"Gunnar Högnäs arbetar som informatiker vid Åbo stadsbibliotek. Hans första diktsamling, Ansiktet mot muren, utkom år 1978. Efter en lång paus har han från och med år 2016 gett ut ytterligare fyra diktsamlingar: Milstolpar i gärdsgårdsserien (2016), Väggfönster (2018), Haiculdesac (2020) och Notapparat (2021). Dikterna kretsar kring teman som natur, kultur, krig och kärlek.
Konceptet för serien Biblioteksanställda författare är enkelt. Vi bad biblioteksproffs som vi vet att också är författare att delta i serien. Vi fick även tips på namn genom våra kanaler på sociala medier, när vi bad våra följare om tips. Författarna fick i uppdrag att filma en kort video där de berättar om sitt författarskap och sin produktion med hjälp av en lista frågor vi skickat åt dem. Författarna skickade sedan in videorna de filmat till Bibliotekskanalen, där vi gjorde en enhetlig grafik för serien och publicerade den på olika plattformar.
2023 producerade vi en serie med författare som arbetar på bibliotek och skriver på finska, och 2024 fortsätter serien med biblioteksproffs som skriver på svenska.
Det vankas centrumbibliotek i Helsingfors, lagom till Finlands första sekel som självständig nation. Arkitekttävlingen har avgjorts, Käännös heter det vinnande förslaget. Översättning, byte av riktning eller hur man nu skall/vill tolka det. Helsingin Sanomat har en alldeles egen namntävling på gång. Fem förslag har vaskats fram: Arkki, Biblu, Kivi, Lastu och Sampo. Söndag 21.7 är sista chansen att göra sin röst hörd i det här sammanhanget.
Biblulär vara Hesaslang och har sin tvåspråkiga dimension. Eller trespråkiga, finns bestämt lite östeuropeiska tongångar i bakgrunden. - För att inte tala om "eskimåiska", jämför med igloo som även den är en byggnad och hör hemma i snöiga landskap. - Biblu kunde i och för sig vara smeknamn på bibeln, eller hur.
Kivi är förstås anspelning på Finlands Författare Aleksis Kivi (född Alexis Stenvall) och passar utmärkt - men på ett bakvänt sätt - som namn på en byggnad i trä. Att Kivis mest kända bok handlar om sju bröder och de allmänna biblioteken i vårt land kör med tio huvudklasser i sina samlingar är en bisak. Den tredje grisen byggde i sten och höll tappert stånd mot stora stygga vargen.
Lastu låter bra och byggnaden är inte bara en träbyggnad utan ser också ut som lastu. På svenska flisa. Lastu brukar därtill användas om kortare noveller, i synnerhet sådana som Juhani Aho (född Johannes Brofeldt) skrev. Dessutom är lastu chips på svenska, inte bara som potatis dito utan även som grundceller i modern teknologi. Men Sibeliushusets restaurang heter Lastu och likaså Lahtisnejdens nätbibliotek.
Sampo är förknippat med rikedomar eller drömmar om rikedomar, inte bara i Finlands nationalepos utan också i dagens affärsvärld. Att bankens starke man har salufört begreppet majoritetstyranni om demokratiska former ger inte namnet mervärde precis. Dessutom är också det här namnet redan starkt insyltat i biblioteksvärlden, som webbtjänsten för skönlitteratur, Boksampo.
Arkki flaggar jag själv för. Visserligen har det bibliska kopplingar, men i och för sig är Noaks ark en spännande saga med intressant symbolik (om man frånser den starkt heterosexuella slagsidan, som i dagens läge är smått diskutabel som representativ bild). Arkki är första delen i ordet arkkitektuuri och betyder mästare. Om arkkipiispa är biskoparnas biskop så blir Arkkikirjasto i så fall bibliotekens bibliotek. Det är ju faktiskt meningen att det här kommande biblioteket i sista hand skall axla uppgiften som hela landets centrumbibliotek. Och till råga på allt är arkki en av våra pålitligaste och/eller mest behändiga plattformar för lagring av information, det vill säga arket, pappersarket.
- Råkade för övrigt igen se den animerade videon, som finns i tre språkversioner, om det kommande centrumbiblioteket. Videon är gjord redan 2010, då ingen visste att just en träbyggnad skulle vinna arkitekturtävlingen. Men animationen förutspår på sätt och vis utgången. Och bland löven skymtar ett av de fem namnförslag som nu är på slutrakan i Hesaris tävling. Vilket, det kan du spana in här...
*****
Då jag sätter min hacka på Arkki är jag faktiskt jävig. Jag hör till dem som skickat in namnförslag och som sjösatt just Arkki. En åttapersoners jury har valt bland de över 900 insända bidragen och vill man bekanta sig med hur det hela artade sig och alla de hugskott som föll ur leken är det bara att klicka här. Förslagen ger dessutom inblick i åsikter - jämte fördomar - om bibliotek och kanske speciellt om Helsingfors planerade huvud- eller centrumbibliotek.
Själv hade jag skickat in följande versioner:
ARKKI:
"Noakin arkki oli myös puusta rakennettu - ja tuleva kirjasto muistuttaa mm. laivaa tai venettä. Onhan tarina Noakista mielenkiintoinen (sanoo myös ateisti). Arkissa säilytettiin tulevaa elämää varten ja pelastatauduttiin tulvasta. Voidaan ottaa kirjaimellisesti tai kuvainnollisesti. Arkki on lisäksi paperiarkki. Sekin puusta valmistettu. Ja jos halutaan, on se tuleva keskuskirjasto Arkkikirjasto (vertaa arkkipiispaan joka on piispojen piispa, sanoo tämä ateisti :) Toinen tämän viestin ehdotus voisi olla vaikkapa Sytyke."
KIRJASATAMA:
"Kirjastosta tulee kirja,satavuotiasta Suomea kuvastaa sana sata ja koska Helsinki on merikaupunki satamineen,siksi siis satama."
SATULA:
"Hieman satulan näköinen luomus. Satula-sanassa on myös "viitteitä" a) numero sataan sekä b) sanaan satu. Eli satulassa ratsastetaan turvallisesti ja jännästi läpi elämän kohti auringonnousuja ja -laskuja. Sekä ollaan satujen kodissa."
Alla som har googlat idag lär inte ha undgått att det är Earth Day den dag som idag är och snart är till ända. Hoppas att jorden inte går samma öde till mötes. Det kräver förstås omtanke, inte bara 22.4. år ut & år in. Utan mest varje dag, helst vareviga timme.
En fin omtanke är rätt självklar i det här bloggsammanhanget. Nämligen biblioteket. Använd ditt bibliotekskort. Visa dig vis och hyvla med ditt bibliotekskort i stället för att vifta med Visa.
Det är vår i Toronto eller nånstans i Kanada och Sheree-Lee Olson drömmer om nya resor. Men hon ser inte bilder av New York, Barcelona eller Paris. Hon längtar tillbaka till Åbo.
