Second Life, bibliotekariens andra liv

I artikeln Second Life, bibliotekariens andra liv (Bibban, Finlands svenska biblioteksförenings medlemstidning, 2007 : 2) redogör Kim Holmberg - eller Kim Zwiers - på ett upplysande och begripligt sett för den virtuella värld som ägs av Linden Lab och heter Second Life. Inlagan har således några år på nacken, vilket kan vara en evighet i dessa sammanhang. Eftersom det är fråga om en expanderande värld innebär det här, att de statistiska uppgifterna om användare, inloggningsfrekvens o.d. med fördel kan uppdateras.

För den som vill gå djupare in den virtuella djunglen är Metaverse Roadmap en lämplig station. Där återfinns vägskyltar som Second Earth. The World Wide Web will soon be absorbed into the World Wide Sim: an environment combining elements of Second Life and Google Earth (Wade Roush, Tech Review, July/Aug 2007). Samt Virtual worlds: The next Facebook? (Linnie Rawlinson, CNN, August 8, 2007). Även om vi inte skulle följa skyltarna desto vidare pekar de framåt. Visserligen är de precis som Holmbergs artikel från år 2007, men på samma sätt antyder de en utveckling som verkar att bara ha fått ännu mer luft under vingarna. Kommer Facebook att småningom ge vika för nästa steg, d.v.s. virtuella världar där vi umgås inte bara genom ansikte & text utan helt enkelt med kropp & själ. Nå, med avatarer, karaktärer eller virtuella världsinvånare. Sim i begreppet kan kanske associeras till Sim-spelen, och ja, inte så tokig tanke. Men i grunden handlar det om förkortning av ord som simulation/simulering.

I Metaverses pdf-guide Pathways to the 3D Web. A Cross-Industry Public Foresight Project har utkristalliserats tre grupperingar, som är nog så belysande. Dels virtuella världar - där det liksom i den första världen i grunden är fråga om (åtminstone är det önsketanken) identitet, tillit och rykte, sociala roller, regler och växelverkan. Dels spegelvärldar - varav en vida känd representant är Google Earth (ett geografiskt informationssystem, förkortat GIS). Den tredje dimensionen kallas livsloggning:

"In lifelogging, augmentation technologies record and report the intimate states and life histories of objects and users, in support of object- and self-memory, observation, communication, and behavior modeling. Object Lifelogs (‘spimes,’ ‘blogjects,’ etc.) maintain a narrative of use, environment and condition for physical objects. User Lifelogs, (‘life-caching,’ ‘documented lives,’ etc.) allow people to make similar recordings of their own lives. Object lifelogs overlap with the AR scenario, and both rely on AR information networks and ubiquitous sensors."

Och vem vet, troligtvis vi är på väg därhän med ökande fart och växande hänförelse. Åtminstone verkar vi vara väldigt måna om att dokumentera vår värld och tagga oss själva. Ta till vara varje smula av vårt liv, varje sekund i vårt korta liv på första jorden.

Antingen det blir Second Life, finländska Habbo eller någon annan/några andra virtuella världar så har de kommit för att stanna eller åtminstone testas både utan och innan. Håller de måttet finns det knappast någon återvändo. Men Second Life är som begrepp i så fall aningen missvisande. I själva verket gäller det fenomen som integreras i våra första liv, blir en naturlig del av vår vardag. På samma sätt som Facebook eller Google. Inte lever vi heller ett annat liv då vi snackar i telefon, tar ett parti schack eller en omgång poker.

Vad Second Life beträffar är det för många, både individer och institutioner, ett försök, en upptäcktsresa. Som Holmberg beskriver i sin artikel. Många bibliotek och universitet har redan hakat på och öppnat konton eller kontor i SL. I Finland har Åbo Akademi varit först ute på plan, och då talar vi om institutionen informationsförvaltning och forskare som just Kim Holmberg samt Isto Huvila.Man kan rätt och slätt använda SL som ett personligt redskap, personalkanal, men naturligtvis kan man också vända sig till kunder. Eller direkt till kunder. Som det står i artikeln:

"Emerald ser andra fördelar också. Hon berättar att vissa bibliotek och flera företag använder SL i stället för videokonferenser och att det hålls regelbundna personalmöten i SL. Själv har hon använt SL för att experimentera och lära sig hur man kan placera information i en tredimensionell värld, en kunskap som kan komma till nytta i framtiden. Innan jag flyger vidare vill Emerald hälsa bibliotekarierna i Finland och uppmuntra dem att testa SL. ‘Sök upp en bibliotekarie som redan är i SL och be henne eller honom att introducera dig åt andra bibliotekarier. Njut av kreativiteten och ha det roligt.’"

