Paul Lillrank och "snällismen" som rött skynke

I Nya(ste) Argus, nr 7-8.2017, kan ni ta er en titt på Trygve Söderlings läsvärda kommentar "Snällism och chauvinism" (finns på NA:s www-sida bakom länk till pdf-dokument).

Det är som Söderling skriver:

"Hufvudstadsbladets stjärnkolumnist Paul Lillrank försöker sedan en tid tillbaka introducera det pejorativa begreppet snällism. En snällist är enligt Lillrank en medlem av 'kulturvänstern' som förnekar de djupt onda konsekvenserna av till exempel offentlig sjukvård eller flyktinghjälp."

På samma sätt som en tidigare I dag-kolumnist som Tom Berglund väckte min lust att starta upp datorn och skriva insändare, lyckas en nuvarande I dag-kolumnist som Paul Lillrank göra det ; och i bägge fallen har det blivit en och annan publicerad text. Den senaste av Lillranks I dag-kolumner var rubricerad "Den moraliska ordningen" (HBL 22.9). Jag skrev mitt mothugg och skickade in följande dag (alltså 23.9, med rubrikförslaget Moralpanik).

Den här gången publicerade Hufvudstadsbladet sin vana otrogen inte min debattartikel, den blev refuserad. Nu hänger jag inte värst mycket läpp för det. Dels hann HBL redan publicera Mogens Lindéns mothugg "Vem står egentligen för 'snällismen'?" (25.9).

Och dels kan jag ana mig till att det blad i vilket Lillrank skriver beställda kolumner kanske vill - med litet "snällism" - freda sin (med det Söderlingska epitetet) "stjärnkolumnist" från att vara ett alltför ofta återkommande villebråd för allehanda kulturvänster-snällister.

Då det begav sig den föregående gången i augusti, det vill säga I dag-kolumen "Panikkänslan" (HBL 18.8), artade det sig igen till anfall på Lillrank i "flock":

Lars Sund: "Ingen samhällskollaps i Sverige" (22.8), Lars Hertzberg, Merete Mazzarella: "Mera ilska?" (HBL 22.8) jämte chefredaktör Susanna Ilmonis svar på detta, där hon avslutningsvis försvarar HBL:s politik: "Mera ilska har jag heller aldrig efterlyst, däremot en större förståelse för varför olika röster ska få komma till tals på vår debattsida."

Ilmoni tar upp ämnet - affären - i sin ledarkrönika "Skäms, HBL!" (20.8) där hon bemöter läsarstormarna emot - och för (ja, visst har en Paul Lillrank anhängare också) - genom att bland annat konstatera:

"HBL kommer även i fortsättningen att publicera insändare och kolumner som garanterat får många läsares smörgåstuggande käkar att gnissla lite extra – av ilska. Men man ska kunna lita på att texten baserar sig på fakta, inte så kallade alternativa fakta eller lögn. Och det uppdraget måste alla etablerade medier, även HBL, ta ansvar för."

I kommentaren i ovan nämnda Nya Argus skriver Trygve Söderling för sin del:

"I Lillrank har Svenskfinland sin egen motsvarighet till avgrundsfinländaren Jussi Halla-aho, och en skugga faller inte bara över Lillranks källkritiska kompetens som opinionsbildare i Hbl utan också över Svenska folkpartiets näringslivsdelegation, där han sedan länge är medlem, samt över Aalto-universitetet där han är professor vid institutionen för produktionsekonomi."

Själv tycker jag bägge i och för sig har rätt. Lillrank är en opinionsbildare i Hbl. Samtidigt anser jag att det är viktigt att dagstidningar också visar upp en viss "bredd", det vill säga en mångfald av olika åsikter, som får igång våra käkar. Jag vill inte bara läsa tidningar som blåser mera luft i mitt bubbelbad, som stryker mig medhårs gång efter annan.

Dessutom är det bra för oss andra att få se då & hur aktörer som Paul Lillrank tänker utanför boxen, vad det är för sorts människor som vi skattebetalare underhåller med vår "snällism". Låta dem självmant avslöja sig, slinka ut ur sina respektive ideologiska skåp.

Och det var den här insändaren jag för min del korvade ihop dagen efter Lillranks i detta nu senaste kolumn (22.9)  och skickade iväg (23.9) till Hufvudstadsbladets debattsida:

Moralpanik

Häromsistens tyckte insändare att HBL inte borde ha publicerat Paul Lillranks ifrågavarande kolumn. För mig igen är dagstidningar en möjlighet att få egna åsikter testade och utmanade, lära sig nytt, minnas gammalt, bekräfta sin världsbild och andras fördomar.

En del iakttagare av Donald Trump har lagt märke till den amerikanske presidentens nästan totala avsaknad av humor och ironi, att han är som mest obesvärad då han får racka ner på andra. Skrattsalvor förekommer just inte i hans omedelbara närhet. Det centrala är att å ena sidan skapa känslor av panik, å andra sidan ordinera besk medicin.

