Hallå, Halla-aho-hallå!

I min senaste kolumn i Österbottens Tidning, rubricerad Burma i Österbotten (28.9) öppnade jag på följande sätt:

"Ordförande för riksdagens förvaltningsutskott Jussi Halla-aho frestades till 'sarkasm', dagen före FN:s demokratidag 15.9. Han ifrågasatte parlamentarismens möjligheter att lösa Greklands ekonomiska härva. Med ett Jussi-hugg blottade han sin lösning på den gordiska knuten: ut med pansarvagnar längs med gator och tvärsöver torg. Kort därefter gav han ändå order om reträtt för sina Facebook-rader. Konsten att leda en junta är inte lätt, inte ens på nätet."

Det blev ju endel hallå kring Halla-ahos FB-skriverier om Grekland, junta och pansarvagnar. Själv kommenterade jag incidenten i Helsingin Sanomats insändarspalt 16.9. Halla-ahos skriveri eller sarkasm - som han själv maskerade sin framstöt - kom liksom att dominera debatten, utgöra den finländska medievärldens innehåll demokratidagen till ära.

Idag 3.10 meddelar Halla-aho att han ämnar ta semester från Facebook. Det här efter några snabba rader kring en rättegång med inblandade från motorcykelgänget Cannonball. "- Voisi olla ns. yleisen edun mukaista, että noille jätkille järjestettäisiin ampumakoulutusta" klottrade han på sitt plank, för att ångra sig kort därefteråt. Men sociala medier kan ha drag av radiosändningar. Trots att man ångrar sig ligger lagt kort. Alltid finns det några avlyssnare därute i etern som hinner snappa upp.

Eller kanske man kan jämföra med tidningsskriverier som far illa fram med sanningen. Trots rättelser i senare skede är det den ursprungliga versionen som folk kommer ihåg.

Katainen, Vanhanen & höpsismi

Skrev en insändare i Helsingin Sanomat 16.7. Just före riksdagsvalet i våras bredde Jyrki Katainen ut sig i Kokoomus valreklam. Han pekade finger åt övriga partier och anklagade dem för "höpsism". Det var hög tid att ge svar på självokritiskt (för)tal.

Drygt en månad senare var Matti Vanhanen i farten med ett debattinlägg i samma tidning: "Vain euron kriisin hoitaminen lopettaa rahamarkkinoiden epäluottamuksen".

Jag försökte få komma till tals den här gången också. Men utan större framgång, trots att jag harklade ljudligt. I det följande det inlägg jag skickade in till redaktionen för HS Mielipide:

Myös Suomen kansalaiset ansaitsevat luottamusta, kiitos!

Päällisin puolin näyttää siltä että Matti Vanhasen hallitus osoittautui opettavaiseksi Siperiaksi. Kirjoitus "Vain euron kriisin hoitaminen lopettaa rahamarkkinoiden epäluottamus" (HS Mielipide 26.8.) antaa ainakin viitteitä vanhan valtiomiehen viisastumisesta. Vanhanen esittää ehdotuksia ja pohdintoja nykyisen maailmanlaajuisen talouskriisin ratkaisemiseksi ja samankaltaisten tulevien jarruttamiseksi ja estämiseksi. Kirjoitus jää kuitenkin puolitiehen. Meidän entinen pääministerimme sivuttaa sitä luottamuspulaa – sitä "valuvikaa" – joka syntyy tilanteessa jossa Suomen hallituksen pääministeri ja valtiovarainministeri kilvan väittää ettei globaali lama pysty ravistelemaan maan taloutta puusta allikkoon. Näin tapahtui ihan julkisesti syksyllä 2008. Väittäjät olivat Matti Vanhanen ja Jyrki Katainen.

Odotin, että Vanhanen olisi esittänyt rakentavia ehdotuksia myös tämän ongelman suhteen: miten varmistamme että hallituksessa toimii henkilöitä joilla on riittävästi resursseja ja henkistä pääomaa kohdata globaaleja ilmiöitä ja oman maan kansalaisia. Edellämainittuja ymmärtäen ongelmien laajuutta, yleismaailmallisuutta ja monisyisyyttä. Jälkimmäisiä huomioiden sitä, että ovat kanssaihmisiä ja ansaitsevat muuta kuin höpsismiä ja populismia.

Tuntuu siltä, että on kysmys helposti syttyvästä tartunnasta. Kevään eduskuntavaalien kynnyksellä silloinen valtiovarainministeri Katainen kääntyi ovensuussa syyttäen rällättäen kilpailijoitaan höpsismistä. Kun miettii mitä sitten tapahtui, ei voi mitenkään välttyä epäilystä että sekä hallitustunnustelija Katainen että pääministeri Katainen sortui ylimielisyyteen ja sai tartunnan.

Toisaalta ym. kolmen vuoden takaiset puheet kielivät höpsismin ja populismin oireista jo silloin.

Bibliotek som socialt (skydds)nätverk

Ekonomisk nedgång eller depression, vilkendera det nu blir fråga om egentligen, inom kort. Men under svårare tider kan bibliotek spela andra roller, bevittna nya scener, bli involverade i människors liv på radikalt andra sätt än under goda optionstider. Hur det blir här hemma hos oss återstår att se.

Men ute i världen, eller i andra hörn av den globaliserade sfären, märks förändringens vindar.

"As the national economic crisis has deepened and social services have become casualties of budget cuts, libraries have come to fill a void for more people, particularly job-seekers and those who have fallen on hard times. Libraries across the country are seeing double-digit increases in patronage, often from 10 percent to 30 percent, over previous years.

