Musta naakka. Kirjoja, kulttuuria ja kohtaamisia

"Kirjastoblogi Musta naakka on syntynyt Turun kaupunginkirjaston henkilökunnan halusta jakaa omia kokemuksia ja elämyksiä ja toisaalta esitellä kirjastoa työntekijän näkökulmasta. Tarkoituksemme on muun muassa kertoa lukukokemuksistamme, esitellä levyjä ja elokuvia, kirjoittaa kirjaston tapahtumista ja muistakin kirjastoon liittyvistä asioista.
Nimensä blogi on saanut Varsinais-Suomen maakuntalinnusta, naakasta. Sitä pidetään älykkäänä ja sosiaalisena lintuna, joten se sopii hyvin blogimme nimeksi. Toivomme, että blogi olisi asiakkaiden ja henkilökunnan yhteinen tapaamispaikka, jossa kaikki viihtyisivät.
Tulkaa mukaan kommentoimaan ja keskustelemaan!"

Generation Y som i Yanisleidi, Yoandri, Yusimí, Yuniesky

Helsingin Sanomat skriver idag om miljonläsarbloggen Generación Y. Den som jag nämnde häromdagen. Enligt HS har Huffington Post innevarande vecka förtätat samarbetet med Yoani Sánchez.

Hem(ma). Men bara på nätet

Ingvar bloggar om hemlösheten skriver DN (23.2.09). Han hör till de utvalda som fått bloggrum på Situation Sthlms hemsidor. Hemlös - med egen blogg.

Facebook kan int liksom låta bli att blottas i spalterna. Nu är det fråga om spionprogrammet Error Check System. Digitoday varnar, installera inte ECS om/när du får en uppmaning.

Kuba - en ö som bloggar bakom ryggen på BB

Kuba är ett samhälle, där det väl finns ett visst mått av Storebror-komplex eller Castro-ser-dig-fasoner. Nu talas det om generation Y på Kuba, och till dem hör 33-åriga Yoani Sánchez, Bloggaren som retar Kuba (DN, 10.1.2009).

Du kan läsa henne, här! Det finns en hel del flaggor för olika språk. Se vad som händer.

Bestående aktiviteter reellt & virtuellt

Facebook har varit på tapeten igen. Under temat "autetaan somali-ystävämme takaisin kotiin" har en Facebook-grupp samlat in rätt många anhängare. Fazer svävar inte i det blå, går genast till angrepp eftersom gruppen har använt den avdankade lakrits-logon som symbol utan lov.

Visserligen är Facebook i bästa fall en oförarglig sandlåda, men visst finns det gränser. Fenomen & nätaktivism som bör tas på allvar. Knappast heter medicinen ändå "motgrupp". - Ja, det finns naturligtvis en sådan: för två dagar sedan hade den anti-somaliska Facebook-gruppen mobiliserat kring 17 000 medlemmar medan motgruppen vars motto lyder "autetaan rasisti-ystävämme avaruuteen" fick nöja sig med ca 10 000 färre. Det gör mig inte orolig i och för sig, knappast återfinns lösningen inom-Facebook.

I lördagens (14.2.09) Turun Sanomat-bilaga Extra ingick - s.a.s. vändagen till ära - ett heluppslag om bloggning: "Rakas nettipäiväkirja". Enligt statistiken från vuodatus.net är bloggarna och bloggläsarna till 94 % kvinnor, över 25-åringarnas andel är 74 % och 47 % besöker blogosfären dagligen. Tuomas Rinta, som har byggt upp bloggtjänsten vuodatus, ger en A och O-förhållningsregel för bloggande.

"- Älä laita nettiin mitään sellaista, mitä et voisi sanoa kaupan kassalla kenelle tahansa tuntemattomalle."

Med andra ord är det skäl att komma ihåg att det finns en reell värld också, kalla den First Life om du vill. I vilket fall som helst är det dit du alltid återvänder efter dina äventyr på nätet. Där du skördar det du planterat lite här och var.

Här om dagen anlände ett brev på posten. Sven Olof Hägg från Hälsingland emigrerade med sin fru till Australien det fina året 1957. Fem år senare beslöt de sig för att återvända till sina kära hemtrakter. Sven Olof skrev glädjebudskapet till sina släktingar. I dessa dagar kom brevet fram, visserligen långt efter det att Häggarna blommat upp igen rent fysiskt, men ändå.

Må vara snail mail, men det kommer fram. Så där överlag, och rentav med 46 års betänketid. Jag undrar hur det går om ett e-mail kommer bort...

Från kändisdröm till bloggenstöring?

I Dagens Nyheters tredje inlägg i serien Typiskt 00-tal talar Gertrud Hellbrand ut: Bloggen är ett uppror. Det handlar ändå inte om att bestiga barrikaderna med brandfacklan i högsta hugg, utan om ett uppror i skymundan - att bli sin egen herre, ge sig i kast med sina krossade drömmar. Slicka sina sår.

