vissa av de virtuella, sociala nätverken för att fynda bibliotek. Se vilka sorters bibliotek som har byggt upp utposter eller sidofilialer på webben, som komplement eller alternativ till de "riktiga" hemsidorna. Och i definitivt andra sammanhang - som inte har ett endaste dugg med bibliotek att göra - har jag gjort både YouTube- och MySpace-sidor. Men MySpace och bibliotek har jag inte kopplat ihop ännu, så för att vidga mina vyer dök jag in i MySpace (som sagt den här gången för att inte söka musik i första hand).

Visst har jag förstått att det finns bibliotek som har mutat in en egen rymd, tagit sig in i MySpace. Men det verkar ändå vara mera fjung på verksamheten där än jag inbillat mig. Visserligen är inte alla sidor eller konton speciellt utvecklade. Endel är säkert experiment eller "konstruktioner under uppbyggnad". Eller utslag av infall. Andra igen är öppnade för ett visst, speciellt ändamål. Rentav engångsändamål.

The European Library heter en sida. Som har tre vänner och den senaste inloggningen är daterad 5.9.08. Här bjuds på två stycken videor varav den ena är The european library and NLI.

Brooklyn College Librarys MySpace-sida är exempel på en lite mer utvecklad men ändå rätt traditionell eller MS-råddig sida. Terrebonne Parish Library har öppnat konto närmast - som det ser ut - för att kunna lägga upp en video om East Branch Grand Reopening 6.12.07. Till dags dato har nån klickat på play-knappen 90 gånger. Men för att rätt ska vara rätt bör det sägas att Terrebonne-bibban har en annan video insatt också, som har räknat in 88 tittare och egentligen är den första videon i ordningen.

Förutom utlåning, informationssökning, invigning av nya byggnader eller återinvigning av renoverade byggnader bjuder bibliotek även på utställningar och evenemang. Då kan ju sociala nätverk - då om inte förr - vara till nytta & nöje. Som t.ex. däröver någonstans.

"Sol Gomez, Librarian at South Tucson branch, adapted the story Adelita: A Mexican Cinderella Story into a puppet show for our Nuestras Raices festival, March 2007. Here's a clip of the puppets dancing."
Pima County Public Library – Puppet Show at Nuestras Raices 2007, ett klipp på 42 sekunder (ineffektiv speltid).

På Stockholms stadsbibliotek (www.biblioteket.se) fungerar en evenemangsserie i rotundan på centrumbibban ritad av Gunnar Asplund. Serien kallas för Bibliotekspop. Men den har naturligtvis (höll jag på att säga) en version eller rentav, skulle jag nog påstå, en första sida på MySpace. Som innehåller intervjuer, information, en speldosa med tre låtar just nu. Sammanlagt har låtar i den här MySpace-jukeboxen spelats 7 458 gånger vilket i.o.f.s. inte är särskilt mycket att hurra för i MySpace-sammanhang. Profilbesöken är också rätt blygsamma, d.v.s. 7 830. Men kontot är säkert rätt färskt, Bibliotekspop hade nämligen premiär i december i fjol. Och sidan har redan 315 vänner.
Självklart finns det dessutom videoinspelningar från Bibliotekspop. Kolla in!

Public Library of Charlotte & Mecklenburg County har en sida för ungdomar, The Loft, som redan börjar se ut som nånting, använder sig av de möjligheter som MySpace innebär. Men jag ska inte dröja alltför mycket på loftet, utan skynda vidare till eVolver - Denver Public Library Teens, alltså Denvers allmänna biblioteks sida för tonåringar. I about me-rutan står det så här:

"I'm the Denver Public Library Web Site for Teens! Visit teens.denverlibrary.org for tons of info on homework help, books, movies, music, your life, your future and more."

Men eVolver är en riktig fin sida. Förutom en sökruta som leder till Denvers bibliotekskatalog eller materialdatabas, innehåller sidan en hel del applikationer, bl.a. Shelfari ("Shelfari is the premier social network for people who love books.Create a virtual shelf to show off your books, see what your friends are reading and discover new books..."). En hel del foton finns tillgängliga i olika album. Från en konsttävling t.ex. - Feed – Subscribe to the set " 2008 Teen Art Contest Winners" lyder uppmaningen. Fotona är f.ö. också upphängda i Flickr.

Här finns som sagt applikationer. Videor. En liten speldosa. Information. Bloggar. Och möjligheter för tonåringarna att recensera musik, film m.m. Och den obligatoriska vänrutan med 899 vänner i detta nu. Den här sidan känns som en helt bra MySpace-sida. Alltså i jämförelse med de jag har sett, överhuvudtaget. Verkar dessutom som om det skulle vara en idé bakom det hela, en orsak att finnas (till) på MySpace. Inte är sidan perfekt. Men nog ligger det en hel del arbete och tid bakom.

Och känns allt det här för jobbigt, är det bara att söka jobb på ett icke-virtuellt fysiskt bibliotek. Men gör det på MySpace, det du!

"Äh, igen ett socialt medium"

2009-02-23T15:53:00.003+02:00

Brightkite är ett nytt socialt medium, som berättar var dina vänner befinner sig. (Big Brother, I presume!) Brightkite befinner sig ännu på betastadiet, rapporterar Yle (19.2.09), och det är fritt fram att testa.

- Såg att man kan logga in med sina Facebook-nycklar. Och att Brightkite avslöjar "Recent activity around Turku". (I skrivande stund: Jari checked in @ Varissuo, Turku ja Pori, Finland - about 3 hours ago)

Kuba - en ö som bloggar bakom ryggen på BB

2009-02-23T11:17:00.005+02:00

Kuba är ett samhälle, där det väl finns ett visst mått av Storebror-komplex eller Castro-ser-dig-fasoner. Nu talas det om generation Y på Kuba, och till dem hör 33-åriga Yoani Sánchez, Bloggaren som retar Kuba (DN, 10.1.2009).

Du kan läsa henne, här! Det finns en hel del flaggor för olika språk. Se vad som händer.

Pst! till Libraries and Facebook

2009-02-23T10:15:00.003+02:00

Hesari skrev i morse (23.2.09) för n:te gången om Facebook, webbsamfund och användarrättigheter/-skyldigheter. Klart att det pärtar om det visar sig att det man skrivit under har förändrats, d.v.s. att motparten på eget bevåg rumsterat om i klausuler gällande ömsesidigt kontrakt. (Det gjorde visserligen banker på 1980-talet ifråga om räntorna på studielån, men det är en annan femma.)

I vilket fall som helst tror/antar jag att gemene man & kvinna inte riktigt läser igenom de avtal de godkänner - åtminstone slarvar jag själv. Å andra sidan utgår jag ifrån, att jag inte heller lämnar vilka spår som helst efter mig. Att det jag sätter/laddar upp i det avseendet tål dagens ljus eller att jag står för det. I väder som väder. Och att webben är globalt öppen; det som finns där kan noteras & kopieras av vem som helst för vem som helst. M.a.o. utgår jag från osäkra kort, jag figurerar på egen risk.

Och vem trodde nu innerst inne att Facebook & Co skulle verka som sociala instanser i den bemärkelsen att deras högsta önskan vore att idka rena rama socialt understödsarbete. Klart att de vill ha ut nånting i pengaformat. Det måste vi godkänna, hålla god min i ekonomiskt spel. Om vi får service måste vi också ge i gengäld.

Det som dessutom är intressant i sammanhanget är det här med Big Brother. Långt före 1984 fasades för Orwells profetior om de allseende övervakande ögonen. Samma rädsla är väl fortfarande aktuell. Men det är ofta fråga om känslor gentemot myndigheter (och överheter typ arbetsgivare, ex. Lex Nokia-debatten). Genast man stängt hemdörren efter sig, kastar man sig huvudstupa in i webben och fläker upp sig globalt. Big Brother rules, bara det är rätta storebroder.

