Neandertalarn i det sociala nätverket

Sociala tjejer fyller nätet menar DN (3.3.09). Artikeln kopplar upp till en rapport från TeliaSonera, så ta det lika mycket som marknadsföringens jargong. Men enligt utsagan är det i synnerhet kvinnor i åldern 18-35 som stadigt håller på att erövra det sociala nätverket. - Kilronja was here! - Facebook, ja överhuvudtaget kommunikation och nätverkande passar för de feminina sidorna. Sägs ju att fruarna får sköta karlfolkets släktrelationer på köpet. Hmm, kanske den dagen är nära då de också administrerar männens Facebook-sidor, då de har farten uppe & vanan inne.
I själva verket positivt om teknologin eller tekniska applikationer inte ses som en manlig sfär. Det vinner vi alla på.

Samma dag frågar DN också: Vilken nätpersonlighet är du? Igen är det Telia som talar. Företaget fållar in oss i fyra grupper/grupperingar.
Teknikföräldrar (har barnens foton framme/synliga, använder applikationer för att kommunicera, oftast kvinnor 26-40 år)
Infomaniacs (ständigt uppkopplad, använder teknologin för att hålla reda på sig, sina barn och möten, oftast män 30-55 år)
Itoddlers (nyfikna, upptäcker eller tar i bruk en bit i taget, koll på omvärlden men också egen säkerhet viktig, folk i olika åldrar & också äldre)
IT-Societeten (se ovan, Sociala tjejer fyller nätet)

Shoppailu periytyy luolamiehiltä skriver HS (4.3.09). Den här nätversionen är mycket kort, i papperstidningen finns mera kött på benen. I vilket fall som helst är vi kanske inte så mycket annorlunda som människor än på "neandertalstiden" - även om just vi inte härstammar direkt från dem. Vi söker oss till stammen, vill uppleva gemenskap & trygghet. Vill kommunicera, oberoende av innehållet. Emellanåt i alla fall. Det är den där mänskliga rösten, både egen och andras, som är det centrala. Gutturala ljud och högt svävande utvikningar om Wittgenstein kan uppfylla samma funktion, stimulera. Stim-intelligens.

I HS' artikel Shoppandet ett arv från grottmänniskorna refereras till den brittiske journalisten John Naish som i en färsk bok hävdar att nutidsmänniskornas passionerade shoppande är ett beteende som kan spåras i rakt nedstigande led till våra förfäder i grottorna. Samlande och jakt hade sin betydliga roll, var ett måste för överlevnad. Flitigt hamstrande och naturligt urval kan kopplas ihop. Människans gener förändras långsamt, och kanske vi fortfarande njuter av shoppande för att vi "tänker på grottstadiet". Och eventuell, måhända, är det därför som de sociala nätverken sitter som hand i handske. Vi får samla & hamstra (& ofta gratis till på köpet): vänner, bokmärken, länkar, det ena med det andra. Tagga mig så taggar jag dig. Del.icio.us tills vi storknar.

Namnge världen, tagga igen

Jag kommer att tänka på det jag skrev tidigare idag, då jag nu på kvällssidan återvänder till DN. I avdelningen Barn & Ung rubricerar Moa Matthis sin krönika Jules Verne förstod detaljernas betydelse (17.2.09). Hon pekar på hur sinne för omsorgsfullt utmejslade, konkreta beskrivningar gjorde äventyrsberättelserna verkliga. Realismen var ett utslag av lekfullhet, men den fick också läsaren att villkorslöst kasta sig i famnen på det påhittade. Med andra ord utgjorde realismen det påhittades trognaste vapendragare.

"Det finns ett gudomligt anspråk i äventyrsberättelsernas minutiöst tecknade världsbilder. Prärier, oceaner, jordens inre och själva luften genomkorsas av longituder och kompassriktningar. Att namnge världen är att resa anspråk på att vara dess skapare. Det sena 1800-talets tidsanda talar här." För att citera Matthis. Och som jag alltså tidigare framkastade, är det nu cyberrymden som gäller, som ska civiliseras, namnges in i minsta detalj. Taggas som Gulliver i Lilliputtarnas land. Eller den flitige akademistuderandens halare.