"Turku is Finland’s southern port city, across the Baltic from Stockholm. The market is full of ingenious wooden utensils handcrafted in the archipelago. The drinking tents puff out the smell of fried onions and the voices of rowdy fisherfolk. And the library! That’s the most exciting address in town."
Hon besökte Finland och Sverige med en grupp skribenter och före färjefärden västerut stannade de upp i Åbo. Stadens nya bibliotek var en magisk plats, konstaterar hon. Enorm och fylld med ljus, överhöljd med vacker finländs design, massiva färgglada väggdekorationer, nutidskonst i fönstren. Hennes guide hade sagt "att i Finland är biblioteken heliga platser".
Hon skriver under den påstådda utsagan med ett enkelt "Amen".
"The best part was the children’s section, where vitrines were actually set into the floor, housing tiny fairy tale vignettes of plants and animals. And naturally, this being Europe, the library had a sun drenched courtyard where you could have a beer. A beer! At the library!"
Sheree-Lee Olson är en kanadensisk romanförfattare, poet och journalist. Ovanstående citat återfinns i hennes blogg ‘IN FINLAND, LIBRARIES ARE HOLY PLACES’ (Open book: Toronto, March 31, 2009)
Ekonomisk nedgång eller depression, vilkendera det nu blir fråga om egentligen, inom kort. Men under svårare tider kan bibliotek spela andra roller, bevittna nya scener, bli involverade i människors liv på radikalt andra sätt än under goda optionstider. Hur det blir här hemma hos oss återstår att se.
Men ute i världen, eller i andra hörn av den globaliserade sfären, märks förändringens vindar.
"As the national economic crisis has deepened and social services have become casualties of budget cuts, libraries have come to fill a void for more people, particularly job-seekers and those who have fallen on hard times. Libraries across the country are seeing double-digit increases in patronage, often from 10 percent to 30 percent, over previous years.
But in some cities, this new popularity — some would call it overtaxing — is pushing libraries in directions not seen before, with librarians dealing with stresses that go far beyond overdue fines and misshelved books. Many say they feel ill-equipped for the newfound demands of the job, the result of working with anxious and often depressed patrons who say they have nowhere else to go."
Men samtidigt som behovet visavi bibliotek växer, dras svångremmarna åt:
"The problem is, as the downturn bites, I fear that library may eventually be gone - taking with it a share of our future prospects that might be infinitesimally small but could also be huge. The adolescent dropping in after school to borrow books of guitar chords could be tomorrow's hero of the so-called creative industries; the eccentric fella spending hours poring over technical manuals might just turn out to be the next James Dyson. Not that they seem aware of it in Nottingham, Swindon or the Wirral, but that's how important this is."
I gårdagens Helsingin Sanomat (11.9.09) fanns en liten artikel i kulturdelen, på sidan C2: Lama ajaa amerikkalaiset elokuviin ja kirjastoihin. Enligt rapporteringen från landet bortom Atlanten har bibliotekens och biografernas besöksmängd stigit med 20% jämfört med ifjol. Som Markku Saksa skriver - folket flyr undan sina penga- och donproblem till biosalongernas mörker och bibbornas tystnad. Självklart att depressionen inte gör någon glad, och istället för att yvas över statistiska framgångar kan man fundera över bibliotekets roll och ansvar under tunga tider.
Också för biblioteken själva väntar mången pers. Alla beslutsfattare är inte nödvändigtvis på det klara med bibliotekets funktioner och betydelser. Rentav har de aldrig satt sin fot på bibban, med undantag för några möten som råkat gå av stapeln där, eller för att staden nyss fått en uppmärksammad ny biblioteksbyggnad. Så i värsta fall får biblioteket - ett av samhällets stöttepelare - färre slantar att röra sig med. Det och stridare tillströmningar av kunder rimmar illa.
Men om man utgår från att biblioteken också kan hantera en viss social roll, som hjärta i ett nätverk, kommer de allehanda Web 2.0-redskapen in i bilden som på beställning. Jag tänker förstås på de applikationer som är avgiftsfria och lätta att använda. Och som inte kräver alltför orimliga prestanda av dator och nätanslutning.
Förstås, verksamhet som bygger på de här gratismedierna befinner sig i en viss riskzon. Gråzon. Rätt som det är drar nån YouTube bort videor från utbudet, man vet aldrig.
Second Life är ju som idé verkligen lockande i det här perspektivet, på samma sätt som människor teleporterar sig från det första livet genom att sjunka in i en annan värld via vita duken. Men det här med tekniska krav kan å andra sidan störta avataren s.a.s. i backen som en annan Ikaros.
Igår återvände jag till Second Life, den här gången för knappa två timmar. Betydligt längre resa än min fransyska visit i "I hate niggers-regioner". Tillsammans med mina kurskolleger guidades vi till en föreläsningssal av vår ciceron Kim Zwiers (tack till honom för snapsen ovan!) och väl framme där hade vi chansen att närvara vid en SL-föreläsning av Ab Marvin.
Salen var ett fyrkantigt rum med grå framtoning. Framför ena väggen fanns en duk där Power Pointen åkte revy. I SL är det möjligt att hålla sina möten, föreläsningar etc. ute, inne, i fantastiska eller spartanska miljöer. Den här var defintivt spartansk, men det störde inte mig. Den gråa färgen var på sätt & vis vilsam. Den obefintliga inredningen tillräckligt spartansk. Däremot var det en ren överraskning att den tekniska biten verkade så svår. Jag har en ny dator, vars primärminne är 8Gb och grafikkort presterar 1 Gb. Min nätanslutning är 2Mb. Trots det laddades varje enskild diabild upp på SL-salens duk med snigelfart, kändes ibland som om det tog 10 sekunder typ innan skärpan infann sig. Så jag undrar precis som Ben i sin kursblögg vad för slags underverk till datorutrustning som riktigt krävs, för att man ska vara på den säkra sidan. Så att inte vaxvingarna smälter, för att nu låta tankarna flyga till den grekiska mytologin.
Men annars så. Var det intressant och uppsluppet. Som på klassresa, nära nog. Både lärare och kursdeltagare kändes annorlunda. Ja kanske det faktiskt är på det sättet att man blir en andra individ i SL, som förbytt. Det var krångligt att hålla sig allvarlig. Sista spiken i kistan var möjligheten att chatta. Klart att det inte gick att hålla sig "tyst", så många karaktärer runt omkring, man måste ju bolla lite i squashsalen. Disco disco. Med andra ord var det absolut en social tillställning. Men det att ribban sänktes ska tas med ett paket snus på posten från Sverige, för vi var väl ändå lika mycket inbjudna på testfest som på sits med innehåll. Föreläsningen i sig var bra & intressant, men vi har å andra sidan hållit på med 2.0 en god bit nu, så värst mycket nytt eller överraskande var det kanske inte längre (okej, jag har haft turen att få höra herrarna Marvin och Zwiers i första skepnader förut, ska erkännas).
