Det svenska folket har sagt sina ord, åtminstone den skara som agerar via Svenska Dagbladet. De tio vackraste är förgätmigej, snöflinga, porla, ögonblick, vemod, glänta, juninatt, kontrapropositionsvotering, gryning och västanvind. Redan de här två nävarna ord ger rätt många möjligheter att dikta. I går försökte jag mig på ett sätt, De Tio Skönorden, i dag blir det en annan visa.
*
Ett ögonblick nu.
Just i gryningen kan man höra
kontrapropositionsvoteringen porla
i en glänta.
Som när västanvinden smeker
juninattens förgätmigej
eller smakar snöflingans
vemod.
Visar inlägg med etikett ord. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ord. Visa alla inlägg
måndag 28 september 2015
söndag 27 september 2015
Svenskans tio vackraste ord
De Tio Skönorden
Förgätmigej mot snöflinga,
en kontrapropositionsvotering
som inte ens västanvinden
vill glänta, eller i sitt
ögonblicks vemod
porla fram i
gryningens juninatt.
*
Tidningen Svenska Dagbladet har tillsammans med sina läsare valt ut svenskans tio vackraste ord. Och orden är så som ovan i dikten, så ock nere i listan:
1. Förgätmigej
2. Snöflinga
3. Porla
4. Ögonblick,
5. Vemod
6. Glänta
7. Juninatt
8. Kontrapropositionsvotering
9. Gryning
10. Västanvind
torsdag 4 april 2013
I stället för demokrati: konsultism
***
I stället för demokrati: konsultism
I början av 1970-talet lanserades begreppet pingpongdiplomati, för att beskriva ett utbyte inom idrottsgrenen bordtennis som ledde till förbättrade relationer mellan U.S.A. och Kina. Fyra årtionden senare gav före detta pingpongproffset Olof Röhlander från en annan stormakt i bordtennis, det vill säga Sverige, upphov till avslappnade former hos en församlad SFP-elit. Liknelsen om bollen och hunden fick nästan lika stor genomslagskraft som gamla legenden om haren och sköldpaddan.
Framtidsmötet i Kasnäs blev tummelplats för pingpongkonsultation. I en insändare i tidningen du just läser* (“Liknelsen håller inte som politisk tumregel”, Hbl 16.10.2009) använde jag mig av ett hemvävt begrepp, sammansatt av ordet konsult och ordet/suffixet ism. Uttrycket konsultism saknade självklart vedertagen existens. Ännu i detta nu ger en anspråkslös Google-sökning tio resultat på ynkliga 0,20 sekunder. Av dessa hänvisar två till min blogg och ett till en brokig svensk logsida.
Ändå var jag naiv nog att rynka på ögonbrynen då debattsidans redaktion raderade ordet utan pardon. Att också andra ord fick stryka på foten gjorde inte saken bättre. En närmare granskning av insändare före och efter mitt inlägg tydde på, att större frihet ifråga om ordval beviljades om man var begåvad med kändare släktnamn eller hade en tyngre förankring inom kultur, politik eller affärsliv. Och artiklar som omgav debattsidan kunde gå mer löst kopplade fram. Ur rapporten från Kasnäs, “SPF vill ta modell av hunden” (Hbl 13.10.2009), kunde man nosa fram uttryck som “skitbra” och “kova jätkä”, det senare visserligen redan i ursprungstexten inlindat i urskuldande citationstecken.
Eftersom utrycket jag myntat ställdes på kant och såg ut att rulla sin kos, var det bara att gläfsa och följa spåret. Några veckor senare skrev jag annorstädes ett debattinlägg om det som tilldragit sig, “Det är svårt att vara svensk idessa tider eller en ordältares bekännelser” (ÅU 6.11.2009). Frågan är helt enkelt – är det möjligt att överleva på och tala en svenska som beskriver föränderliga världar, om det inte ens i svenska rum är tillåtet att leka konstruktivt med språket, sitt modersmål? Diverse “renrasiga” inställningar till språk som språk kan vara nog så utarmande.
Himasgate kom att aktualisera konsultismen, ge begreppet nytändning. Den framtidsforskning som beställdes av Pekka Himanen för ett antal euron är bara toppen av isberg. En färsk undersökning av Hanna Kuusela och Matti Ylönen, ”Konsulttidemokratia”, lyfter med önskvärd tydlighet fram de avigsidor som ökning av köpt, inhandlad expertis skapar. Från 300 miljoner till det dubbla inom loppet av 15 år, det är den summa som olika ministerier utlokaliserat till tjänster i regi av privat, marknadsproducerad sakkunnighet. Konsultkapitalismen dränerar stat och myndighet på kapacitet, initiativförmåga och tyst kunskap. Vägen till organiserad uppgivenhet är inte lång. Ansvaret deponeras i fickan på konsulter, garantin upphör med omedelbar verkan.
