Offentliga villebråd, den som hittar får behålla, från fildelning till filstjälning

Upphovsrättigheter är kinkiga frågor. Vem har rätt till vad. Får man stjäla människors identiter bara för att de finns uppladdade på nätet, kan man fara iväg med min cykel om den står olåst invid biblioteksknuten. Är den här bloggen min? Eller är den gemensam egendom?

Ett av problemen är ju tillgången, det öppna virtuella landskapet. Vem som helst kan gå där, muta in, ta åt sig & ta för sig. Www är synonymt med wild wild west. Lagstiftningen och den allmänna moralen har inte hunnit med, inte heller de virtuella låssmederna. Och vi är ju såna, vi är ju såna vi. Precis som vi skeppade en massa brottslingar till främmande länder, så är vi själva sådana som kunde akterseglas lite varstans. Arbetsgivarens pennor slinker så behändigt ner i innerfickan. Det som finns på nätet är till för oss, vi har rätt till information - information wants to be free för böveln.

Men riktigt så är det förstås inte. Det är vi som vill att informationen ska vara fri, gratis lunch eller sängfösare. Klart att konstnärer och innehålls-/informationsproducenter ska talkojobba för att vi ska få veta det vi vill, få njuta när vi vill. Pirate Bay och andra liknande har liksom föregått med gott exempel, idkat virtuell matchmaker-verksamhet utan egen vinning i sikte. Skulle inte förvåna mig om vi skulle få se hulkande PB-individer lämna rättsalen med hjärtskärande berättelser om hur de pantsatt hem & härd bara för det allmännas väl - upprätthållit Pirate Bay med lånta pengar.

På samma sätt som Google inte strävar till guld & gröna skogar, utan med förlust i sikte vill trygga tillgången på information, genom att bl.a. skanna in några romaner.

Vi lever i ett informationssamhälle och då måste samtliga ting vara information, ren och skär information. Den här datorn jag hamrar på just nu är säkert i slutändan bara ett stycke information och eftersom jag om en stund går ut härifrån och råkar lämna dörren på glänt är det fritt fram. Vi har alla lika rätt till informationsförsörjning.

Så att. Välkomna. Ta för er. Mitt är ditt. Den stora idealsocialisationen hägrar. (På samma sätt som den vite mannen genom historien har haft rätten på sin sida, ifråga om allt mellan himmel och jord som bara legat där och väntat på att nån skulle ha ett informationsbehov.)

Mer om illegal fil(ut)delning och Pirate Bay (Dagens Nyheter)

P.S. Nåra säger att ja men fildelning och allmän utdelning på nätet ökar ju bara försäljningen. Så om du stjäl en Saab och grannarna runt omkring också vill ha, men köper. Så må din bilstöld vara dig förlåten. För ack ja, du har ökat försäljningen!

Facebook river upp ansiktslyftningen

Facebook tar de gamla användarrättigheterna till heders igen. Det här som en följd av Facebookarnas hårda protester, rapporterar Yle.

Från kändisdröm till bloggenstöring?

I Dagens Nyheters tredje inlägg i serien Typiskt 00-tal talar Gertrud Hellbrand ut: Bloggen är ett uppror. Det handlar ändå inte om att bestiga barrikaderna med brandfacklan i högsta hugg, utan om ett uppror i skymundan - att bli sin egen herre, ge sig i kast med sina krossade drömmar. Slicka sina sår.

Hellbrand refererar också till en uppsats från fjolåret av Janina Weitner (Lunds universitet). I den visar sig bloggandet som nånting helt annat än uttryck för demokrati(skt deltagande) och kommunikation i Webb (2.0) samhället. Tvärtom syns det som om blogosfären bara är ytterligare en i raden av navelskådande individualistiska trender.

"Genomsnittsbloggaren verkar inte alls särskilt intresserad av kommunikation. Tvärtom tycks hon knappt fundera över vem som läser, eller hur det skrivna tas emot... Kommentarsfunktionen spelar en underordnad roll i den här typen av bloggar. Antalet kommentarer är litet och de som publiceras är i stort sett alltid positiva."

Bloggaren bekräftar sin egen existens genom att skriva sin vardag etc. "Blogito ergo sum" sammanfattar Hellbrand. Som också refererar till essäsamlingen "Nån där?", i vilken Elin Alvemark hävdar "att vi snarare än i ett kommunikationssamhälle lever i ett monologsamhälle. En dia­log kräver två parter som smälter samman i ett ömsesidigt utbyte. Att konsumera och exponera information på nätet är något annat." Skriver Hellbrand.

Nu ska man säkert inte dra alltför stora växlar på basen av en endaste uppsats i sociologi och några enstaka människors åsikter. Men å andra sidan tror jag personligen att det är så. Att det lutar åt det hållet. Ju mer bloggar, desto mera anonymt blir det. Även om inte alla bloggar är öar så är ett betydande antal monologer, eller på gränsen.

Dessutom finns det förmodligen en uppsjö dödkött i blogosfärens imponerade officiella statistik. Tänk nu - runt om i Finland, Norden, Europa, Tellus finns det studerande, folk på kurs i 23 Things, den interaktiva webben m.m. Kursbloggar skapas på löpande band. Vanliga dödliga greps av kortlivad inspiration och öppnar ett bloggkonto.

Men inte störs jag av tanken. Ingen fasa för "over load" lägger sig över mig som en blymatta. Vad fasen, varför skulle inte folk få hålla monologer i bloggform. Är det värre än en hemlig dagbok försett med leksakslås hemma i byrålådan. Skillnaden är bara den att den ena i princip är öppen för alla, den andra inte. Om folk har möjlighet att bearbeta sina tankar, öva sig i att uttrycka sig, må bra den vägen så inte mig emot. Och kanske kanske, leder bloggen till möten mellan likasinnade. Spelar ingen roll om det handlar om virtuella möten enbart på tumanhand eller i tusental.

Det finns en hel del sociala medier som kan användas på så många sätt och vis. Nu kunde man visserligen filosofera över det hela lite grand. Är medierna sociala i sig själva, eller är det bruket som gör dem till sociala. Är 8 miljoner bloggar som i teorin alla har inbyggda deltagarfunktioner/-möjligheter sociala medier även om de hålls "i monologform"? Eller är bloggarna sociala medier först då de används som sociala medier? Talar vi teknik eller praktik? När övergår Webb 2.0 till att de facto vara 2.0?