Emerald är liksom ovan nämnda Kim Zwiers en avatar. Second Life är en tredimensionell (3D), virtuell värld, och det andra livet syftar på det att man kan skapa sig en ny identitet, får en andra chans. Är kapabel att välja vilket utseende som helst, den skepnad som behagar, människa eller djur, vacker eller ful, det kvittar. Den uppenbarelse som man skapar som representant i SL kallas avatar. Aktiviteter av alla de slag kryddar livet i SL. Föreläsningar, diskussionstillfällen, konstutställningar, konserter etc. som avatarerna kan berika sin tillvaro med.

Och som bibliotekarie hör det egentligen till kallet att hålla sig uppdaterad, känna till fenomen, hur de fungerar, vad de kan användas till. Naturligtvis kan det gå inflation i trendiga ting, också. Uppstå panik eller press att vara med - vara där - bara för att, utan att ha en vettig orsak. Då Sverige öppnar ambassad i SL är det bara att undra om det ett måste eller om strategin är väl underbyggd. Svenska institutets generaldirektör Olle Wästbergs argument känns i alla fall välbekanta, i intervjun i Dagens Nyheter (som hmm, råkar vara från år 2007, 25.1.):

"Där finns så många invånare, eller deltagare, från grupper som vi liksom andra har svårt att nå ut till: unga, utbildade och lite i framkant. Sådana som får mycket information om allt möjligt."

Själv har jag hittills undgått att bli biten av avatarerna. Undrar just om det delvis beror på att jag inte spelat tillräckligt med datorspel e.d. Visserligen är virtuella världar inte spel i den bemärkelsen, spel har ett definierat slut, en punkt då det är över. Men det är nåt över Second Life som får mig att tänka på de spel jag sett mina barn spela, olika Sim-versioner, Barbie-spel m.m. (för mig ser de alla likadana ut, men jag vet; det är för att jag inte är invigd, drar s.a.s. alla utlänningar över en kam). Svårt att bli begeistrad, avatariserad. På egen hand har jag stuckit näsan innaför SL-portarna en endaste gång, och det gjorde mig inte precis mer inspirerad. En massa karaktärer sprang omkring som yra höns och kacklade ur sig invektiv i stil med "I hate niggers".

Som Holmberg säger kan man vara någon helt annan om man vill, i SL. Och då avser han självklart inte virtuell terrorisering. Problemet med "digitalt 3D-dubbelliv" är att det sist och slutligen liknar det vanliga livet, det ovirtuella samhället lite väl mycket. Allt som finns här påträffas där. Teleporteringen lyckas inte skaka av sig verkligheten, den hinner i fatt, (för)följer som en skugga.

I en artikel i Svenska Dagbladet (10.5.2007, sic!) rapporteras om hur pedofiler använder SL som lekstuga och träningsläger. Med så drastiska skäl kan man väl ändå inte avfärda de virtuella världarna helt & hållet. Även om...

"Det är skrämmande. Helt enkelt ofattbart att det är reala människor som gömmer sig bakom dessa virtuella figurer som förnedrar, misshandlar och utnyttjar barn sexuellt, säger Lutz Ulrich Besser, psykolog vid Zentrum für Traumatherapie Niedersachsen."

Just det, man måste hålla i minnet att det nog är människor i den ovirtuella världen som spelar med avatarerna. Det är fråga om reella problem. Och trots alla mina dubier och avvaktande inställning är jag inte heller beredd att skriva under följande svada som en vit, 30+ man ur svensk medelklass lättar ur sitt hjärta (28.5.2007):

"Det är dags att ta bladet från munnen och säga det som behöver sägas. Kejsaren är naken. Second Life är inte något att orda om. Det är en öde plats full med vilsna människor som undrar vad de har där att göra. Visst, det finns människor som tycker att Second Life är det bästa som hänt sedan skivat bröd, men jag är ytterst tveksam till att det som de är som mest sugna på är telefonabonnemang från Telia Sonera eller en svensk ambassad. Hallå. Det där kan de få i verkligheten. De har inte skapat sig ett alter ego för att få samma skit i Second Life."