Hellbrand refererar också till en uppsats från fjolåret av Janina Weitner (Lunds universitet). I den visar sig bloggandet som nånting helt annat än uttryck för demokrati(skt deltagande) och kommunikation i Webb (2.0) samhället. Tvärtom syns det som om blogosfären bara är ytterligare en i raden av navelskådande individualistiska trender.

"Genomsnittsbloggaren verkar inte alls särskilt intresserad av kommunikation. Tvärtom tycks hon knappt fundera över vem som läser, eller hur det skrivna tas emot... Kommentarsfunktionen spelar en underordnad roll i den här typen av bloggar. Antalet kommentarer är litet och de som publiceras är i stort sett alltid positiva."

Bloggaren bekräftar sin egen existens genom att skriva sin vardag etc. "Blogito ergo sum" sammanfattar Hellbrand. Som också refererar till essäsamlingen "Nån där?", i vilken Elin Alvemark hävdar "att vi snarare än i ett kommunikationssamhälle lever i ett monologsamhälle. En dia­log kräver två parter som smälter samman i ett ömsesidigt utbyte. Att konsumera och exponera information på nätet är något annat." Skriver Hellbrand.

Nu ska man säkert inte dra alltför stora växlar på basen av en endaste uppsats i sociologi och några enstaka människors åsikter. Men å andra sidan tror jag personligen att det är så. Att det lutar åt det hållet. Ju mer bloggar, desto mera anonymt blir det. Även om inte alla bloggar är öar så är ett betydande antal monologer, eller på gränsen.

Dessutom finns det förmodligen en uppsjö dödkött i blogosfärens imponerade officiella statistik. Tänk nu - runt om i Finland, Norden, Europa, Tellus finns det studerande, folk på kurs i 23 Things, den interaktiva webben m.m. Kursbloggar skapas på löpande band. Vanliga dödliga greps av kortlivad inspiration och öppnar ett bloggkonto.

Men inte störs jag av tanken. Ingen fasa för "over load" lägger sig över mig som en blymatta. Vad fasen, varför skulle inte folk få hålla monologer i bloggform. Är det värre än en hemlig dagbok försett med leksakslås hemma i byrålådan. Skillnaden är bara den att den ena i princip är öppen för alla, den andra inte. Om folk har möjlighet att bearbeta sina tankar, öva sig i att uttrycka sig, må bra den vägen så inte mig emot. Och kanske kanske, leder bloggen till möten mellan likasinnade. Spelar ingen roll om det handlar om virtuella möten enbart på tumanhand eller i tusental.

Det finns en hel del sociala medier som kan användas på så många sätt och vis. Nu kunde man visserligen filosofera över det hela lite grand. Är medierna sociala i sig själva, eller är det bruket som gör dem till sociala. Är 8 miljoner bloggar som i teorin alla har inbyggda deltagarfunktioner/-möjligheter sociala medier även om de hålls "i monologform"? Eller är bloggarna sociala medier först då de används som sociala medier? Talar vi teknik eller praktik? När övergår Webb 2.0 till att de facto vara 2.0?

Blogg 1.0 eller 2.0

Det är roligt att blogga, eftersom det emellanåt känns väldans skönt att skriva. Som att pyssla med dagbok. För första gången i sitt liv.

Men då vi talar bibliotek 1.0 och 2.0 så handlar det först och främst om ändamål och medel. Biblioteken har sina uppgifter och verksamhetsformer (som stipuleras i lagar och förordningar). Det som befrämjar verksamheten, de allmänna bibliotekens mission och kundservicen är på sin plats, oberoende av om det är fråga om gammaldags manuella skruvmejslar eller moderna drillborrar. Det som fungerar är IN, det som inte fungerar är OUT.

Verksamheten! Men förstås också marknadsföringen! Det vill säga, både konstruktiva lösningar som gagnar verksamheten såväl som ”banbrytande” lösningar som väcker intresse för biblioteket, i synnerhet bland dem som inte just eller alls brukar sätta sin fot på bibban. Uppsökande verksamhet på nätet…

Som sagt roligt att blogga hit & dit, fastän ner i diket. Men tid tar det. Och att sätta sig in i Googles alla funktioner, modifiera ”läsaren”, det egna kontot, sätta sig in i Bloggers alla finesser går inte i ett nafs. För att inte tala om alla andra "social softwares". I går glömde jag tiden framför datorn, just (själv)upptagen med allt det här. Prövade bl.a. på att sätta in en dela-med-dig-av-utvalda-beställda-inlägg-funktion. Döpte den till Blogociperade vyer och förde över till bloggens högra marginal. Kämpade med att också få bort första rubriken, så att där bara skulle stå Läs mer… i rutan. Rubriken länkar nämligen till en delvis tom sida. (Vet nån hur jag kunde lösa problemet?)

