Information Literacy meets Library 2.0

Debatten/diskussionen kring ämnet hålls i Oxford, nu på torsdag 2:a april. Men man kan delta via Second Life också. Bara så att ni vet. "What is the library and what do libraries need to do in order to support knowledge, innovation and society?"

Second Life i andra bloggar

Det finns ju en hel del andra som bloggar om Second Life förutom vi på vår kurs. Stötte på en intressant en som handlade om Reuters varande och farande från SL, Exclusive: Why Reuters Left Second Life, And How Linden Lab Can Fix It (Nov. 21, 2008). Den som är intresserad förlorar inget på att läsa den, tycker att den hade nåt att ge så här efter vår föreläsningstripp i onsdags. Också kommentarerna var intressanta, och t.ex. i den som börjar så här Good article and spot on! I especially appreciated hittade jag följande att citera:

This community is a new thing, and for LL to try to manage it, without embracing it, is leading to pain and poor communication. Second Life cannot be a mainstream app because of its hardware demands and because the steep learning curve is most easily negotiated by technical people and power users. The result of this winnowing is what makes the community - high IQ, highly technical, highly creative. I think that's a community worth marketing to. But spurning it in favor of a mainstream user that can't find a point in Second Life makes no sense.

Tillbaka till Second Life

I gårdagens Helsingin Sanomat (11.9.09) fanns en liten artikel i kulturdelen, på sidan C2: Lama ajaa amerikkalaiset elokuviin ja kirjastoihin. Enligt rapporteringen från landet bortom Atlanten har bibliotekens och biografernas besöksmängd stigit med 20% jämfört med ifjol. Som Markku Saksa skriver - folket flyr undan sina penga- och donproblem till biosalongernas mörker och bibbornas tystnad. Självklart att depressionen inte gör någon glad, och istället för att yvas över statistiska framgångar kan man fundera över bibliotekets roll och ansvar under tunga tider.

Också för biblioteken själva väntar mången pers. Alla beslutsfattare är inte nödvändigtvis på det klara med bibliotekets funktioner och betydelser. Rentav har de aldrig satt sin fot på bibban, med undantag för några möten som råkat gå av stapeln där, eller för att staden nyss fått en uppmärksammad ny biblioteksbyggnad. Så i värsta fall får biblioteket - ett av samhällets stöttepelare - färre slantar att röra sig med. Det och stridare tillströmningar av kunder rimmar illa.

Men om man utgår från att biblioteken också kan hantera en viss social roll, som hjärta i ett nätverk, kommer de allehanda Web 2.0-redskapen in i bilden som på beställning. Jag tänker förstås på de applikationer som är avgiftsfria och lätta att använda. Och som inte kräver alltför orimliga prestanda av dator och nätanslutning.

Förstås, verksamhet som bygger på de här gratismedierna befinner sig i en viss riskzon. Gråzon. Rätt som det är drar nån YouTube bort videor från utbudet, man vet aldrig.

Second Life är ju som idé verkligen lockande i det här perspektivet, på samma sätt som människor teleporterar sig från det första livet genom att sjunka in i en annan värld via vita duken. Men det här med tekniska krav kan å andra sidan störta avataren s.a.s. i backen som en annan Ikaros.

Igår återvände jag till Second Life, den här gången för knappa två timmar. Betydligt längre resa än min fransyska visit i "I hate niggers-regioner". Tillsammans med mina kurskolleger guidades vi till en föreläsningssal av vår ciceron Kim Zwiers (tack till honom för snapsen ovan!) och väl framme där hade vi chansen att närvara vid en SL-föreläsning av Ab Marvin.

