Det är svårt att vara svensk i dessa tider eller en ordältares bekännelser

[ingick i Åbo Underrättelser / Debatt 6.11.2009]

Vi sitter upp över halsen i svenska veckan för tillfället, och Svenska Dagen lurar bakom salongsdörren. Överlag har det svenska i Finland debatterats flitigt, frenetiskt och fränt på sistone. Det har rört sig om omkantringar på förvaltnings- och myndighetsnivå med försämrad betjäning på svenska som eventuell eller trolig följd. En och annan grön rektor har uttalat sig om språkens frivillighet i skolan. Svenskans ställning som nationalspråk har granskats under lupp och slägga. Och för inte så länge sedan rubbade Svenska Folkpartiets framtidskonferens i Kasnäs stiltjen i vattenglaset.

Hur det nu kom sig väckte Kasnäs-episoden indirekt en febril passion för det svenska språket i sig, en lidelse som jag totalt hade glömt bort att jag kunde drabbas av. Jag skrev nämligen några rader i Hufvudstadsbladets Debatt (16.10.) utgående från uppståndelsen kring den rikssvenske konsultens liknelse jämte inbyggd uppmaning om mannen, hustrun och hunden. Som sig bör friserade redaktören mitt inlägg på ett par punkter, rensade bort en viss yvighet, och det med klart godkänt.

De punkter som fick mig att springa i luften var blott två till antalet, men spränghalten var i stället desto saftigare. Min egenhändiga inledning som lydde "Konsultismen har sina sidor" hade nerskrivits till "Att använda sig av konsulter har sina sidor". Och i meningen "Det finns snack som bör stanna innanför omklädningsrummets väggar" hade ordet "snack" visslats ut på avbytarbänken till förmån för kollegan "prat".

Hade jag vetat vad jag gav mig in på då jag en glad morgon i mitten av oktober sände iväg mina rader per e-post hade jag nog stäng datorn redan innan soluppgången. Det var nämligen att ge djävulen lillfingret. Naturligtvis måste jag bums få veta varför de för mig så viktiga små orden hade fått stryka på foten. Svaret dröjde inte heller. Det ena ordet var inte upptaget i ordböcker, det andra var för vardagligt för att passa in på ledar- och debattuppslag. Nu kände jag blodet rusa och susa från hjässan till fotabjället, eller var det tvärtom.

Jag tog till och med risken att slå in en handfull gnällspikar i min kista genom att skriva genmäle till Debattsidan i Hbl. dock utan att få komma till tals i offentlighet. Vilken förolämpning, vilken skymf! Veckorna efter mitt inlägg lusläste jag insändare i nämnda tidning och de var som slag i ansiktet. Ord som "tjafs", "skit", "eftis", "dagis", "fyrk" och "mainstreamsynpunkter" flimrade förbi. Hur kunde dessa slingra sig igenom språkvårdssilen men inte mitt "snack". Och för att inte tala om "punktbelastare". I vilken ord- eller uppslagsbok ingick det uttrycket. Nationalencyklopedin meddelade att ordet inte fanns i några artiklar och Schildts Finlandssvensk ordbok 1.0 föreslog utan omsvep "punktknullare" i stället. Kommen så här långt i min vurm var det inte längre möjligt att finna ord.

Hade inte "konsumism" myntats på det glada sjuttitalet och noterats svart på vitt den allra första gången. Kunde man inte tänka sig att konsultism är konstruerat av två mycket lättbegripliga ord, "konsult" och "ism" och att kombinationen är uppenbar för gemene individ och dessutom mer laddad än en mening uppbyggd kring det vardagligare och salongsfähigare ordet "konsult".

Sedermera har stormen bedarrat, blodet återgått till sin vanliga lunk och jag sitter här med facit på hand. Tur att Hufvudstadsbladet inte godkände mitt genmäle. Jag kunde ha gjort mig själv till allmänt åtlöje från svenskbygd till svenskbygd. Det finns betydligt viktigare och allvarligare ämnen att parlamentera av och till. Ändå blir jag inte helt kvitt tanken på att det är viktigt med svenska rum där man kan andas på sitt eget språk, och inte enbart det. Utan på eget språk med egen röst. Inte tror jag heller att våra svenska revir mår bra om vi låser språket i en viss position.

Det har skrivits om finlandssvenskarnas liberala inställning till det främmande, att det på ett plan stämmer men inte på ett annat. Vår misstänksamhet börjar gro, rentav blomma ut, om vi kommer i personlig eller allför närgången beröring med andra kulturer. Hur är det då inom våra svenska domäner, godkänner vi en mångfald av svenska tilltal. Var får man känna för det svenska språket till den grad att man upplever språklust, om inte i en svensk tidning.

Måhända var det just det som fick mig att förlora fattningen, jag upplevde att mitt svenska revir beskars. Det på grund av tvenne ynkliga små ord, ett som inte har några officiella dokument på sin existens och ett som helt enkelt är den trista vardagligheten personifierad. Hur är det inte då i situationer när man talar vitt skilda språk och inte förstår varandra, när språkförbistring och -klimatförändring tar överhand.

I mitt försök till genmäle hänvisade jag även till Gustaf Molanders fina "Flytta koppen västerut" (Hufvudstadsbladet 26.10.) där han bl.a. konstaterar att språkets "betydelse för tänkandet har ältats i årtusenden". Ibland kan det gälla till synes bagateller. Den svenska veckan till ära skriver Marit af Björkesten på ledarplats i samma tidning, på tal om det roande förslaget till en nordisk union 2.11.): "att Finland äntligen skulle ha en chans i fotbolls-VM med Zlatan Ibrahimovic i anfallet och Jussi Jääskeläinen framför målet." Personligen störs jag mera av ordet "framför" i fel sammanhang än av vardagliga ord på ledar- och debattuppslag. Jääskeläinen framför målet är på min planhalva en annorlunda värld än Jääskeläinen i målet. Målgöraren Mikael Forsell må placera sig framför målet, inte den gode Jussi. Språk har sina valörer, skiftningar och överklivningar och ord och uttryck klingar olika i skilda sammanhang.

I mitt stillnande sinne hoppas jag, att det svenska språket inte skulle tvingas drapera sig i korsett. Inte ens i de högre sfärerna på Svenska Dagen. Samtidigt är jag lättad över att min tillfälliga passion är på retur. Det är inte särskilt smickrande att med språket som tändvätska känna sig som en karikatyr ur "Den unge Werthers lidanden".