En annan incident kom att ytterligare understryka det motstånd som nya svenska ord kan stöta på. Den här gången var det en multinationell medieaktör som satte ner foten. Efter påtryckningar från Google strök Språkrådet, Sveriges officiella språkvårdsorgan, ordet ogooglebar från sin senaste lista. Men Nationalencyklopedin var inte sen att ta upp kampen. Nu är definitionen på ogooglebar eller ogooglingsbar: “ord eller fras som inte går att hitta på Internet med hjälp av en sökmotor”.
*) Ja, det var alltså meningen att det här skulle läsas i Hbl.
fredag 20 november 2009
Det är svårt att vara svensk i dessa tider eller en ordältares bekännelser
[ingick i Åbo Underrättelser / Debatt 6.11.2009]
Vi sitter upp över halsen i svenska veckan för tillfället, och Svenska Dagen lurar bakom salongsdörren. Överlag har det svenska i Finland debatterats flitigt, frenetiskt och fränt på sistone. Det har rört sig om omkantringar på förvaltnings- och myndighetsnivå med försämrad betjäning på svenska som eventuell eller trolig följd. En och annan grön rektor har uttalat sig om språkens frivillighet i skolan. Svenskans ställning som nationalspråk har granskats under lupp och slägga. Och för inte så länge sedan rubbade Svenska Folkpartiets framtidskonferens i Kasnäs stiltjen i vattenglaset.
Hur det nu kom sig väckte Kasnäs-episoden indirekt en febril passion för det svenska språket i sig, en lidelse som jag totalt hade glömt bort att jag kunde drabbas av. Jag skrev nämligen några rader i Hufvudstadsbladets Debatt (16.10.) utgående från uppståndelsen kring den rikssvenske konsultens liknelse jämte inbyggd uppmaning om mannen, hustrun och hunden. Som sig bör friserade redaktören mitt inlägg på ett par punkter, rensade bort en viss yvighet, och det med klart godkänt.
De punkter som fick mig att springa i luften var blott två till antalet, men spränghalten var i stället desto saftigare. Min egenhändiga inledning som lydde "Konsultismen har sina sidor" hade nerskrivits till "Att använda sig av konsulter har sina sidor". Och i meningen "Det finns snack som bör stanna innanför omklädningsrummets väggar" hade ordet "snack" visslats ut på avbytarbänken till förmån för kollegan "prat".
Hade jag vetat vad jag gav mig in på då jag en glad morgon i mitten av oktober sände iväg mina rader per e-post hade jag nog stäng datorn redan innan soluppgången. Det var nämligen att ge djävulen lillfingret. Naturligtvis måste jag bums få veta varför de för mig så viktiga små orden hade fått stryka på foten. Svaret dröjde inte heller. Det ena ordet var inte upptaget i ordböcker, det andra var för vardagligt för att passa in på ledar- och debattuppslag. Nu kände jag blodet rusa och susa från hjässan till fotabjället, eller var det tvärtom.
Jag tog till och med risken att slå in en handfull gnällspikar i min kista genom att skriva genmäle till Debattsidan i Hbl. dock utan att få komma till tals i offentlighet. Vilken förolämpning, vilken skymf! Veckorna efter mitt inlägg lusläste jag insändare i nämnda tidning och de var som slag i ansiktet. Ord som "tjafs", "skit", "eftis", "dagis", "fyrk" och "mainstreamsynpunkter" flimrade förbi. Hur kunde dessa slingra sig igenom språkvårdssilen men inte mitt "snack". Och för att inte tala om "punktbelastare". I vilken ord- eller uppslagsbok ingick det uttrycket. Nationalencyklopedin meddelade att ordet inte fanns i några artiklar och Schildts Finlandssvensk ordbok 1.0 föreslog utan omsvep "punktknullare" i stället. Kommen så här långt i min vurm var det inte längre möjligt att finna ord.
Hade inte "konsumism" myntats på det glada sjuttitalet och noterats svart på vitt den allra första gången. Kunde man inte tänka sig att konsultism är konstruerat av två mycket lättbegripliga ord, "konsult" och "ism" och att kombinationen är uppenbar för gemene individ och dessutom mer laddad än en mening uppbyggd kring det vardagligare och salongsfähigare ordet "konsult".
