Limerickmästerskapen i Husis får femstjärnigt pris

Hufvudstadsbladet ordnade ett mästerskap i limerickar och vinnaren valdes bland fem finalister. Vann gjorde läkaren John Söderholm från Helsingfors, med en limerick som åtminstone med god tolkning berör hans eget yrke:

En lättmetallsmed från S:t Michel
förlorat sin högra testikel
genom otur och slarv
vid sin lättmetallsvarv,
men han gjorde en ny, utav nickel.

Henrica Bargum blev tvåa med ett aktuellt skärgårdstema:

Pargas bland vikar och vassar
man ställer sitt hus som det passar
I Erstans blå bölja
kan man sen skölja
pengar som travas i kassar.

Tredje priset lade Christian Andersson beslag på:

En yogaelev ifrån Åva
hade avslappningskonst som sin gåva
Men det hade sitt pris,
för vid tid för kurtis
var det enda hon kunde att sova.

Min egen favorit av de tre ovan nämnda är nog Bargums riksnyhetslimerick.

*

Sammanlagt fick HBL:s jury Henrik Huldén, Maryelle Lindholm och Tobias Pettersson 346 nya limerickar att läsa. Det betyder att jag stod för nästan 10% av skörden. Under de veckor som gick dök det upp en limerick då och då - limerickar av högst varierande slag och nivå. Det var roligt så länge det varade, men verkligen skönt att mästerskapsperioden är slut. Nu kan jag i lugn & ro rigga & trigga hjärnan för andra uppdrag. Men tack till Hufvudstadsbladet som ordande med uppiggande tidsfördriv!

En av de jag själv var nöjd med är den enda som inte uppfyller regeln att ett ortnamn bör avsluta första raden (vilket inte heller är fallet i Henrica Bargums silverlimerick). Och för övrigt namngav jag mina limerickar:

Klimathjälp

Vitt är räddning, reflekterar solens starka ljus.
Snö och isberg, prästkragar och glittrande grus.
Men har ni tänkt,
vad en fågel skänkt?
Skarven som målat skärgården till vita opus.

I övrigt skrev också jag om aktuella ting, här i ingen speciell ordning:

Tvättbjörntjänster

Och en bank trodde sig vara en ort, Nordea.
Bjöd ut service till höger och vänster på rea.
Tvättade vitaste vitt,
rikedomar skattefritt.
Allt bakom lås och bom som i Nordkorea.

Salvekvack i ankdammen

Finns nu en ort, kalla den Bågmark,
där folk tar silvervatten som knark.
Åhå och salvan
tog andra halvan.
Men ett ben är nog för en klackspark.

Det stora i det lilla

Varje finlandssvensk stad är en Ankedam.
Men man är som finländare, också ensam.
Förstås finns kulturfonden,
i första och n:te ronden.
Därför har vi råd att dra oss över en kam.

Kattvalsopedia

Runt ett hus i London som tillhör Ecuador,
sprids det oro för Julian Assanges kattodör.
Han tillät ju Wiki läcka,
kanske katten får befläcka.
Utan rumsren husse blir djuret en marodör.

Dussinstjärnigt

Finns det plats för det som skulle heta Europa.
Många kallade, men inte alla med råd att skopa.
Allvarligt fattiga sju procent.
Tilldelade roll som fragment.
Var femtonde europé ett medlemskap att slopa.

Sipiläs tio-i-prick-limerick

Alltifrån Helsingfors upp till Nuorgam
bör det vara lätt att ge anställningsram.
Med tio i jobb eller färre,
skydd mot avsked smärre.
Utan lyckospark blir rörelsen allt för lam.

Christielig deckarintrig

Mest lästa boken just nu i huvudstaden,
Och så var de bara en, är modeballaden.
Det är ju som Sipilä vill,
att rädslan skall slå till.
En för en faller vi för avskedsparaden.

Mår ju inte som en prins

Sitter hjälplös mitt i fina lilla Åbo.
Har väl allergi, mot björk och gråbo.
Men ingen styckar mig,
jag doftar på förgätmigej.
Textar in pengar för att undvika limbo.