Tid kräver det här, som sagt, och det är naturligtvis nånting som bibborna tvingas ta i beaktande, väga för och emot. Är det för nöjes skull, eller leder det nånvart? Bortom vägs ände, som Mulle Meck skulle säga.

Stora Bloggpriset

Allt om Stora Blogg-

priset!

Ytligt skydd eller naken är stark

Med artikeln Naken är stark (1.2.09) inleder Amanda Svensson en serie i Dagens Nyheter som döpts till "Typiskt 00-tal". I den tar hon upp det här med ytlighet, att dela med sig av sitt yttre i alla lägen, att alltid förhålla sig ironisk och distanserad. Att flyga från den ena blomman till den andra, att aldrig rota sig. Att gardera sig mot djupsinnighet och långvarigt intresse. Att vara trendig.

Hon drar slutsatsen:

"I en sådan tidsanda uppstår förstås ett behov av att dölja. Anfall är som bekant bästa försvar, alltså: Bästa sättet att mörka fula sanningar om sin tråkiga statiskhet är att visa upp fina och trendiga osanningar om sig själv. Tack och lov har vi nu Internet. Bloggar, communitys och så vidare fungerar utmärkt för att visa upp sig själv så som man vill vara. Det är ett snabbt och effektivt medium, väl lämpat för att kunna säga en sak och sedan en annan. Radera sina gamla blogg­inlägg. Plocka bort bilder som vittnar om de där leopardstrumpbyxornas faktiska omslutande av ens ben. När man pratar om hur var och varannan person fläker ut sig själv på internet, är antagandet att det har att göra med ytlighet och självupptagenhet. Jag vet inte. Jag tror snarare att det handlar om motsatsen. Att få lov att vara hemlig. Ger man bort information om sig själv, får man också behålla något själv."

Låter i vilket fall som helst som en artikelserie jag tänker hålla utkik efter.

Blogga bibban bra bättre bäst!

I en artikel från 2003 - Why and How to Use Blogs to Promote Your Library's Services - går Darlene Fichter in på det här med bloggar för bibliotekets bästa. Kanske artikeln är till åren kommen, eller kanske ändå inte. Ett halvt år innan artikeln publicerades i Information Today tog jag mina första stapplande steg på biblioteket som arbetsplats. Hade jag läst den då skulle mina reaktioner säkert vara av helt annan kaliber.

Men inte kan man väl påstå att hela bibban bloggar ännu heller. Vid vårt bibliotek finns det en blogg på ungdomssidan och också en inom ramen för landskapsbiblioteksverksamheten. Jag antar att situationen är densamma, lite avvaktande, vid månget annat bibliotek. Så visst finns det utrymme för ytterligare ett antal bloggande bibliotekarier.

Dessutom håller sig Fichter till s.a.s. allmängods, pekar på fördelar med bloggar - jämfört med traditionella hemsidor (www-sidor) - och kastar ut idéer. De gånger hon ger sig in på det här med föränderlig teknik är det inte heller så farligt, de nyaste programmen och applikationerna kan man nog snoka reda på själv.

Vid vårt bibliotek uppdaterar vi våra hemsidor dagligen, på sätt eller annat. Vi har inget svårt system. Oflexibelt måhända, emellanåt, men svårt - nej! Så vårt behov av bloggar skulle i så fall bero på annat.

Med andra ord betvivlar jag inte att bloggar kunde utnyttjas både till det ena och det andra. Själv har jag faktiskt vankat omkring & funderat på att starta en virtuell bokcirkel och använda mig av en blogg som redskap.

Det fina med bloggar är, att de är lätta att tampas med och tillåter kommentarer. Men vad det än är fråga om, är jag smått skeptisk till saker-för-sakers-egen-skull. Bibbor som bloggar för blott bloggandets glädje är väl inte särdeles mycket att hurra för. (Okej, jag utgår från antagandet att de flesta bibliotek lider av resursbrist. - Det är ju ändå ofta så att allt nytt tillkommer vid sidan av det gamla, att hinna med mer på kortare tid, det är frågan det. Konst för konstens skull undanbedes i det här fallet.)

Fichter understryker det här med kompetenta skribenter, individer som har ordet i sin hand. Själv håller jag med och skulle alltså tillägga, att aktiviteten bör ha ett mervärde i fråga om bibliotekets verksamhet, en direkt nytta.

Främst av allt drömmer jag själv om ett komplett virtuellt bibliotekshus av Umeås modell: minabibliotek.se. Där bibliotekskatalogen eller materialdatabasen öppnar sig inom ramen för hem- eller www-sidorna, och där man kan uttnyttja egenskaper kända från Web 2.0 eller den sociala webben genom att logga in med kundnummer och lösenord. Att mötas på en endaste www-adress känns som en lika smidig virtuell lösning som att i den fysiska världen kunna gå till ett bibliotek där alla avdelningar samlas på en och samma gatuadress.