Jag antar att det hade varit en enklare match att koncentrera sig om det varit fråga om n:te gångens föreläsning i Second Life-miljö. Lite blasé skulle säkert haft sin dämpande verkan. Men för social samvaro och diskussionsträff tycktes SL kunna vara helt hyvens. Tack Ab & Kim!
P.S. I folkskolan satt jag kvar var & annan lördag för att jag hade ett okontrollerat behov av att vara social på timmarna. Nu undrar jag smått hur man ordnar med det här i SL, kvarsittning alltså.
I artikeln Second Life, bibliotekariens andra liv (Bibban, Finlands svenska biblioteksförenings medlemstidning, 2007 : 2) redogör Kim Holmberg - eller Kim Zwiers - på ett upplysande och begripligt sett för den virtuella värld som ägs av Linden Lab och heter Second Life. Inlagan har således några år på nacken, vilket kan vara en evighet i dessa sammanhang. Eftersom det är fråga om en expanderande värld innebär det här, att de statistiska uppgifterna om användare, inloggningsfrekvens o.d. med fördel kan uppdateras.
För den som vill gå djupare in den virtuella djunglen är Metaverse Roadmap en lämplig station. Där återfinns vägskyltar som Second Earth. The World Wide Web will soon be absorbed into the World Wide Sim: an environment combining elements of Second Life and Google Earth (Wade Roush, Tech Review, July/Aug 2007). Samt Virtual worlds: The next Facebook? (Linnie Rawlinson, CNN, August 8, 2007). Även om vi inte skulle följa skyltarna desto vidare pekar de framåt. Visserligen är de precis som Holmbergs artikel från år 2007, men på samma sätt antyder de en utveckling som verkar att bara ha fått ännu mer luft under vingarna. Kommer Facebook att småningom ge vika för nästa steg, d.v.s. virtuella världar där vi umgås inte bara genom ansikte & text utan helt enkelt med kropp & själ. Nå, med avatarer, karaktärer eller virtuella världsinvånare. Sim i begreppet kan kanske associeras till Sim-spelen, och ja, inte så tokig tanke. Men i grunden handlar det om förkortning av ord som simulation/simulering.
I Metaverses pdf-guide Pathways to the 3D Web. A Cross-Industry Public Foresight Project har utkristalliserats tre grupperingar, som är nog så belysande. Dels virtuella världar - där det liksom i den första världen i grunden är fråga om (åtminstone är det önsketanken) identitet, tillit och rykte, sociala roller, regler och växelverkan. Dels spegelvärldar - varav en vida känd representant är Google Earth (ett geografiskt informationssystem, förkortat GIS). Den tredje dimensionen kallas livsloggning:
"In lifelogging, augmentation technologies record and report the intimate states and life histories of objects and users, in support of object- and self-memory, observation, communication, and behavior modeling. Object Lifelogs (‘spimes,’ ‘blogjects,’ etc.) maintain a narrative of use, environment and condition for physical objects. User Lifelogs, (‘life-caching,’ ‘documented lives,’ etc.) allow people to make similar recordings of their own lives. Object lifelogs overlap with the AR scenario, and both rely on AR information networks and ubiquitous sensors."
Och vem vet, troligtvis vi är på väg därhän med ökande fart och växande hänförelse. Åtminstone verkar vi vara väldigt måna om att dokumentera vår värld och tagga oss själva. Ta till vara varje smula av vårt liv, varje sekund i vårt korta liv på första jorden.
Antingen det blir Second Life, finländskaHabbo eller någon annan/några andra virtuella världar så har de kommit för att stanna eller åtminstone testas både utan och innan. Håller de måttet finns det knappast någon återvändo. Men Second Life är som begrepp i så fall aningen missvisande. I själva verket gäller det fenomen som integreras i våra första liv, blir en naturlig del av vår vardag. På samma sätt som Facebook eller Google. Inte lever vi heller ett annat liv då vi snackar i telefon, tar ett parti schack eller en omgång poker.
Vad Second Life beträffar är det för många, både individer och institutioner, ett försök, en upptäcktsresa. Som Holmberg beskriver i sin artikel. Många bibliotek och universitet har redan hakat på och öppnat konton eller kontor i SL. I Finland har Åbo Akademi varit först ute på plan, och då talar vi om institutionen informationsförvaltning och forskare som just Kim Holmberg samt Isto Huvila.Man kan rätt och slätt använda SL som ett personligt redskap, personalkanal, men naturligtvis kan man också vända sig till kunder. Eller direkt till kunder. Som det står i artikeln:
"Emerald ser andra fördelar också. Hon berättar att vissa bibliotek och flera företag använder SL i stället för videokonferenser och att det hålls regelbundna personalmöten i SL. Själv har hon använt SL för att experimentera och lära sig hur man kan placera information i en tredimensionell värld, en kunskap som kan komma till nytta i framtiden. Innan jag flyger vidare vill Emerald hälsa bibliotekarierna i Finland och uppmuntra dem att testa SL. ‘Sök upp en bibliotekarie som redan är i SL och be henne eller honom att introducera dig åt andra bibliotekarier. Njut av kreativiteten och ha det roligt.’"
Emerald är liksom ovan nämnda Kim Zwiers en avatar. Second Life är en tredimensionell (3D), virtuell värld, och det andra livet syftar på det att man kan skapa sig en ny identitet, får en andra chans. Är kapabel att välja vilket utseende som helst, den skepnad som behagar, människa eller djur, vacker eller ful, det kvittar. Den uppenbarelse som man skapar som representant i SL kallas avatar. Aktiviteter av alla de slag kryddar livet i SL. Föreläsningar, diskussionstillfällen, konstutställningar, konserter etc. som avatarerna kan berika sin tillvaro med.
Och som bibliotekarie hör det egentligen till kallet att hålla sig uppdaterad, känna till fenomen, hur de fungerar, vad de kan användas till. Naturligtvis kan det gå inflation i trendiga ting, också. Uppstå panik eller press att vara med - vara där - bara för att, utan att ha en vettig orsak. Då Sverige öppnar ambassad i SL är det bara att undra om det ett måste eller om strategin är väl underbyggd. Svenska institutets generaldirektör Olle Wästbergs argument känns i alla fall välbekanta, i intervjun i Dagens Nyheter (som hmm, råkar vara från år 2007, 25.1.):
"Där finns så många invånare, eller deltagare, från grupper som vi liksom andra har svårt att nå ut till: unga, utbildade och lite i framkant. Sådana som får mycket information om allt möjligt."
