Självtillfredställelse

Rättegången mot Pirate Bay är över - för den här gången - det enda som återstår är domen som skall falla 17.4. Enligt försvarsadvokat Per E Samuelsson i DN (3.3.09): "Domen är viktig för alla EU-medborgare".

Det är den säkert. Och inte bara för EU-dylika utan också för medborgare i den globala sfären. Oberoende av utgången, på vilken sida domen faller, är den viktig. Kommer att påverka (in)riktningen och verksamheten på nätet.

Om det blir fritt fram att ladda upp & ladda ner. Om upphovsmännen förlorar rätten till sina skapelser. Är det svårt att säga hur det går. Man kan bara spekulera. Man kan bara bäva, skulle väl många utbrista.

Inom kulturen finns många konstarter med olika sorts ekonomiska piedestaler under sig. Tavlor och skulpturer befinner sig knappast i samma farozon som musik, foton, filmer och musik. Inte heller arkitektur, teater och dans. Kanske inkomstskillnaderna mellan olika konstarters utövare kommer att "omfördelas". Och vem förlorar på fri & lika rätt till nätkonsumtion, mellanhänderna eller upphovsmännen eller bägge parterna. Vinner konsumenterna i längden, om produktionen falnar. Leder gratis nerladdning till överexploatering av kultur och i slutändan till kulturkatastrof, på samma sätt som skövling av naturresurserna. Har vi att göra med en överhängande klimatförändring beträffande kultursfären? (Är det här en naturlig lösning på kulturens overload-tendenser!)

Vem kommer att skapa i framtiden. Den som har en rik mecenat. Den som härskar över arvegods. Kommer kulturlivet att demokratiseras, bli ett fall för glada amatörer. Blommar vi upp som producenter & konsumenter i en och samma person - prosumer som det myntats på engelska (producer + consumer).

Kanske kulturlivets kapitalistiska överbyggnad naggas ordentligt i kanterna, eller pyser ihop som en isländsk bank.

Ja, inte vet jag. Huvudsaken är i vilket fall som helst, att ingen kan roffa åt sig det som nån annan gett upphov till utan att denna skapande medmänniska gett direkt, otvivelaktigt och entydigt rätt till det. Det måste finnas ett mått av frivillighet hos den som avstår.

Förträffliga tidningar som Dagens Nyheter har ju på eget bevåg släppt kunderna över nätbron utan att ta betalt vid porten. Samtidigt minskar pappersversionernas prenumerantskara. Under innevarande år kommer Hearst Corporation att publicera en läsapparat i stil med Kindle för trådlös läsning av www-tidningssidor. Man hoppas på samma positiva utgång som ifråga om Apples iPod. Nämligen - på kuppen blev iTunes största musikhandeln i U.S.A.

Hmm, ja. Måhända loppet inte är kört för världen som vi känner den:

"Över hälften av nätets musikanvändare är villiga att betala 50–150 kronor i månaden för ett abonnemang som ger rätt att fildela musik. Storkonsumenterna är mest intresserade av en laglig tjänst. Av de som tycker det är bra att fildelning är gratis kan ändå 87 procent tänka sig betala."

Fritt fram att läsa i DN:s artikel Nedladdare villiga att betala för nätmusik (6.3.09).

Så att. 17:e april smäller det. Lutar det mot Pirate Bay eller Pirate Pay.

Naken lunch, gratis gästabud

Om informationen vill vara fri, vill också dess herre eller tjänare vara det. Människan den kloka, förmodar jag. Skillnaden är hårfin, men den finns. Man kan t.o.m. ge avkall på sin frihet såvida man själv får bestämma sig till det, ha nåt att säga. Men när det kommer till kritan spelar sista ordet inte huvudrollen.

Moskva fel, Bryssel rätt. Bojan måste ha det rätta varumärket.

Big Brother eller Storebror går också an, bara valet är ens eget. Om myndigheter och arbetsgivare kontrollerar (ex. Lex Nokia), tvi vale för ful fisk. Om man själv bjuder ut alla sina viktigare personalia & tolkar sina medmänniskor - som fan bibeln eller Bush FN:s deklaration om mänskliga rättigheter – då finns det inga bromsklossar att bygga murar med.

Diktatur ja tack, bara den är införd på demokratisk väg. Nu debatteras också det här med upphovsrätt. I Sverige Pirate Bay-affären. I Finland ett yrkande i lagstiftningen om att upphovsrätt till verk som skapas inom ett anställningsförhållande övergår till arbetsgivaren. Vilket naturligtvis har sina poänger. Arbetsgivaren betalar för tid, utrustning, miljö, möjligheter. Det är bara att gå hem & ge upphov om det inte passar. Men det är förståeligt om de som är skapande av sig känner sig trängda. Å ena sidan populasen som gratis vill suga åt sig med sina snablar uppkopplade, å andra sidan kapitalisterna som vill ha ägorätten till själsliga ting cementerad innanför sin dörr.

Hur är det egentligen? Håller vi på att bevittna en frivillig övergång till socialism ifråga om informations- och innovationssamhället. D.v.s. ingredienserna (vissa attiraljer tvingas man fortfarande punga ut för i butik). En konfiskering av egendom i global skala. Gräsrötterna eller gemene världsmedborgare som socialiseringens redskap. Åt var och en efter behov & förmåga. Ditt är också mitt. Eller finns det också såna som skor sig personligen, som brukligt är vid maktkupper. Så att det i själva verket skulle röra sig om en omfördelning av egendom. Mafia-lik verksamhet. Med vilseledande slag[g]ord: frihet, jämlikhet och browserskap.

