Rida, rida anka, hästen heter Höblä

Jag postade insändartexten "Ordet kommer, ordet går, lycklig den som ordet får..." till Hufvudstadsbladet för ett par tre veckor sedan, med anledning av en Idag-kolumn i samma blad. Utan desto större hopp om "publicitet" - jag har gått en eller eller två ronder om den här frågan - utan någon framgång - sedan det begav sig år 2009. Jag hör säkert till den starriga skaran punktknullare (se mer om ordet nedan) som inte förstår att ge upp då det är lönlöst och antagligen helt rätt att inte fortsätta stampa med fötterna.

Å andra sidan har det här med svenskan i vårt land varit allt grällare och häftigare på tapeten under en längre tid. Mot den bakgrunden är det säkert en uns fågelskit i ankdammen huruvida mitt ordflöde begränsas och munkavlas. Ändå tycker jag det personligen är sorgligt att Hbl:s insändarspalt stryper vissa personers svenska ordglädje och ger fria tyglar åt andra. Det är inte acceptabelt att somliga njuter av svenska på "allmän plats" (ja, Höblä har faktiskt en sådan position i Svenskfinland att man gott kan tala om allmän plats). För det är i sista hand det som saken gäller, frihet till svenska och frihet inom det svenska kan också vara beroende på anställning och titel.

Och då sedan Hbl öppet s(v)immar av glädje inför Hesaris Saska Saarikoskis förslag "päivä på svenska" kan jag inte låta bli att gymnastisera mina mungipor. Och vässa min svenska penna.

Ordet kommer, ordet går, lycklig den som ordet får...

Rurik Ahlberg, till vardags kommundirektör i Korsholm, använde i onsdagens kolumn (Hbl Idag 11.9) begreppet "Webropolitisering" som rubrik. Och i den första meningen spränger han nästan språkbanken: "Jag kollar mejlboxen."

Nu unnar jag honom den här språkglädjen, samtidigt som jag är aningen avundsjuk. Men det är klart, tiderna kan ha förändrats sedan 2009. Åtminstone har språkklimatet blivit bistrare. Det kan i bästa fall leda till, att vi som använder vår svenska kanske också får ha roligt tillsammans med den och vara mer avslappnade - som motvikt alltså. Men för fyra år sedan var det andra tongångar i detta blad. På insändarsidan blev jag rättad i tvenne fall. Begreppet "konsultism" gick inte an, vilket jag inte kunde begripa. Konsumism hade använts för första gången bara för några tiotals år sedan och konsultism var inte som ordkonstruktion svårare att begripa. Det andra ordet som inte ansågs salongsfähigt var "snack".

Klart att Hufvudstadsbladet har rätt att frisera i blomsterrabatten. Men bara genom att snabbt bläddra igenom Hbl månaden efter att min insändare då för fyra år sedan stötte jag på ord som "tjafs", "eftis", "dagis", "fyrk", "mainstreamsynpunkter" - för att inte tala om "punktbelastare" (för vilket Schildts Finlandssvensk ordbok 1.0 föreslog "punktknullare" i stället). Skillnaden mellan undertecknad och de som brukade nämnda ord var att de antingen var Hufvudstadsbladets egna redaktörer eller att de som insändarskribenter hade bättre titlar eller "kändisskap" att skylta med.

Eftersom det helt enkelt är roligt och hälsosamt att få komma till tals på en levande, mera avspänd och kreativ svenska, hoppas jag att det faktiskt är fråga om en ny inställning till språkbruket och inte titeln kommundirektör som banar väg för uttrycket "webropolitisering". För att parafrasera Ahlberg själv: en fläkt av språkfundamentalism gör ingen sommar.

***

För övrigt skrev jag om fallet med konsultism och snack i Det är svårt att vara svensk i dessa tider...

I stället för demokrati: konsultism

I serien inlägg som var för långa, virriga och utan allmänt intresse har jag idag nått fram till följande skriveri. Den finns i en längre version och i en kortare. Här den något omarbetade och komprimerade versionen, som rör sig kring 3500 tecken. - Skickade till Hufvudstadsbladet, men den kom tillbaka - för att parafrasera M.A. Numminen - som en pingisboll.

