En midsommarnatt grym

"Men jag vill ju vara ensam", skrev Anne Hietanen i sin blogg på Yles sidor här om veckan (27.5). Själv kanske jag inte vill vara ensam, men jag har inte något emot det heller. Jag trivs tillräckligt bra i eget sällskap.

Det finns några dagar under året då det möjligen är svårare att vara på "enmanhand", då det till och med kan vara suspekt eller skamligt att sakna sällskap och umgänge. Midsommar är en sådan tidpunkt. Dagens Nyheters Kristofer Ahlström ger sig i kast med det tabut under rubriken "Varför får man inte vara ensam på årets längsta natt" (18.6). Den är en träffande essä och fullmatad från begynnelsbokstav till punkt och prick. Men jag väljer att kasta mig rätt in i följande stycke:

"Jag promenerar långa sträckor. Stockholm ligger utblåst, evakuerat, öde, rått och grått. Alla krogar och restauranger är stängda och uteserveringarnas möbler har packats ihop eller kedjats fast. Det är som att vara den första, eller sista, människan på jorden."

Så är det ju, en försmak av en alternativ framtid. Skulle någon råka ringa på dörren kunde det orsaka ofrivilliga hjärtklappningar. Jag minns en gammal scifi-novell som skulle föreställa världens kortaste. - Det tredje världskriget var över. Den sista människan satt i sitt hus. Då knackade det på dörren. -

Midsommar är också en tid för blomsterkransar, besvärjelser, brasor, rim och ramsor. Midsommarnatten är naturens natt. Då glider man lätt in på funderingar om hot och ond, bråd död. Tanken på naturen är inte längre onaturlig, den är inte längre en ren och oskuldsfull tanke.

Som motvikt mot min tunga uppgörelse Ansiktet mot muren, i ungdomens turbulens, slank det också enstaka nonsensrim ur mig - och en bekant tyckte att det absolut var det bästa jag diktat. Nu är jag inte så säker på det, men låt gå, för gammal vänskaps skull.

Det är hask
med mask
att meta
i slask.

*

Blir det dimma,
blir det regn.
Inte simma,
jag har vagn.

Men allvarligt talat, allt är inte guld och gröna skogar, i synnerhet inte det senare. Aftonen till ära har jag snappar upp tvenne nyheter på Yles sidor, "Sällsynt fjäril hotas av bergtäkt" och "Ryggradsdjur håller på att utrotas - människan snabbar upp 50 gånger". Det är ju i och för sig lustigt så här i midsommartider att företaget som vill bryta sten i Sibbo är Lemminkäinen. Jag dristade mig att kommentera bägge artiklarna, jag sade väl redan att det är högtid för rim och reson.

Midsommarhajk
Asknätsfjärilen
i Sibbo bergtäktshotad
- flyger i luften.

*

Midsommarhaiku
Vi är ryggradsdjur
som utrotar andra helt
- egen ryggrad med.

Dover Hastings All Night Long

NIGHT CRUISING

in Dover at a pub
across the Railway Station
1x2 pints of beer/man
kill an hour

in an empty English train
making its way through the darkness
two friends sleeping
a third one wrestling with beerheavy eyes

lights rushing ahead in the night
hair struggling for freedom
wind draught beating two numb cheeks
secretly absorbing a jolly state of drunkenness

at some station
a bad automatic chocolate machine
with the knife a minor operation
and at once: "are they that easy to rob?"

two watch warps after midnight
end station sparkling up
sleepygrumpy porter
shuts the doors

on the sidewalk outside
sleeping bags rolled out
three friends and two other discarded guests
stars keeping them company

gulls and sea
morning concert under a radiating sky
and the path up to the hills is sweer...
it's Hastings nineteenseventysix


***

This InterRail poem was originally published in 1978 (in a poem book titled Ansiktet mot muren). Translated from Swedish by the writer. Three friends was one of my favourite Gentle Giant albums. And Hastings nineteenseventysix echoes something I learned at school. From 1975 to 1983 I spent some money on boats and trains: I was a teenage InterRail tripper.

Ansiktet mot muren 35

I år, just nu i höst, är det som sagt 35 år sedan Ansiktet mot muren. Skönt. Är det. Inte för att världen har blivit så värst mycket bättre sedan dess. Annorlunda. Men trevligare, tryggare, rättvisare? Knappast. - Eller vad vet jag. I vilket fall som helst är det väl jag själv som har förändrats. Också. Jag går inte med på vad som helst längre. Dansar inte efter ångestens noter hur som helst. Tar det hela med ro. Piano. Med en klackspark. Kanske jag borde fira med en dikt. Litet som gester med orkester på Titanics terass.

*

Klåpord, gammanstrålning

Grön av avund inför den
värld orden leker
i

Som jag sitter här, inrutad
framför vaxduk,
skärrade bordsben

Materien med sina
beräknade
tomrum,

så långt ögat
kan

En vacker dag

En vacker dag såg jag att Åbo Underrättelser bad om sommardikter för årets Sommar-Åbolandbilaga.

Det är ju - i höst visserligen, närmare sagt - 35 år sedan Ansiktet mot muren, så det kändes som att jubilera med ett litet porlande diktflöde. 

en vacker dag
är sommaren här, alltför kort
i rocken.
barnens steg i sanden, snubblande
mellanrum. havet
som häver
sig i andfådda dyningar,
fradga bland tång, läppar,
tång, läppar.
en vacker dag
i töcken.
bortom horisonten har någon
skrivit flera rader
om hösten, men
himlen välver sig ännu
bekymmerslöst. luftigt
vitfläckad
och med ryggkotor i smäcker
båge.
havet ger sig inte.
häver sig
i andfådda, salta dyningar.
fradga bland tång,
läppar. tång,
läppar.