Libraries and Facebook

2009-02-22T14:44:00.018+02:00

Facebook har varit på tapeten i medierna igen (kolla in vilket som helst, t.ex. gräv med etiketten Facebook där du står just nu). I onsdagens Helsingin Sanomat (18.2.09) skrevs det om the-Face-himself, 24-årige Mark Zuckerbergs planer visavi Facebooks äganderätter. I en liten faktaruta konstarerades att det här nät- eller webbsamfundet är de vuxnas stora lekplats - det är främst myndiga människor som använder sig av Facebook. (Detsamma har jag hört på konferenser o.d. Att föredragshållares egna telningar påstått att det bara är "mommo" som är inne på Facebook.)

Själv har jag öppnat ett konto i Facebook av ren nyfikenhet. Nå, jo, ska erkännas - dessutom för att inifrån studera & undersöka vad det här samfundet har att erbjuda. Klart att det finns många ting & fenomen som känns (vänligt sagt) aningen barnsliga. Alla dessa "presenter", "humoristiska självanalyser", inbjudningar till en massa i.o.f.s. sakliga eller allt annat än sakliga grupper etc.

Exempel på det ena är gruppen Librarians Sucks:
"Many of us are sick of librarians kicking us out of the library for reading the newspaper, whispering too loudly, or even farting too loudly. So if you're all for 4 to a table, actually getting to use the computers once in a while, being able to use the wonderful site of facebook and play games, and so much more, this group is for you."

Men som alltid är det användningen, ändamålet, som avgör, om någonting kan avfärdas så där bara. I Web 2.0-sammanhang handlar det om deltagande, aktivitet, sociala dimensioner. Som Jane Secker konstaterar i sin Case Study 5:Libraries and Facebook (januari 2008):

"The social Web is not being built by augmenting traditional Web sites with new tools. And a social library will not be created by implementing a list of social software features on our current sites. The social Web is being created by opening the doors to the production of the Web, dismantling the current structures and inviting users in to create their content and establish new rules."

I själva verket citerar Secker en rapport från OCLC (Online Computer Library Center), Sharing, Privacy and Trust in Our Networked World. Och hennes egen fallstudie är genomförd inom ramen för projektet LASSIE (Libraries and Social Software in Education).

Det finns många intressanta aspekter och frågor förbundna med Facebook. T.ex. att vissa etniska grupper i U.S.A. föredrar Facebook, medan andra hellre vistas på MySpace. Är Facebook (och liknande sociala virtualiteter) offentliga platser, d.v.s. är folket på Facebook lagligt villebråd för studier, rapporter eller inte. Är det smaken som väljer vänner eller vänner som bestämmer smaken? Är Facebook enbart ett virtuell värld eller överlappar den också den reella ("You’re not really dating until you put it on Facebook...") Det här och mer därtill tangerar Stephanie Rosenbloom i sin artikel On Facebook, Scholars Link Up With Data (The New York Times, 17.12.07). Dessutom kan Facebook vara en källa till psykiskt välmående och sociala nätverk, som det konstateras i studien The Benefits of Facebook "Friends:" Social Capital and College Students' Use of Online Social Network Sites ( Journal of Computer-Mediated Communication, 12(4), 2007).

I ett intressant inlägg, Participatory networks: the library as conversation (Information Research, Vol. 12 No. 4, October 2007), utgör konversations- eller samtalsteori utgångspunkten. Kunskap skapas genom samtal och eftersom bibliotek sysslar med kunskapsaffärer är de - vare sig de vill det eller inte - involverade i samtalsaffärerer!

"The point is that libraries need to be proactive in a new way. Instead of the mantra, "Be where the user is", one must, "Be where the conversation is. " It is not enough to be at the users' desktops; one must be in their e-mail program, in their MySpace pages, in their IM lists, and in their RSS feed readers."

Men som Jane Secker analyserar är det inte bara att tuta & köra. Bibliotekssamhället tycks ha dragit den slutsatsen av OCLC:s omfattande rapport att socialt nätverkande inte är någonting för bibbor. Trots att den, som citatet ovan (The social Web is being created by opening the doors to the production of the Web...inviting users in to create their content and establish new rules) visar, talar i andra tongångar. Seckers egen fallstudie strävar till att undersöka på vilket sätt Facebook kunde användas som ett yrkesredskap för nätverksarbete på bibliotek, utgående från studieprojektets erfarenheter samt tillgänglig litteratur. Nu är hennes fallstudie rätt kort, men linjerna blir nog trots det fullt synliga.

Case Study 5:Libraries and Facebook bestyrker det som jag har läst & hört på annat håll, och själv erfarit. Det kan vara ett kul och underhållande tidsfördriv, och som sagt: det tar tid i anspråk. Å andra sidan är Facebook en möjlighet till ett fungerande och nyttigt nätverk. För att dela med sig av länkar, information, kunskap, uppgifter om olika sorters evenemang.

Det gäller bara att hålla tungan rätt i mun. Se efter att inställningarna är de rätta, professionellt valda. Eftersom Facebook är ett nätverk går det inte skriva vad som helst om vem som helst. Fel person kan se fel saker. Likaväl som att rätt person kan se rätt saker. Önskvärt är ju, att hålla den personliga sociala sidan isär från den officiella biblioteksmässiga sociala dito. (Det här var nånting som jag själv ögonaböj lade märke till.)

Secker nämner också andra sociala webbsamfund vid namn. Dessutom upplyser hon om att det finns fina Facebook-applikationer och listar åtskilliga, varav jag själv passade på att införa några.

Som avslutning sitter det bra med Julian Smiths YouTube-revy om Facebook (det som man inte kan skratta åt kan man inte heller ta alltför mycket på allvar).

T-bibblan stationerar sig i Stockholm

2009-02-19T21:33:00.005+02:00

T-bibblan - vad är det? Ännu ett socialt Web 2.0-medium? Nej, som DN skriver (19.2.09):

"I Högdalen invigs på fredagen Stockholms första bibliotek i tunnelbanan. Stressade pendlare kan ta rulltrappan direkt upp från perrongen och ytterligare två t-bibliotek öppnar under året."

T-biblioteket kommer också att ha en lounge som öppnar redan kl 7.00 vardagsmorgnar, där man kan vika in och läsa tidningar, studera och ladda ner musik till mp3-spelaren på väg till eller från. Loungen är naturligtvis ämnad att appelera till såna - t.ex. ungdomar - som vanligtvis inte sticker näsan innanför bibbadörren. Som sagt är detta Högdalens nya koncept det första i raden. Det finns beslut på att ytterligare två filialer i Stockholm ska tunnelbaniseras.

Facebook river upp ansiktslyftningen

2009-02-18T13:02:00.002+02:00

Facebook tar de gamla användarrättigheterna till heders igen. Det här som en följd av Facebookarnas hårda protester, rapporterar Yle.

Delicious i knapphetens tecken

2009-02-18T10:52:00.006+02:00

Det hände sig vid den tiden att Blogocipeden öppnade lite vägkost, en smärre konservburk med namnet Delicious. Jag sparade några taggar med följande påskrift: YouTube, 4.2. och 5.2. De hänger ihop med övningarna således. Samma länkar finns också i YouTube som socialt biblioteksmedium. Säkert kan Delicious vara användbart. Just nu känns det bara som om Google Reader skulle räcka mer än väl - den börjar svämma över av okontrollerade & och framförallt olästa "resurser". Och det utan desto större aktivitet från min sida (avses prenumerationsaktiviteten).

Namnge världen, tagga igen

2009-02-17T20:39:00.004+02:00

Jag kommer att tänka på det jag skrev tidigare idag, då jag nu på kvällssidan återvänder till DN. I avdelningen Barn & Ung rubricerar Moa Matthis sin krönika Jules Verne förstod detaljernas betydelse (17.2.09). Hon pekar på hur sinne för omsorgsfullt utmejslade, konkreta beskrivningar gjorde äventyrsberättelserna verkliga. Realismen var ett utslag av lekfullhet, men den fick också läsaren att villkorslöst kasta sig i famnen på det påhittade. Med andra ord utgjorde realismen det påhittades trognaste vapendragare.