Resursmedvetenhet

Vid ett allra första besök borta i Larsmo
slås man nog först, för att man inte är ortsbo.
Stora bilar fyllda till max,
nästa infödda kommer strax.
Samfärdseln fungerar, är det ekologi månntro.

Räkna ut, räkna in, räkna med

Det är alltid jobbigt som i ta nu Vanda.
När var hur kommer slutsiffran att landa.
Att budgetera,
att investera.
Summan vill plussa Torneå med Haparanda.

Rädslans bränsle

Men tänk då på invånarna i Oravais,
de vet att vargpositivismen är bara bajs.
Snabbt som en bil
kör över i fel fil,
kan man trasas sönder som korn från majs.

Femstjärnigt

Börjar dyka upp restauranger med skarv
och med andra fina rätter, som korv på larv.
Men nu har skarven
påtalat tankeslarven.
Naturförstöringen är någon annans kulturarv.

Bakom hörnet, i rummet

Vargen kommer hörs ropen ända i Malax.
Kommer kommer, kommer alldeles strax.
Men under tiden
är någon vriden.
Människan människans varg också med sax.

Värmen kommer och går

En söndag i mitten av oktober i Kronoby
far termometerns kvicksilver i högan sky.
Klimatet saknar vett,
rekordet upp i tjugoett.
Men snart blir det kallt, is i Titanics whisky.

Treenighet

Självständighetens statsministrar i Bjälbo,
har grunnat på varenda, heliga ko som ko.
Sipilä räknar helst,
då blir man frälst.
Att spilla mjölken får hela folket att gno.

Snusförnuft

Ett gammalt par mitt i Nykarleby
tyckte bara grillmat gör ingen kry.
Skaffade ett lager snus,
ville skapa sus och dus.
Polisen blev prillig, bjöd på ny vy.

Missförstånd i Limeklick

Poeten i den lilla staden Nykarleby
ville gärna delta i hashtag miityy.
Läste boken ”Fittstim”,
kom på enstaka rim.
Diktade: man har nål och tråd till att sy.

Sed och bruk

En politiker av gamla stammen i Hesa
lutade som resultaten i senaste PISA.
Serverades på brickan,
satte i egna fickan.
Men att alla gjorde så, det var en lisa.

Limerickar kan eller bör innehålla ett visst mått av absurditet eller klinga av med en fräckhet. Sådana skrev jag också, en del av dem som både tangerar det aktuella och det fräcka.

Överbild

På spelplan i det som var Sjöskog
går man omkring i väntan på älskog.
Ett lyft till Paris,
fullträff eller kris.
Hettar till, klimaten knakar i sin fog.

Trumpen i ödelandet

Mäktigaste mannen uti Washington,
i Vita huset och på Tellus heter Don.
Gyllene håret slingrar,
men ack så korta fingrar.
Tyder nog på pip och inga långa dån.

Limericktrick

En gammal ungmö ifrån Fladan
såg chans till en omgång i ladan.
Partnern var käck,
i munnen rätt fräck.
Men ett strå hon grep trots svadan.

Nere för räkning i Limerick

Känner som tiggarn från Luossa.
Skakar i benen av feberfrossa.
Ge mig en tröst,
skymt av bart bröst.
Hjälp till att mansmyten krossa.

Buskisteater

Ute på vida slätten, mitt uti Kåtnäs,
där växte det gräs med långt fräs.
Men skådisen på ”vridin”,
så nära till en hole-in,
rökte upp flammorna i sin pjäs.

Tidsfördriv

Så var det ungkarln visst ifrån Ingå,
som alltid älskade spela på bingo.
Kammade hem kaffepaket,
tur med numror stup i ett.
Fickbiljard var det han ville kringgå.

Välstånd i Åbo

En mogen yngling ifrån Pallivaha
klappade belåtet på stora ”maha”.
Sökte se mellan benen,
såg bara navelvenen.
Röra men inte se är ganska ”paha”.

Musiklimerick

En allvarlig gitarrist uti Jeppis
kände han var helt genomdeppis.
Slog an en sträng,
sen en refräng.
Men halsen slak trots all preppis.