Frågan är bara den - vad är detaljerna i det här sammanhanget, dokumenten eller taggarna.
Ja, jag bara undrar i mitt stilla sinne. Matthis avrundar för sin del med en mening med mening i.

"Så drunk­nar vi i detaljerna utan att någonsin skymta hel­heten."

Upptäck världen, tagga kartan

Jag sticker ju inte precis under datorstolen med att jag diggar DN. Jag läser inte Dagens Nyheter i pappersformat utan på webben. Speciellt och främst av allt är det Kultur & Nöjesektionen jag bevakar. Krönikorna och essäerna där är nog de bästa "bloggar" jag kan tänka mig.

Och som sagt är jag fascinerad av öar. Klart att jag då reagerar inför en öppning som "Stilla havets öde öar..." - så inleder nämligen Lars Linder sin söndagskrönika I dag har vildmarken blivit kuliss och alla stora äventyr har flyttat in i cyberrymden (8.2.09). I den tar han avstamp i Conny Svensson essäsamling "Pli på pojkar. Från Dumas till Kar de Mumma" (Atlantis). Den handlar om de stora äventyren i barndomens och ungdomens pojkböcker, då vidderna väntade, landskapen var öppna, kartorna var fläckade med stora vita jungfruliga landområden och globen väntade på att få globaliseras. Pojkar västvärlden över snurrade på sin karta och sträckte ut pekfingret - där - dit!

Men det var då det. Ack ja.
"I dag finner vi oss tvärtom hopträngda i en småskitig, global park, vildmarken har blivit kuliss och alla stora äventyr har flyttat in i cyberrymden. Varje tids mansideal är tätt sammanlänkat med en idé om världen, och forna tiders man har nu slutgiltigt gått miste om sin nödvändiga biotop."

Nu är det enda som återstår att ta den virtuella verkligheten i besittning. Odla sin trädgård i cyberrymden. I stället för att sticka in flaggor i kartgloben som nålar i en zombiedocka tagga till dokument efter dokument i Web 2.0. Kanske det blir människor av oss på det sättet också. Socialt kompetenta varelser. Indiana Jones med rätt att gräva fram hemligheter i dokument som kört ner sig i cyberrymden och cirklar kring som värdelöst rymdskrot bara för att nån inte hunnit indexera. Tagga vet jag en oupptäckt liten ö nånstans, som bara väntar på det första mötet.

Tagging, Folksonomy & Co

På ett "papper" betitlat Tagging, Folksonomy & Co – Renaissance of Manual Indexing?, som Jakob Voss levererat till 10th International Symposium for Information Science i Köln (30.5.-1.6.2007), är följande adresslappar nitade: tagging, indexing, knowledge organization, typology. Själv skulle jag tillägga folksonomy eftersom det handlar om fria nyckelord.

En tag är en prislapp, adresslapp, eller överhuvudtaget en lapp eller ett (klister)märke som ger information, har en funktion. På Åbo stads huvudbibliotek har lånematerialet utrustats med RFID tags för utlåning och återlämning med automater.

Virtuellt är en tag bl.a. ett fritt nyckelord som vem som helst kan använda som indexeringsterm eller beskrivning för ett dokument som laddats upp virtuellt/digitalt. Den här nätaktivismen - det vill säga tagging - som förekommer i Web 2.0-världen kallas ofta för folksonomy, från ordet taxonomy (taxonomi, klassifikation) och folk. Eftersom det är gemene man och kvinna som indexerar dokument utan att desto vidare konsultera vedertagna tesaurier.
Både djur och människor har en tendens att lämna spår efter sig. Hundar lyfter ena benet vid gatlyktor och grindstolpar och människor skriver "kilroy was here" eller kombinerar bokstäver och symboler så att väggar och murar dignar under hip hop tags.

I den virtuella världen handlar det förstås också om andra dimensioner än personliga hälsningar som vittnar om att den & den personen besökte det & det dokumentet. Eftersom världens samlade informationsmängd växer så det knakar (Did you know...) och invånarna formulerar begrepp som "overflow" och "overload" behövs det konkreta rättesnören och röda trådar. Hans och Greta märkte sin vindlande väg i snårskogen med brödsmulor. Folket - det är vi det - taggar sina färder från länk till länk eller via träff efter träff i Google-sökningar.