Man kan kanske tänka sig att normalt funtade personer helt enkelt inte har lov att överlämna virtuella världar åt vem som helst. Att bl.a. bibliotek har en skyldighet att närvara som en symbol och förkämpe för vettigare saker. På samma vis som det krävs närvaro & övervakning på nätet. (Avatar är f.ö. enligt indisk mytologi en guds nedstigning eller inkarnation på jorden, den första världen.)

Men sen igen, jag tycker att föreläsningar, diskussionsgrupper o.s.v. fungerar - då de fungerar - helt tillfredställande i normala, vardagliga Web 1.0- och i synnerhet Web 2.0-omgivningar. Känns inte som om plastfigurlika avatarer skulle kunna förhöja de innehållsliga dimensionerna så värst mycket. - Och samtidigt som jag skriver undrar jag om jag har tappat greppet om verkligheten, för verkligheten är utveckling. - Å andra sidan föredrar jag absolut en normal bibliotekschat typ Fråga bibliotekarien, framom en eventuell situation vid en Second Life-infodisk där kontrollen är virtuell. Läs: inga hinder för sabotage av möte mellan SL-bibban och SL-kunden.

Så - finns det en idé bakom gettostrukturerna i Second Life!? Olika verksamheter samlas & samsas på skilda öar. Mindre risk för att fel hopar av avatarer råkar springa genom fel dörrar. Av en slump.Sist och slutligen återstår bara en utväg. Jag är illa tvungen att ge Second Life en andra chans.

Libraries and Facebook

Facebook har varit på tapeten i medierna igen (kolla in vilket som helst, t.ex. gräv med etiketten Facebook där du står just nu). I onsdagens Helsingin Sanomat (18.2.09) skrevs det om the-Face-himself, 24-årige Mark Zuckerbergs planer visavi Facebooks äganderätter. I en liten faktaruta konstarerades att det här nät- eller webbsamfundet är de vuxnas stora lekplats - det är främst myndiga människor som använder sig av Facebook. (Detsamma har jag hört på konferenser o.d. Att föredragshållares egna telningar påstått att det bara är "mommo" som är inne på Facebook.)

Själv har jag öppnat ett konto i Facebook av ren nyfikenhet. Nå, jo, ska erkännas - dessutom för att inifrån studera & undersöka vad det här samfundet har att erbjuda. Klart att det finns många ting & fenomen som känns (vänligt sagt) aningen barnsliga. Alla dessa "presenter", "humoristiska självanalyser", inbjudningar till en massa i.o.f.s. sakliga eller allt annat än sakliga grupper etc.

Exempel på det ena är gruppen Librarians Sucks:
"Many of us are sick of librarians kicking us out of the library for reading the newspaper, whispering too loudly, or even farting too loudly. So if you're all for 4 to a table, actually getting to use the computers once in a while, being able to use the wonderful site of facebook and play games, and so much more, this group is for you."

Men som alltid är det användningen, ändamålet, som avgör, om någonting kan avfärdas så där bara. I Web 2.0-sammanhang handlar det om deltagande, aktivitet, sociala dimensioner. Som Jane Secker konstaterar i sin Case Study 5:Libraries and Facebook (januari 2008):

"The social Web is not being built by augmenting traditional Web sites with new tools. And a social library will not be created by implementing a list of social software features on our current sites. The social Web is being created by opening the doors to the production of the Web, dismantling the current structures and inviting users in to create their content and establish new rules."

I själva verket citerar Secker en rapport från OCLC (Online Computer Library Center), Sharing, Privacy and Trust in Our Networked World. Och hennes egen fallstudie är genomförd inom ramen för projektet LASSIE (Libraries and Social Software in Education).

Det finns många intressanta aspekter och frågor förbundna med Facebook. T.ex. att vissa etniska grupper i U.S.A. föredrar Facebook, medan andra hellre vistas på MySpace. Är Facebook (och liknande sociala virtualiteter) offentliga platser, d.v.s. är folket på Facebook lagligt villebråd för studier, rapporter eller inte. Är det smaken som väljer vänner eller vänner som bestämmer smaken? Är Facebook enbart ett virtuell värld eller överlappar den också den reella ("You’re not really dating until you put it on Facebook...") Det här och mer därtill tangerar Stephanie Rosenbloom i sin artikel On Facebook, Scholars Link Up With Data (The New York Times, 17.12.07). Dessutom kan Facebook vara en källa till psykiskt välmående och sociala nätverk, som det konstateras i studien The Benefits of Facebook "Friends:" Social Capital and College Students' Use of Online Social Network Sites ( Journal of Computer-Mediated Communication, 12(4), 2007).