Salen var ett fyrkantigt rum med grå framtoning. Framför ena väggen fanns en duk där Power Pointen åkte revy. I SL är det möjligt att hålla sina möten, föreläsningar etc. ute, inne, i fantastiska eller spartanska miljöer. Den här var defintivt spartansk, men det störde inte mig. Den gråa färgen var på sätt & vis vilsam. Den obefintliga inredningen tillräckligt spartansk. Däremot var det en ren överraskning att den tekniska biten verkade så svår. Jag har en ny dator, vars primärminne är 8Gb och grafikkort presterar 1 Gb. Min nätanslutning är 2Mb. Trots det laddades varje enskild diabild upp på SL-salens duk med snigelfart, kändes ibland som om det tog 10 sekunder typ innan skärpan infann sig. Så jag undrar precis som Ben i sin kursblögg vad för slags underverk till datorutrustning som riktigt krävs, för att man ska vara på den säkra sidan. Så att inte vaxvingarna smälter, för att nu låta tankarna flyga till den grekiska mytologin.

Men annars så. Var det intressant och uppsluppet. Som på klassresa, nära nog. Både lärare och kursdeltagare kändes annorlunda. Ja kanske det faktiskt är på det sättet att man blir en andra individ i SL, som förbytt. Det var krångligt att hålla sig allvarlig. Sista spiken i kistan var möjligheten att chatta. Klart att det inte gick att hålla sig "tyst", så många karaktärer runt omkring, man måste ju bolla lite i squashsalen. Disco disco. Med andra ord var det absolut en social tillställning. Men det att ribban sänktes ska tas med ett paket snus på posten från Sverige, för vi var väl ändå lika mycket inbjudna på testfest som på sits med innehåll. Föreläsningen i sig var bra & intressant, men vi har å andra sidan hållit på med 2.0 en god bit nu, så värst mycket nytt eller överraskande var det kanske inte längre (okej, jag har haft turen att få höra herrarna Marvin och Zwiers i första skepnader förut, ska erkännas).

Jag antar att det hade varit en enklare match att koncentrera sig om det varit fråga om n:te gångens föreläsning i Second Life-miljö. Lite blasé skulle säkert haft sin dämpande verkan. Men för social samvaro och diskussionsträff tycktes SL kunna vara helt hyvens. Tack Ab & Kim!

P.S. I folkskolan satt jag kvar var & annan lördag för att jag hade ett okontrollerat behov av att vara social på timmarna. Nu undrar jag smått hur man ordnar med det här i SL, kvarsittning alltså.

Hjärnan som gjord för att tro

Igen nånting om hjärnan - oberoende om det är internationella hjärnveckan nu, eller nästa vecka. För DN skriver att Hjärnan verkar programmerad för religiösa upplevelser (10.3.09). Om vi får tro en amerikansk forskning som publicerats i Proceedings of the National Academy och Sciences har vi en benägenhet att ta till tro på gud om det inte finns vetenskapliga belägg att förlita sig på.

Vi kan ju bara inte gå omkring utan förklaringar och då tar vi en dos universalmedicin. Pappa betalar, liksom.

Enligt undersökningen finns det regioner i hjärnan som aktiveras då vi sätter igång med att tro. Ja, hjärnan är som U.S.A. utrustad med religiösa bälten.

"Ett av de områden som blev aktivt var frontallobens ytskikt, ett område som är unikt för människan. Men också områden som ligger djupare in i hjärnan och som människan delar med apor och andra primater, områden som utvecklats tidigare under evolutionen, blir aktiva när vi tänker på frågor kring tro."

Det här publicerade undersökningsresultatet vill naturligvis - i alla fall inte öppet - låta påskina att det lokaliserat gud själv, eller hittat bevis på ett andra liv.

Men hjärnan kan nog luras på andra sätt. Också.

Har du skakat hand med dig själv någon gång? Eller trott dig vara en skyltdocka? Den upplevelsen har några försökspersoner på Karolinska institutet fått testa. Forskare har lurat hjärnan hos flera personer att tro att de fanns i en annan persons kropp eller i en skyltdockas kropp.