Själv har jag hittills undgått att bli biten av avatarerna. Undrar just om det delvis beror på att jag inte spelat tillräckligt med datorspel e.d. Visserligen är virtuella världar inte spel i den bemärkelsen, spel har ett definierat slut, en punkt då det är över. Men det är nåt över Second Life som får mig att tänka på de spel jag sett mina barn spela, olika Sim-versioner, Barbie-spel m.m. (för mig ser de alla likadana ut, men jag vet; det är för att jag inte är invigd, drar s.a.s. alla utlänningar över en kam). Svårt att bli begeistrad, avatariserad. På egen hand har jag stuckit näsan innaför SL-portarna en endaste gång, och det gjorde mig inte precis mer inspirerad. En massa karaktärer sprang omkring som yra höns och kacklade ur sig invektiv i stil med "I hate niggers".
Som Holmberg säger kan man vara någon helt annan om man vill, i SL. Och då avser han självklart inte virtuell terrorisering. Problemet med "digitalt 3D-dubbelliv" är att det sist och slutligen liknar det vanliga livet, det ovirtuella samhället lite väl mycket. Allt som finns här påträffas där. Teleporteringen lyckas inte skaka av sig verkligheten, den hinner i fatt, (för)följer som en skugga.
I en artikel i Svenska Dagbladet (10.5.2007, sic!) rapporteras om hur pedofiler använder SL som lekstuga och träningsläger. Med så drastiska skäl kan man väl ändå inte avfärda de virtuella världarna helt & hållet. Även om...
"Det är skrämmande. Helt enkelt ofattbart att det är reala människor som gömmer sig bakom dessa virtuella figurer som förnedrar, misshandlar och utnyttjar barn sexuellt, säger Lutz Ulrich Besser, psykolog vid Zentrum für Traumatherapie Niedersachsen."
Just det, man måste hålla i minnet att det nog är människor i den ovirtuella världen som spelar med avatarerna. Det är fråga om reella problem. Och trots alla mina dubier och avvaktande inställning är jag inte heller beredd att skriva under följande svada som en vit, 30+ man ur svensk medelklass lättar ur sitt hjärta (28.5.2007):
"Det är dags att ta bladet från munnen och säga det som behöver sägas. Kejsaren är naken. Second Life är inte något att orda om. Det är en öde plats full med vilsna människor som undrar vad de har där att göra. Visst, det finns människor som tycker att Second Life är det bästa som hänt sedan skivat bröd, men jag är ytterst tveksam till att det som de är som mest sugna på är telefonabonnemang från Telia Sonera eller en svensk ambassad. Hallå. Det där kan de få i verkligheten. De har inte skapat sig ett alter ego för att få samma skit i Second Life."
Man kan kanske tänka sig att normalt funtade personer helt enkelt inte har lov att överlämna virtuella världar åt vem som helst. Att bl.a. bibliotek har en skyldighet att närvara som en symbol och förkämpe för vettigare saker. På samma vis som det krävs närvaro & övervakning på nätet. (Avatar är f.ö. enligt indisk mytologi en guds nedstigning eller inkarnation på jorden, den första världen.)
Men sen igen, jag tycker att föreläsningar, diskussionsgrupper o.s.v. fungerar - då de fungerar - helt tillfredställande i normala, vardagliga Web 1.0- och i synnerhet Web 2.0-omgivningar. Känns inte som om plastfigurlika avatarer skulle kunna förhöja de innehållsliga dimensionerna så värst mycket. - Och samtidigt som jag skriver undrar jag om jag har tappat greppet om verkligheten, för verkligheten är utveckling. - Å andra sidan föredrar jag absolut en normal bibliotekschat typ Fråga bibliotekarien, framom en eventuell situation vid en Second Life-infodisk där kontrollen är virtuell. Läs: inga hinder för sabotage av möte mellan SL-bibban och SL-kunden.
Så - finns det en idé bakom gettostrukturerna i Second Life!? Olika verksamheter samlas & samsas på skilda öar. Mindre risk för att fel hopar av avatarer råkar springa genom fel dörrar. Av en slump.Sist och slutligen återstår bara en utväg. Jag är illa tvungen att ge Second Life en andra chans.
DN sprider goda nyheter: Ljus framtid för bibliotekarier (4.3.09). So go west young man/woman, om läget kärvar till sig här hemma. Och kanske pensionsbestämmelserna är annorlunda.
- När jag berättade för mina vänner att jag ville bli bibliotekarie varnade de mig för att det inte fanns några jobb inom den här branschen, men jag följde mitt hjärta och sökte in på linjen ändå. Jag tyckte att det verkade vara det roligaste yrket och ville utbilda mig till det även om jag var rädd för att inte få jobb, säger hon.
I förra fredagens Turun Sanomat intervjuades Barbro Wigell-Ryynänen från undervisningsministeriet, under rubriken Suomi on kirjaston mallimaa (27.2.09). Den fungerar ju naturligtvis också som motto eller slutsats för hela artikeln. Men ändå ingen orsak att stanna upp redan här. För visst är det smickrande att läsa, att Finland är en föregångare & ett föredöme i biblioteksvärlden. Att vi bor i ett modelland ifråga om bibliotekstjänster och dito utveckling. Att våra utlåningssiffror per capita är imponerande. Bör naturligtvis hållas i minnet, att vi ändå inte är helt ensamma om att vara bra, vi har gott sällskap av våra nordiska grannländer. Gemensamt är bl.a. att användningsgraden är hög, ny teknologi utnyttjas, kvalitativ service erbjuds och fina byggnader uppförs - som rätt nyligen i Åbo (se nedan: Kaikki vieraat tahtovat Turun kirjastoon).
Wigell-Ryynänen påminner också om att de allmänna biblioteken i Finland tog internet i bruk år 1995, samt att medan många länder för tillfället bygger upp dagens bibliotek funderar vi i Finland och Norden redan på framtidens bibliotek.
Dessutom understryker hon det som börjar vara vanliga vardagen ifråga om våra kära "folkbibliotek", d.v.s. att de inte längre är lånestationer utan mötesplatser, studieplatser och arbetsplatser - folk jobbar som bara den i det allmänna vardagsrummet. Smatter knatter. Bibliotekets olika sorters datorer eller egna bärbara är i flitig användning.
Trots det minskar definitivt inte allas vårt behov av bibliotekarier, menar Wigell-Ryynänen.
"Personal behövs för att bringa reda i komplicerade sökningar. Enligt min åsikt är behovet av personal större nu än förr. Låneautomater och kundterminaler gör inte alls biblioteksanställda överflödiga. Då förändringen sker i riktning självständig biblioteksanvändning, behövs sakkännare för mer krävande uppgifter, säger Wigell-Ryynänen. Enligt henne är Finland och Danmark föregångare inom utvecklingen av bibliotekstjänster på internet."
