Varför gillar vi katastrofer och olyckor...

Facebook är en lustig - eller också: olustig - republik - eller också: diktatur. Som tycker att nakna statyer o.d. är värre än aggressioner, våld etc.

Dessutom väcker Facebooks struktur och strategi huvudbry, tycker jag. Vad betyder det att gilla en nyhet som den här, att fem personer dog i en bilkrasch. Facebooks sätt att dela in världen i gillanden och inte- eller uteblivna gillanden är rätt svartvit och mållös, utan idé (även om den här sociala globala byn i och för sig bygger på ettor och nollor, men det är en annan historia).

Nu ser det ju i praktiken ut som om "vi" gillar katastrofer och olyckor, krig, våldtäkter och ond bråd död.


Ett bildkap från Hufvudstadsbladets Facebook 18.2.
Mitt inlägg har inget med HBL att göra,
eller de personer som gillat nyheten ifråga.

*
Och ett par noteringar... I Dagens Nyheter har både Facebook och Twitter debatterats på sistone, t.ex. Björn Wiman: "Obegripligt att Facebook inte rensar upp i rasismen, sexismen och hoten".
Gruppen Viola Beach, vars alla medlemmar omkom i bilolyckan, steg till etta på iTunes singellista i Storbritannien. 

Facemaker eller Peacebook

Det är bara några dagar sedan Facebook slog fast att Danmarks nationalklenod Den lilla sjöjungfrun inte är respektabel i kejsarens nya kläder, är alltför naken. Det stora sockersöta sociala mediet kunde ju riskera att tappa ansiktet på kuppen. Så det blev liksom portförbud för damen i brons, Den lille havfrue.

 

Facebook är en amerikansk klenod - ett sällskapsrum designat "over there" - och då är det här med exponerad hud någonting som inte är önskvärt ens på den egna inhägnade bakgården. Däremot är det fritt fram för våld på paradsidan. Eller som Dagens Nyheters Björn Wiman skriver under rubriken "Hatet på Facebook kommer att drabba oss alla" (citerar med urklippsmetod):

"...en diskussion om en framträdande kvinnlig minister i den svenska regeringen... 

'Hård kampanj!!! Hon ska få en hård kula i nacken den satans piss horan!'...

...tidigare återfanns en annan kommentar på samma plats...mot en annan tongivande kvinnlig svensk politiker: 

ANNONS:

'Jag kommer att uppvigla våldtäkt och misshandel emot [namnet på politikern]…. Döda horan!!!'...

...Journalisten Jack Werner har anmält båda dessa kommentarer till Facebook och båda gångerna fått samma svar, på skönt sjungande företagsjargong: 'Tack för att du tar dig tid att anmäla något som du upplever kan bryta mot Facebooks communityregler. Anmälningar som den här viktiga för att Facebook ska upplevas som en säker och välkomnande miljö. Vi har granskat kommentaren som du anmält på grund av sannolikt hot om våld och har bedömt att den inte bryter mot våra gemenskapsregler. Kontakta oss om du ser något annat som oroar dig. Vi vill att Facebook ska upplevas som säkert och välkomnande för alla.'..." 

Det är verkligen klartext i Facebooken. Kanske dags att börja dra sig undan en sådan gemenskap, gott folk. Vem vill sitta i ett sällskapsrum där det är förbjudet med bilder av klassiska statyer, men okej att slå till med vilka invektiv som helst och hota med våld.

På samma sätt som det uppstått köpbojkotter i olika situationer, tycker jag det finns goda skäl att vända Facebook ryggen. Att ta sitt skrivdon och gå.

*

Den som vill läsa om liknande saker kan kolla upp i Dagens Nyheters kollega på den här sidan om viken: "Rasismirikoksista poliisille tuhansia ilmoituksia – HS selvitti, millainen nettikommentti voi olla rikos".

Väderlek och lek med väder

I sommar har många släppt sig på grund av vädret. Det har med några undantag varit rätt ruggigt och regnigt här uppe i nord. Ibland kanske vi luras att tro att det var bättre förr, varmare barndomssomrar. Men så är det väl inte. Värmeböljor växer inte på träd i Finland.