***

I stället för demokrati: konsultism

I början av 1970-talet lanserades begreppet pingpongdiplomati, för att beskriva ett utbyte inom idrottsgrenen bordtennis som ledde till förbättrade relationer mellan U.S.A. och Kina. Fyra årtionden senare gav före detta pingpongproffset Olof Röhlander från en annan stormakt i bordtennis, det vill säga Sverige, upphov till avslappnade former hos en församlad SFP-elit. Liknelsen om bollen och hunden fick nästan lika stor genomslagskraft som gamla legenden om haren och sköldpaddan.

Framtidsmötet i Kasnäs blev tummelplats för pingpongkonsultation. I en insändare i tidningen du just läser* (“Liknelsen håller inte som politisk tumregel”, Hbl 16.10.2009) använde jag mig av ett hemvävt begrepp, sammansatt av ordet konsult och ordet/suffixet ism. Uttrycket konsultism saknade självklart vedertagen existens. Ännu i detta nu ger en anspråkslös Google-sökning tio resultat på ynkliga 0,20 sekunder. Av dessa hänvisar två till min blogg och ett till en brokig svensk logsida.

Ändå var jag naiv nog att rynka på ögonbrynen då debattsidans redaktion raderade ordet utan pardon. Att också andra ord fick stryka på foten gjorde inte saken bättre. En närmare granskning av insändare före och efter mitt inlägg tydde på, att större frihet ifråga om ordval beviljades om man var begåvad med kändare släktnamn eller hade en tyngre förankring inom kultur, politik eller affärsliv. Och artiklar som omgav debattsidan kunde gå mer löst kopplade fram. Ur rapporten från Kasnäs, “SPF vill ta modell av hunden” (Hbl 13.10.2009), kunde man nosa fram uttryck som “skitbra” och “kova jätkä”, det senare visserligen redan i ursprungstexten inlindat i urskuldande citationstecken.

Eftersom utrycket jag myntat ställdes på kant och såg ut att rulla sin kos, var det bara att gläfsa och följa spåret. Några veckor senare skrev jag annorstädes ett debattinlägg om det som tilldragit sig, “Det är svårt att vara svensk idessa tider eller en ordältares bekännelser” (ÅU 6.11.2009). Frågan är helt enkelt – är det möjligt att överleva på och tala en svenska som beskriver föränderliga världar, om det inte ens i svenska rum är tillåtet att leka konstruktivt med språket, sitt modersmål? Diverse “renrasiga” inställningar till språk som språk kan vara nog så utarmande.

Himasgate kom att aktualisera konsultismen, ge begreppet nytändning. Den framtidsforskning som beställdes av Pekka Himanen för ett antal euron är bara toppen av isberg. En färsk undersökning av Hanna Kuusela och Matti Ylönen, ”Konsulttidemokratia”, lyfter med önskvärd tydlighet fram de avigsidor som ökning av köpt, inhandlad expertis skapar. Från 300 miljoner till det dubbla inom loppet av 15 år, det är den summa som olika ministerier utlokaliserat till tjänster i regi av privat, marknadsproducerad sakkunnighet. Konsultkapitalismen dränerar stat och myndighet på kapacitet, initiativförmåga och tyst kunskap. Vägen till organiserad uppgivenhet är inte lång. Ansvaret deponeras i fickan på konsulter, garantin upphör med omedelbar verkan.

En annan incident kom att ytterligare understryka det motstånd som nya svenska ord kan stöta på. Den här gången var det en multinationell medieaktör som satte ner foten. Efter påtryckningar från Google strök Språkrådet, Sveriges officiella språkvårdsorgan, ordet ogooglebar från sin senaste lista. Men Nationalencyklopedin var inte sen att ta upp kampen. Nu är definitionen på ogooglebar eller ogooglingsbar: “ord eller fras som inte går att hitta på Internet med hjälp av en sökmotor”.

*) Ja, det var alltså meningen att det här skulle läsas i Hbl.