"På trettiotalet rasade en utdragen upphovsrättslig strid. Svenska författare menade att om deras böcker lånades ut gratis på biblioteken så skulle folk naturligtvis sluta köpa böckerna. Andra hävdade tvärtom att biblioteken gynnade bokförsäljningen, att folk helt enkelt läste mer. Låter det bekant? Under många år var motsättningarna hårda. Författarföreningen, som Författarförbundet hette då, gick ut med förslag om 'bokkarantän' – att en bok inte skulle få finnas på bibliotek förrän efter två år. Det hände också att författare försåg sina böcker med varningstexter där det stod 'får ej lånas ut på bibliotek'."
Igår kväll liksom idag hade jag svårigheter med kommenterandet i andras bloggar. Eller svårigheter & svårigheter, det var liksom omöjligt. Dessutom var det inte det ända som strulade igår, också själva bloggandet gick hackigt värre till. Explorern stängdes med jämna mellanrum, och felrapporten lät förstå att det berodde på behov av uppdatering av Adobe Flash. Men si det hjälpte inte heller. (Och samma typ av krångligheter stötte jag på med annan maskin på annat håll.) Här visade sig en nackdel med de fria sociala nätverken eller webbsamfunden. De kan vara opålitliga p.g.a. för stor popularitet (= överbelastning) eller råka ut för andra haverier. Och det är ju inte sagt att reparationspatrullen kan rycka ut omedelbart eller har kapacitet att få situationen under kontroll inom rimlig tid. - Mycket arbete, mycket tid kan gå till spillo.
Själv är jag fortfarande inne på en mer centraliserad linje (trots att decentralisering som begrepp smakar bättre i teorin). I litteraturen har det framkastats att en av dagens webbtrender är, att skapa fullständiga, heltäckande "virtuella nöjesparker" eller "nätserviceanstalter" som då väl inloggningen är överstökad behåller sitt grepp om besökaren/kunden/medlemmen o.s.v. Det menar jag ändå inte. Hoppar inte på det tåget. Att bibliotekets Webb 2.0-lösning skulle vara den allena saliggörande och kunden inga andra sociala nätverk hava skulle. Nehejdå. Inte ens bibban 2.0 kan fantisera om kunna mäta sig med hela nätet, det är inte alltid David ger Goljat på nöten.
Men det jag tänker mig är att då användaren eller kunden har loggat in i bibliotekssystemet möts han & hon av en komplett uppsättning sociala nätverksapplikationer. Dessa är med andra ord självständiga (= ägda av biblioteket), okommersiella och integrerade i såväl materialdatabasen som bibliotekets www-sidor. Vilket innebär att också det virtuella biblioteket ryms i en och samma byggnad. Jag refererar än en gång till Minabiblioteki Umeå med omnejd. Som ett nära exempel. På nånting som har tagit några steg i rätt riktning. I Participatory networks: the library as conversation (Information Research, Vol. 12 No. 4, October 2007) argumenteras i liknande tongångar, tack för det!
Att syssla med sociala nätverk kräver förstås resurser. I dessa dagar är det ont om ekonomiska dylika. Då är de som finns fritt tillgängliga eventuellt en alternativ lösning, eller tillfällig. I väntan på bättre tider.
En annan springande punkt är utvecklingen, på olika plan. Om kommunsammanslagningar och bibliotekssamarbete leder till systemförändringar kan det vara svårt att grundligt planera för framtiden. På det nationella planet cirkulerar idéer om en gemensam lösning för minnesorganisationerna. Hur pusslar i så fall de enskilda biblioteken in sina versioner, eller befrias de från desto vidlyftigare egna konstruktioner. Om Finland får ett nationellt bibliotekssystem som täcker landet från hjässan i norr till fotabjället i söder. Mer om dessa funderingar - eller om nån undrar vad jag yrar om - finns i Ari Rouvaris Uusi arkkitehtuuri - paremmat palvelut(KDK: asiakasliittymähanke, 9.5.08)
Vi är så sociala så. I vårt globala Webb 2.0-akvarium. Och inget ont i det. Människan har alltid sökt sig till sina stamfränder eller till likasinnade. Gått samman. Gaddat ihop sig. Bildat front(er). Skakat hand med grannarna. Gnisslat tand bakom ryggen.
I andra sammanhang har jag skummat igenom vissa av de virtuella, sociala nätverken för att fynda bibliotek. Se vilka sorters bibliotek som har byggt upp utposter eller sidofilialer på webben, som komplement eller alternativ till de "riktiga" hemsidorna. Och i definitivt andra sammanhang - som inte har ett endaste dugg med bibliotek att göra - har jag gjort både YouTube- och MySpace-sidor. Men MySpace och bibliotek har jag inte kopplat ihop ännu, så för att vidga mina vyer dök jag in i MySpace (som sagt den här gången för att inte söka musik i första hand).
Visst har jag förstått att det finns bibliotek som har mutat in en egen rymd, tagit sig in i MySpace. Men det verkar ändå vara mera fjung på verksamheten där än jag inbillat mig. Visserligen är inte alla sidor eller konton speciellt utvecklade. Endel är säkert experiment eller "konstruktioner under uppbyggnad". Eller utslag av infall. Andra igen är öppnade för ett visst, speciellt ändamål. Rentav engångsändamål.
Brooklyn College LibrarysMySpace-sida är exempel på en lite mer utvecklad men ändå rätt traditionell eller MS-råddig sida. Terrebonne Parish Libraryhar öppnat konto närmast - som det ser ut - för att kunna lägga upp en video om East Branch Grand Reopening 6.12.07. Till dags dato har nån klickat på play-knappen 90 gånger. Men för att rätt ska vara rätt bör det sägas att Terrebonne-bibban har en annan video insatt också, som har räknat in 88 tittare och egentligen är den första videon i ordningen.
Förutom utlåning, informationssökning, invigning av nya byggnader eller återinvigning av renoverade byggnader bjuder bibliotek även på utställningar och evenemang. Då kan ju sociala nätverk - då om inte förr - vara till nytta & nöje. Som t.ex. däröver någonstans.
"Sol Gomez, Librarian at South Tucson branch, adapted the story Adelita: A Mexican Cinderella Story into a puppet show for our Nuestras Raices festival, March 2007. Here's a clip of the puppets dancing." Pima County Public Library – Puppet Show at Nuestras Raices 2007, ett klipp på 42 sekunder (ineffektiv speltid).
På Stockholms stadsbibliotek (www.biblioteket.se) fungerar en evenemangsserie i rotundan på centrumbibban ritad av Gunnar Asplund. Serien kallas för Bibliotekspop. Men den har naturligtvis (höll jag på att säga) en version eller rentav, skulle jag nog påstå, en första sida på MySpace. Som innehåller intervjuer, information, en speldosa med tre låtar just nu. Sammanlagt har låtar i den här MySpace-jukeboxen spelats 7 458 gånger vilket i.o.f.s. inte är särskilt mycket att hurra för i MySpace-sammanhang. Profilbesöken är också rätt blygsamma, d.v.s. 7 830. Men kontot är säkert rätt färskt, Bibliotekspop hade nämligen premiär i december i fjol. Och sidan har redan 315 vänner. Självklart finns det dessutom videoinspelningar från Bibliotekspop. Kolla in!