Offentliga villebråd, den som hittar får behålla, från fildelning till filstjälning

Upphovsrättigheter är kinkiga frågor. Vem har rätt till vad. Får man stjäla människors identiter bara för att de finns uppladdade på nätet, kan man fara iväg med min cykel om den står olåst invid biblioteksknuten. Är den här bloggen min? Eller är den gemensam egendom?

Ett av problemen är ju tillgången, det öppna virtuella landskapet. Vem som helst kan gå där, muta in, ta åt sig & ta för sig. Www är synonymt med wild wild west. Lagstiftningen och den allmänna moralen har inte hunnit med, inte heller de virtuella låssmederna. Och vi är ju såna, vi är ju såna vi. Precis som vi skeppade en massa brottslingar till främmande länder, så är vi själva sådana som kunde akterseglas lite varstans. Arbetsgivarens pennor slinker så behändigt ner i innerfickan. Det som finns på nätet är till för oss, vi har rätt till information - information wants to be free för böveln.

Men riktigt så är det förstås inte. Det är vi som vill att informationen ska vara fri, gratis lunch eller sängfösare. Klart att konstnärer och innehålls-/informationsproducenter ska talkojobba för att vi ska få veta det vi vill, få njuta när vi vill. Pirate Bay och andra liknande har liksom föregått med gott exempel, idkat virtuell matchmaker-verksamhet utan egen vinning i sikte. Skulle inte förvåna mig om vi skulle få se hulkande PB-individer lämna rättsalen med hjärtskärande berättelser om hur de pantsatt hem & härd bara för det allmännas väl - upprätthållit Pirate Bay med lånta pengar.

På samma sätt som Google inte strävar till guld & gröna skogar, utan med förlust i sikte vill trygga tillgången på information, genom att bl.a. skanna in några romaner.

Vi lever i ett informationssamhälle och då måste samtliga ting vara information, ren och skär information. Den här datorn jag hamrar på just nu är säkert i slutändan bara ett stycke information och eftersom jag om en stund går ut härifrån och råkar lämna dörren på glänt är det fritt fram. Vi har alla lika rätt till informationsförsörjning.

Så att. Välkomna. Ta för er. Mitt är ditt. Den stora idealsocialisationen hägrar. (På samma sätt som den vite mannen genom historien har haft rätten på sin sida, ifråga om allt mellan himmel och jord som bara legat där och väntat på att nån skulle ha ett informationsbehov.)

Mer om illegal fil(ut)delning och Pirate Bay (Dagens Nyheter)

P.S. Nåra säger att ja men fildelning och allmän utdelning på nätet ökar ju bara försäljningen. Så om du stjäl en Saab och grannarna runt omkring också vill ha, men köper. Så må din bilstöld vara dig förlåten. För ack ja, du har ökat försäljningen!

Konstnärers rätt till fyrk

I en intressant liten inlaga i DN, "Förra gången gick piratfrågan att lösa", skriver Ola Larsmo om upphovsrättigheter, aktualiserade av den pågående Pirate Bay-rättegången. Han drar intressanta paralleller ner i historiens avgrunder:

"På trettiotalet rasade en utdragen upphovsrättslig strid. Svenska författare menade att om deras böcker lånades ut gratis på biblioteken så skulle folk naturligtvis sluta köpa böckerna. Andra hävdade tvärtom att biblioteken gynnade bokförsäljningen, att folk helt enkelt läste mer. Låter det bekant?
Under många år var motsättningarna hårda. Författarföreningen, som Författarförbundet hette då, gick ut med förslag om 'bokkarantän' – att en bok inte skulle få finnas på bibliotek förrän efter två år. Det hände också att författare försåg sina böcker med varningstexter där det stod 'får ej lånas ut på bibliotek'."

Rätt & rättigheter (bloggare, smörj kråset)

Den sociala webben eller Web 2.0 innehåller många möjligheter till nätaktivism. Meningen är ju att utbytet ska fungera bägge vägarna, att bägge lederna är involverade - tesen & antitesen. (Syntesen är naturligtvis själva 2.0:an!) Men som alla vet dras den sociala webben också med diverse asociala beteenden.

Nu är frågan den, vad nätpiratism är som kategori. Är det också ett asocialt beteende, eller är det fråga om virtuell allemansrätt? Som att plocka blåbär eller svamp i bondens skogar.

Ja ja, svåra frågor. I Stockholm hissar rättegången mot Pirate Bay segel och press från närr & fjärran befolkar stränderna. Men den enes död är den andres bröd. Om en form av nätaktivism nu råkar ut för ordentlig grundstötning, är det dags för en annan att gnugga händerna och smörja tangenterna. Bloggare gör de traditionella bevakarna i och utanför salen sällskap.

"- Så vitt jag vet har bloggrörelsen inte bevakat en rättegång av den här kalibern förut. Så många bloggare som nu samlas har aldrig livebloggat från en rättegångssal, säger Rick Falkvinge, Piratpartiets partiledare." (rapporterar Jenny Stiernstedt i DN 14.2.09)