Sedan skrev jag också några "metalimerickar" eller om limerickskrivandets mödor:

Limerickkartan kallar

Vårt land har många, som Brahestad.
Redan det att nämna dem gör en glad.
Att se går inte fort.
Måste ta ort för ort.
Alla värda en limerick, rad för rad.

Självbiografi

En gamling från Åbo och inte Limerick,
fick av femradingarna en sjujävla kick.
Fick dem på hjärnan,
som månen och stjärnan.
Tappade lusten för allt älskogsskick.

Selfierick

Var en viss en från Sydösterbotten,
inte så nöjd med livet och lotten.
Limerickade för pengar,
drömde guldgröna ängar.
Blev kickad av de digitala bildmåtten.

Paul Lillrank och "snällismen" som rött skynke

I Nya(ste) Argus, nr 7-8.2017, kan ni ta er en titt på Trygve Söderlings läsvärda kommentar "Snällism och chauvinism" (finns på NA:s www-sida bakom länk till pdf-dokument).

Det är som Söderling skriver:

"Hufvudstadsbladets stjärnkolumnist Paul Lillrank försöker sedan en tid tillbaka introducera det pejorativa begreppet snällism. En snällist är enligt Lillrank en medlem av 'kulturvänstern' som förnekar de djupt onda konsekvenserna av till exempel offentlig sjukvård eller flyktinghjälp."

På samma sätt som en tidigare I dag-kolumnist som Tom Berglund väckte min lust att starta upp datorn och skriva insändare, lyckas en nuvarande I dag-kolumnist som Paul Lillrank göra det ; och i bägge fallen har det blivit en och annan publicerad text. Den senaste av Lillranks I dag-kolumner var rubricerad "Den moraliska ordningen" (HBL 22.9). Jag skrev mitt mothugg och skickade in följande dag (alltså 23.9, med rubrikförslaget Moralpanik).

Den här gången publicerade Hufvudstadsbladet sin vana otrogen inte min debattartikel, den blev refuserad. Nu hänger jag inte värst mycket läpp för det. Dels hann HBL redan publicera Mogens Lindéns mothugg "Vem står egentligen för 'snällismen'?" (25.9).

Och dels kan jag ana mig till att det blad i vilket Lillrank skriver beställda kolumner kanske vill - med litet "snällism" - freda sin (med det Söderlingska epitetet) "stjärnkolumnist" från att vara ett alltför ofta återkommande villebråd för allehanda kulturvänster-snällister.

Då det begav sig den föregående gången i augusti, det vill säga I dag-kolumen "Panikkänslan" (HBL 18.8), artade det sig igen till anfall på Lillrank i "flock":

Lars Sund: "Ingen samhällskollaps i Sverige" (22.8), Lars Hertzberg, Merete Mazzarella: "Mera ilska?" (HBL 22.8) jämte chefredaktör Susanna Ilmonis svar på detta, där hon avslutningsvis försvarar HBL:s politik: "Mera ilska har jag heller aldrig efterlyst, däremot en större förståelse för varför olika röster ska få komma till tals på vår debattsida."

Ilmoni tar upp ämnet - affären - i sin ledarkrönika "Skäms, HBL!" (20.8) där hon bemöter läsarstormarna emot - och för (ja, visst har en Paul Lillrank anhängare också) - genom att bland annat konstatera:

"HBL kommer även i fortsättningen att publicera insändare och kolumner som garanterat får många läsares smörgåstuggande käkar att gnissla lite extra – av ilska. Men man ska kunna lita på att texten baserar sig på fakta, inte så kallade alternativa fakta eller lögn. Och det uppdraget måste alla etablerade medier, även HBL, ta ansvar för."

I kommentaren i ovan nämnda Nya Argus skriver Trygve Söderling för sin del:

"I Lillrank har Svenskfinland sin egen motsvarighet till avgrundsfinländaren Jussi Halla-aho, och en skugga faller inte bara över Lillranks källkritiska kompetens som opinionsbildare i Hbl utan också över Svenska folkpartiets näringslivsdelegation, där han sedan länge är medlem, samt över Aalto-universitetet där han är professor vid institutionen för produktionsekonomi."