"Det finns ett gudomligt anspråk i äventyrsberättelsernas minutiöst tecknade världsbilder. Prärier, oceaner, jordens inre och själva luften genomkorsas av longituder och kompassriktningar. Att namnge världen är att resa anspråk på att vara dess skapare. Det sena 1800-talets tidsanda talar här." För att citera Matthis. Och som jag alltså tidigare framkastade, är det nu cyberrymden som gäller, som ska civiliseras, namnges in i minsta detalj. Taggas som Gulliver i Lilliputtarnas land. Eller den flitige akademistuderandens halare.

Frågan är bara den - vad är detaljerna i det här sammanhanget, dokumenten eller taggarna.
Ja, jag bara undrar i mitt stilla sinne. Matthis avrundar för sin del med en mening med mening i.

"Så drunknar vi i detaljerna utan att någonsin skymta helheten."

Förlora ansiktet

2009-02-17T12:13:00.003+02:00

Förlora ansiktet, bara ansiktet eller även anseendet...
Många medier varnar för Facebooks slavkontrakt, bland dem Dagens Media (24.10.07). Och avslöjar i samma veva Facebooks hjälpsammare sidor:

"Facebook testar just nu ett system som automatläser vad som skrivs på sajten. Om jag skriver till en vän att jag är deprimerad så kommer systemet leverera annonser på antidepressiva läkemedel till min sida. Det är dithän det bär."

Enligt dagens Vasablad (17.2.09) råder fortfarande oro på dessa punkter:

"Enligt nya användarvillkor kan Facebook fritt använda medlemmarnas material. Grundaren Mark Zuckerberg försöker nu dämpa uppståndelsen kring de nya villkoren."

Upptäck världen, tagga kartan

2009-02-17T11:16:00.007+02:00

Jag sticker ju inte precis under datorstolen med att jag diggar DN. Jag läser inte Dagens Nyheter i pappersformat utan på webben. Speciellt och främst av allt är det Kultur & Nöjesektionen jag bevakar. Krönikorna och essäerna där är nog de bästa "bloggar" jag kan tänka mig.

Och som sagt är jag fascinerad av öar. Klart att jag då reagerar inför en öppning som "Stilla havets öde öar..." - så inleder nämligen Lars Linder sin söndagskrönika I dag har vildmarken blivit kuliss och alla stora äventyr har flyttat in i cyberrymden (8.2.09). I den tar han avstamp i Conny Svensson essäsamling "Pli på pojkar. Från Dumas till Kar de Mumma" (Atlantis). Den handlar om de stora äventyren i barndomens och ungdomens pojkböcker, då vidderna väntade, landskapen var öppna, kartorna var fläckade med stora vita jungfruliga landområden och globen väntade på att få globaliseras. Pojkar västvärlden över snurrade på sin karta och sträckte ut pekfingret - där - dit!

Men det var då det. Ack ja.
"I dag finner vi oss tvärtom hopträngda i en småskitig, global park, vildmarken har blivit kuliss och alla stora äventyr har flyttat in i cyberrymden. Varje tids mansideal är tätt sammanlänkat med en idé om världen, och forna tiders man har nu slutgiltigt gått miste om sin nödvändiga biotop."

Nu är det enda som återstår att ta den virtuella verkligheten i besittning. Odla sin trädgård i cyberrymden. I stället för att sticka in flaggor i kartgloben som nålar i en zombiedocka tagga till dokument efter dokument i Web 2.0. Kanske det blir människor av oss på det sättet också. Socialt kompetenta varelser. Indiana Jones med rätt att gräva fram hemligheter i dokument som kört ner sig i cyberrymden och cirklar kring som värdelöst rymdskrot bara för att nån inte hunnit indexera. Tagga vet jag en oupptäckt liten ö nånstans, som bara väntar på det första mötet.

Tagging, Folksonomy & Co

2009-02-16T17:03:00.037+02:00

På ett "papper" betitlat Tagging, Folksonomy & Co – Renaissance of Manual Indexing?, som Jakob Voss levererat till 10th International Symposium for Information Science i Köln (30.5.-1.6.2007), är följande adresslappar nitade: tagging, indexing, knowledge organization, typology. Själv skulle jag tillägga folksonomy eftersom det handlar om fria nyckelord.

En tag är en prislapp, adresslapp, eller överhuvudtaget en lapp eller ett (klister)märke som ger information, har en funktion. På Åbo stads huvudbibliotek har lånematerialet utrustats med RFID tags för utlåning och återlämning med automater.

Virtuellt är en tag bl.a. ett fritt nyckelord som vem som helst kan använda som indexeringsterm eller beskrivning för ett dokument som laddats upp virtuellt/digitalt. Den här nätaktivismen - det vill säga tagging - som förekommer i Web 2.0-världen kallas ofta för folksonomy, från ordet taxonomy (taxonomi, klassifikation) och folk. Eftersom det är gemene man och kvinna som indexerar dokument utan att desto vidare konsultera vedertagna tesaurier.
Både djur och människor har en tendens att lämna spår efter sig. Hundar lyfter ena benet vid gatlyktor och grindstolpar och människor skriver "kilroy was here" eller kombinerar bokstäver och symboler så att väggar och murar dignar under hip hop tags.

I den virtuella världen handlar det förstås också om andra dimensioner än personliga hälsningar som vittnar om att den & den personen besökte det & det dokumentet. Eftersom världens samlade informationsmängd växer så det knakar (Did you know...) och invånarna formulerar begrepp som "overflow" och "overload" behövs det konkreta rättesnören och röda trådar. Hans och Greta märkte sin vindlande väg i snårskogen med brödsmulor. Folket - det är vi det - taggar sina färder från länk till länk eller via träff efter träff i Google-sökningar.

Sökmaskiner eller -robotar som just Google indexerar (taggar) visserligen också de dokument, men de gör ingen urskillning, de skopar åt sig hela textsjok och vartendaste ord blir en tag. Folksonomin betyder en återgång - eller för att tala med Voss, en renässans - för manuell indexering.

På sex sidor går Jakob Voss igenom det här med folksonomi, kollektiv indexering etc. (kärt barn har många namn). Naturligtvis namndroppar han storheter som Delicious och Flickr, den senare ett arkiv och instrument för uppladdning/spridning/utbyte av foton och indexering av dem. Som synes är det möjligt att tagga lite varsomhelst & vadsomhelst. Innehåll i dokument och bloggar. Foton. Musik. Personer. Allt efter behov. Samtidig kritiserar han forskningen kring taggning. Eftersom den ofta(st) hängett sig åt automatisk indexering, som utförs med hjälp av sökmaskiner och webbkravlare, ser den på folksonomin med samma sort glasögon. Voss - och jag håller med honom - efterlyser infallsvinklar med anslag av sociologi, psykologi, beteende- och uppfattningsvetenskaper överhuvudtaget. Hur folksonomin fungerar i praktiken kunde berätta en hel del, minst sagt.

Individer indexererar individuellt även om det på ett plan kallas kollektiv eller social taggning. Det som är betydelsefullt för en människa spelar mindre roll för en annan. Likaväl är projektet med att organisera världens samlade information och kunskap värld all beundran. Ja, det är ju vi som gör det vetja. I princip eller i ideala situationer går det förnuftigt till. Innehållet analyseras, och översätts därefter. Men vardagen kan se annorlunda och mer mångfasetterad ut. Synonymer, homonymer, ords vitt skilda betydelser på olika språk kan vara källa till missförstånd och problem. Ett foto kan ses som en bild av en solnedgång, medan andra ögon uppfattar beskrivningen av mänskliga aktiviteter i förgrunden.

I allmänhet innebär folksonomin rätt fria nyckelord, taggning enligt person(lighet). Undantag finns dock. Wikipedia använder sig av ett kategorisystem som innebär att taggningssamarbetet genomförs med en sorts tesaurus som redskap.