But in some cities, this new popularity — some would call it overtaxing — is pushing libraries in directions not seen before, with librarians dealing with stresses that go far beyond overdue fines and misshelved books. Many say they feel ill-equipped for the newfound demands of the job, the result of working with anxious and often depressed patrons who say they have nowhere else to go."

(The New York Times, Downturn Puts New Stresses on Libraries, 1.4.09)

Men samtidigt som behovet visavi bibliotek växer, dras svångremmarna åt:

"The problem is, as the downturn bites, I fear that library may eventually be gone - taking with it a share of our future prospects that might be infinitesimally small but could also be huge. The adolescent dropping in after school to borrow books of guitar chords could be tomorrow's hero of the so-called creative industries; the eccentric fella spending hours poring over technical manuals might just turn out to be the next James Dyson. Not that they seem aware of it in Nottingham, Swindon or the Wirral, but that's how important this is."

(Guardian, Our libraries are at risk - just when we need them most, 2.4.09)

Tillbaka till Second Life

I gårdagens Helsingin Sanomat (11.9.09) fanns en liten artikel i kulturdelen, på sidan C2: Lama ajaa amerikkalaiset elokuviin ja kirjastoihin. Enligt rapporteringen från landet bortom Atlanten har bibliotekens och biografernas besöksmängd stigit med 20% jämfört med ifjol. Som Markku Saksa skriver - folket flyr undan sina penga- och donproblem till biosalongernas mörker och bibbornas tystnad. Självklart att depressionen inte gör någon glad, och istället för att yvas över statistiska framgångar kan man fundera över bibliotekets roll och ansvar under tunga tider.

Också för biblioteken själva väntar mången pers. Alla beslutsfattare är inte nödvändigtvis på det klara med bibliotekets funktioner och betydelser. Rentav har de aldrig satt sin fot på bibban, med undantag för några möten som råkat gå av stapeln där, eller för att staden nyss fått en uppmärksammad ny biblioteksbyggnad. Så i värsta fall får biblioteket - ett av samhällets stöttepelare - färre slantar att röra sig med. Det och stridare tillströmningar av kunder rimmar illa.

Men om man utgår från att biblioteken också kan hantera en viss social roll, som hjärta i ett nätverk, kommer de allehanda Web 2.0-redskapen in i bilden som på beställning. Jag tänker förstås på de applikationer som är avgiftsfria och lätta att använda. Och som inte kräver alltför orimliga prestanda av dator och nätanslutning.

Förstås, verksamhet som bygger på de här gratismedierna befinner sig i en viss riskzon. Gråzon. Rätt som det är drar nån YouTube bort videor från utbudet, man vet aldrig.

Second Life är ju som idé verkligen lockande i det här perspektivet, på samma sätt som människor teleporterar sig från det första livet genom att sjunka in i en annan värld via vita duken. Men det här med tekniska krav kan å andra sidan störta avataren s.a.s. i backen som en annan Ikaros.

Igår återvände jag till Second Life, den här gången för knappa två timmar. Betydligt längre resa än min fransyska visit i "I hate niggers-regioner". Tillsammans med mina kurskolleger guidades vi till en föreläsningssal av vår ciceron Kim Zwiers (tack till honom för snapsen ovan!) och väl framme där hade vi chansen att närvara vid en SL-föreläsning av Ab Marvin.

Salen var ett fyrkantigt rum med grå framtoning. Framför ena väggen fanns en duk där Power Pointen åkte revy. I SL är det möjligt att hålla sina möten, föreläsningar etc. ute, inne, i fantastiska eller spartanska miljöer. Den här var defintivt spartansk, men det störde inte mig. Den gråa färgen var på sätt & vis vilsam. Den obefintliga inredningen tillräckligt spartansk. Däremot var det en ren överraskning att den tekniska biten verkade så svår. Jag har en ny dator, vars primärminne är 8Gb och grafikkort presterar 1 Gb. Min nätanslutning är 2Mb. Trots det laddades varje enskild diabild upp på SL-salens duk med snigelfart, kändes ibland som om det tog 10 sekunder typ innan skärpan infann sig. Så jag undrar precis som Ben i sin kursblögg vad för slags underverk till datorutrustning som riktigt krävs, för att man ska vara på den säkra sidan. Så att inte vaxvingarna smälter, för att nu låta tankarna flyga till den grekiska mytologin.

Men annars så. Var det intressant och uppsluppet. Som på klassresa, nära nog. Både lärare och kursdeltagare kändes annorlunda. Ja kanske det faktiskt är på det sättet att man blir en andra individ i SL, som förbytt. Det var krångligt att hålla sig allvarlig. Sista spiken i kistan var möjligheten att chatta. Klart att det inte gick att hålla sig "tyst", så många karaktärer runt omkring, man måste ju bolla lite i squashsalen. Disco disco. Med andra ord var det absolut en social tillställning. Men det att ribban sänktes ska tas med ett paket snus på posten från Sverige, för vi var väl ändå lika mycket inbjudna på testfest som på sits med innehåll. Föreläsningen i sig var bra & intressant, men vi har å andra sidan hållit på med 2.0 en god bit nu, så värst mycket nytt eller överraskande var det kanske inte längre (okej, jag har haft turen att få höra herrarna Marvin och Zwiers i första skepnader förut, ska erkännas).

Jag antar att det hade varit en enklare match att koncentrera sig om det varit fråga om n:te gångens föreläsning i Second Life-miljö. Lite blasé skulle säkert haft sin dämpande verkan. Men för social samvaro och diskussionsträff tycktes SL kunna vara helt hyvens. Tack Ab & Kim!

P.S. I folkskolan satt jag kvar var & annan lördag för att jag hade ett okontrollerat behov av att vara social på timmarna. Nu undrar jag smått hur man ordnar med det här i SL, kvarsittning alltså.