Sedermera har stormen bedarrat, blodet återgått till sin vanliga lunk och jag sitter här med facit på hand. Tur att Hufvudstadsbladet inte godkände mitt genmäle. Jag kunde ha gjort mig själv till allmänt åtlöje från svenskbygd till svenskbygd. Det finns betydligt viktigare och allvarligare ämnen att parlamentera av och till. Ändå blir jag inte helt kvitt tanken på att det är viktigt med svenska rum där man kan andas på sitt eget språk, och inte enbart det. Utan på eget språk med egen röst. Inte tror jag heller att våra svenska revir mår bra om vi låser språket i en viss position.
Det har skrivits om finlandssvenskarnas liberala inställning till det främmande, att det på ett plan stämmer men inte på ett annat. Vår misstänksamhet börjar gro, rentav blomma ut, om vi kommer i personlig eller allför närgången beröring med andra kulturer. Hur är det då inom våra svenska domäner, godkänner vi en mångfald av svenska tilltal. Var får man känna för det svenska språket till den grad att man upplever språklust, om inte i en svensk tidning.
Måhända var det just det som fick mig att förlora fattningen, jag upplevde att mitt svenska revir beskars. Det på grund av tvenne ynkliga små ord, ett som inte har några officiella dokument på sin existens och ett som helt enkelt är den trista vardagligheten personifierad. Hur är det inte då i situationer när man talar vitt skilda språk och inte förstår varandra, när språkförbistring och -klimatförändring tar överhand.
I mitt försök till genmäle hänvisade jag även till Gustaf Molanders fina "Flytta koppen västerut" (Hufvudstadsbladet 26.10.) där han bl.a. konstaterar att språkets "betydelse för tänkandet har ältats i årtusenden". Ibland kan det gälla till synes bagateller. Den svenska veckan till ära skriver Marit af Björkesten på ledarplats i samma tidning, på tal om det roande förslaget till en nordisk union 2.11.): "att Finland äntligen skulle ha en chans i fotbolls-VM med Zlatan Ibrahimovic i anfallet och Jussi Jääskeläinen framför målet." Personligen störs jag mera av ordet "framför" i fel sammanhang än av vardagliga ord på ledar- och debattuppslag. Jääskeläinen framför målet är på min planhalva en annorlunda värld än Jääskeläinen i målet. Målgöraren Mikael Forsell må placera sig framför målet, inte den gode Jussi. Språk har sina valörer, skiftningar och överklivningar och ord och uttryck klingar olika i skilda sammanhang.
I mitt stillnande sinne hoppas jag, att det svenska språket inte skulle tvingas drapera sig i korsett. Inte ens i de högre sfärerna på Svenska Dagen. Samtidigt är jag lättad över att min tillfälliga passion är på retur. Det är inte särskilt smickrande att med språket som tändvätska känna sig som en karikatyr ur "Den unge Werthers lidanden".
Vi sitter upp över halsen i svenska veckan för tillfället, och Svenska Dagen lurar bakom salongsdörren. Överlag har det svenska i Finland debatterats flitigt, frenetiskt och fränt på sistone. Det har rört sig om omkantringar på förvaltnings- och myndighetsnivå med försämrad betjäning på svenska som eventuell eller trolig följd. En och annan grön rektor har uttalat sig om språkens frivillighet i skolan. Svenskans ställning som nationalspråk har granskats under lupp och slägga. Och för inte så länge sedan rubbade Svenska Folkpartiets framtidskonferens i Kasnäs stiltjen i vattenglaset.
Hur det nu kom sig väckte Kasnäs-episoden indirekt en febril passion för det svenska språket i sig, en lidelse som jag totalt hade glömt bort att jag kunde drabbas av. Jag skrev nämligen några rader i Hufvudstadsbladets Debatt (16.10.) utgående från uppståndelsen kring den rikssvenske konsultens liknelse jämte inbyggd uppmaning om mannen, hustrun och hunden. Som sig bör friserade redaktören mitt inlägg på ett par punkter, rensade bort en viss yvighet, och det med klart godkänt.
De punkter som fick mig att springa i luften var blott två till antalet, men spränghalten var i stället desto saftigare. Min egenhändiga inledning som lydde "Konsultismen har sina sidor" hade nerskrivits till "Att använda sig av konsulter har sina sidor". Och i meningen "Det finns snack som bör stanna innanför omklädningsrummets väggar" hade ordet "snack" visslats ut på avbytarbänken till förmån för kollegan "prat".