Voss presenterar till på köpet en typologi, genom att ställa diverse frågor: vem har rätt att tagga, taggar själva skaparna av dokument eller är det andra som taggar, finns det möjligheter till respons på taggningen, kan dokument taggas bara en gång, är taggningsvokabulären kontrollerad, relateras eller kopplas taggarna till varandra (systembildning), hur förhåller sig taggade dokument till varandra, används automatisk taggning???

Vidare särskiljer Voss olika roller inom taggningssfären. En person skapar eller uppdaterar/editerar ett dokument, en annan tillför ett dokument till ett taggningssystem, en tredje taggar ett dokument och en fjärde söker efter dokument med hjälp av taggar. Naturligvis kan en och samma individ anamma samtliga rollskepnader.

Sammanfattningsvis och samtidigt en självklarhet - taggning är nåt för deltagande människor. Och lika uppenbart är, att dagens webbsidor med möjligheter till taggning för och av folket ställer de gammalmodiga traditionella organisationssystemen i en något ofördelaktig dager. Å andra sidan - oberoende av ståndpunkt - finns det inte endast ett sätt att indexera på. Som Voss påpekar är folksonomin varken en arvtagare till den vedertagna indexeringen enligt kontrollerad vokabulär, behärskad av yrkesfolk, eller en kortlivad trend. Taggningen har kommit för att stanna, för att den behövs och är till nytta & nöje. Både för producenter & konsumenter. Dessutom är den en katalysator för utveckling.

P.S. I Umeå med omnejd tillåter bibliotekssystemet Minabibliotek.se både bibliotekariernas indexering samt bibliotekskundernas taggning. Fredlig och fruktbar samexistens.

Rätt & rättigheter (bloggare, smörj kråset)

2009-02-16T14:30:00.005+02:00

Den sociala webben eller Web 2.0 innehåller många möjligheter till nätaktivism. Meningen är ju att utbytet ska fungera bägge vägarna, att bägge lederna är involverade - tesen & antitesen. (Syntesen är naturligtvis själva 2.0:an!) Men som alla vet dras den sociala webben också med diverse asociala beteenden.

Nu är frågan den, vad nätpiratism är som kategori. Är det också ett asocialt beteende, eller är det fråga om virtuell allemansrätt? Som att plocka blåbär eller svamp i bondens skogar.

Ja ja, svåra frågor. I Stockholm hissar rättegången mot Pirate Bay segel och press från närr & fjärran befolkar stränderna. Men den enes död är den andres bröd. Om en form av nätaktivism nu råkar ut för ordentlig grundstötning, är det dags för en annan att gnugga händerna och smörja tangenterna. Bloggare gör de traditionella bevakarna i och utanför salen sällskap.

"- Så vitt jag vet har bloggrörelsen inte bevakat en rättegång av den här kalibern förut. Så många bloggare som nu samlas har aldrig livebloggat från en rättegångssal, säger Rick Falkvinge, Piratpartiets partiledare." (rapporterar Jenny Stiernstedt i DN 14.2.09)

7 miljoner böcker i Goooooogle

2009-02-16T14:15:00.009+02:00

Ola Larsmo i DN (13.2.09): Medan politikerna sov

"Själva annonsen såg ut som om den vore införd av Nordkoreas ambassad. Men avsändare är inte Kim Jong Il utan en helt annan sorts makthavare: det allestädes närvarande Google. På högtravande advokatiska framfördes i onsdagens tidning att den som eventuellt hade några upphovsrättskrav på texter publicerade i USA och inte ville att dessa texter skulle ingå i Googles digitala bibliotek 'Google book Search' genast skulle säga ifrån - eller finna sig i saken för alltid."

[Här refereras till Google som inte bara etablerar sig fysiskt i Finland utan också införlivar böcker virtuellt i sin stora skattkammare.

Vissa gamla drömmar dammas av - vad är ett brev som försenar sig knappa 50 år mot det här?]

"Som litteraturhistorikern Robert Darnton skriver i senaste New York Review of Books är detta Upplysningens utopiska bildningsprojekt förverkligat: all kunskap tillgänglig för alla, överallt. Men, tillägger han, som alla utopier har det också en baksida: vem kontrollerar och äger dessa mängder av information?"

Bestående aktiviteter reellt & virtuellt

2009-02-16T09:26:00.009+02:00

Facebook har varit på tapeten igen. Under temat "autetaan somali-ystävämme takaisin kotiin" har en Facebook-grupp samlat in rätt många anhängare. Fazer svävar inte i det blå, går genast till angrepp eftersom gruppen har använt den avdankade lakrits-logon som symbol utan lov.

Visserligen är Facebook i bästa fall en oförarglig sandlåda, men visst finns det gränser. Fenomen & nätaktivism som bör tas på allvar. Knappast heter medicinen ändå "motgrupp". - Ja, det finns naturligtvis en sådan: för två dagar sedan hade den anti-somaliska Facebook-gruppen mobiliserat kring 17 000 medlemmar medan motgruppen vars motto lyder "autetaan rasisti-ystävämme avaruuteen" fick nöja sig med ca 10 000 färre. Det gör mig inte orolig i och för sig, knappast återfinns lösningen inom-Facebook.

I lördagens (14.2.09) Turun Sanomat-bilaga Extra ingick - s.a.s. vändagen till ära - ett heluppslag om bloggning: "Rakas nettipäiväkirja". Enligt statistiken från vuodatus.net är bloggarna och bloggläsarna till 94 % kvinnor, över 25-åringarnas andel är 74 % och 47 % besöker blogosfären dagligen. Tuomas Rinta, som har byggt upp bloggtjänsten vuodatus, ger en A och O-förhållningsregel för bloggande.

"- Älä laita nettiin mitään sellaista, mitä et voisi sanoa kaupan kassalla kenelle tahansa tuntemattomalle."

Med andra ord är det skäl att komma ihåg att det finns en reell värld också, kalla den First Life om du vill. I vilket fall som helst är det dit du alltid återvänder efter dina äventyr på nätet. Där du skördar det du planterat lite här och var.

Här om dagen anlände ett brev på posten. Sven Olof Hägg från Hälsingland emigrerade med sin fru till Australien det fina året 1957. Fem år senare beslöt de sig för att återvända till sina kära hemtrakter. Sven Olof skrev glädjebudskapet till sina släktingar. I dessa dagar kom brevet fram, visserligen långt efter det att Häggarna blommat upp igen rent fysiskt, men ändå.

Må vara snail mail, men det kommer fram. Så där överlag, och rentav med 46 års betänketid. Jag undrar hur det går om ett e-mail kommer bort...

Sociala medier o.d. igen i spalterna

2009-02-13T11:12:00.003+02:00

Google förhandlar med författare i Finland om ersättningar för scannade och upplagda texter, Facebooks grundare pungar ut med ersättningar för stulen idé till forna kompisar, Google vill ha vindkraft för sin kommande maskinsal i Finland, folk fotar som bara den med bl.a. (världens mest använda kameramärke - Nokia) mobiltelefoner men kan inte ladda upp/ladda ner. - Se där ämnen för rubriker, notiser och artiklar idag.

Så symboliskt, så evolutionistiskt?

2009-02-12T10:37:00.005+02:00

Enligt dagens Vbl (12.2.09):

"Google vill köpa pappersbruket i Summa utanför Fredrikshamn av Stora Enso. Partnerna har tecknat ett avtal om försäljning av byggnader och huvuddelen av industrimarken vid Summa för cirka 40 miljoner euro. Stora Enso lade ned pappersproduktionen vid bruket i januari i fjol.
Enligt tidningen Kauppalehti planerar Google ett teknologicentrum till Summa. Bland annat skall Google placera sin serverkapacitet i byggnaderna."

Från papper till digitala sidor, evolution? Så här på Darwins årsdag, dessutom.

