Det är svårt att vara svensk i dessa tider eller en ordältares bekännelser

[ingick i Åbo Underrättelser / Debatt 6.11.2009]

Vi sitter upp över halsen i svenska veckan för tillfället, och Svenska Dagen lurar bakom salongsdörren. Överlag har det svenska i Finland debatterats flitigt, frenetiskt och fränt på sistone. Det har rört sig om omkantringar på förvaltnings- och myndighetsnivå med försämrad betjäning på svenska som eventuell eller trolig följd. En och annan grön rektor har uttalat sig om språkens frivillighet i skolan. Svenskans ställning som nationalspråk har granskats under lupp och slägga. Och för inte så länge sedan rubbade Svenska Folkpartiets framtidskonferens i Kasnäs stiltjen i vattenglaset.

Hur det nu kom sig väckte Kasnäs-episoden indirekt en febril passion för det svenska språket i sig, en lidelse som jag totalt hade glömt bort att jag kunde drabbas av. Jag skrev nämligen några rader i Hufvudstadsbladets Debatt (16.10.) utgående från uppståndelsen kring den rikssvenske konsultens liknelse jämte inbyggd uppmaning om mannen, hustrun och hunden. Som sig bör friserade redaktören mitt inlägg på ett par punkter, rensade bort en viss yvighet, och det med klart godkänt.

De punkter som fick mig att springa i luften var blott två till antalet, men spränghalten var i stället desto saftigare. Min egenhändiga inledning som lydde "Konsultismen har sina sidor" hade nerskrivits till "Att använda sig av konsulter har sina sidor". Och i meningen "Det finns snack som bör stanna innanför omklädningsrummets väggar" hade ordet "snack" visslats ut på avbytarbänken till förmån för kollegan "prat".

Hade jag vetat vad jag gav mig in på då jag en glad morgon i mitten av oktober sände iväg mina rader per e-post hade jag nog stäng datorn redan innan soluppgången. Det var nämligen att ge djävulen lillfingret. Naturligtvis måste jag bums få veta varför de för mig så viktiga små orden hade fått stryka på foten. Svaret dröjde inte heller. Det ena ordet var inte upptaget i ordböcker, det andra var för vardagligt för att passa in på ledar- och debattuppslag. Nu kände jag blodet rusa och susa från hjässan till fotabjället, eller var det tvärtom.

Jag tog till och med risken att slå in en handfull gnällspikar i min kista genom att skriva genmäle till Debattsidan i Hbl. dock utan att få komma till tals i offentlighet. Vilken förolämpning, vilken skymf! Veckorna efter mitt inlägg lusläste jag insändare i nämnda tidning och de var som slag i ansiktet. Ord som "tjafs", "skit", "eftis", "dagis", "fyrk" och "mainstreamsynpunkter" flimrade förbi. Hur kunde dessa slingra sig igenom språkvårdssilen men inte mitt "snack". Och för att inte tala om "punktbelastare". I vilken ord- eller uppslagsbok ingick det uttrycket. Nationalencyklopedin meddelade att ordet inte fanns i några artiklar och Schildts Finlandssvensk ordbok 1.0 föreslog utan omsvep "punktknullare" i stället. Kommen så här långt i min vurm var det inte längre möjligt att finna ord.

Hade inte "konsumism" myntats på det glada sjuttitalet och noterats svart på vitt den allra första gången. Kunde man inte tänka sig att konsultism är konstruerat av två mycket lättbegripliga ord, "konsult" och "ism" och att kombinationen är uppenbar för gemene individ och dessutom mer laddad än en mening uppbyggd kring det vardagligare och salongsfähigare ordet "konsult".

Sedermera har stormen bedarrat, blodet återgått till sin vanliga lunk och jag sitter här med facit på hand. Tur att Hufvudstadsbladet inte godkände mitt genmäle. Jag kunde ha gjort mig själv till allmänt åtlöje från svenskbygd till svenskbygd. Det finns betydligt viktigare och allvarligare ämnen att parlamentera av och till. Ändå blir jag inte helt kvitt tanken på att det är viktigt med svenska rum där man kan andas på sitt eget språk, och inte enbart det. Utan på eget språk med egen röst. Inte tror jag heller att våra svenska revir mår bra om vi låser språket i en viss position.

Det har skrivits om finlandssvenskarnas liberala inställning till det främmande, att det på ett plan stämmer men inte på ett annat. Vår misstänksamhet börjar gro, rentav blomma ut, om vi kommer i personlig eller allför närgången beröring med andra kulturer. Hur är det då inom våra svenska domäner, godkänner vi en mångfald av svenska tilltal. Var får man känna för det svenska språket till den grad att man upplever språklust, om inte i en svensk tidning.

Måhända var det just det som fick mig att förlora fattningen, jag upplevde att mitt svenska revir beskars. Det på grund av tvenne ynkliga små ord, ett som inte har några officiella dokument på sin existens och ett som helt enkelt är den trista vardagligheten personifierad. Hur är det inte då i situationer när man talar vitt skilda språk och inte förstår varandra, när språkförbistring och -klimatförändring tar överhand.

I mitt försök till genmäle hänvisade jag även till Gustaf Molanders fina "Flytta koppen västerut" (Hufvudstadsbladet 26.10.) där han bl.a. konstaterar att språkets "betydelse för tänkandet har ältats i årtusenden". Ibland kan det gälla till synes bagateller. Den svenska veckan till ära skriver Marit af Björkesten på ledarplats i samma tidning, på tal om det roande förslaget till en nordisk union 2.11.): "att Finland äntligen skulle ha en chans i fotbolls-VM med Zlatan Ibrahimovic i anfallet och Jussi Jääskeläinen framför målet." Personligen störs jag mera av ordet "framför" i fel sammanhang än av vardagliga ord på ledar- och debattuppslag. Jääskeläinen framför målet är på min planhalva en annorlunda värld än Jääskeläinen i målet. Målgöraren Mikael Forsell må placera sig framför målet, inte den gode Jussi. Språk har sina valörer, skiftningar och överklivningar och ord och uttryck klingar olika i skilda sammanhang.