Public Library of Charlotte & Mecklenburg County har en sida för ungdomar, The Loft, som redan börjar se ut som nånting, använder sig av de möjligheter som MySpace innebär. Men jag ska inte dröja alltför mycket på loftet, utan skynda vidare till eVolver - Denver Public Library Teens, alltså Denvers allmänna biblioteks sida för tonåringar. I about me-rutan står det så här:
"I'm the Denver Public Library Web Site for Teens! Visit teens.denverlibrary.org for tons of info on homework help, books, movies, music, your life, your future and more."
Men eVolver är en riktig fin sida. Förutom en sökruta som leder till Denvers bibliotekskatalog eller materialdatabas, innehåller sidan en hel del applikationer, bl.a. Shelfari("Shelfari is the premier social network for people who love books.Create a virtual shelf to show off your books, see what your friends are reading and discover new books..."). En hel del foton finns tillgängliga i olika album. Från en konsttävling t.ex. - Feed – Subscribe to the set " 2008 Teen Art Contest Winners" lyder uppmaningen. Fotona är f.ö. också upphängda i Flickr. Här finns som sagt applikationer. Videor. En liten speldosa. Information. Bloggar. Och möjligheter för tonåringarna att recensera musik, film m.m. Och den obligatoriska vänrutan med 899 vänner i detta nu. Den här sidan känns som en helt bra MySpace-sida. Alltså i jämförelse med de jag har sett, överhuvudtaget. Verkar dessutom som om det skulle vara en idé bakom det hela, en orsak att finnas (till) på MySpace. Inte är sidan perfekt. Men nog ligger det en hel del arbete och tid bakom.
Och känns allt det här för jobbigt, är det bara att söka jobb på ett icke-virtuellt fysiskt bibliotek. Men gör det på MySpace, det du!
Facebook har varit på tapeten i medierna igen (kolla in vilket som helst, t.ex. gräv med etiketten Facebook där du står just nu). I onsdagens Helsingin Sanomat (18.2.09) skrevs det om the-Face-himself, 24-årige Mark Zuckerbergs planer visavi Facebooks äganderätter. I en liten faktaruta konstarerades att det här nät- eller webbsamfundet är de vuxnas stora lekplats - det är främst myndiga människor som använder sig av Facebook. (Detsamma har jag hört på konferenser o.d. Att föredragshållares egna telningar påstått att det bara är "mommo" som är inne på Facebook.)
Själv har jag öppnat ett konto i Facebook av ren nyfikenhet. Nå, jo, ska erkännas - dessutom för att inifrån studera & undersöka vad det här samfundet har att erbjuda. Klart att det finns många ting & fenomen som känns (vänligt sagt) aningen barnsliga. Alla dessa "presenter", "humoristiska självanalyser", inbjudningar till en massa i.o.f.s. sakliga eller allt annat än sakliga grupper etc.
Exempel på det ena är gruppen Librarians Sucks: "Many of us are sick of librarians kicking us out of the library for reading the newspaper, whispering too loudly, or even farting too loudly. So if you're all for 4 to a table, actually getting to use the computers once in a while, being able to use the wonderful site of facebook and play games, and so much more, this group is for you."
Men som alltid är det användningen, ändamålet, som avgör, om någonting kan avfärdas så där bara. I Web 2.0-sammanhang handlar det om deltagande, aktivitet, sociala dimensioner. Som Jane Secker konstaterar i sin Case Study 5:Libraries and Facebook (januari 2008):
"The social Web is not being built by augmenting traditional Web sites with new tools. And a social library will not be created by implementing a list of social software features on our current sites. The social Web is being created by opening the doors to the production of the Web, dismantling the current structures and inviting users in to create their content and establish new rules."
I själva verket citerar Secker en rapport från OCLC (Online Computer Library Center), Sharing, Privacy and Trust in Our Networked World. Och hennes egen fallstudie är genomförd inom ramen för projektet LASSIE (Libraries and Social Software in Education).
Det finns många intressanta aspekter och frågor förbundna med Facebook. T.ex. att vissa etniska grupper i U.S.A. föredrar Facebook, medan andra hellre vistas på MySpace. Är Facebook (och liknande sociala virtualiteter) offentliga platser, d.v.s. är folket på Facebook lagligt villebråd för studier, rapporter eller inte. Är det smaken som väljer vänner eller vänner som bestämmer smaken? Är Facebook enbart ett virtuell värld eller överlappar den också den reella ("You’re not really dating until you put it on Facebook...") Det här och mer därtill tangerar Stephanie Rosenbloom i sin artikel On Facebook, Scholars Link Up With Data(The New York Times, 17.12.07). Dessutom kan Facebook vara en källa till psykiskt välmående och sociala nätverk, som det konstateras i studien The Benefits of Facebook "Friends:" Social Capital and College Students' Use of Online Social Network Sites( Journal of Computer-Mediated Communication, 12(4), 2007).
I ett intressant inlägg, Participatory networks: the library as conversation(Information Research, Vol. 12 No. 4, October 2007), utgör konversations- eller samtalsteori utgångspunkten. Kunskap skapas genom samtal och eftersom bibliotek sysslar med kunskapsaffärer är de - vare sig de vill det eller inte - involverade i samtalsaffärerer!
"The point is that libraries need to be proactive in a new way. Instead of the mantra, "Be where the user is", one must, "Be where the conversation is. " It is not enough to be at the users' desktops; one must be in their e-mail program, in their MySpace pages, in their IM lists, and in their RSS feed readers."
Men som Jane Secker analyserar är det inte bara att tuta & köra. Bibliotekssamhället tycks ha dragit den slutsatsen av OCLC:s omfattande rapport att socialt nätverkande inte är någonting för bibbor. Trots att den, som citatet ovan (The social Web is being created by opening the doors to the production of the Web...inviting users in to create their content and establish new rules) visar, talar i andra tongångar. Seckers egen fallstudie strävar till att undersöka på vilket sätt Facebook kunde användas som ett yrkesredskap för nätverksarbete på bibliotek, utgående från studieprojektets erfarenheter samt tillgänglig litteratur. Nu är hennes fallstudie rätt kort, men linjerna blir nog trots det fullt synliga.
Case Study 5:Libraries and Facebook bestyrker det som jag har läst & hört på annat håll, och själv erfarit. Det kan vara ett kul och underhållande tidsfördriv, och som sagt: det tar tid i anspråk. Å andra sidan är Facebook en möjlighet till ett fungerande och nyttigt nätverk. För att dela med sig av länkar, information, kunskap, uppgifter om olika sorters evenemang.