Symfonierna erövrar Youtube

2009-02-11T14:14:00.001+02:00

DN 8.2.2009:
"Nu har Youtube parkerat i de fina salongerna. Plattformen har blivit en ny arena för klassisk musik. Välkommen till framtiden, Mozart... Youtube växer så det knakar - i alla åldrar. En undersökning som gjordes förra året visade att 83 procent av de tillfrågade svenskarna hade tittat på webbklipp, såväl korta som långa, den senaste veckan. Ökningen var störst i åldersgrupperna 31-40 år och, kanske lite otippat, 51-65 år."

Från kändisdröm till bloggenstöring?

2009-02-10T15:37:00.015+02:00

I Dagens Nyheters tredje inlägg i serien Typiskt 00-tal talar Gertrud Hellbrand ut: Bloggen är ett uppror. Det handlar ändå inte om att bestiga barrikaderna med brandfacklan i högsta hugg, utan om ett uppror i skymundan - att bli sin egen herre, ge sig i kast med sina krossade drömmar. Slicka sina sår.

Hellbrand refererar också till en uppsats från fjolåret av Janina Weitner (Lunds universitet). I den visar sig bloggandet som nånting helt annat än uttryck för demokrati(skt deltagande) och kommunikation i Webb (2.0) samhället. Tvärtom syns det som om blogosfären bara är ytterligare en i raden av navelskådande individualistiska trender.

"Genomsnittsbloggaren verkar inte alls särskilt intresserad av kommunikation. Tvärtom tycks hon knappt fundera över vem som läser, eller hur det skrivna tas emot... Kommentarsfunktionen spelar en underordnad roll i den här typen av bloggar. Antalet kommentarer är litet och de som publiceras är i stort sett alltid positiva."

Bloggaren bekräftar sin egen existens genom att skriva sin vardag etc. "Blogito ergo sum" sammanfattar Hellbrand. Som också refererar till essäsamlingen "Nån där?", i vilken Elin Alvemark hävdar "att vi snarare än i ett kommunikationssamhälle lever i ett monologsamhälle. En dialog kräver två parter som smälter samman i ett ömsesidigt utbyte. Att konsumera och exponera information på nätet är något annat." Skriver Hellbrand.

Nu ska man säkert inte dra alltför stora växlar på basen av en endaste uppsats i sociologi och några enstaka människors åsikter. Men å andra sidan tror jag personligen att det är så. Att det lutar åt det hållet. Ju mer bloggar, desto mera anonymt blir det. Även om inte alla bloggar är öar så är ett betydande antal monologer, eller på gränsen.

Dessutom finns det förmodligen en uppsjö dödkött i blogosfärens imponerade officiella statistik. Tänk nu - runt om i Finland, Norden, Europa, Tellus finns det studerande, folk på kurs i 23 Things, den interaktiva webben m.m. Kursbloggar skapas på löpande band. Vanliga dödliga greps av kortlivad inspiration och öppnar ett bloggkonto.

Men inte störs jag av tanken. Ingen fasa för "over load" lägger sig över mig som en blymatta. Vad fasen, varför skulle inte folk få hålla monologer i bloggform. Är det värre än en hemlig dagbok försett med leksakslås hemma i byrålådan. Skillnaden är bara den att den ena i princip är öppen för alla, den andra inte. Om folk har möjlighet att bearbeta sina tankar, öva sig i att uttrycka sig, må bra den vägen så inte mig emot. Och kanske kanske, leder bloggen till möten mellan likasinnade. Spelar ingen roll om det handlar om virtuella möten enbart på tumanhand eller i tusental.

Det finns en hel del sociala medier som kan användas på så många sätt och vis. Nu kunde man visserligen filosofera över det hela lite grand. Är medierna sociala i sig själva, eller är det bruket som gör dem till sociala. Är 8 miljoner bloggar som i teorin alla har inbyggda deltagarfunktioner/-möjligheter sociala medier även om de hålls "i monologform"? Eller är bloggarna sociala medier först då de används som sociala medier? Talar vi teknik eller praktik? När övergår Webb 2.0 till att de facto vara 2.0?

Sociala webbens osociala/asociala flöden

2009-02-10T11:34:00.005+02:00

Nuoret eivät kerro vanhemmilleen netin vaaroista skrev Yle på sina nätsidor i morse. Vi talar om den sociala aktiviteten och i den ingår både positiva och negativa fenomen. Det är som med taggning i sociala medier, t.ex. i YouTube, ett ord kan referera till vad som helst (för-emot, allvar-lek). Sociala medier kan medföra både goda och dåliga aktiviteter. Man kan vara asocial (kanske begreppet asocial hellre än osocial) fastän man är social.

YouTube som socialt biblioteksmedium

2009-02-09T21:00:00.016+02:00

Det finns ganska många kurser runt om i det globala, aktiva samhället som cirklar kring Web 2.0, Bibliotek 2.0, sociala medier och programvaror eller applikationer. Kurser som i Helene Blowers kölvatten ofta innehåller siffran 23. Här och just nu handlar det om det som på Blowers lista är nr 20, det vill säga YouTube.

På en rätt typisk sådan kurs kan t.ex. följande bloggsida förekomma: 11. YouTube (11.6.2008). Här omnämns det allmänna, allt från sloganen "broadcast yourself" till upphovsrättsproblem. Däremellan sånt som att man på YouTube i regel kan ladda upp videor/videoklipp som är högst 10 minuter långa. Att det kan vara vad som helst, musikvideor, videodagböcker eller vlogs, familjevideor, You name it s.a.s. Här berättas också att Biblioteksföreningen (Sverige) har en egen YouTube-kanal.

Desutom sägs det rakt på sak: "Hur skulle då vi kunna använda YouTube? Säkert på många sätt, men ett kan vara att göra manualer för e-mediatjänster och databaser/infosökning med hjälp av screen casting som vi publicerar på YouTube."

I bloggen omnämns också två bibliotek som har satt upp egna videor på YouTube. Länkningen till videorna pekar dock på ett av de problem som kan uppstå vid användning av YouTube som videohotell. En skylt upplyser om att "This video is no longer available due to a copyright claim by WMG." (I det här fallet handlar det alltså om upphovsrättsliga problem.)

YouTube and libraries: It could be a beautiful relationship menar Paula L. Webb i College & Research Libraries News (June 2007, Vol. 68, No. 6). Visserligen stöter man på liknande problem som ovan nämnda, men här leder de exempellänkar som inte fungerar till följande meddelande i YouTube: "The video you have requested is not available.If you have recently uploaded this video, you may need to wait a few minutes for the video to process." Nåväl, varje relation har sina fnurror på trådarna.

Webb ger en kort och överskådlig presentation av YouTube, några lovord rörande framgången, upplyser om hur man ska komma igång, d.v.s. skapa konto et cetera, vilka fördelarna är o.s.v. Före hon kommer fram till noternas exempel/länkar, ger hon dessutom sina förslag till användningsmöjligheter på biblioteken.

Samtliga Webb-användningsmöjligheter utgår från instruktionsidén. Filma bibliotekets tjänster, göra videomanualer, virtuella tutorer. Ladda upp dem på YouTube (som Paula L. Webb själv säger, "a storehouse for instructional videos") och sedan länka tillbaka till bibliotekets egna www-sidor/databaser.

Brian Mathews, som också kallar sig The Ubiquitous Librarian (förstås med mottot "... it's all about participation"), sänder oss här i framtiden en fråga i en blogg för 2½ år sedan: Do You YouTube?: Creating a Content Channel. Det fina med YouTube tycker han, är möjligheten att bygga upp egna kanaler, som för de studerande kan kännas mera lättnavigerade än bibliotekets sidor fyllda med information. Själv har han producerat instruktionsvideor, bl.a. genom screencasting-metoder (nånting i stil med bildskärmsfilmning på svenska?) och laddat upp dem på en YouTube-kanal. Informationssökning i ämnet patenter kan vara ganska "patent". Därför kan säkert följande lärovideo vara till hjälp -.