Sökmaskiner eller -robotar som just Google indexerar (taggar) visserligen också de dokument, men de gör ingen urskillning, de skopar åt sig hela textsjok och vartendaste ord blir en tag. Folksonomin betyder en återgång - eller för att tala med Voss, en renässans - för manuell indexering.

På sex sidor går Jakob Voss igenom det här med folksonomi, kollektiv indexering etc. (kärt barn har många namn). Naturligtvis namndroppar han storheter som Delicious och Flickr, den senare ett arkiv och instrument för uppladdning/spridning/utbyte av foton och indexering av dem. Som synes är det möjligt att tagga lite varsomhelst & vadsomhelst. Innehåll i dokument och bloggar. Foton. Musik. Personer. Allt efter behov. Samtidig kritiserar han forskningen kring taggning. Eftersom den ofta(st) hängett sig åt automatisk indexering, som utförs med hjälp av sökmaskiner och webbkravlare, ser den på folksonomin med samma sort glasögon. Voss - och jag håller med honom - efterlyser infallsvinklar med anslag av sociologi, psykologi, beteende- och uppfattningsvetenskaper överhuvudtaget. Hur folksonomin fungerar i praktiken kunde berätta en hel del, minst sagt.

Individer indexererar individuellt även om det på ett plan kallas kollektiv eller social taggning. Det som är betydelsefullt för en människa spelar mindre roll för en annan. Likaväl är projektet med att organisera världens samlade information och kunskap värld all beundran. Ja, det är ju vi som gör det vetja. I princip eller i ideala situationer går det förnuftigt till. Innehållet analyseras, och översätts därefter. Men vardagen kan se annorlunda och mer mångfasetterad ut. Synonymer, homonymer, ords vitt skilda betydelser på olika språk kan vara källa till missförstånd och problem. Ett foto kan ses som en bild av en solnedgång, medan andra ögon uppfattar beskrivningen av mänskliga aktiviteter i förgrunden.

I allmänhet innebär folksonomin rätt fria nyckelord, taggning enligt person(lighet). Undantag finns dock. Wikipedia använder sig av ett kategorisystem som innebär att taggningssamarbetet genomförs med en sorts tesaurus som redskap.

Voss presenterar till på köpet en typologi, genom att ställa diverse frågor: vem har rätt att tagga, taggar själva skaparna av dokument eller är det andra som taggar, finns det möjligheter till respons på taggningen, kan dokument taggas bara en gång, är taggningsvokabulären kontrollerad, relateras eller kopplas taggarna till varandra (systembildning), hur förhåller sig taggade dokument till varandra, används automatisk taggning???

Vidare särskiljer Voss olika roller inom taggningssfären. En person skapar eller uppdaterar/editerar ett dokument, en annan tillför ett dokument till ett taggningssystem, en tredje taggar ett dokument och en fjärde söker efter dokument med hjälp av taggar. Naturligvis kan en och samma individ anamma samtliga rollskepnader.

Sammanfattningsvis och samtidigt en självklarhet - taggning är nåt för deltagande människor. Och lika uppenbart är, att dagens webbsidor med möjligheter till taggning för och av folket ställer de gammalmodiga traditionella organisationssystemen i en något ofördelaktig dager. Å andra sidan - oberoende av ståndpunkt - finns det inte endast ett sätt att indexera på. Som Voss påpekar är folksonomin varken en arvtagare till den vedertagna indexeringen enligt kontrollerad vokabulär, behärskad av yrkesfolk, eller en kortlivad trend. Taggningen har kommit för att stanna, för att den behövs och är till nytta & nöje. Både för producenter & konsumenter. Dessutom är den en katalysator för utveckling.

P.S. I Umeå med omnejd tillåter bibliotekssystemet Minabibliotek.se både bibliotekariernas indexering samt bibliotekskundernas taggning. Fredlig och fruktbar samexistens.