Det här frågar DN genom min blogg, i en artikel från ifjol (2.12.08). Jag kommer att tänka på mina funderingar kring Second Life, varför det inte känns som min kopp te. På nåt sätt är såna virtuella världar som SL nånting mitt emellan, antingen eller. För mig duger andra sociala medier bra som kommunikationskanaler. Men om. Om man nu en gång vill mötas virtuellt, så tycker jag personligen att lösningar som SL är för enkla, platta. Då väntar jag mig. Eller väntar hellre på den dagen då man själv får sväva in i den virtuella världen, utan att avskärmas från den, sitta vid en gammalmodig dator och styra en liten nicke-docka med piltangenter.

Jag vill bli lurad att jag "verkligen" befinner mig nån annastans, låt vara i egen kropp eller i nån annans.

Second Life, bibliotekariens andra liv

I artikeln Second Life, bibliotekariens andra liv (Bibban, Finlands svenska biblioteksförenings medlemstidning, 2007 : 2) redogör Kim Holmberg - eller Kim Zwiers - på ett upplysande och begripligt sett för den virtuella värld som ägs av Linden Lab och heter Second Life. Inlagan har således några år på nacken, vilket kan vara en evighet i dessa sammanhang. Eftersom det är fråga om en expanderande värld innebär det här, att de statistiska uppgifterna om användare, inloggningsfrekvens o.d. med fördel kan uppdateras.

För den som vill gå djupare in den virtuella djunglen är Metaverse Roadmap en lämplig station. Där återfinns vägskyltar som Second Earth. The World Wide Web will soon be absorbed into the World Wide Sim: an environment combining elements of Second Life and Google Earth (Wade Roush, Tech Review, July/Aug 2007). Samt Virtual worlds: The next Facebook? (Linnie Rawlinson, CNN, August 8, 2007). Även om vi inte skulle följa skyltarna desto vidare pekar de framåt. Visserligen är de precis som Holmbergs artikel från år 2007, men på samma sätt antyder de en utveckling som verkar att bara ha fått ännu mer luft under vingarna. Kommer Facebook att småningom ge vika för nästa steg, d.v.s. virtuella världar där vi umgås inte bara genom ansikte & text utan helt enkelt med kropp & själ. Nå, med avatarer, karaktärer eller virtuella världsinvånare. Sim i begreppet kan kanske associeras till Sim-spelen, och ja, inte så tokig tanke. Men i grunden handlar det om förkortning av ord som simulation/simulering.

I Metaverses pdf-guide Pathways to the 3D Web. A Cross-Industry Public Foresight Project har utkristalliserats tre grupperingar, som är nog så belysande. Dels virtuella världar - där det liksom i den första världen i grunden är fråga om (åtminstone är det önsketanken) identitet, tillit och rykte, sociala roller, regler och växelverkan. Dels spegelvärldar - varav en vida känd representant är Google Earth (ett geografiskt informationssystem, förkortat GIS). Den tredje dimensionen kallas livsloggning:

"In lifelogging, augmentation technologies record and report the intimate states and life histories of objects and users, in support of object- and self-memory, observation, communication, and behavior modeling. Object Lifelogs (‘spimes,’ ‘blogjects,’ etc.) maintain a narrative of use, environment and condition for physical objects. User Lifelogs, (‘life-caching,’ ‘documented lives,’ etc.) allow people to make similar recordings of their own lives. Object lifelogs overlap with the AR scenario, and both rely on AR information networks and ubiquitous sensors."

Och vem vet, troligtvis vi är på väg därhän med ökande fart och växande hänförelse. Åtminstone verkar vi vara väldigt måna om att dokumentera vår värld och tagga oss själva. Ta till vara varje smula av vårt liv, varje sekund i vårt korta liv på första jorden.

Antingen det blir Second Life, finländska Habbo eller någon annan/några andra virtuella världar så har de kommit för att stanna eller åtminstone testas både utan och innan. Håller de måttet finns det knappast någon återvändo. Men Second Life är som begrepp i så fall aningen missvisande. I själva verket gäller det fenomen som integreras i våra första liv, blir en naturlig del av vår vardag. På samma sätt som Facebook eller Google. Inte lever vi heller ett annat liv då vi snackar i telefon, tar ett parti schack eller en omgång poker.