Även om YouTube kan leda till ett och annat problem, så som döda länkar beroende på diverse orsaker, ser den "allestädes närvarande" Mathews ändå många otvivelaktiga fördelar med videohotellet:

"The great thing about the videos though is that YouTube is simply a distribution channel. I own the master copy, which can be converted into various formats and used in other environments. For example, videos could be emailed, loaded into WebCT / BlackBoard, added to the library or a professor's site, burned on to a CD or flash drive, etc. Once the product is created, you can reuse it in various ways."

Mathews talar m.a.o. om de möjligheter som Martin Ebner benämner e-learning, bl.a. i sitt blogginlägg E-learning Via YouTube (16.11.2007). Han listar några plus:

+ making content available
+ opportunities for experimentation with new media
+ opportunities for creative self-expression
+ engaging with content as creators and commentators
+ replacing passive learning with active participation
+ interactive sharing of ideas and opinions
+ heightening visual literacy

En av poängerna med YouTube är möjligheterna att delta och dela med sig. Videorna har fält för kommentarer. Användarna kan dessutom delta och ta del genom att införliva videor i sina egna kanaler och därigenom sprida budskapet. Socialt nätverkande, som det kallas. "Libraries could take advantage of social networking to promote themselves and their services... social networking becomes a tool which the library can use to encourage cooperation and creativity among young people." skriver Frank Robert Nybråten och Jonas Svartberg Arntzen i artikeln Participation and interaction i Scandinavian Public Library Quarterly (Volume 40 NO.1 2007).

Men allt är ändå inte raka autostradan/bredbandet/optisk fiberkabel hela vägen hem till det sociala deltagarparadiset. Biblioteksföreningens kanal har tydligen inte haft desto större genomslagskraft, om man får tyda den statistik som finns registrerad (ja, YouTube avslöjar förstås vem som är störst, bäst och vackrast). Inte heller har gruppen Libraries and Librarians (grundad 26.4.2006) lyckats appelera till större mängder hang-arounds, 25 medlemmar i skrivande stund.

Med det sagda vill jag ändå inte torpedera YouTube som socialt biblioteksmedium. Tvärtom tror jag på användningsmöjligheterna, att de finns menar jag. Men ingenting - eller få saker - här i världen har ett självändamål. Det måste finnas vettiga motiv. Vilka jag ska försöka återkomma till. Men innan dess lyfter jag avslutningsvis fram en australiensisk myndighetssida, Using YouTube, där varningens ord är klart och tydligt artikulerade. Ges förhållningregler som var och en, var som helst, gott kan tänka på mer än en gång. Den går igenom det här med upphovsrätt, fördelar och nackdelar med YouTube, inbäddade (embedded) videoklipp kontra enbart länkar till "självständiga" kanaler på YouTube. Konflikten mellan kommersialism och motsatsen m.m. Taggningen som överraskningarnas sorterare och parskapare (eller matchmaker för att använda ett träffande engelskt ord).

Web 2.0 - interaktiv

2009-02-09T09:17:00.003+02:00

Satte igår kväll in Web 2.0 ... The Machine is Us/ing Us av Mike Wesch. Den berättar enkelt och kortfattat om fenomen som ingår/berör den här kursen. Ta en titt, kan löna sig.

BibStream - Se, vis og del film via biblioteket!

2009-02-08T17:32:00.004+02:00

"Bibstream är en ny webbtjänst, som vid starten innehåller ca 200 filmer och videoklipp från danska producenter, arkiv, bibliotek och privatpersoner. Tjänsten drivs av några danska bibliotek med stöd från Biblioteksstyrelsen och fungerar ungefär som YouTube, dvs man kan ladda upp egna filmer och videoklipp men framför allt ta del av vad andra gjort."
Biblioteksbloggen

Libraries Moving Pictures

2009-02-08T14:14:00.002+02:00

För inte fylla den här med videosnuttar öppnade jag en sidoblogg, där jag i fortsättningen kommer att lägga upp både nytta & nöje.

2009-02-08T12:41:00.006+02:00

Videos, altius, fortius!
Bibban behöver inte bara syssla med förhistoriska undervisningsmetoder, det finns andra stadier än dinosauriernas.
University of Sydney, tummen upp!

2009-02-08T11:50:00.004+02:00

The Cart Wheels - America's Number 1 Book Cart Team! - vinnaren i ALA 2008 Bookcart Drill Team World Championship, var så god -

Tack till mkm, aka M_K_M!
[the information specialist with Stupid Library Tricks]

Vem har sagt att livet på & omkring bibban behöver vara tråkigt, torrt & trist, glanslöst, allvarligt, oestetiskt, allt annat än rock'n'roll?

2009-02-08T11:02:00.004+02:00

UCSC Library "Why I Love the Library" YouTube Video Contest
- Uppe vinnaren Adam Clines "Why I Love the UCSC Library",
nere en annan svängig Lib-lover godbit, "Why Do We Love The Library", av Kimberly Aguilar och Jolene Hamilton.

2009-02-06T19:28:00.011+02:00

Academic Library 2.0 Keynote Speaker: Meredith Farkas,
Distance Learning Librarian Norwich University, Northfield

Meredith Farkas "Information Wants To Be Free"
Meredith's Presentations
"...also contribute to a collaborative blog, TechEssence, which is dedicated to giving folks concrete introductions to library-related technologies..."

Spara & Slösa!

2009-02-06T14:49:00.003+02:00

Spara det finlandssvenska talet
Spela webbspelet Krutdurken 1808-1809
"Webbspelet Krutdurken 1808-1809 är ett nervkittlande strategispel om finska kriget. Din uppgift är att ta befälet över de svenska trupperna, fatta kloka beslut för ditt land och ha roligt på kuppen! Så, bästa befälhavare, stig in i Krutdurken, din tidsmaskin till finska kriget!"

TKUkirjasto's Channel on YouTube

2009-02-06T13:35:00.001+02:00

Fredrika R.

2009-02-06T10:07:00.004+02:00

Egentligen diggar jag inte JL Runeberg. Eftersom jag har studerat litteratur, har jag så klart läst honom. Det var nog lite med glimten i ögat och smil i mungipan som jag skrev igår. Men lyfta på hatten kan man - han har envist hängt kvar. Delvis säkert för motivens skull. Och för att han skrivit orden till vår nationalsång.

På tal om Vårt land så hörde jag Runebergs egen tonsättning en gång - för länge sen - och jag har en känsla att den inte lät fyskam. Inte alls nödvändigtvis sämre än den som sedan har blivit den allenarådande.

Men det finns två Runeberg. Och den andra, Fredrika Runeberg, är betydligt mer spännande som författare och person. Dessutom är JL för många detsamma som Runebergstårta. Som inte är Johan Ludvigs skapelse, utan (också den) Fredrikas bakverk. Den manlige Runebergs enda insats här är, att han råkade tycka om den. Egentligen borde den heta Fredrikas tårta eller Fredrikatårta.

Okej, en dikt av Johan Ludvig Runeberg har jag ändå fastnat för. Kommit ihåg. Den heter:

Den enda stunden
Allena var jag,
Han kom allena;
Förbi min bana
Hans bana ledde.
Han dröjde icke,
Men tänkte dröja,
Han talte icke,
Men ögat talte. --
Du obekante,
Du välbekante!
En dag försvinner,
Ett år förflyter,
Det ena minnet
Det andra jagar;
Den korta stunden
Blef hos mig evigt,
Den bittra stunden,
Den ljufva stunden.

5.2. - Hurra för Runeberg!

2009-02-05T13:22:00.005+02:00

Nu är det Johan Ludvigs dag. Han hänger ju ännu med, hans texter visste var de tog. Han har fått ge namn åt Project Runeberg, han skriver ju nästan in sig i 2.0-världen.
Också Google bjuder på Dikter af Johan Ludvig Runeberg.
Hip hurra, du.

Blogg 1.0 eller 2.0

2009-02-05T13:07:00.004+02:00

Det är roligt att blogga, eftersom det emellanåt känns väldans skönt att skriva. Som att pyssla med dagbok. För första gången i sitt liv.