Det gäller bara att hålla tungan rätt i mun. Se efter att inställningarna är de rätta, professionellt valda. Eftersom Facebook är ett nätverk går det inte skriva vad som helst om vem som helst. Fel person kan se fel saker. Likaväl som att rätt person kan se rätt saker. Önskvärt är ju, att hålla den personliga sociala sidan isär från den officiella biblioteksmässiga sociala dito. (Det här var nånting som jag själv ögonaböj lade märke till.)
Secker nämner också andra sociala webbsamfund vid namn. Dessutom upplyser hon om att det finns fina Facebook-applikationer och listar åtskilliga, varav jag själv passade på att införa några.
Som avslutning sitter det bra med Julian Smiths YouTube-revy om Facebook (det som man inte kan skratta åt kan man inte heller ta alltför mycket på allvar).
T-bibblan - vad är det? Ännu ett socialt Web 2.0-medium? Nej, som DN skriver (19.2.09):
"I Högdalen invigs på fredagen Stockholms första bibliotek i tunnelbanan. Stressade pendlare kan ta rulltrappan direkt upp från perrongen och ytterligare två t-bibliotek öppnar under året."
T-biblioteket kommer också att ha en lounge som öppnar redan kl 7.00 vardagsmorgnar, där man kan vika in och läsa tidningar, studera och ladda ner musik till mp3-spelaren på väg till eller från. Loungen är naturligtvis ämnad att appelera till såna - t.ex. ungdomar - som vanligtvis inte sticker näsan innanför bibbadörren. Som sagt är detta Högdalens nya koncept det första i raden. Det finns beslut på att ytterligare två filialer i Stockholm ska tunnelbaniseras.
Det finns ganska många kurser runt om i det globala, aktiva samhället som cirklar kring Web 2.0, Bibliotek 2.0, sociala medier och programvaror eller applikationer. Kurser som i Helene Blowerskölvatten ofta innehåller siffran 23. Här och just nu handlar det om det som på Blowers lista är nr 20, det vill säga YouTube.
På en rätt typisk sådan kurs kan t.ex. följande bloggsida förekomma: 11. YouTube (11.6.2008). Här omnämns det allmänna, allt från sloganen "broadcast yourself" till upphovsrättsproblem. Däremellan sånt som att man på YouTube i regel kan ladda upp videor/videoklipp som är högst 10 minuter långa. Att det kan vara vad som helst, musikvideor, videodagböcker eller vlogs, familjevideor, You name it s.a.s. Här berättas också att Biblioteksföreningen (Sverige) har en egen YouTube-kanal.
Desutom sägs det rakt på sak: "Hur skulle då vi kunna använda YouTube? Säkert på många sätt, men ett kan vara att göra manualer för e-mediatjänster och databaser/infosökning med hjälp av screen casting som vi publicerar på YouTube."
I bloggen omnämns också två bibliotek som har satt upp egna videor på YouTube. Länkningen till videorna pekar dock på ett av de problem som kan uppstå vid användning av YouTube som videohotell. En skylt upplyser om att "This video is no longer available due to a copyright claim by WMG." (I det här fallet handlar det alltså om upphovsrättsliga problem.)
YouTube and libraries: It could be a beautiful relationship menar Paula L. Webb i College & Research Libraries News (June 2007, Vol. 68, No. 6). Visserligen stöter man på liknande problem som ovan nämnda, men här leder de exempellänkar som inte fungerar till följande meddelande i YouTube: "The video you have requested is not available.If you have recently uploaded this video, you may need to wait a few minutes for the video to process." Nåväl, varje relation har sina fnurror på trådarna.
Webb ger en kort och överskådlig presentation av YouTube, några lovord rörande framgången, upplyser om hur man ska komma igång, d.v.s. skapa konto et cetera, vilka fördelarna är o.s.v. Före hon kommer fram till noternas exempel/länkar, ger hon dessutom sina förslag till användningsmöjligheter på biblioteken.
Samtliga Webb-användningsmöjligheter utgår från instruktionsidén. Filma bibliotekets tjänster, göra videomanualer, virtuella tutorer. Ladda upp dem på YouTube (som Paula L. Webb själv säger, "a storehouse for instructional videos") och sedan länka tillbaka till bibliotekets egna www-sidor/databaser.
Brian Mathews, som också kallar sig The Ubiquitous Librarian (förstås med mottot "... it's all about participation"), sänder oss här i framtiden en fråga i en blogg för 2½ år sedan: Do You YouTube?: Creating a Content Channel. Det fina med YouTube tycker han, är möjligheten att bygga upp egna kanaler, som för de studerande kan kännas mera lättnavigerade än bibliotekets sidor fyllda med information. Själv har han producerat instruktionsvideor, bl.a. genom screencasting-metoder (nånting i stil med bildskärmsfilmning på svenska?) och laddat upp dem på en YouTube-kanal. Informationssökning i ämnet patenter kan vara ganska "patent". Därför kan säkert följande lärovideo vara till hjälp -.
Även om YouTube kan leda till ett och annat problem, så som döda länkar beroende på diverse orsaker, ser den "allestädes närvarande" Mathews ändå många otvivelaktiga fördelar med videohotellet:
"The great thing about the videos though is that YouTube is simply a distribution channel. I own the master copy, which can be converted into various formats and used in other environments. For example, videos could be emailed, loaded into WebCT / BlackBoard, added to the library or a professor's site, burned on to a CD or flash drive, etc. Once the product is created, you can reuse it in various ways."
Mathews talar m.a.o. om de möjligheter som Martin Ebner benämner e-learning, bl.a. i sitt blogginlägg E-learning Via YouTube(16.11.2007). Han listar några plus:
+ making content available + opportunities for experimentation with new media + opportunities for creative self-expression + engaging with content as creators and commentators + replacing passive learning with active participation + interactive sharing of ideas and opinions + heightening visual literacy
En av poängerna med YouTube är möjligheterna att delta och dela med sig. Videorna har fält för kommentarer. Användarna kan dessutom delta och ta del genom att införliva videor i sina egna kanaler och därigenom sprida budskapet. Socialt nätverkande, som det kallas. "Libraries could take advantage of social networking to promote themselves and their services... social networking becomes a tool which the library can use to encourage cooperation and creativity among young people." skriver Frank Robert Nybråten och Jonas Svartberg Arntzen i artikeln Participation and interaction i Scandinavian Public Library Quarterly (Volume 40 NO.1 2007).
Men allt är ändå inte raka autostradan/bredbandet/optisk fiberkabel hela vägen hem till det sociala deltagarparadiset. Biblioteksföreningens kanal har tydligen inte haft desto större genomslagskraft, om man får tyda den statistik som finns registrerad (ja, YouTube avslöjar förstås vem som är störst, bäst och vackrast). Inte heller har gruppen Libraries and Librarians(grundad 26.4.2006) lyckats appelera till större mängder hang-arounds, 25 medlemmar i skrivande stund.