I Dagens Nyheter bekänner Lena Sundström att hon "tröttnade på att vara ett viljelöst standby-våp". I all korthet avslöjar hon den vardagsalzheimer som vi kan drabbas av i fråga om väder och vind och manar till att gripa dagen, också den med kall nordanvind och regn i parasollet. Men jag skall inte prata helt i hennes ställe:

"Den svenska sommaren är somrarna som passerade medan man väntade på sommaren, huttrande och insvept i ett badlakan på ett utomhusbad som tioåring, regndränkt med blå läppar en midsommarafton vid 17, ivrigt spanande mot horisonten och 'ser det ändå inte ut som att det klarnar upp' med grannarna vid 37.

Och plötsligt händer det! Solen som bryter fram och får en att glömma allt det som var dåligt. Den livslånga kärleken till den svenska sommaren som kommer när den vill."

*

En rubrik på Svenska Yle fångar min blick och den lockar fram en kommentar uti fältet.

Sommartider - hej eller nej

Rubriken ovan - "Långtidsprognos: Det blir ingen sommar" - visar hur svårt det är att förutspå väder, också med alla de maskiner, databaser och program som nu finns till hands. För sanningen är ju, att det varit sommar länge redan. Som tur är sägs det lite senare i nyheten att "ser alltså ut som att det ostadiga och genomsnittligt kyligare sommarvädret kommer att fortsätta." Och inget sommarväder - inte ens fast det sku vara kallt - utan sommar. Så nu har vi redan två spådomar i samma nyhet; det blir ingen sommar å ena sidan, det kyliga sommarvädret fortsätter å den andra. Precis som då man spådde i kaffesumpen, olika svar för att alltid ha rätt (i vilket väder som helst).

Nä men, sommaren är en årstid, inte speciella väder hit och dit. Och sommaren är ett mentalklimat. Nog kommer värmen sen, kanske i höst eller vinter. Nu tror jag vi tar en haiku på det, hör ni.

Sommar är just nu,
inte bestämda grader.
Julidikt – rimfrost.

"Det här är jättekul"

Grattis!

DN kan få tidningarnas Oscar (13.3.09)

"Detta är ett kvitto på Dagens Nyheters framgångsrika utvecklingsarbete på papper, nätet och i mobilen. Att vi nominerats i olika kategorier och kanaler visar på vår bredd, säger Thorbjörn Larsson, chefredaktör för Dagens Nyheter."

Upptäck världen, tagga kartan

Jag sticker ju inte precis under datorstolen med att jag diggar DN. Jag läser inte Dagens Nyheter i pappersformat utan på webben. Speciellt och främst av allt är det Kultur & Nöjesektionen jag bevakar. Krönikorna och essäerna där är nog de bästa "bloggar" jag kan tänka mig.

Och som sagt är jag fascinerad av öar. Klart att jag då reagerar inför en öppning som "Stilla havets öde öar..." - så inleder nämligen Lars Linder sin söndagskrönika I dag har vildmarken blivit kuliss och alla stora äventyr har flyttat in i cyberrymden (8.2.09). I den tar han avstamp i Conny Svensson essäsamling "Pli på pojkar. Från Dumas till Kar de Mumma" (Atlantis). Den handlar om de stora äventyren i barndomens och ungdomens pojkböcker, då vidderna väntade, landskapen var öppna, kartorna var fläckade med stora vita jungfruliga landområden och globen väntade på att få globaliseras. Pojkar västvärlden över snurrade på sin karta och sträckte ut pekfingret - där - dit!

Men det var då det. Ack ja.
"I dag finner vi oss tvärtom hopträngda i en småskitig, global park, vildmarken har blivit kuliss och alla stora äventyr har flyttat in i cyberrymden. Varje tids mansideal är tätt sammanlänkat med en idé om världen, och forna tiders man har nu slutgiltigt gått miste om sin nödvändiga biotop."

Nu är det enda som återstår att ta den virtuella verkligheten i besittning. Odla sin trädgård i cyberrymden. I stället för att sticka in flaggor i kartgloben som nålar i en zombiedocka tagga till dokument efter dokument i Web 2.0. Kanske det blir människor av oss på det sättet också. Socialt kompetenta varelser. Indiana Jones med rätt att gräva fram hemligheter i dokument som kört ner sig i cyberrymden och cirklar kring som värdelöst rymdskrot bara för att nån inte hunnit indexera. Tagga vet jag en oupptäckt liten ö nånstans, som bara väntar på det första mötet.