Men då vi talar bibliotek 1.0 och 2.0 så handlar det först och främst om ändamål och medel. Biblioteken har sina uppgifter och verksamhetsformer (som stipuleras i lagar och förordningar). Det som befrämjar verksamheten, de allmänna bibliotekens mission och kundservicen är på sin plats, oberoende av om det är fråga om gammaldags manuella skruvmejslar eller moderna drillborrar. Det som fungerar är IN, det som inte fungerar är OUT.

Verksamheten! Men förstås också marknadsföringen! Det vill säga, både konstruktiva lösningar som gagnar verksamheten såväl som ”banbrytande” lösningar som väcker intresse för biblioteket, i synnerhet bland dem som inte just eller alls brukar sätta sin fot på bibban. Uppsökande verksamhet på nätet…

Som sagt roligt att blogga hit & dit, fastän ner i diket. Men tid tar det. Och att sätta sig in i Googles alla funktioner, modifiera ”läsaren”, det egna kontot, sätta sig in i Bloggers alla finesser går inte i ett nafs. För att inte tala om alla andra "social softwares". I går glömde jag tiden framför datorn, just (själv)upptagen med allt det här. Prövade bl.a. på att sätta in en dela-med-dig-av-utvalda-beställda-inlägg-funktion. Döpte den till Blogociperade vyer och förde över till bloggens högra marginal. Kämpade med att också få bort första rubriken, så att där bara skulle stå Läs mer… i rutan. Rubriken länkar nämligen till en delvis tom sida. (Vet nån hur jag kunde lösa problemet?)

Tid kräver det här, som sagt, och det är naturligtvis nånting som bibborna tvingas ta i beaktande, väga för och emot. Är det för nöjes skull, eller leder det nånvart? Bortom vägs ände, som Mulle Meck skulle säga.

Kaka söker maka, bok söker klok

2009-02-04T13:33:00.022+02:00

Läsning som mental träning (DN 4.2.09):

"Det vi länge misstänkt är nu så gott som bevisat. Att läsa romaner är inte att fly verkligheten, utan tvärtom en god förberedelse för livet."
Här är några ställen som kan hjälpa till med jakten på fina hantlar!
Böcker från hela världen på en enda sajt: Dixikon
Lust till böcker, Bookdesire
Säg vem du är och Bok.nu säger vad du gillar

Stora Bloggpriset

2009-02-03T20:19:00.004+02:00

Allt om Stora Blogg-

priset!

Ytligt skydd eller naken är stark

2009-02-03T19:37:00.003+02:00

Med artikeln Naken är stark (1.2.09) inleder Amanda Svensson en serie i Dagens Nyheter som döpts till "Typiskt 00-tal". I den tar hon upp det här med ytlighet, att dela med sig av sitt yttre i alla lägen, att alltid förhålla sig ironisk och distanserad. Att flyga från den ena blomman till den andra, att aldrig rota sig. Att gardera sig mot djupsinnighet och långvarigt intresse. Att vara trendig.

Hon drar slutsatsen:

"I en sådan tidsanda uppstår förstås ett behov av att dölja. Anfall är som bekant bästa försvar, alltså: Bästa sättet att mörka fula sanningar om sin tråkiga statiskhet är att visa upp fina och trendiga osanningar om sig själv. Tack och lov har vi nu Internet. Bloggar, communitys och så vidare fungerar utmärkt för att visa upp sig själv så som man vill vara. Det är ett snabbt och effektivt medium, väl lämpat för att kunna säga en sak och sedan en annan. Radera sina gamla blogginlägg. Plocka bort bilder som vittnar om de där leopardstrumpbyxornas faktiska omslutande av ens ben. När man pratar om hur var och varannan person fläker ut sig själv på internet, är antagandet att det har att göra med ytlighet och självupptagenhet. Jag vet inte. Jag tror snarare att det handlar om motsatsen. Att få lov att vara hemlig. Ger man bort information om sig själv, får man också behålla något själv."

Låter i vilket fall som helst som en artikelserie jag tänker hålla utkik efter.

The 25 Most Modern Libraries in the World

2009-02-03T09:49:00.005+02:00

By Christina Laun

Second Life i första livet i största tidningen

2009-02-03T09:01:00.009+02:00

Dagens Helsingin Sanomat (3.2.) bjuder på vitaminer i D-avdelningen. En artikel om Second Life pryder första sidan. Eftersom vi de facto har förflyttat oss bort från första livet till/i riktning Web 2.0 sätter jag in länkarna till www-versionerna:
Toimittaja lensi oppimissaarelle
Toinen elämä, paikka opiskella
Virtuaaliset maailmat osa sosiaalista mediaa
Jag hann inte läsa pappersversionen i morse men jag tycker mig se, att det fanns mer att läsa i den. Åtminstone vill jag minnas att både Isto och Kim figurerade. I den sistnämnda av rubrikerna ovan kommer ändå Kim till tals.

"Jo yleistyneitä sosiaalisen median lajeja ovat wikit, blogit ja internetin keskustelupalstat. Oppija koostaa ja rakentaa ympäristönsä. Ulkopuolinen instituutio ei sitä määrittele.

Tämä voi johtaa joustavaan ja mukautuvaan oppimiseen, kuvailee Åbo Academin tutkija Kim Holmberg."

I den första notisen, journalisten flög till lärdomsön, anges temat. En ny inmutning i SL är utbildning. Linden Lab erbjuder utbildningsanstalter land i Second Life till reapriser.

Blogga bibban bra bättre bäst!

2009-02-02T20:13:00.015+02:00

I en artikel från 2003 - Why and How to Use Blogs to Promote Your Library's Services - går Darlene Fichter in på det här med bloggar för bibliotekets bästa. Kanske artikeln är till åren kommen, eller kanske ändå inte. Ett halvt år innan artikeln publicerades i Information Today tog jag mina första stapplande steg på biblioteket som arbetsplats. Hade jag läst den då skulle mina reaktioner säkert vara av helt annan kaliber.

Men inte kan man väl påstå att hela bibban bloggar ännu heller. Vid vårt bibliotek finns det en blogg på ungdomssidan och också en inom ramen för landskapsbiblioteksverksamheten. Jag antar att situationen är densamma, lite avvaktande, vid månget annat bibliotek. Så visst finns det utrymme för ytterligare ett antal bloggande bibliotekarier.

Dessutom håller sig Fichter till s.a.s. allmängods, pekar på fördelar med bloggar - jämfört med traditionella hemsidor (www-sidor) - och kastar ut idéer. De gånger hon ger sig in på det här med föränderlig teknik är det inte heller så farligt, de nyaste programmen och applikationerna kan man nog snoka reda på själv.

Vid vårt bibliotek uppdaterar vi våra hemsidor dagligen, på sätt eller annat. Vi har inget svårt system. Oflexibelt måhända, emellanåt, men svårt - nej! Så vårt behov av bloggar skulle i så fall bero på annat.

Med andra ord betvivlar jag inte att bloggar kunde utnyttjas både till det ena och det andra. Själv har jag faktiskt vankat omkring & funderat på att starta en virtuell bokcirkel och använda mig av en blogg som redskap.

Det fina med bloggar är, att de är lätta att tampas med och tillåter kommentarer. Men vad det än är fråga om, är jag smått skeptisk till saker-för-sakers-egen-skull. Bibbor som bloggar för blott bloggandets glädje är väl inte särdeles mycket att hurra för. (Okej, jag utgår från antagandet att de flesta bibliotek lider av resursbrist. - Det är ju ändå ofta så att allt nytt tillkommer vid sidan av det gamla, att hinna med mer på kortare tid, det är frågan det. Konst för konstens skull undanbedes i det här fallet.)

Fichter understryker det här med kompetenta skribenter, individer som har ordet i sin hand. Själv håller jag med och skulle alltså tillägga, att aktiviteten bör ha ett mervärde i fråga om bibliotekets verksamhet, en direkt nytta.