Själv tycker jag bägge i och för sig har rätt. Lillrank är en opinionsbildare i Hbl. Samtidigt anser jag att det är viktigt att dagstidningar också visar upp en viss "bredd", det vill säga en mångfald av olika åsikter, som får igång våra käkar. Jag vill inte bara läsa tidningar som blåser mera luft i mitt bubbelbad, som stryker mig medhårs gång efter annan.

Dessutom är det bra för oss andra att få se då & hur aktörer som Paul Lillrank tänker utanför boxen, vad det är för sorts människor som vi skattebetalare underhåller med vår "snällism". Låta dem självmant avslöja sig, slinka ut ur sina respektive ideologiska skåp.

Och det var den här insändaren jag för min del korvade ihop dagen efter Lillranks i detta nu senaste kolumn (22.9)  och skickade iväg (23.9) till Hufvudstadsbladets debattsida:

Moralpanik

Häromsistens tyckte insändare att HBL inte borde ha publicerat Paul Lillranks ifrågavarande kolumn. För mig igen är dagstidningar en möjlighet att få egna åsikter testade och utmanade, lära sig nytt, minnas gammalt, bekräfta sin världsbild och andras fördomar.

En del iakttagare av Donald Trump har lagt märke till den amerikanske presidentens nästan totala avsaknad av humor och ironi, att han är som mest obesvärad då han får racka ner på andra. Skrattsalvor förekommer just inte i hans omedelbara närhet. Det centrala är att å ena sidan skapa känslor av panik, å andra sidan ordinera besk medicin.

Paul Lillrank har inte lika trubbig framtoning som Donald Trump; i den föregående kolumnen Panikkänslan (HBL 18.8) skriver han rentav ut en lyrisk tolkning:

”Kommunerna vet inte vad de borde
göra med återvändande IS-terrorister annat än
att kärleksbomba
dem med bidrag och förtur
i bostadskön.”

(För radbyten står undertecknad.)

I dag-kolumen Den moraliska ordningen (HBL 22.9) spinner vidare enligt samma mönster. Lillrank utanför boxen skriver i svepande ordalag, befriad från det vetenskapliga värvets krav på entydig öppenhet i fråga om argument, stringens och försök till objektivitet; åsikter är givna och kolumner jakt på fakta som passar in.

Det erkänner jag utan att blinka, Paul Lillranks ”Men vad är en moralisk ordning?” (HBL 22.9) är klart en viktig frågeställning. I och för sig ekar Lillranks senaste texter de tal som Sauli Niinistö hållit, till exempel ifjol på nyåret samt vid öppnandet av riksmötet.

Nu stöder sig Lillrank på Jonathan Haidts formuleringar, grupper som har ”de mest konstruktiva reglerna klarar sig bäst i den evolutionära kampen”. Till det kunde man inflika, att andra tänkare menat att ha eller få rätt, det är bara att gå segrande ur striden. Hitler deklarerade att det är mord att döda en människa, historia att ta livet av tillräckligt många.

Det stämmer, som Lillrank skriver, att moral är fråga om val, inlärning och underhållsarbete. Men jag håller inte med om att ”snällhet mot hjälplösa barn är biologiskt betingat”. Inte ens den egenskapen är på förhand given som genetiskt arv, utan också resultat av årtusenden av frågeställningar jämte ifrågasättanden av diverse ohälsosamma moralkakor – typ den som älskar sin son ger honom kokt stryk i tid.

Den som läst Lillrank vet, att han – liksom undertecknad – skjuter in sig på favoritmål. Den här gången gäller det ”snällismen”, ”den banala godheten”, ”kulturvänstern”.

Genom att förenklande tolka innebörden i rättvisa som antingen jämlikhet i betydelse lika stora delar, eller som i betydelse åt var och en efter förtjänst (jag kommer att tänka på klassikern åt var och en efter förmåga, åt var och en efter behov), målar Paul Lillrank upp sin naiva bild av världen. I den har kulturvänstern sedan 1968 skändat det heliga (han förklarar inte vad han avser; människoliv? egendom? inkomstklyftor?), suddat ut ”auktoriteter och gränser mellan vi och dem”.