I ett intressant inlägg, Participatory networks: the library as conversation (Information Research, Vol. 12 No. 4, October 2007), utgör konversations- eller samtalsteori utgångspunkten. Kunskap skapas genom samtal och eftersom bibliotek sysslar med kunskapsaffärer är de - vare sig de vill det eller inte - involverade i samtalsaffärerer!

"The point is that libraries need to be proactive in a new way. Instead of the mantra, "Be where the user is", one must, "Be where the conversation is. " It is not enough to be at the users' desktops; one must be in their e-mail program, in their MySpace pages, in their IM lists, and in their RSS feed readers."

Men som Jane Secker analyserar är det inte bara att tuta & köra. Bibliotekssamhället tycks ha dragit den slutsatsen av OCLC:s omfattande rapport att socialt nätverkande inte är någonting för bibbor. Trots att den, som citatet ovan (The social Web is being created by opening the doors to the production of the Web...inviting users in to create their content and establish new rules) visar, talar i andra tongångar. Seckers egen fallstudie strävar till att undersöka på vilket sätt Facebook kunde användas som ett yrkesredskap för nätverksarbete på bibliotek, utgående från studieprojektets erfarenheter samt tillgänglig litteratur. Nu är hennes fallstudie rätt kort, men linjerna blir nog trots det fullt synliga.

Case Study 5:Libraries and Facebook bestyrker det som jag har läst & hört på annat håll, och själv erfarit. Det kan vara ett kul och underhållande tidsfördriv, och som sagt: det tar tid i anspråk. Å andra sidan är Facebook en möjlighet till ett fungerande och nyttigt nätverk. För att dela med sig av länkar, information, kunskap, uppgifter om olika sorters evenemang.

Det gäller bara att hålla tungan rätt i mun. Se efter att inställningarna är de rätta, professionellt valda. Eftersom Facebook är ett nätverk går det inte skriva vad som helst om vem som helst. Fel person kan se fel saker. Likaväl som att rätt person kan se rätt saker. Önskvärt är ju, att hålla den personliga sociala sidan isär från den officiella biblioteksmässiga sociala dito. (Det här var nånting som jag själv ögonaböj lade märke till.)

Secker nämner också andra sociala webbsamfund vid namn. Dessutom upplyser hon om att det finns fina Facebook-applikationer och listar åtskilliga, varav jag själv passade på att införa några.

Som avslutning sitter det bra med Julian Smiths YouTube-revy om Facebook (det som man inte kan skratta åt kan man inte heller ta alltför mycket på allvar).

YouTube som socialt biblioteksmedium

Det finns ganska många kurser runt om i det globala, aktiva samhället som cirklar kring Web 2.0, Bibliotek 2.0, sociala medier och programvaror eller applikationer. Kurser som i Helene Blowers kölvatten ofta innehåller siffran 23. Här och just nu handlar det om det som på Blowers lista är nr 20, det vill säga YouTube.

På en rätt typisk sådan kurs kan t.ex. följande bloggsida förekomma: 11. YouTube (11.6.2008). Här omnämns det allmänna, allt från sloganen "broadcast yourself" till upphovsrättsproblem. Däremellan sånt som att man på YouTube i regel kan ladda upp videor/videoklipp som är högst 10 minuter långa. Att det kan vara vad som helst, musikvideor, videodagböcker eller vlogs, familjevideor, You name it s.a.s. Här berättas också att Biblioteksföreningen (Sverige) har en egen YouTube-kanal.

Desutom sägs det rakt på sak: "Hur skulle då vi kunna använda YouTube? Säkert på många sätt, men ett kan vara att göra manualer för e-mediatjänster och databaser/infosökning med hjälp av screen casting som vi publicerar på YouTube."

I bloggen omnämns också två bibliotek som har satt upp egna videor på YouTube. Länkningen till videorna pekar dock på ett av de problem som kan uppstå vid användning av YouTube som videohotell. En skylt upplyser om att "This video is no longer available due to a copyright claim by WMG." (I det här fallet handlar det alltså om upphovsrättsliga problem.)

YouTube and libraries: It could be a beautiful relationship menar Paula L. Webb i College & Research Libraries News (June 2007, Vol. 68, No. 6). Visserligen stöter man på liknande problem som ovan nämnda, men här leder de exempellänkar som inte fungerar till följande meddelande i YouTube: "The video you have requested is not available.If you have recently uploaded this video, you may need to wait a few minutes for the video to process." Nåväl, varje relation har sina fnurror på trådarna.