Vad Second Life beträffar är det för många, både individer och institutioner, ett försök, en upptäcktsresa. Som Holmberg beskriver i sin artikel. Många bibliotek och universitet har redan hakat på och öppnat konton eller kontor i SL. I Finland har Åbo Akademi varit först ute på plan, och då talar vi om institutionen informationsförvaltning och forskare som just Kim Holmberg samt Isto Huvila.Man kan rätt och slätt använda SL som ett personligt redskap, personalkanal, men naturligtvis kan man också vända sig till kunder. Eller direkt till kunder. Som det står i artikeln:

"Emerald ser andra fördelar också. Hon berättar att vissa bibliotek och flera företag använder SL i stället för videokonferenser och att det hålls regelbundna personalmöten i SL. Själv har hon använt SL för att experimentera och lära sig hur man kan placera information i en tredimensionell värld, en kunskap som kan komma till nytta i framtiden. Innan jag flyger vidare vill Emerald hälsa bibliotekarierna i Finland och uppmuntra dem att testa SL. ‘Sök upp en bibliotekarie som redan är i SL och be henne eller honom att introducera dig åt andra bibliotekarier. Njut av kreativiteten och ha det roligt.’"

Emerald är liksom ovan nämnda Kim Zwiers en avatar. Second Life är en tredimensionell (3D), virtuell värld, och det andra livet syftar på det att man kan skapa sig en ny identitet, får en andra chans. Är kapabel att välja vilket utseende som helst, den skepnad som behagar, människa eller djur, vacker eller ful, det kvittar. Den uppenbarelse som man skapar som representant i SL kallas avatar. Aktiviteter av alla de slag kryddar livet i SL. Föreläsningar, diskussionstillfällen, konstutställningar, konserter etc. som avatarerna kan berika sin tillvaro med.

Och som bibliotekarie hör det egentligen till kallet att hålla sig uppdaterad, känna till fenomen, hur de fungerar, vad de kan användas till. Naturligtvis kan det gå inflation i trendiga ting, också. Uppstå panik eller press att vara med - vara där - bara för att, utan att ha en vettig orsak. Då Sverige öppnar ambassad i SL är det bara att undra om det ett måste eller om strategin är väl underbyggd. Svenska institutets generaldirektör Olle Wästbergs argument känns i alla fall välbekanta, i intervjun i Dagens Nyheter (som hmm, råkar vara från år 2007, 25.1.):

"Där finns så många invånare, eller deltagare, från grupper som vi liksom andra har svårt att nå ut till: unga, utbildade och lite i framkant. Sådana som får mycket information om allt möjligt."

Själv har jag hittills undgått att bli biten av avatarerna. Undrar just om det delvis beror på att jag inte spelat tillräckligt med datorspel e.d. Visserligen är virtuella världar inte spel i den bemärkelsen, spel har ett definierat slut, en punkt då det är över. Men det är nåt över Second Life som får mig att tänka på de spel jag sett mina barn spela, olika Sim-versioner, Barbie-spel m.m. (för mig ser de alla likadana ut, men jag vet; det är för att jag inte är invigd, drar s.a.s. alla utlänningar över en kam). Svårt att bli begeistrad, avatariserad. På egen hand har jag stuckit näsan innaför SL-portarna en endaste gång, och det gjorde mig inte precis mer inspirerad. En massa karaktärer sprang omkring som yra höns och kacklade ur sig invektiv i stil med "I hate niggers".

Som Holmberg säger kan man vara någon helt annan om man vill, i SL. Och då avser han självklart inte virtuell terrorisering. Problemet med "digitalt 3D-dubbelliv" är att det sist och slutligen liknar det vanliga livet, det ovirtuella samhället lite väl mycket. Allt som finns här påträffas där. Teleporteringen lyckas inte skaka av sig verkligheten, den hinner i fatt, (för)följer som en skugga.

I en artikel i Svenska Dagbladet (10.5.2007, sic!) rapporteras om hur pedofiler använder SL som lekstuga och träningsläger. Med så drastiska skäl kan man väl ändå inte avfärda de virtuella världarna helt & hållet. Även om...

