Aleksej Navalnyj 1976-2024

 Det är på många sätt och vis som om jag levde i en reträtt till den era som rådde då jag var ung (vuxen?) under 1970-talets andra hälft. Här en dikt ur min debutsamling Ansiktet mot muren (sen skulle det f.ö. dröja ett antal år, innan följande alster, Milstolpar i gärdsgårdsserien, utkom - 2016).

När jag i stort sett
inte var större än en vanttumme
såg jag människor
och de klättrade ner ur väggklockor
för egen hand
De stegade ut på uppodlade fält
och lyfte ut människospillror
ur mörker mörker
så att livet fick
återta dem
i form av tindrande maskrosor
De tog mig i hand
och vi marscherade för fred

Sociala/socialistiska medier

I Finland, Sverige och utanför Norden debatteras sociala medier, så som Facebook - och Twitter och Instagram - just nu ur vissa vinklar. Det vill säga deras sociala mobbningskapasitet och ägares ovilja att ingripa mot aggression, förföljelsesyndrom och låga trösklar visavi censur av nakna statyer och annat i den stilen.

Kanske man kunde tänka sig att sociala medier blivit den syntes som Karl Marx talade om (även om han förstås inte menade en sådan här skön ny värld - och naturligtvis inte samtliga punkter i det följande egentligen har så mycket med Marx att göra). Socialistiska medier med andra ord. En gemensam plattform där allt mitt är ditt och vice versa. Där gränser suddas ut och fattiga har samma möjligheter - i stor utsträckning åtminstone - som rika. Där skillnad mellan högt och lågt upphävts. Där var och en har chans att bli kung och drottning (bägge på en gång, faktiskt), för en dag eller två, till och med tre. Där det ges åt var och en efter behov och förmåga. Där alla är varandras vänner, spioner och angivare. Och som pricken på i:et eller sockret på toppen de allsmäktiga ledarna, som i det långa loppet ändå äger allt (både produktionsförhållanden och själva produktionen) och dessutom är närmast onåbara:

"Vad gäller det brittiska paret Ivalls upptäckter bad BBC om en intervju med en ansvarig på Facebook för att ställa frågor om hur företaget såg på de slutna grupperna med misstänkt barnpornografi. Till svar fick de en floskel av en pr-person. Någon intervju blev det inte." (Skriver Björn Wiman i Dagens Nyheter.)

Värden i bild - från björntjänst till närhjälp

Att ekonomieprofeten Björn Wahlroos i februari 2015 sveper in till Grankulla på turné, från andra sidan havet, för att tala om närhjälp, är en symptomatisk  och inkluderande fixering av republiken Finland, snart med hundra år på nacken och ryggskott i CV:n. Det rimmar bra med nuläget över hela fronten, då den stora frågan är om den inhoppande statsministern är mest känd för sina banbrytande insatser som leverantör av närbilder. Generationsväxlingen är tydlig, det är ett antal krafttag sedan myren, hackan och Jussi. Så till skogs har det gått, att det mest är bara stubb på näthinnan.

Självhjälp är den bästa närhjälpen, om man får tro evangelium enligt Wahlroos. Den Wahlroos vars egentliga mandat i debatten bygger på överföring av skattebetalarnas egendom  i svindlande proportioner: Sampo plöjde ner 2,5 miljarder mark i Nalles ficka år 2001. Demokrati är majoritetens tyranni, se där en av de bevingade maximer som vår man i Sverige returnerat till kretsloppet, prånglat ut på marknaden. Spänningen stiger inför lanseringen av uppföljaren, diktatur är minoriterens demokrati.

I och för sig är Wahlroos ingen inskränkt person. Han är också kapabel att leka vid sidan av sandlådan, tänka utanför boxen. Om demokrati är majoritetens tyranni, ligger det rätt nära till hands att ta från fattiga och ge åt rika. Överhuvudtaget, i vissa fall är närhjälp inte den enda hjälpen. EU till exempel bistår med jordbruksstöd åt var och en, inte efter behov utan enligt demokratiska paragrafer. Är man inte allför rigorös i sina principer, så kan man liksom bekämpa och urholka majoritetstyrannin inifrån.

Men några hundra tusen spänn i året som bonus för att bruka Åminnes jordar ger inte tillräckligt stora skördar. Inte heller räcker ett överpris på dryga 50 procent för Mandatums aktier i början av millenniet som närhjälp i det långa loppet. Aktieägarna i Oy Finland Ab, vi skattebetalare och tyrannins trotjänare, står i kö bakom skattebjörnens breda rygg och bara väntar på vår avkastning.  Det är ett närgånget hot mot minoritetens demokrati.  
                 
Var  och en är alltid sig själv närmast. Men ibland är man blind för det som är tätt inpå och då måste man backa och betrakta på håll. Sverige ligger på lämpligt avstånd, tillräckligt nära om det blir drygt – och biståndsarbete i kungariket lönar sig. Där kan man skatta sig lycklig.