Paul Lillrank har inte lika trubbig framtoning som Donald Trump; i den föregående kolumnen Panikkänslan (HBL 18.8) skriver han rentav ut en lyrisk tolkning:

”Kommunerna vet inte vad de borde
göra med återvändande IS-terrorister annat än
att kärleksbomba
dem med bidrag och förtur
i bostadskön.”

(För radbyten står undertecknad.)

I dag-kolumen Den moraliska ordningen (HBL 22.9) spinner vidare enligt samma mönster. Lillrank utanför boxen skriver i svepande ordalag, befriad från det vetenskapliga värvets krav på entydig öppenhet i fråga om argument, stringens och försök till objektivitet; åsikter är givna och kolumner jakt på fakta som passar in.

Det erkänner jag utan att blinka, Paul Lillranks ”Men vad är en moralisk ordning?” (HBL 22.9) är klart en viktig frågeställning. I och för sig ekar Lillranks senaste texter de tal som Sauli Niinistö hållit, till exempel ifjol på nyåret samt vid öppnandet av riksmötet.

Nu stöder sig Lillrank på Jonathan Haidts formuleringar, grupper som har ”de mest konstruktiva reglerna klarar sig bäst i den evolutionära kampen”. Till det kunde man inflika, att andra tänkare menat att ha eller få rätt, det är bara att gå segrande ur striden. Hitler deklarerade att det är mord att döda en människa, historia att ta livet av tillräckligt många.

Det stämmer, som Lillrank skriver, att moral är fråga om val, inlärning och underhållsarbete. Men jag håller inte med om att ”snällhet mot hjälplösa barn är biologiskt betingat”. Inte ens den egenskapen är på förhand given som genetiskt arv, utan också resultat av årtusenden av frågeställningar jämte ifrågasättanden av diverse ohälsosamma moralkakor – typ den som älskar sin son ger honom kokt stryk i tid.

Den som läst Lillrank vet, att han – liksom undertecknad – skjuter in sig på favoritmål. Den här gången gäller det ”snällismen”, ”den banala godheten”, ”kulturvänstern”.

Genom att förenklande tolka innebörden i rättvisa som antingen jämlikhet i betydelse lika stora delar, eller som i betydelse åt var och en efter förtjänst (jag kommer att tänka på klassikern åt var och en efter förmåga, åt var och en efter behov), målar Paul Lillrank upp sin naiva bild av världen. I den har kulturvänstern sedan 1968 skändat det heliga (han förklarar inte vad han avser; människoliv? egendom? inkomstklyftor?), suddat ut ”auktoriteter och gränser mellan vi och dem”.

Lillrank vill ha det till, att snällismen som inte reflekterar över konsekvenser är den enda moraliska ordningen för den ”vänsterliberala positionen”. Och att konflikten står mellan nämnda snäva moraliska ordning och den som ”konservativa högern” spelar på, det vill säga ”hela det moraliska registret”.

Det är lättare sagt än tänkt. För det första, det som Lillrank kallar för snällism är väl ett resultat av att människor reflekterat över vilka konsekvenser det kan ha att inte vara snäll. För det andra, i Lillranks kölvatten kunde man kanske spekulera huruvida också IS och diverse jihadister står för en bredare moralisk ordning än snällismen, eftersom de kan tänka sig många saker som för ”oss snällister” är otänkbara.

I vilket fall som helst är det igen fråga om samma sorts populism som tidigare: Lillrank kan bara hantera två motsatta poler i sitt (s)tänk. Han är en typisk murbyggare.

Rena vatten i stranden & rent mjöl i påsen

Skickade en insändare till Hufvudstadsbladet för ett tag sedan. Den blev tydligen ansedd som limbo, och jag är inte överraskad. Arkiverar den här i stället:

***

Rena vatten i stranden och rent mjöl i påsen

Esboprofessorn Tom Berglund debatterade häromdagarna i Helsingin Sanomat (16.8 och 24.8). I viss mån håller jag med honom. Mången tar sig till jobbet delvis eller helt för pengarnas skull. En städare kunde tänkas byta ut borste mot pensel för att måla landskap om det inte fanns ett beroende av månatlig inkomst. En företagspamp skulle kanske hellre skrika som solist i punkorkester i stället för att ansa avtal i krävande kravatt.

Men då Berglund hävdar att ju större lön desto större ansträngning blir det genast kinkigare. Bland annat skriver han följande (min övers.): ”Tror journalisten, att chef som chef gör de här samma besluten oberoende av vad som betalas ut till honom?” Och även om Berglund medger att det nog finns människor som inte bryr sig så mycket om ekonomiska fördelar, frågar han - som han säger - i ärlighetens namn: ”vill vi ha sådana personer i ledningen för stora företag”.

Då jag läser Berglunds kolumner och insändare mot bakgrund av de åsikter han saluför, slår det mig att han bekänner färg på ett högst personlig plan. Påståendet att det finns ett positivt samband mellan belöningars storlek och insatsers ansats är en indirekt programförklaring för hans texter. Kolumnister och insändarskribenter erhåller sällan särskilt frikostigt ekonomiskt stöd. Inget att undra på att resultaten är därefter.

