Självtillfredställelse

Rättegången mot Pirate Bay är över - för den här gången - det enda som återstår är domen som skall falla 17.4. Enligt försvarsadvokat Per E Samuelsson i DN (3.3.09): "Domen är viktig för alla EU-medborgare".

Det är den säkert. Och inte bara för EU-dylika utan också för medborgare i den globala sfären. Oberoende av utgången, på vilken sida domen faller, är den viktig. Kommer att påverka (in)riktningen och verksamheten på nätet.

Om det blir fritt fram att ladda upp & ladda ner. Om upphovsmännen förlorar rätten till sina skapelser. Är det svårt att säga hur det går. Man kan bara spekulera. Man kan bara bäva, skulle väl många utbrista.

Inom kulturen finns många konstarter med olika sorts ekonomiska piedestaler under sig. Tavlor och skulpturer befinner sig knappast i samma farozon som musik, foton, filmer och musik. Inte heller arkitektur, teater och dans. Kanske inkomstskillnaderna mellan olika konstarters utövare kommer att "omfördelas". Och vem förlorar på fri & lika rätt till nätkonsumtion, mellanhänderna eller upphovsmännen eller bägge parterna. Vinner konsumenterna i längden, om produktionen falnar. Leder gratis nerladdning till överexploatering av kultur och i slutändan till kulturkatastrof, på samma sätt som skövling av naturresurserna. Har vi att göra med en överhängande klimatförändring beträffande kultursfären? (Är det här en naturlig lösning på kulturens overload-tendenser!)

Vem kommer att skapa i framtiden. Den som har en rik mecenat. Den som härskar över arvegods. Kommer kulturlivet att demokratiseras, bli ett fall för glada amatörer. Blommar vi upp som producenter & konsumenter i en och samma person - prosumer som det myntats på engelska (producer + consumer).

Kanske kulturlivets kapitalistiska överbyggnad naggas ordentligt i kanterna, eller pyser ihop som en isländsk bank.

Ja, inte vet jag. Huvudsaken är i vilket fall som helst, att ingen kan roffa åt sig det som nån annan gett upphov till utan att denna skapande medmänniska gett direkt, otvivelaktigt och entydigt rätt till det. Det måste finnas ett mått av frivillighet hos den som avstår.

Förträffliga tidningar som Dagens Nyheter har ju på eget bevåg släppt kunderna över nätbron utan att ta betalt vid porten. Samtidigt minskar pappersversionernas prenumerantskara. Under innevarande år kommer Hearst Corporation att publicera en läsapparat i stil med Kindle för trådlös läsning av www-tidningssidor. Man hoppas på samma positiva utgång som ifråga om Apples iPod. Nämligen - på kuppen blev iTunes största musikhandeln i U.S.A.

Hmm, ja. Måhända loppet inte är kört för världen som vi känner den:

"Över hälften av nätets musikanvändare är villiga att betala 50–150 kronor i månaden för ett abonnemang som ger rätt att fildela musik. Storkonsumenterna är mest intresserade av en laglig tjänst. Av de som tycker det är bra att fildelning är gratis kan ändå 87 procent tänka sig betala."

Fritt fram att läsa i DN:s artikel Nedladdare villiga att betala för nätmusik (6.3.09).

Så att. 17:e april smäller det. Lutar det mot Pirate Bay eller Pirate Pay.

Naken lunch, gratis gästabud

Om informationen vill vara fri, vill också dess herre eller tjänare vara det. Människan den kloka, förmodar jag. Skillnaden är hårfin, men den finns. Man kan t.o.m. ge avkall på sin frihet såvida man själv får bestämma sig till det, ha nåt att säga. Men när det kommer till kritan spelar sista ordet inte huvudrollen.

Moskva fel, Bryssel rätt. Bojan måste ha det rätta varumärket.

Big Brother eller Storebror går också an, bara valet är ens eget. Om myndigheter och arbetsgivare kontrollerar (ex. Lex Nokia), tvi vale för ful fisk. Om man själv bjuder ut alla sina viktigare personalia & tolkar sina medmänniskor - som fan bibeln eller Bush FN:s deklaration om mänskliga rättigheter – då finns det inga bromsklossar att bygga murar med.

Diktatur ja tack, bara den är införd på demokratisk väg. Nu debatteras också det här med upphovsrätt. I Sverige Pirate Bay-affären. I Finland ett yrkande i lagstiftningen om att upphovsrätt till verk som skapas inom ett anställningsförhållande övergår till arbetsgivaren. Vilket naturligtvis har sina poänger. Arbetsgivaren betalar för tid, utrustning, miljö, möjligheter. Det är bara att gå hem & ge upphov om det inte passar. Men det är förståeligt om de som är skapande av sig känner sig trängda. Å ena sidan populasen som gratis vill suga åt sig med sina snablar uppkopplade, å andra sidan kapitalisterna som vill ha ägorätten till själsliga ting cementerad innanför sin dörr.