Med det sagda vill jag ändå inte torpedera YouTube som socialt biblioteksmedium. Tvärtom tror jag på användningsmöjligheterna, att de finns menar jag. Men ingenting - eller få saker - här i världen har ett självändamål. Det måste finnas vettiga motiv. Vilka jag ska försöka återkomma till. Men innan dess lyfter jag avslutningsvis fram en australiensisk myndighetssida, Using YouTube, där varningens ord är klart och tydligt artikulerade. Ges förhållningregler som var och en, var som helst, gott kan tänka på mer än en gång. Den går igenom det här med upphovsrätt, fördelar och nackdelar med YouTube, inbäddade (embedded) videoklipp kontra enbart länkar till "självständiga" kanaler på YouTube. Konflikten mellan kommersialism och motsatsen m.m. Taggningen som överraskningarnas sorterare och parskapare (eller matchmaker för att använda ett träffande engelskt ord).
"Bibstream är en ny webbtjänst, som vid starten innehåller ca 200 filmer och videoklipp från danska producenter, arkiv, bibliotek och privatpersoner. Tjänsten drivs av några danska bibliotek med stöd från Biblioteksstyrelsen och fungerar ungefär som YouTube, dvs man kan ladda upp egna filmer och videoklipp men framför allt ta del av vad andra gjort." Biblioteksbloggen
Det är roligt att blogga, eftersom det emellanåt känns väldans skönt att skriva. Som att pyssla med dagbok. För första gången i sitt liv.
Men då vi talar bibliotek 1.0 och 2.0 så handlar det först och främst om ändamål och medel. Biblioteken har sina uppgifter och verksamhetsformer (som stipuleras i lagar och förordningar). Det som befrämjar verksamheten, de allmänna bibliotekens mission och kundservicen är på sin plats, oberoende av om det är fråga om gammaldags manuella skruvmejslar eller moderna drillborrar. Det som fungerar är IN, det som inte fungerar är OUT.
Verksamheten! Men förstås också marknadsföringen! Det vill säga, både konstruktiva lösningar som gagnar verksamheten såväl som ”banbrytande” lösningar som väcker intresse för biblioteket, i synnerhet bland dem som inte just eller alls brukar sätta sin fot på bibban. Uppsökande verksamhet på nätet…
Som sagt roligt att blogga hit & dit, fastän ner i diket. Men tid tar det. Och att sätta sig in i Googles alla funktioner, modifiera ”läsaren”, det egna kontot, sätta sig in i Bloggers alla finesser går inte i ett nafs. För att inte tala om alla andra "social softwares". I går glömde jag tiden framför datorn, just (själv)upptagen med allt det här. Prövade bl.a. på att sätta in en dela-med-dig-av-utvalda-beställda-inlägg-funktion. Döpte den till Blogociperade vyer och förde över till bloggens högra marginal. Kämpade med att också få bort första rubriken, så att där bara skulle stå Läs mer… i rutan. Rubriken länkar nämligen till en delvis tom sida. (Vet nån hur jag kunde lösa problemet?)
Tid kräver det här, som sagt, och det är naturligtvis nånting som bibborna tvingas ta i beaktande, väga för och emot. Är det för nöjes skull, eller leder det nånvart? Bortom vägs ände, som Mulle Meck skulle säga.
I en artikel från 2003 - Why and How to Use Blogs to Promote Your Library's Services- går Darlene Fichter in på det här med bloggar för bibliotekets bästa. Kanske artikeln är till åren kommen, eller kanske ändå inte. Ett halvt år innan artikeln publicerades i Information Today tog jag mina första stapplande steg på biblioteket som arbetsplats. Hade jag läst den då skulle mina reaktioner säkert vara av helt annan kaliber.
Men inte kan man väl påstå att hela bibban bloggar ännu heller. Vid vårt bibliotek finns det en blogg på ungdomssidan och också en inom ramen för landskapsbiblioteksverksamheten. Jag antar att situationen är densamma, lite avvaktande, vid månget annat bibliotek. Så visst finns det utrymme för ytterligare ett antal bloggande bibliotekarier.
Dessutom håller sig Fichter till s.a.s. allmängods, pekar på fördelar med bloggar - jämfört med traditionella hemsidor (www-sidor) - och kastar ut idéer. De gånger hon ger sig in på det här med föränderlig teknik är det inte heller så farligt, de nyaste programmen och applikationerna kan man nog snoka reda på själv.
Vid vårt bibliotek uppdaterar vi våra hemsidor dagligen, på sätt eller annat. Vi har inget svårt system. Oflexibelt måhända, emellanåt, men svårt - nej! Så vårt behov av bloggar skulle i så fall bero på annat.
Med andra ord betvivlar jag inte att bloggar kunde utnyttjas både till det ena och det andra. Själv har jag faktiskt vankat omkring & funderat på att starta en virtuell bokcirkel och använda mig av en blogg som redskap.
Det fina med bloggar är, att de är lätta att tampas med och tillåter kommentarer. Men vad det än är fråga om, är jag smått skeptisk till saker-för-sakers-egen-skull. Bibbor som bloggar för blott bloggandets glädje är väl inte särdeles mycket att hurra för. (Okej, jag utgår från antagandet att de flesta bibliotek lider av resursbrist. - Det är ju ändå ofta så att allt nytt tillkommer vid sidan av det gamla, att hinna med mer på kortare tid, det är frågan det. Konst för konstens skull undanbedes i det här fallet.)
Fichter understryker det här med kompetenta skribenter, individer som har ordet i sin hand. Själv håller jag med och skulle alltså tillägga, att aktiviteten bör ha ett mervärde i fråga om bibliotekets verksamhet, en direkt nytta.
Främst av allt drömmer jag själv om ett komplett virtuellt bibliotekshus av Umeås modell: minabibliotek.se. Där bibliotekskatalogen eller materialdatabasen öppnar sig inom ramen för hem- eller www-sidorna, och där man kan uttnyttja egenskaper kända från Web 2.0 eller den sociala webben genom att logga in med kundnummer och lösenord. Att mötas på en endaste www-adress känns som en lika smidig virtuell lösning som att i den fysiska världen kunna gå till ett bibliotek där alla avdelningar samlas på en och samma gatuadress.
Nackdelen med de sociala webblösningarna där ute på nätet är, att de är opålitliga (vem vet hur länge de är gratis eller överhuvudtaget tillgängliga), att de är okontrollerbara (vårt bibliotek satte in några guider i videoformat på YouTube och via taggningen hamnade de i ganska suspekt sällskap). Men det hindrar inte att bibborna tar reda på, undersöker, testar. Och sist men inte minst bör vi ha koll på vad som rör sig i tiden. Kunna orientera oss obehindrat i den virtuella 2.0-världen.