"Det är skrämmande. Helt enkelt ofattbart att det är reala människor som gömmer sig bakom dessa virtuella figurer som förnedrar, misshandlar och utnyttjar barn sexuellt, säger Lutz Ulrich Besser, psykolog vid Zentrum für Traumatherapie Niedersachsen."

Just det, man måste hålla i minnet att det nog är människor i den ovirtuella världen som spelar med avatarerna. Det är fråga om reella problem. Och trots alla mina dubier och avvaktande inställning är jag inte heller beredd att skriva under följande svada som en vit, 30+ man ur svensk medelklass lättar ur sitt hjärta (28.5.2007):

"Det är dags att ta bladet från munnen och säga det som behöver sägas. Kejsaren är naken. Second Life är inte något att orda om. Det är en öde plats full med vilsna människor som undrar vad de har där att göra. Visst, det finns människor som tycker att Second Life är det bästa som hänt sedan skivat bröd, men jag är ytterst tveksam till att det som de är som mest sugna på är telefonabonnemang från Telia Sonera eller en svensk ambassad. Hallå. Det där kan de få i verkligheten. De har inte skapat sig ett alter ego för att få samma skit i Second Life."

Man kan kanske tänka sig att normalt funtade personer helt enkelt inte har lov att överlämna virtuella världar åt vem som helst. Att bl.a. bibliotek har en skyldighet att närvara som en symbol och förkämpe för vettigare saker. På samma vis som det krävs närvaro & övervakning på nätet. (Avatar är f.ö. enligt indisk mytologi en guds nedstigning eller inkarnation på jorden, den första världen.)

Men sen igen, jag tycker att föreläsningar, diskussionsgrupper o.s.v. fungerar - då de fungerar - helt tillfredställande i normala, vardagliga Web 1.0- och i synnerhet Web 2.0-omgivningar. Känns inte som om plastfigurlika avatarer skulle kunna förhöja de innehållsliga dimensionerna så värst mycket. - Och samtidigt som jag skriver undrar jag om jag har tappat greppet om verkligheten, för verkligheten är utveckling. - Å andra sidan föredrar jag absolut en normal bibliotekschat typ Fråga bibliotekarien, framom en eventuell situation vid en Second Life-infodisk där kontrollen är virtuell. Läs: inga hinder för sabotage av möte mellan SL-bibban och SL-kunden.

Så - finns det en idé bakom gettostrukturerna i Second Life!? Olika verksamheter samlas & samsas på skilda öar. Mindre risk för att fel hopar av avatarer råkar springa genom fel dörrar. Av en slump.Sist och slutligen återstår bara en utväg. Jag är illa tvungen att ge Second Life en andra chans.

Second Life i första livet i största tidningen

Dagens Helsingin Sanomat (3.2.) bjuder på vitaminer i D-avdelningen. En artikel om Second Life pryder första sidan. Eftersom vi de facto har förflyttat oss bort från första livet till/i riktning Web 2.0 sätter jag in länkarna till www-versionerna:
Toimittaja lensi oppimissaarelle
Toinen elämä, paikka opiskella
Virtuaaliset maailmat osa sosiaalista mediaa
Jag hann inte läsa pappersversionen i morse men jag tycker mig se, att det fanns mer att läsa i den. Åtminstone vill jag minnas att både Isto och Kim figurerade. I den sistnämnda av rubrikerna ovan kommer ändå Kim till tals.

"Jo yleistyneitä sosiaalisen median lajeja ovat wikit, blogit ja internetin keskustelupalstat. Oppija koostaa ja rakentaa ympäristönsä. Ulkopuolinen instituutio ei sitä määrittele.

Tämä voi johtaa joustavaan ja mukautuvaan oppimiseen, kuvailee Åbo Academin tutkija Kim Holmberg."

I den första notisen, journalisten flög till lärdomsön, anges temat. En ny inmutning i SL är utbildning. Linden Lab erbjuder utbildningsanstalter land i Second Life till reapriser.