Främst av allt drömmer jag själv om ett komplett virtuellt bibliotekshus av Umeås modell: minabibliotek.se. Där bibliotekskatalogen eller materialdatabasen öppnar sig inom ramen för hem- eller www-sidorna, och där man kan uttnyttja egenskaper kända från Web 2.0 eller den sociala webben genom att logga in med kundnummer och lösenord. Att mötas på en endaste www-adress känns som en lika smidig virtuell lösning som att i den fysiska världen kunna gå till ett bibliotek där alla avdelningar samlas på en och samma gatuadress.

Nackdelen med de sociala webblösningarna där ute på nätet är, att de är opålitliga (vem vet hur länge de är gratis eller överhuvudtaget tillgängliga), att de är okontrollerbara (vårt bibliotek satte in några guider i videoformat på YouTube och via taggningen hamnade de i ganska suspekt sällskap). Men det hindrar inte att bibborna tar reda på, undersöker, testar. Och sist men inte minst bör vi ha koll på vad som rör sig i tiden. Kunna orientera oss obehindrat i den virtuella 2.0-världen.

Arianna, drottning av Blogoranien, jämte andra härskare

2009-02-01T17:17:00.017+02:00

Förut lovsjöng man till orden Hosianna, Davids son. Nu är det andra bullar som gäller: Arianna, Nätets drottning. På ekonomisidorna i Helsingin Sanomat ingick för en tid sedan (25.1.09) en artikel om Arianna Huffington - med rötter i Grekland - som med sin The Huffington Post har blivit en maktfaktor att räkna med. Hon hör till de ihärdiga och påhittiga bloggare som lyckats ta upp kampen med traditionella medier. I och med den ökande populariteten har HuffPosten övergått från att servera blott bloggmat till att även krydda med nyheter. The Huffington Post söker efter egna "scoops" och länkar resten av nyheterna från andras sidor. Ett av Huffingtons recept till framgång är hennes kändismeny: namn som Norman Mailer, Barack Obama, Hillary Clinton och Steve Martin har bloggat i hennes Post.

Barack Obama har också förstått sig på det här med nätet. Via sina nätsidor samlade han och hans stab in en hel del dollar för presidentvalskampanjen. Obama utnyttjar YouTube som publiceringskanal och ger sina väljare - ja eller vem som helst - möjlighet att säga sin åsikt åt presidenten. Klart att inte Obama personligen läser all den nätpost som strömmar in, för det finns en stab. I vilket fall som helst har Barack Obama och hans medhjälpare via sina "interaktiva" kampanjer och strategier byggt upp databaser som innehåller medborgares e-postadresser, mobilnummer och även åsikter. Därigenom är det möjligt att inför behandlingen av ett t.ex. lagförslag skicka ut påstötar till dem som är "pro" och be dem kontakta sina kongressrepresentanter, kort sagt be de trogna väljarna att lobba för.

Alla bloggar och nätsidor är definitivt inte små lugna idylliska öar därute nånstans bortom horisonten. Världen är definitivt på glid in i Politiken 2.0

Ö(h)

2009-02-01T13:54:00.016+02:00

Ingen människa är en ö, sades det. Men tänk om. Om alla människor är öar. Visserligen kan vi bilda sammanhang tillsammans med andra, födas in i familjer, släkten, starta upp nya, gå med i det ena och det andra, känna oss delaktiga och uppleva gemenskap. Vi kan vara öar som hör hemma i diverse ögrupper, skärgårdslandskap.

Vi sätter ut våra intressen i t.ex. bloggar, och genom att klicka på en etikett, t.ex. Penniless, så hops har vi ankrat vår ö i en ny arkipelag. Nu kan det ju hända att de här "mentala geografierna" o.d. inte spelar desto större roll. Kanske det faktum att jag har samma favorit som en annan individ där ute nånstans inte säger ett skvatt om oss bägge, den tillfälliga gemenskap som vi ingår i kan vara högst missvisande med tanke på vår "egentliga ö-natur".

Själv är jag rent konkret intresserad av öar, och kunde för all del sätta in följande adressat, The Islomaniac, i listan på bloggar som jag följer. Men jag drar mig för det, eftersom jag den vägen kunde skriva in missvisande koordinater. För jag varken googlar eller bloggar mig runt nätet på jakt efter öar. Dessutom vill jag inte ta risken att "till synes skriva under" de tankar som förekommer i bloggen. Då är det nog lättare att peka ut musikfavoriter. Trots att det också kunde leda till suspekta sammanhang.

Nu är jag själv en i den växnade skaran av blogivider (individer som bloggar). Måhända skriver en för att bli upptäckt, måhända skriver en annan för sig själv, sina vänner, en utvald skara likatänkande. Men ju mer blogivider som dyker upp på nätet, desto mer anonyma blir vi. På ett svallande hav av miljoner öar är det inte så många enskilda plättar som blir livligt besökta. Det kan rentav hända att det bara är Robinson och Fredag som råkar sätta sina fotspår i sanden. Men jag misstänker också, att det här inte nödvändigtvis är något större problem.

Öh, kanske endel gillar att ta det lugnt nere vid stranden utan större trafik i sikte.

Lätt som en plätt, platt som en pannkaka

2009-01-27T09:43:00.007+02:00

I söndagens Helsingin Sanomat ingick en artikel plus en kommentar om Internetaktivism (Web 2.0-aktivism?), bägge signerade av Jussi Pulliainen. Huvudrubriken lydde nånting i stil med: ”Nätets lättaktivism spetsas med ironi”. Kanske light-aktivism vore ett bättre ord än lättaktivism, eftersom det finska ordet ”kevyt” också refererar till livsmedel. Fast å andra sidan talar vi ju om lättmjölk etc. Och själv anser jag att vi bör använda svenska ord så långt det går (och inte bli alltför försvengelskade; det vittjar om andlig lättja om man inte ids hitta på svenska ord & uttryck).
I vilket fall som helst kommer också en forskare från Tammerfors universitet, Jarmo Rinne, till tals.
"Nämä ovat enemmän yhden hetken kannanottoja. Harvoin Facebook-ryhmät johtavat mihinkään muuhun kuin sellaiseen, että kaverit näkevät, että tällaista sen päässä liikkuu."

(Sök upp artikeln, även om den inte innehåller nåt revolutionerande, men kanske den – liksom alla andra droppar – är med om att förtydliga ”bilden”.)

Själv kommer jag att tänka på det uttryck som användes på lördagens föreläsning - "parviäly". Med det avseddes förstås nånting helt annat, och det här är ingen kritik av begreppet i sig. Men, men. Jag ser framför mig hur det här ”parviäly” likt ett irrigt pirrigt fiskstim svirrar från den ena agendan till den andra, bildar nya grupper i t.ex. Facebook (”Neljäs kalapuikko” och liknande i den stilen). Simmar av och an, redan snärjda i ett jättelikt nät och helt omedvetna om att de redan är infångade. Nätet är bara så stort så stort.
Så mycket tänker jag ändå gå in på Hesaris text, att jag citerar Pulliainens kommentar i sin helhet:

”Lightia ja zeroa
Facebook-ryhmä on kuin kantaa ottava t-paita tai pinssi.
Niillä on kuitenkin selvä ero.
T-paidalla likoon laitetaan oma keho. Vaikkapa parempaa sosiaaliturvaa vaativa paita voisi Helsingin kaduilla ärsyttää osaa kulkijoista.
Facebookissa sen sijaan kannan näkee yleensä vain ryhmään liittyjän kaveri, ja kaverit tuppaavat olemaan toistensa kanssa asioista samaa mieltä.
Parhaimmillaan ryhmä ryhtyy toimiin tosimaailmassa, kuten esimerkiksi Porkkanamafia. Se on kevytaktivismia parhaimillaan.
Jos ainoaksi yhteiskunnallisen toiminnan muodoksi jää Facebook-liputus, käy aktivismille kuin kolajuomalle.
Lightista tulee zeroa.”