Lillrank vill ha det till, att snällismen som inte reflekterar över konsekvenser är den enda moraliska ordningen för den ”vänsterliberala positionen”. Och att konflikten står mellan nämnda snäva moraliska ordning och den som ”konservativa högern” spelar på, det vill säga ”hela det moraliska registret”.

Det är lättare sagt än tänkt. För det första, det som Lillrank kallar för snällism är väl ett resultat av att människor reflekterat över vilka konsekvenser det kan ha att inte vara snäll. För det andra, i Lillranks kölvatten kunde man kanske spekulera huruvida också IS och diverse jihadister står för en bredare moralisk ordning än snällismen, eftersom de kan tänka sig många saker som för ”oss snällister” är otänkbara.

I vilket fall som helst är det igen fråga om samma sorts populism som tidigare: Lillrank kan bara hantera två motsatta poler i sitt (s)tänk. Han är en typisk murbyggare.

25 finlandismer att hänga i julgranen

Hufvudstadsbladet ordnade en tävling om och kring de vackraste finlandismerna. 25 finlandismer släpptes lösa på slutrakan och nakupelle vann omröstningen med 716 röster av 5000. Hbl inspirerades till sin "insamling" av Svenska Dagbladet, som tidigare i år lät utse de tio vackraste svenska orden. Till det vackraste korades förgätmigej.

Här en dikt med de tio vackraste finlandismerna:

Finlandismia

Morkisen strittar
då nakupellen pajar
sin sprakasticka,
pikkuliten som mössöron.
Hoppeligen är han bara
en tassig fiffikus

I stället för demokrati: konsultism

I serien inlägg som var för långa, virriga och utan allmänt intresse har jag idag nått fram till följande skriveri. Den finns i en längre version och i en kortare. Här den något omarbetade och komprimerade versionen, som rör sig kring 3500 tecken. - Skickade till Hufvudstadsbladet, men den kom tillbaka - för att parafrasera M.A. Numminen - som en pingisboll.

***

I stället för demokrati: konsultism

I början av 1970-talet lanserades begreppet pingpongdiplomati, för att beskriva ett utbyte inom idrottsgrenen bordtennis som ledde till förbättrade relationer mellan U.S.A. och Kina. Fyra årtionden senare gav före detta pingpongproffset Olof Röhlander från en annan stormakt i bordtennis, det vill säga Sverige, upphov till avslappnade former hos en församlad SFP-elit. Liknelsen om bollen och hunden fick nästan lika stor genomslagskraft som gamla legenden om haren och sköldpaddan.

Framtidsmötet i Kasnäs blev tummelplats för pingpongkonsultation. I en insändare i tidningen du just läser* (“Liknelsen håller inte som politisk tumregel”, Hbl 16.10.2009) använde jag mig av ett hemvävt begrepp, sammansatt av ordet konsult och ordet/suffixet ism. Uttrycket konsultism saknade självklart vedertagen existens. Ännu i detta nu ger en anspråkslös Google-sökning tio resultat på ynkliga 0,20 sekunder. Av dessa hänvisar två till min blogg och ett till en brokig svensk logsida.

Ändå var jag naiv nog att rynka på ögonbrynen då debattsidans redaktion raderade ordet utan pardon. Att också andra ord fick stryka på foten gjorde inte saken bättre. En närmare granskning av insändare före och efter mitt inlägg tydde på, att större frihet ifråga om ordval beviljades om man var begåvad med kändare släktnamn eller hade en tyngre förankring inom kultur, politik eller affärsliv. Och artiklar som omgav debattsidan kunde gå mer löst kopplade fram. Ur rapporten från Kasnäs, “SPF vill ta modell av hunden” (Hbl 13.10.2009), kunde man nosa fram uttryck som “skitbra” och “kova jätkä”, det senare visserligen redan i ursprungstexten inlindat i urskuldande citationstecken.