Hur är det egentligen? Håller vi på att bevittna en frivillig övergång till socialism ifråga om informations- och innovationssamhället. D.v.s. ingredienserna (vissa attiraljer tvingas man fortfarande punga ut för i butik). En konfiskering av egendom i global skala. Gräsrötterna eller gemene världsmedborgare som socialiseringens redskap. Åt var och en efter behov & förmåga. Ditt är också mitt. Eller finns det också såna som skor sig personligen, som brukligt är vid maktkupper. Så att det i själva verket skulle röra sig om en omfördelning av egendom. Mafia-lik verksamhet. Med vilseledande slag[g]ord: frihet, jämlikhet och browserskap.

Neandertalarn i det sociala nätverket

Sociala tjejer fyller nätet menar DN (3.3.09). Artikeln kopplar upp till en rapport från TeliaSonera, så ta det lika mycket som marknadsföringens jargong. Men enligt utsagan är det i synnerhet kvinnor i åldern 18-35 som stadigt håller på att erövra det sociala nätverket. - Kilronja was here! - Facebook, ja överhuvudtaget kommunikation och nätverkande passar för de feminina sidorna. Sägs ju att fruarna får sköta karlfolkets släktrelationer på köpet. Hmm, kanske den dagen är nära då de också administrerar männens Facebook-sidor, då de har farten uppe & vanan inne.
I själva verket positivt om teknologin eller tekniska applikationer inte ses som en manlig sfär. Det vinner vi alla på.

Samma dag frågar DN också: Vilken nätpersonlighet är du? Igen är det Telia som talar. Företaget fållar in oss i fyra grupper/grupperingar.
Teknikföräldrar (har barnens foton framme/synliga, använder applikationer för att kommunicera, oftast kvinnor 26-40 år)
Infomaniacs (ständigt uppkopplad, använder teknologin för att hålla reda på sig, sina barn och möten, oftast män 30-55 år)
Itoddlers (nyfikna, upptäcker eller tar i bruk en bit i taget, koll på omvärlden men också egen säkerhet viktig, folk i olika åldrar & också äldre)
IT-Societeten (se ovan, Sociala tjejer fyller nätet)

Shoppailu periytyy luolamiehiltä skriver HS (4.3.09). Den här nätversionen är mycket kort, i papperstidningen finns mera kött på benen. I vilket fall som helst är vi kanske inte så mycket annorlunda som människor än på "neandertalstiden" - även om just vi inte härstammar direkt från dem. Vi söker oss till stammen, vill uppleva gemenskap & trygghet. Vill kommunicera, oberoende av innehållet. Emellanåt i alla fall. Det är den där mänskliga rösten, både egen och andras, som är det centrala. Gutturala ljud och högt svävande utvikningar om Wittgenstein kan uppfylla samma funktion, stimulera. Stim-intelligens.

I HS' artikel Shoppandet ett arv från grottmänniskorna refereras till den brittiske journalisten John Naish som i en färsk bok hävdar att nutidsmänniskornas passionerade shoppande är ett beteende som kan spåras i rakt nedstigande led till våra förfäder i grottorna. Samlande och jakt hade sin betydliga roll, var ett måste för överlevnad. Flitigt hamstrande och naturligt urval kan kopplas ihop. Människans gener förändras långsamt, och kanske vi fortfarande njuter av shoppande för att vi "tänker på grottstadiet". Och eventuell, måhända, är det därför som de sociala nätverken sitter som hand i handske. Vi får samla & hamstra (& ofta gratis till på köpet): vänner, bokmärken, länkar, det ena med det andra. Tagga mig så taggar jag dig. Del.icio.us tills vi storknar.

Offentliga villebråd, den som hittar får behålla, från fildelning till filstjälning

Upphovsrättigheter är kinkiga frågor. Vem har rätt till vad. Får man stjäla människors identiter bara för att de finns uppladdade på nätet, kan man fara iväg med min cykel om den står olåst invid biblioteksknuten. Är den här bloggen min? Eller är den gemensam egendom?

Ett av problemen är ju tillgången, det öppna virtuella landskapet. Vem som helst kan gå där, muta in, ta åt sig & ta för sig. Www är synonymt med wild wild west. Lagstiftningen och den allmänna moralen har inte hunnit med, inte heller de virtuella låssmederna. Och vi är ju såna, vi är ju såna vi. Precis som vi skeppade en massa brottslingar till främmande länder, så är vi själva sådana som kunde akterseglas lite varstans. Arbetsgivarens pennor slinker så behändigt ner i innerfickan. Det som finns på nätet är till för oss, vi har rätt till information - information wants to be free för böveln.

Men riktigt så är det förstås inte. Det är vi som vill att informationen ska vara fri, gratis lunch eller sängfösare. Klart att konstnärer och innehålls-/informationsproducenter ska talkojobba för att vi ska få veta det vi vill, få njuta när vi vill. Pirate Bay och andra liknande har liksom föregått med gott exempel, idkat virtuell matchmaker-verksamhet utan egen vinning i sikte. Skulle inte förvåna mig om vi skulle få se hulkande PB-individer lämna rättsalen med hjärtskärande berättelser om hur de pantsatt hem & härd bara för det allmännas väl - upprätthållit Pirate Bay med lånta pengar.