Nackdelen med de sociala webblösningarna där ute på nätet är, att de är opålitliga (vem vet hur länge de är gratis eller överhuvudtaget tillgängliga), att de är okontrollerbara (vårt bibliotek satte in några guider i videoformat på YouTube och via taggningen hamnade de i ganska suspekt sällskap). Men det hindrar inte att bibborna tar reda på, undersöker, testar. Och sist men inte minst bör vi ha koll på vad som rör sig i tiden. Kunna orientera oss obehindrat i den virtuella 2.0-världen.

Arianna, drottning av Blogoranien, jämte andra härskare

Förut lovsjöng man till orden Hosianna, Davids son. Nu är det andra bullar som gäller: Arianna, Nätets drottning. På ekonomisidorna i Helsingin Sanomat ingick för en tid sedan (25.1.09) en artikel om Arianna Huffington - med rötter i Grekland - som med sin The Huffington Post har blivit en maktfaktor att räkna med. Hon hör till de ihärdiga och påhittiga bloggare som lyckats ta upp kampen med traditionella medier. I och med den ökande populariteten har HuffPosten övergått från att servera blott bloggmat till att även krydda med nyheter. The Huffington Post söker efter egna "scoops" och länkar resten av nyheterna från andras sidor. Ett av Huffingtons recept till framgång är hennes kändismeny: namn som Norman Mailer, Barack Obama, Hillary Clinton och Steve Martin har bloggat i hennes Post.

Barack Obama har också förstått sig på det här med nätet. Via sina nätsidor samlade han och hans stab in en hel del dollar för presidentvalskampanjen. Obama utnyttjar YouTube som publiceringskanal och ger sina väljare - ja eller vem som helst - möjlighet att säga sin åsikt åt presidenten. Klart att inte Obama personligen läser all den nätpost som strömmar in, för det finns en stab. I vilket fall som helst har Barack Obama och hans medhjälpare via sina "interaktiva" kampanjer och strategier byggt upp databaser som innehåller medborgares e-postadresser, mobilnummer och även åsikter. Därigenom är det möjligt att inför behandlingen av ett t.ex. lagförslag skicka ut påstötar till dem som är "pro" och be dem kontakta sina kongressrepresentanter, kort sagt be de trogna väljarna att lobba för.

Alla bloggar och nätsidor är definitivt inte små lugna idylliska öar därute nånstans bortom horisonten. Världen är definitivt på glid in i Politiken 2.0

Ö(h)

Ingen människa är en ö, sades det. Men tänk om. Om alla människor är öar. Visserligen kan vi bilda sammanhang tillsammans med andra, födas in i familjer, släkten, starta upp nya, gå med i det ena och det andra, känna oss delaktiga och uppleva gemenskap. Vi kan vara öar som hör hemma i diverse ögrupper, skärgårdslandskap.

Vi sätter ut våra intressen i t.ex. bloggar, och genom att klicka på en etikett, t.ex. Penniless, så hops har vi ankrat vår ö i en ny arkipelag. Nu kan det ju hända att de här "mentala geografierna" o.d. inte spelar desto större roll. Kanske det faktum att jag har samma favorit som en annan individ där ute nånstans inte säger ett skvatt om oss bägge, den tillfälliga gemenskap som vi ingår i kan vara högst missvisande med tanke på vår "egentliga ö-natur".

Själv är jag rent konkret intresserad av öar, och kunde för all del sätta in följande adressat, The Islomaniac, i listan på bloggar som jag följer. Men jag drar mig för det, eftersom jag den vägen kunde skriva in missvisande koordinater. För jag varken googlar eller bloggar mig runt nätet på jakt efter öar. Dessutom vill jag inte ta risken att "till synes skriva under" de tankar som förekommer i bloggen. Då är det nog lättare att peka ut musikfavoriter. Trots att det också kunde leda till suspekta sammanhang.

Nu är jag själv en i den växnade skaran av blogivider (individer som bloggar). Måhända skriver en för att bli upptäckt, måhända skriver en annan för sig själv, sina vänner, en utvald skara likatänkande. Men ju mer blogivider som dyker upp på nätet, desto mer anonyma blir vi. På ett svallande hav av miljoner öar är det inte så många enskilda plättar som blir livligt besökta. Det kan rentav hända att det bara är Robinson och Fredag som råkar sätta sina fotspår i sanden. Men jag misstänker också, att det här inte nödvändigtvis är något större problem.

Öh, kanske endel gillar att ta det lugnt nere vid stranden utan större trafik i sikte.