Värden i bild - från björntjänst till närhjälp

Att ekonomieprofeten Björn Wahlroos i februari 2015 sveper in till Grankulla på turné, från andra sidan havet, för att tala om närhjälp, är en symptomatisk  och inkluderande fixering av republiken Finland, snart med hundra år på nacken och ryggskott i CV:n. Det rimmar bra med nuläget över hela fronten, då den stora frågan är om den inhoppande statsministern är mest känd för sina banbrytande insatser som leverantör av närbilder. Generationsväxlingen är tydlig, det är ett antal krafttag sedan myren, hackan och Jussi. Så till skogs har det gått, att det mest är bara stubb på näthinnan.

Självhjälp är den bästa närhjälpen, om man får tro evangelium enligt Wahlroos. Den Wahlroos vars egentliga mandat i debatten bygger på överföring av skattebetalarnas egendom  i svindlande proportioner: Sampo plöjde ner 2,5 miljarder mark i Nalles ficka år 2001. Demokrati är majoritetens tyranni, se där en av de bevingade maximer som vår man i Sverige returnerat till kretsloppet, prånglat ut på marknaden. Spänningen stiger inför lanseringen av uppföljaren, diktatur är minoriterens demokrati.

I och för sig är Wahlroos ingen inskränkt person. Han är också kapabel att leka vid sidan av sandlådan, tänka utanför boxen. Om demokrati är majoritetens tyranni, ligger det rätt nära till hands att ta från fattiga och ge åt rika. Överhuvudtaget, i vissa fall är närhjälp inte den enda hjälpen. EU till exempel bistår med jordbruksstöd åt var och en, inte efter behov utan enligt demokratiska paragrafer. Är man inte allför rigorös i sina principer, så kan man liksom bekämpa och urholka majoritetstyrannin inifrån.

Men några hundra tusen spänn i året som bonus för att bruka Åminnes jordar ger inte tillräckligt stora skördar. Inte heller räcker ett överpris på dryga 50 procent för Mandatums aktier i början av millenniet som närhjälp i det långa loppet. Aktieägarna i Oy Finland Ab, vi skattebetalare och tyrannins trotjänare, står i kö bakom skattebjörnens breda rygg och bara väntar på vår avkastning.  Det är ett närgånget hot mot minoritetens demokrati.  
                 
Var  och en är alltid sig själv närmast. Men ibland är man blind för det som är tätt inpå och då måste man backa och betrakta på håll. Sverige ligger på lämpligt avstånd, tillräckligt nära om det blir drygt – och biståndsarbete i kungariket lönar sig. Där kan man skatta sig lycklig.

Hallå, Halla-aho-hallå!

I min senaste kolumn i Österbottens Tidning, rubricerad Burma i Österbotten (28.9) öppnade jag på följande sätt:

"Ordförande för riksdagens förvaltningsutskott Jussi Halla-aho frestades till 'sarkasm', dagen före FN:s demokratidag 15.9. Han ifrågasatte parlamentarismens möjligheter att lösa Greklands ekonomiska härva. Med ett Jussi-hugg blottade han sin lösning på den gordiska knuten: ut med pansarvagnar längs med gator och tvärsöver torg. Kort därefter gav han ändå order om reträtt för sina Facebook-rader. Konsten att leda en junta är inte lätt, inte ens på nätet."

Det blev ju endel hallå kring Halla-ahos FB-skriverier om Grekland, junta och pansarvagnar. Själv kommenterade jag incidenten i Helsingin Sanomats insändarspalt 16.9. Halla-ahos skriveri eller sarkasm - som han själv maskerade sin framstöt - kom liksom att dominera debatten, utgöra den finländska medievärldens innehåll demokratidagen till ära.

Idag 3.10 meddelar Halla-aho att han ämnar ta semester från Facebook. Det här efter några snabba rader kring en rättegång med inblandade från motorcykelgänget Cannonball. "- Voisi olla ns. yleisen edun mukaista, että noille jätkille järjestettäisiin ampumakoulutusta" klottrade han på sitt plank, för att ångra sig kort därefteråt. Men sociala medier kan ha drag av radiosändningar. Trots att man ångrar sig ligger lagt kort. Alltid finns det några avlyssnare därute i etern som hinner snappa upp.

Eller kanske man kan jämföra med tidningsskriverier som far illa fram med sanningen. Trots rättelser i senare skede är det den ursprungliga versionen som folk kommer ihåg.