På samma sätt som Google inte strävar till guld & gröna skogar, utan med förlust i sikte vill trygga tillgången på information, genom att bl.a. skanna in några romaner.

Vi lever i ett informationssamhälle och då måste samtliga ting vara information, ren och skär information. Den här datorn jag hamrar på just nu är säkert i slutändan bara ett stycke information och eftersom jag om en stund går ut härifrån och råkar lämna dörren på glänt är det fritt fram. Vi har alla lika rätt till informationsförsörjning.

Så att. Välkomna. Ta för er. Mitt är ditt. Den stora idealsocialisationen hägrar. (På samma sätt som den vite mannen genom historien har haft rätten på sin sida, ifråga om allt mellan himmel och jord som bara legat där och väntat på att nån skulle ha ett informationsbehov.)

Mer om illegal fil(ut)delning och Pirate Bay (Dagens Nyheter)

P.S. Nåra säger att ja men fildelning och allmän utdelning på nätet ökar ju bara försäljningen. Så om du stjäl en Saab och grannarna runt omkring också vill ha, men köper. Så må din bilstöld vara dig förlåten. För ack ja, du har ökat försäljningen!

Namnge världen, tagga igen

Jag kommer att tänka på det jag skrev tidigare idag, då jag nu på kvällssidan återvänder till DN. I avdelningen Barn & Ung rubricerar Moa Matthis sin krönika Jules Verne förstod detaljernas betydelse (17.2.09). Hon pekar på hur sinne för omsorgsfullt utmejslade, konkreta beskrivningar gjorde äventyrsberättelserna verkliga. Realismen var ett utslag av lekfullhet, men den fick också läsaren att villkorslöst kasta sig i famnen på det påhittade. Med andra ord utgjorde realismen det påhittades trognaste vapendragare.

"Det finns ett gudomligt anspråk i äventyrsberättelsernas minutiöst tecknade världsbilder. Prärier, oceaner, jordens inre och själva luften genomkorsas av longituder och kompassriktningar. Att namnge världen är att resa anspråk på att vara dess skapare. Det sena 1800-talets tidsanda talar här." För att citera Matthis. Och som jag alltså tidigare framkastade, är det nu cyberrymden som gäller, som ska civiliseras, namnges in i minsta detalj. Taggas som Gulliver i Lilliputtarnas land. Eller den flitige akademistuderandens halare.

Frågan är bara den - vad är detaljerna i det här sammanhanget, dokumenten eller taggarna.
Ja, jag bara undrar i mitt stilla sinne. Matthis avrundar för sin del med en mening med mening i.

"Så drunk­nar vi i detaljerna utan att någonsin skymta hel­heten."

Upptäck världen, tagga kartan

Jag sticker ju inte precis under datorstolen med att jag diggar DN. Jag läser inte Dagens Nyheter i pappersformat utan på webben. Speciellt och främst av allt är det Kultur & Nöjesektionen jag bevakar. Krönikorna och essäerna där är nog de bästa "bloggar" jag kan tänka mig.

Och som sagt är jag fascinerad av öar. Klart att jag då reagerar inför en öppning som "Stilla havets öde öar..." - så inleder nämligen Lars Linder sin söndagskrönika I dag har vildmarken blivit kuliss och alla stora äventyr har flyttat in i cyberrymden (8.2.09). I den tar han avstamp i Conny Svensson essäsamling "Pli på pojkar. Från Dumas till Kar de Mumma" (Atlantis). Den handlar om de stora äventyren i barndomens och ungdomens pojkböcker, då vidderna väntade, landskapen var öppna, kartorna var fläckade med stora vita jungfruliga landområden och globen väntade på att få globaliseras. Pojkar västvärlden över snurrade på sin karta och sträckte ut pekfingret - där - dit!

Men det var då det. Ack ja.
"I dag finner vi oss tvärtom hopträngda i en småskitig, global park, vildmarken har blivit kuliss och alla stora äventyr har flyttat in i cyberrymden. Varje tids mansideal är tätt sammanlänkat med en idé om världen, och forna tiders man har nu slutgiltigt gått miste om sin nödvändiga biotop."

Nu är det enda som återstår att ta den virtuella verkligheten i besittning. Odla sin trädgård i cyberrymden. I stället för att sticka in flaggor i kartgloben som nålar i en zombiedocka tagga till dokument efter dokument i Web 2.0. Kanske det blir människor av oss på det sättet också. Socialt kompetenta varelser. Indiana Jones med rätt att gräva fram hemligheter i dokument som kört ner sig i cyberrymden och cirklar kring som värdelöst rymdskrot bara för att nån inte hunnit indexera. Tagga vet jag en oupptäckt liten ö nånstans, som bara väntar på det första mötet.