I själva verket är det ofta en massa spridda floskler som han samlat på sig för att sedan vid lämpligt tillfälle skaka av sig. Det är väldigt oroväckande att en professor som sysslar med ekonomi inte skiljer mellan summor av olika valör. Eller inte kan mobilisera något slags vetenskapligt – eller ens kvasivetenskapligt – stöd för sina uttalanden.

I praktiken medger Berglund att det handlar om tro. Helsingin Sanomats journalist tycks enligt honom tro att summans storlek inte spelar någon roll, vilket medför att han själv tror. Själv betvivlar jag att en lön på en miljon euro är garanti för bättre beslutsfattande än en lön på låt säga en halv miljon. Och om chefen förstår sig på god ekonomisk hushållning och strävar till att maximera företagets vinst, borde han väl i ärlighetens namn inte nagga resultatet i kanterna genom att plocka på sig oskäliga ersättningar. Dessutom är det en sak att bry sig om ekonomiska fördelar, en annan att prissätta intresset.

Är det värt att hylla situationer där chefer kommer åt att utöva utpressning. – Den optimala insatsen kostar så och så mycket, den föreslagna summan räcker bara till en halvmesyr.

I världen enligt Berglund är det helt normalt att vänta sig sämre insatser ju lägre arvoden. Och baserar sig verksamheten på mer eller mindre frivillig basis är det inte mycket bevänt. Om t.ex. Trygga Skärgårdsboendet r.f. – vars vice ordförande Berglund råkar vara – släpper ifrån sig en brett upplagd enkätundersökning handlar det säkert om det som brukar kasseras som nollforskning. Alltså om tro på Berglunds teser får styra och ställa.

Då Tom Berglund i sin I dag-kolumn (Hbl 21.8) ondgör sig över att ”vattnen kring simbryggan i hemviken täcks av illaluktande ärtsoppslik mönja”, draggar jag förgäves efter det som han i sin HS-insändare uppmanade ekonomijournalister att göra. Det vill säga att gå på djupet, att inte förytliga.

För n:te gången sadlar Berglund sin trogna käpphäst Bekostas af Skattemedel då han jagar efter orsaker. Men tänk om dylika sommaraktiviteter som att ”plaska i en nersmutsad strandvik” också följer av den moral som han stöder sig på. Att lön för mödan i miljonklassen ger utslag i miljardklassen.

Lön för mödan, men vad är mödan värd

Tom Berglund har varit i farten igen. Den här gången i Helsingin Sanomats insändarspalt 16.8. Jag skrev ett litet genmäle, men p.g.a. utrymmesbrist blev det inte antaget. Innan jag hann fästa mina rader i e-brevet hade Berglund redan råkat ut för mothugg, så det är förståeligt. Så värst många spaltmillimeter är det knappast lönt att spilla på Tomppa från Esbo. Men trots det kan jag väl inte låta bli att belasta webben med mina rader. Berglund förtjänar det.



Siinä mielessä "Espoon professori" Tom Berglund on mielipidekirjoituksessaan (HS 16.8.) oikeassa, että moni meistä käy töissä ensisijaisesti rahan takia. Siivooja vaihtaisi kenties harjansa pensseliin ja ryhtyisi maisemamaalariksi, mikäli ei olisi riippuvainen säännöllisestä palkkatulosta. Vastaavasti johtaja saattaisi mieluummin karjua punkorkesterin solistina kuin sorvata sopimuksia kravatti kireänä.

Mutta lausahduksilla kuten "suuremman taloudellisen palkkion toivossa henkilö on valmis panostamaan enemmän" Berglund liikkuu kohti vaarallisia vesistöjä. Varsinkin väittäessään ettei ole suotavaa että suurten yritysten johdossa on sellaisia ihmisiä, jotka eivät piittaa henkilökohtaisista taloudellisista eduista. Kolikon toinen puoli olisi siinä tapauksessa kuin kuun pimeä pinta. Suomea johtamaan on valittu ja nimetty iso joukko henkilöitä, joiden palkkataso tuskin itsessään motivoi kovin paljon. Myös sairaaloiden ja yliopistojen johtoporras joutuvat tekemään työnsä ilman sitä oikein kannustavaa rahasummaa.

Berglundin teesi on oikestaan hyvin ongelmallinen ja säälittävä. Vain jättimäisillä palkkapusseilla voidaan pelata myös muiden pusseihin. Toisin sanoen ei ole lupa odottaa kummoista työn jälkeä matti meikäläisiltä tai teija teikäläisiltä.

Silti on pakko myöntää, että on yksittäisiä kertoja, jolloin Berglundin väitteissä tuntuu olevan jotain perää. Kun olen lukenut hänen tekstejään eri lehdissä, minulle on herännyt epäilys, että hän kertookin jotain itsestään saarnatessaan suurten setelinippujen kaikkivoipaisesta vaikutuksesta: eihän päivälehden kolumnistilta tai mielipidekirjoittajalta voi irrota kunnon panostusta, kun taloudellinen kannustus on lähes olematon.