Eftersom utrycket jag myntat ställdes på kant och såg ut att rulla sin kos, var det bara att gläfsa och följa spåret. Några veckor senare skrev jag annorstädes ett debattinlägg om det som tilldragit sig, “Det är svårt att vara svensk idessa tider eller en ordältares bekännelser” (ÅU 6.11.2009). Frågan är helt enkelt – är det möjligt att överleva på och tala en svenska som beskriver föränderliga världar, om det inte ens i svenska rum är tillåtet att leka konstruktivt med språket, sitt modersmål? Diverse “renrasiga” inställningar till språk som språk kan vara nog så utarmande.

Himasgate kom att aktualisera konsultismen, ge begreppet nytändning. Den framtidsforskning som beställdes av Pekka Himanen för ett antal euron är bara toppen av isberg. En färsk undersökning av Hanna Kuusela och Matti Ylönen, ”Konsulttidemokratia”, lyfter med önskvärd tydlighet fram de avigsidor som ökning av köpt, inhandlad expertis skapar. Från 300 miljoner till det dubbla inom loppet av 15 år, det är den summa som olika ministerier utlokaliserat till tjänster i regi av privat, marknadsproducerad sakkunnighet. Konsultkapitalismen dränerar stat och myndighet på kapacitet, initiativförmåga och tyst kunskap. Vägen till organiserad uppgivenhet är inte lång. Ansvaret deponeras i fickan på konsulter, garantin upphör med omedelbar verkan.

En annan incident kom att ytterligare understryka det motstånd som nya svenska ord kan stöta på. Den här gången var det en multinationell medieaktör som satte ner foten. Efter påtryckningar från Google strök Språkrådet, Sveriges officiella språkvårdsorgan, ordet ogooglebar från sin senaste lista. Men Nationalencyklopedin var inte sen att ta upp kampen. Nu är definitionen på ogooglebar eller ogooglingsbar: “ord eller fras som inte går att hitta på Internet med hjälp av en sökmotor”.

*) Ja, det var alltså meningen att det här skulle läsas i Hbl.

Rena vatten i stranden & rent mjöl i påsen

Skickade en insändare till Hufvudstadsbladet för ett tag sedan. Den blev tydligen ansedd som limbo, och jag är inte överraskad. Arkiverar den här i stället:

***

Rena vatten i stranden och rent mjöl i påsen

Esboprofessorn Tom Berglund debatterade häromdagarna i Helsingin Sanomat (16.8 och 24.8). I viss mån håller jag med honom. Mången tar sig till jobbet delvis eller helt för pengarnas skull. En städare kunde tänkas byta ut borste mot pensel för att måla landskap om det inte fanns ett beroende av månatlig inkomst. En företagspamp skulle kanske hellre skrika som solist i punkorkester i stället för att ansa avtal i krävande kravatt.

Men då Berglund hävdar att ju större lön desto större ansträngning blir det genast kinkigare. Bland annat skriver han följande (min övers.): ”Tror journalisten, att chef som chef gör de här samma besluten oberoende av vad som betalas ut till honom?” Och även om Berglund medger att det nog finns människor som inte bryr sig så mycket om ekonomiska fördelar, frågar han - som han säger - i ärlighetens namn: ”vill vi ha sådana personer i ledningen för stora företag”.

Då jag läser Berglunds kolumner och insändare mot bakgrund av de åsikter han saluför, slår det mig att han bekänner färg på ett högst personlig plan. Påståendet att det finns ett positivt samband mellan belöningars storlek och insatsers ansats är en indirekt programförklaring för hans texter. Kolumnister och insändarskribenter erhåller sällan särskilt frikostigt ekonomiskt stöd. Inget att undra på att resultaten är därefter.

I själva verket är det ofta en massa spridda floskler som han samlat på sig för att sedan vid lämpligt tillfälle skaka av sig. Det är väldigt oroväckande att en professor som sysslar med ekonomi inte skiljer mellan summor av olika valör. Eller inte kan mobilisera något slags vetenskapligt – eller ens kvasivetenskapligt – stöd för sina uttalanden.