Webb ger en kort och överskådlig presentation av YouTube, några lovord rörande framgången, upplyser om hur man ska komma igång, d.v.s. skapa konto et cetera, vilka fördelarna är o.s.v. Före hon kommer fram till noternas exempel/länkar, ger hon dessutom sina förslag till användningsmöjligheter på biblioteken.

Samtliga Webb-användningsmöjligheter utgår från instruktionsidén. Filma bibliotekets tjänster, göra videomanualer, virtuella tutorer. Ladda upp dem på YouTube (som Paula L. Webb själv säger, "a storehouse for instructional videos") och sedan länka tillbaka till bibliotekets egna www-sidor/databaser.

Brian Mathews, som också kallar sig The Ubiquitous Librarian (förstås med mottot "... it's all about participation"), sänder oss här i framtiden en fråga i en blogg för 2½ år sedan: Do You YouTube?: Creating a Content Channel. Det fina med YouTube tycker han, är möjligheten att bygga upp egna kanaler, som för de studerande kan kännas mera lättnavigerade än bibliotekets sidor fyllda med information. Själv har han producerat instruktionsvideor, bl.a. genom screencasting-metoder (nånting i stil med bildskärmsfilmning på svenska?) och laddat upp dem på en YouTube-kanal. Informationssökning i ämnet patenter kan vara ganska "patent". Därför kan säkert följande lärovideo vara till hjälp -.

Även om YouTube kan leda till ett och annat problem, så som döda länkar beroende på diverse orsaker, ser den "allestädes närvarande" Mathews ändå många otvivelaktiga fördelar med videohotellet:

"The great thing about the videos though is that YouTube is simply a distribution channel. I own the master copy, which can be converted into various formats and used in other environments. For example, videos could be emailed, loaded into WebCT / BlackBoard, added to the library or a professor's site, burned on to a CD or flash drive, etc. Once the product is created, you can reuse it in various ways."

Mathews talar m.a.o. om de möjligheter som Martin Ebner benämner e-learning, bl.a. i sitt blogginlägg E-learning Via YouTube (16.11.2007). Han listar några plus:

+ making content available
+ opportunities for experimentation with new media
+ opportunities for creative self-expression
+ engaging with content as creators and commentators
+ replacing passive learning with active participation
+ interactive sharing of ideas and opinions
+ heightening visual literacy

En av poängerna med YouTube är möjligheterna att delta och dela med sig. Videorna har fält för kommentarer. Användarna kan dessutom delta och ta del genom att införliva videor i sina egna kanaler och därigenom sprida budskapet. Socialt nätverkande, som det kallas. "Libraries could take advantage of social networking to promote themselves and their services... social networking becomes a tool which the library can use to encourage cooperation and creativity among young people." skriver Frank Robert Nybråten och Jonas Svartberg Arntzen i artikeln Participation and interaction i Scandinavian Public Library Quarterly (Volume 40 NO.1 2007).

Men allt är ändå inte raka autostradan/bredbandet/optisk fiberkabel hela vägen hem till det sociala deltagarparadiset. Biblioteksföreningens kanal har tydligen inte haft desto större genomslagskraft, om man får tyda den statistik som finns registrerad (ja, YouTube avslöjar förstås vem som är störst, bäst och vackrast). Inte heller har gruppen Libraries and Librarians (grundad 26.4.2006) lyckats appelera till större mängder hang-arounds, 25 medlemmar i skrivande stund.

Med det sagda vill jag ändå inte torpedera YouTube som socialt biblioteksmedium. Tvärtom tror jag på användningsmöjligheterna, att de finns menar jag. Men ingenting - eller få saker - här i världen har ett självändamål. Det måste finnas vettiga motiv. Vilka jag ska försöka återkomma till. Men innan dess lyfter jag avslutningsvis fram en australiensisk myndighetssida, Using YouTube, där varningens ord är klart och tydligt artikulerade. Ges förhållningregler som var och en, var som helst, gott kan tänka på mer än en gång. Den går igenom det här med upphovsrätt, fördelar och nackdelar med YouTube, inbäddade (embedded) videoklipp kontra enbart länkar till "självständiga" kanaler på YouTube. Konflikten mellan kommersialism och motsatsen m.m. Taggningen som överraskningarnas sorterare och parskapare (eller matchmaker för att använda ett träffande engelskt ord).