I mitt stillnande sinne hoppas jag, att det svenska språket inte skulle tvingas drapera sig i korsett. Inte ens i de högre sfärerna på Svenska Dagen. Samtidigt är jag lättad över att min tillfälliga passion är på retur. Det är inte särskilt smickrande att med språket som tändvätska känna sig som en karikatyr ur "Den unge Werthers lidanden".

Den okända svenska tiden

Historieskrivning är maratonlopp efter maratonlopp, och det är inte säkert att målet nås. I själva maratonhistorien är flera myter involverade och vad som är rätt och riktigt är inte gott att veta. Den tiden är så pass höljd i dunkel. Det som vi vet är, att i dagens läge är den godkända & officiella sträckan 42195 meter, det vill säga 42 kilometer och några tunga steg till på köpet.

För den som vill veta mera finns t.ex. Wikipedias artikel Slaget vid Marathon som bl.a. refererar till Herodotos historieskrivning. Det sägs att budbäraren Feidippides sprang sträckan Martahon-Aten för att förkunna segern, med det är knappast sant. Och eventuellt hette han inte Feidippides heller utan Aristion, Eucles eller Filippides... (Från legend till verklighet.)

Men som sagt, vet vi den nutida sträckan. Dessutom känner vi också till namnet på en levande maratonlegend: Janne Holmén. Holmén är historieforskare vid sidan av länkstigen och har nu på uppdrag av den finlandssvenska eller finanssvenska tankekedjan Magma tagit sig an brännhett stoff: Finlands okända historia. Den svenska tiden 1150-1809. (Bengt Lindroth sammandrag finns på Magmas sidor, daterat 25.3.09. Rapporten i sin helhet kan beställas från magma@magma.fi.)

Nu tänker jag inte plöja igenom allt det som sägs i sammandraget. Nog så mycket ändå, att det handlar om hur den svenska tiden behandlas i gymnasieböcker. Själv har jag inte gått kursbundet eller kursfritt gymnasium, men tydligen är det nuförtiden möjligt att välja bort större delar (tidsmässigt sett) av historien genom att bara plugga det som obligatoriskt är. Här finns alltså inkörsport till mindre förståelse. Och mindre förståelse och ytligare kunskap leder lätt till uppkomst av myter och direkt felaktiga/vridna synsätt på händelsernas gång. Är det så, att de ansvariga för utbildningen i Finland är med om att bereda jordmån för kommande falska historieskrivningar. (Suck, kommer också att tänka på vurmen för PISA-undersökningarna som å sin sida kan rikta blickpunkten på ett fåtal ämnen och indirekt vara med om att urholka en bredare och hälsosammare allmänbildning.)

Tydligen är det i en gymnasiekurs numrerad med en femma som den ovan nämnda svenska tiden - 1150-1809 - i Finlands historia ingår. Problemet är nu det, att den här kursen är frivillig. Om jag har förstått rätt är varken lärare eller elever speciellt intresserade av kurs 5 eftersom det måhända inte lönar sig med tanke på studentexamen. (Ja just det, vi lär oss inte för livet utan för PISA och studentexamen.) Cirka 75 % väljer att inte bekanta sig med Finlands historia före 1809. Eventuellt tröstar det lite grand i så fall att

"mycket möjligt att de finländska skolelever som idag väljer att läsa gymnasiets kurs 5 (den frivilliga kursen om svensktiden) får en bättre förståelse för Sveriges historia åren 1150-1809 än några andra elever någonsin fått, vare sig i Sverige eller i Finland"

- skriver Janne Holmén. Eftersom lärostoffet i kurs 5 tydligen håller måttet.

Historieskrivning eller historieförfalskning växer på samma träd eller springer ur samma jordmån. Nyss skrev Helsingin Sanomat om hur ryska skolböcker omvärderar Sovjettiden i positiva ordalag. Redan år 2007 skrev Dagens Nyheter att Stalins terror försvaras i Putins nya skolböcker (8.8.). Suomettuminen näkyi kouluissa skriver för sin del Arno Kotro på Helsingin Sanomats insändarsida (Finlandiseringen syntes i skolorna, 26.3.09). Han debatterar kring den vinkling som förekom kring Sovjet och staterna i öst i finländska skolböcker för inte så länge sedan, bara ett par tre årtionden.

Historieskrivning är som bäst ett instrument för självförståelse. Men liksom alla andra läroämnen kan det bli ett instrument för vissa syften. Vinstsyften, ekonomiska, nationella, politiska, enögda. Historien kan skrivas, omskrivas, förfalskas i akt & mening att lyfta den egna svansen, vässa de egna hornen (som man kanske också har i sidan till andra). Det här är ett så mänskligt fenomen. Att det inte är klokt.

Vi sysslar alla med det, i större eller mindre utsträckning. På det personliga planet, som stam, folkgrupp, land eller världsdel. Vi vill ju ha någonting positivt i livet, rötter att vara stolta över, en ljus framtid att gå till mötes. Saker vi skäms över trottar vi gärna in i minnets papperskvarn.

Klart att det inte är samma sak att utelämna, förbigå och glömma som att förfalska. Men slutresultaten kan ha rätt många gemensamma beröringspunkter. Så tänk på det, ni där vid undervisningsministeriet.