I praktiken medger Berglund att det handlar om tro. Helsingin Sanomats journalist tycks enligt honom tro att summans storlek inte spelar någon roll, vilket medför att han själv tror. Själv betvivlar jag att en lön på en miljon euro är garanti för bättre beslutsfattande än en lön på låt säga en halv miljon. Och om chefen förstår sig på god ekonomisk hushållning och strävar till att maximera företagets vinst, borde han väl i ärlighetens namn inte nagga resultatet i kanterna genom att plocka på sig oskäliga ersättningar. Dessutom är det en sak att bry sig om ekonomiska fördelar, en annan att prissätta intresset.

Är det värt att hylla situationer där chefer kommer åt att utöva utpressning. – Den optimala insatsen kostar så och så mycket, den föreslagna summan räcker bara till en halvmesyr.

I världen enligt Berglund är det helt normalt att vänta sig sämre insatser ju lägre arvoden. Och baserar sig verksamheten på mer eller mindre frivillig basis är det inte mycket bevänt. Om t.ex. Trygga Skärgårdsboendet r.f. – vars vice ordförande Berglund råkar vara – släpper ifrån sig en brett upplagd enkätundersökning handlar det säkert om det som brukar kasseras som nollforskning. Alltså om tro på Berglunds teser får styra och ställa.

Då Tom Berglund i sin I dag-kolumn (Hbl 21.8) ondgör sig över att ”vattnen kring simbryggan i hemviken täcks av illaluktande ärtsoppslik mönja”, draggar jag förgäves efter det som han i sin HS-insändare uppmanade ekonomijournalister att göra. Det vill säga att gå på djupet, att inte förytliga.

För n:te gången sadlar Berglund sin trogna käpphäst Bekostas af Skattemedel då han jagar efter orsaker. Men tänk om dylika sommaraktiviteter som att ”plaska i en nersmutsad strandvik” också följer av den moral som han stöder sig på. Att lön för mödan i miljonklassen ger utslag i miljardklassen.

Det är svårt att vara svensk i dessa tider eller en ordältares bekännelser

[ingick i Åbo Underrättelser / Debatt 6.11.2009]

Vi sitter upp över halsen i svenska veckan för tillfället, och Svenska Dagen lurar bakom salongsdörren. Överlag har det svenska i Finland debatterats flitigt, frenetiskt och fränt på sistone. Det har rört sig om omkantringar på förvaltnings- och myndighetsnivå med försämrad betjäning på svenska som eventuell eller trolig följd. En och annan grön rektor har uttalat sig om språkens frivillighet i skolan. Svenskans ställning som nationalspråk har granskats under lupp och slägga. Och för inte så länge sedan rubbade Svenska Folkpartiets framtidskonferens i Kasnäs stiltjen i vattenglaset.

Hur det nu kom sig väckte Kasnäs-episoden indirekt en febril passion för det svenska språket i sig, en lidelse som jag totalt hade glömt bort att jag kunde drabbas av. Jag skrev nämligen några rader i Hufvudstadsbladets Debatt (16.10.) utgående från uppståndelsen kring den rikssvenske konsultens liknelse jämte inbyggd uppmaning om mannen, hustrun och hunden. Som sig bör friserade redaktören mitt inlägg på ett par punkter, rensade bort en viss yvighet, och det med klart godkänt.

De punkter som fick mig att springa i luften var blott två till antalet, men spränghalten var i stället desto saftigare. Min egenhändiga inledning som lydde "Konsultismen har sina sidor" hade nerskrivits till "Att använda sig av konsulter har sina sidor". Och i meningen "Det finns snack som bör stanna innanför omklädningsrummets väggar" hade ordet "snack" visslats ut på avbytarbänken till förmån för kollegan "prat".

Hade jag vetat vad jag gav mig in på då jag en glad morgon i mitten av oktober sände iväg mina rader per e-post hade jag nog stäng datorn redan innan soluppgången. Det var nämligen att ge djävulen lillfingret. Naturligtvis måste jag bums få veta varför de för mig så viktiga små orden hade fått stryka på foten. Svaret dröjde inte heller. Det ena ordet var inte upptaget i ordböcker, det andra var för vardagligt för att passa in på ledar- och debattuppslag. Nu kände jag blodet rusa och susa från hjässan till fotabjället, eller var det tvärtom.