Hade jag vetat vad jag gav mig in på då jag en glad morgon i mitten av oktober sände iväg mina rader per e-post hade jag nog stäng datorn redan innan soluppgången. Det var nämligen att ge djävulen lillfingret. Naturligtvis måste jag bums få veta varför de för mig så viktiga små orden hade fått stryka på foten. Svaret dröjde inte heller. Det ena ordet var inte upptaget i ordböcker, det andra var för vardagligt för att passa in på ledar- och debattuppslag. Nu kände jag blodet rusa och susa från hjässan till fotabjället, eller var det tvärtom.
Jag tog till och med risken att slå in en handfull gnällspikar i min kista genom att skriva genmäle till Debattsidan i Hbl. dock utan att få komma till tals i offentlighet. Vilken förolämpning, vilken skymf! Veckorna efter mitt inlägg lusläste jag insändare i nämnda tidning och de var som slag i ansiktet. Ord som "tjafs", "skit", "eftis", "dagis", "fyrk" och "mainstreamsynpunkter" flimrade förbi. Hur kunde dessa slingra sig igenom språkvårdssilen men inte mitt "snack". Och för att inte tala om "punktbelastare". I vilken ord- eller uppslagsbok ingick det uttrycket. Nationalencyklopedin meddelade att ordet inte fanns i några artiklar och Schildts Finlandssvensk ordbok 1.0 föreslog utan omsvep "punktknullare" i stället. Kommen så här långt i min vurm var det inte längre möjligt att finna ord.
Hade inte "konsumism" myntats på det glada sjuttitalet och noterats svart på vitt den allra första gången. Kunde man inte tänka sig att konsultism är konstruerat av två mycket lättbegripliga ord, "konsult" och "ism" och att kombinationen är uppenbar för gemene individ och dessutom mer laddad än en mening uppbyggd kring det vardagligare och salongsfähigare ordet "konsult".
Sedermera har stormen bedarrat, blodet återgått till sin vanliga lunk och jag sitter här med facit på hand. Tur att Hufvudstadsbladet inte godkände mitt genmäle. Jag kunde ha gjort mig själv till allmänt åtlöje från svenskbygd till svenskbygd. Det finns betydligt viktigare och allvarligare ämnen att parlamentera av och till. Ändå blir jag inte helt kvitt tanken på att det är viktigt med svenska rum där man kan andas på sitt eget språk, och inte enbart det. Utan på eget språk med egen röst. Inte tror jag heller att våra svenska revir mår bra om vi låser språket i en viss position.
Det har skrivits om finlandssvenskarnas liberala inställning till det främmande, att det på ett plan stämmer men inte på ett annat. Vår misstänksamhet börjar gro, rentav blomma ut, om vi kommer i personlig eller allför närgången beröring med andra kulturer. Hur är det då inom våra svenska domäner, godkänner vi en mångfald av svenska tilltal. Var får man känna för det svenska språket till den grad att man upplever språklust, om inte i en svensk tidning.
Måhända var det just det som fick mig att förlora fattningen, jag upplevde att mitt svenska revir beskars. Det på grund av tvenne ynkliga små ord, ett som inte har några officiella dokument på sin existens och ett som helt enkelt är den trista vardagligheten personifierad. Hur är det inte då i situationer när man talar vitt skilda språk och inte förstår varandra, när språkförbistring och -klimatförändring tar överhand.
I mitt försök till genmäle hänvisade jag även till Gustaf Molanders fina "Flytta koppen västerut" (Hufvudstadsbladet 26.10.) där han bl.a. konstaterar att språkets "betydelse för tänkandet har ältats i årtusenden". Ibland kan det gälla till synes bagateller. Den svenska veckan till ära skriver Marit af Björkesten på ledarplats i samma tidning, på tal om det roande förslaget till en nordisk union 2.11.): "att Finland äntligen skulle ha en chans i fotbolls-VM med Zlatan Ibrahimovic i anfallet och Jussi Jääskeläinen framför målet." Personligen störs jag mera av ordet "framför" i fel sammanhang än av vardagliga ord på ledar- och debattuppslag. Jääskeläinen framför målet är på min planhalva en annorlunda värld än Jääskeläinen i målet. Målgöraren Mikael Forsell må placera sig framför målet, inte den gode Jussi. Språk har sina valörer, skiftningar och överklivningar och ord och uttryck klingar olika i skilda sammanhang.
I mitt stillnande sinne hoppas jag, att det svenska språket inte skulle tvingas drapera sig i korsett. Inte ens i de högre sfärerna på Svenska Dagen. Samtidigt är jag lättad över att min tillfälliga passion är på retur. Det är inte särskilt smickrande att med språket som tändvätska känna sig som en karikatyr ur "Den unge Werthers lidanden".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
