Rena vatten i stranden & rent mjöl i påsen

Skickade en insändare till Hufvudstadsbladet för ett tag sedan. Den blev tydligen ansedd som limbo, och jag är inte överraskad. Arkiverar den här i stället:

***

Rena vatten i stranden och rent mjöl i påsen

Esboprofessorn Tom Berglund debatterade häromdagarna i Helsingin Sanomat (16.8 och 24.8). I viss mån håller jag med honom. Mången tar sig till jobbet delvis eller helt för pengarnas skull. En städare kunde tänkas byta ut borste mot pensel för att måla landskap om det inte fanns ett beroende av månatlig inkomst. En företagspamp skulle kanske hellre skrika som solist i punkorkester i stället för att ansa avtal i krävande kravatt.

Men då Berglund hävdar att ju större lön desto större ansträngning blir det genast kinkigare. Bland annat skriver han följande (min övers.): ”Tror journalisten, att chef som chef gör de här samma besluten oberoende av vad som betalas ut till honom?” Och även om Berglund medger att det nog finns människor som inte bryr sig så mycket om ekonomiska fördelar, frågar han - som han säger - i ärlighetens namn: ”vill vi ha sådana personer i ledningen för stora företag”.

Då jag läser Berglunds kolumner och insändare mot bakgrund av de åsikter han saluför, slår det mig att han bekänner färg på ett högst personlig plan. Påståendet att det finns ett positivt samband mellan belöningars storlek och insatsers ansats är en indirekt programförklaring för hans texter. Kolumnister och insändarskribenter erhåller sällan särskilt frikostigt ekonomiskt stöd. Inget att undra på att resultaten är därefter.

I själva verket är det ofta en massa spridda floskler som han samlat på sig för att sedan vid lämpligt tillfälle skaka av sig. Det är väldigt oroväckande att en professor som sysslar med ekonomi inte skiljer mellan summor av olika valör. Eller inte kan mobilisera något slags vetenskapligt – eller ens kvasivetenskapligt – stöd för sina uttalanden.

I praktiken medger Berglund att det handlar om tro. Helsingin Sanomats journalist tycks enligt honom tro att summans storlek inte spelar någon roll, vilket medför att han själv tror. Själv betvivlar jag att en lön på en miljon euro är garanti för bättre beslutsfattande än en lön på låt säga en halv miljon. Och om chefen förstår sig på god ekonomisk hushållning och strävar till att maximera företagets vinst, borde han väl i ärlighetens namn inte nagga resultatet i kanterna genom att plocka på sig oskäliga ersättningar. Dessutom är det en sak att bry sig om ekonomiska fördelar, en annan att prissätta intresset.

Är det värt att hylla situationer där chefer kommer åt att utöva utpressning. – Den optimala insatsen kostar så och så mycket, den föreslagna summan räcker bara till en halvmesyr.

I världen enligt Berglund är det helt normalt att vänta sig sämre insatser ju lägre arvoden. Och baserar sig verksamheten på mer eller mindre frivillig basis är det inte mycket bevänt. Om t.ex. Trygga Skärgårdsboendet r.f. – vars vice ordförande Berglund råkar vara – släpper ifrån sig en brett upplagd enkätundersökning handlar det säkert om det som brukar kasseras som nollforskning. Alltså om tro på Berglunds teser får styra och ställa.

Då Tom Berglund i sin I dag-kolumn (Hbl 21.8) ondgör sig över att ”vattnen kring simbryggan i hemviken täcks av illaluktande ärtsoppslik mönja”, draggar jag förgäves efter det som han i sin HS-insändare uppmanade ekonomijournalister att göra. Det vill säga att gå på djupet, att inte förytliga.

För n:te gången sadlar Berglund sin trogna käpphäst Bekostas af Skattemedel då han jagar efter orsaker. Men tänk om dylika sommaraktiviteter som att ”plaska i en nersmutsad strandvik” också följer av den moral som han stöder sig på. Att lön för mödan i miljonklassen ger utslag i miljardklassen.

Lön för mödan, men vad är mödan värd

Tom Berglund har varit i farten igen. Den här gången i Helsingin Sanomats insändarspalt 16.8. Jag skrev ett litet genmäle, men p.g.a. utrymmesbrist blev det inte antaget. Innan jag hann fästa mina rader i e-brevet hade Berglund redan råkat ut för mothugg, så det är förståeligt. Så värst många spaltmillimeter är det knappast lönt att spilla på Tomppa från Esbo. Men trots det kan jag väl inte låta bli att belasta webben med mina rader. Berglund förtjänar det.



Siinä mielessä "Espoon professori" Tom Berglund on mielipidekirjoituksessaan (HS 16.8.) oikeassa, että moni meistä käy töissä ensisijaisesti rahan takia. Siivooja vaihtaisi kenties harjansa pensseliin ja ryhtyisi maisemamaalariksi, mikäli ei olisi riippuvainen säännöllisestä palkkatulosta. Vastaavasti johtaja saattaisi mieluummin karjua punkorkesterin solistina kuin sorvata sopimuksia kravatti kireänä.

Mutta lausahduksilla kuten "suuremman taloudellisen palkkion toivossa henkilö on valmis panostamaan enemmän" Berglund liikkuu kohti vaarallisia vesistöjä. Varsinkin väittäessään ettei ole suotavaa että suurten yritysten johdossa on sellaisia ihmisiä, jotka eivät piittaa henkilökohtaisista taloudellisista eduista. Kolikon toinen puoli olisi siinä tapauksessa kuin kuun pimeä pinta. Suomea johtamaan on valittu ja nimetty iso joukko henkilöitä, joiden palkkataso tuskin itsessään motivoi kovin paljon. Myös sairaaloiden ja yliopistojen johtoporras joutuvat tekemään työnsä ilman sitä oikein kannustavaa rahasummaa.

Berglundin teesi on oikestaan hyvin ongelmallinen ja säälittävä. Vain jättimäisillä palkkapusseilla voidaan pelata myös muiden pusseihin. Toisin sanoen ei ole lupa odottaa kummoista työn jälkeä matti meikäläisiltä tai teija teikäläisiltä.

Silti on pakko myöntää, että on yksittäisiä kertoja, jolloin Berglundin väitteissä tuntuu olevan jotain perää. Kun olen lukenut hänen tekstejään eri lehdissä, minulle on herännyt epäilys, että hän kertookin jotain itsestään saarnatessaan suurten setelinippujen kaikkivoipaisesta vaikutuksesta: eihän päivälehden kolumnistilta tai mielipidekirjoittajalta voi irrota kunnon panostusta, kun taloudellinen kannustus on lähes olematon.