Jag tog till och med risken att slå in en handfull gnällspikar i min kista genom att skriva genmäle till Debattsidan i Hbl. dock utan att få komma till tals i offentlighet. Vilken förolämpning, vilken skymf! Veckorna efter mitt inlägg lusläste jag insändare i nämnda tidning och de var som slag i ansiktet. Ord som "tjafs", "skit", "eftis", "dagis", "fyrk" och "mainstreamsynpunkter" flimrade förbi. Hur kunde dessa slingra sig igenom språkvårdssilen men inte mitt "snack". Och för att inte tala om "punktbelastare". I vilken ord- eller uppslagsbok ingick det uttrycket. Nationalencyklopedin meddelade att ordet inte fanns i några artiklar och Schildts Finlandssvensk ordbok 1.0 föreslog utan omsvep "punktknullare" i stället. Kommen så här långt i min vurm var det inte längre möjligt att finna ord.

Hade inte "konsumism" myntats på det glada sjuttitalet och noterats svart på vitt den allra första gången. Kunde man inte tänka sig att konsultism är konstruerat av två mycket lättbegripliga ord, "konsult" och "ism" och att kombinationen är uppenbar för gemene individ och dessutom mer laddad än en mening uppbyggd kring det vardagligare och salongsfähigare ordet "konsult".

Sedermera har stormen bedarrat, blodet återgått till sin vanliga lunk och jag sitter här med facit på hand. Tur att Hufvudstadsbladet inte godkände mitt genmäle. Jag kunde ha gjort mig själv till allmänt åtlöje från svenskbygd till svenskbygd. Det finns betydligt viktigare och allvarligare ämnen att parlamentera av och till. Ändå blir jag inte helt kvitt tanken på att det är viktigt med svenska rum där man kan andas på sitt eget språk, och inte enbart det. Utan på eget språk med egen röst. Inte tror jag heller att våra svenska revir mår bra om vi låser språket i en viss position.

Det har skrivits om finlandssvenskarnas liberala inställning till det främmande, att det på ett plan stämmer men inte på ett annat. Vår misstänksamhet börjar gro, rentav blomma ut, om vi kommer i personlig eller allför närgången beröring med andra kulturer. Hur är det då inom våra svenska domäner, godkänner vi en mångfald av svenska tilltal. Var får man känna för det svenska språket till den grad att man upplever språklust, om inte i en svensk tidning.

Måhända var det just det som fick mig att förlora fattningen, jag upplevde att mitt svenska revir beskars. Det på grund av tvenne ynkliga små ord, ett som inte har några officiella dokument på sin existens och ett som helt enkelt är den trista vardagligheten personifierad. Hur är det inte då i situationer när man talar vitt skilda språk och inte förstår varandra, när språkförbistring och -klimatförändring tar överhand.

I mitt försök till genmäle hänvisade jag även till Gustaf Molanders fina "Flytta koppen västerut" (Hufvudstadsbladet 26.10.) där han bl.a. konstaterar att språkets "betydelse för tänkandet har ältats i årtusenden". Ibland kan det gälla till synes bagateller. Den svenska veckan till ära skriver Marit af Björkesten på ledarplats i samma tidning, på tal om det roande förslaget till en nordisk union 2.11.): "att Finland äntligen skulle ha en chans i fotbolls-VM med Zlatan Ibrahimovic i anfallet och Jussi Jääskeläinen framför målet." Personligen störs jag mera av ordet "framför" i fel sammanhang än av vardagliga ord på ledar- och debattuppslag. Jääskeläinen framför målet är på min planhalva en annorlunda värld än Jääskeläinen i målet. Målgöraren Mikael Forsell må placera sig framför målet, inte den gode Jussi. Språk har sina valörer, skiftningar och överklivningar och ord och uttryck klingar olika i skilda sammanhang.

I mitt stillnande sinne hoppas jag, att det svenska språket inte skulle tvingas drapera sig i korsett. Inte ens i de högre sfärerna på Svenska Dagen. Samtidigt är jag lättad över att min tillfälliga passion är på retur. Det är inte särskilt smickrande att med språket som tändvätska känna sig som en karikatyr ur "Den unge Werthers lidanden".