Vet ni vad "nätkolla" betyder? Ja inte att surfa omkring och kolla cyberrymden i alla fall. Det kan t.ex. innebära att kontrollera vad andra har för sig. Föräldrar håller uppsikt & översikt då barnen åker interrail i nätvärlden. Och om föräldrarna inte bryr sig ett skvatt, har de liksom skickat sina barn på nätkollo. (Kollo är sommarläger, ju.)
I en artikel i DN, Svenskar sämst på att nätkolla barnen (17.3.09), refereras till en internationell undersökning utförd av Symantec. Dussinet länder - USA, Kanada, England, Frankrike, Tyskland, Italien, Sverige, Kina, Japan, Indien, Australien och Brasilien - var med om den så kanske ingen orsak till panik för våra närmaste grannar i väst. Det kan nämligen hända att urvalet inte är riktgivande eller representativt. Men som en jämförelse. 86% av föräldrarna i Australien påstår sig ha fullständig kontroll visavi barnens nätaktivitet, medan motsvarande siffra för Sveriges del är 58%. Eller betyder det å andra sidan att svenska föräldrar är ärligare och att visaren skulle hoppa som en känguru ifall den australienske föräldern till 8-17 åriga barn gick med på en sits i lögndetektorn.
I Finland finns det andra sorts problem, också. Hur få bättre koll över människors TV-tittande, styra vanorna. Nu sitter vi finländare på tok för lite bänkade framför tv - kanske nätet snärjer - och då skulle tv i mobiltelefonen kunna avhjälpa. Tyvärr har "kännykkä-tv" floppat, enligt Yle (17.3.09). Trafik- och kommunikationsministeriet har som tur är en arbetsgrupp lagom tillsatt. Problemet heter helt sakligt pengar, både för producenter och konsumenter.
Ibland blir man definitivt aningen nätkollrig (på finska webbihöperö, jfr. mökkihöperö). Då är det skönt att kunna läsa t.ex. Mirkka Lappalainen i Helsingin Sanomat. I morse ingick kolumnen Historiallisia eväitä eläkekeskusteluun i sektion D, på sidan 1. Hon inleder med att lakoniskt konstatera att den framgångsrike tjänstemannen Klaus Hermansson Fleming dog av "burn out" som 36-åring 1685. Därefter visar hon med målande exempel hur - trots att tjänstemännen fick lägga manken till, om de strävade framåt & uppåt, eller enbart ville behålla sin ställning, för den delen - s.a.s. naturliga vilopauser inföll med jämna mellanrum. På grund av vädrets makter som kunde fördröja informationen/kommunikationen och diverse andra käppar i hjulet.
Som hon avrundar:
"Det ser även ut som om vi håller på att förlora vår värdefulla förmåga att göra ingenting. Nutidens teknik möjliggör ett oavbrutet, otåligt online-flängande och gör en dygd av rastlösheten."
Klart att jag bara måste skriva en blogg med det här problemet som utgångspunkt. Fattas bara annat.
Visar inlägg med etikett nätaktivitet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett nätaktivitet. Visa alla inlägg
tisdag 17 mars 2009
tisdag 10 februari 2009
Sociala webbens osociala/asociala flöden
Nuoret eivät kerro vanhemmilleen netin vaaroista skrev Yle på sina nätsidor i morse. Vi talar om den sociala aktiviteten och i den ingår både positiva och negativa fenomen. Det är som med taggning i sociala medier, t.ex. i YouTube, ett ord kan referera till vad som helst (för-emot, allvar-lek). Sociala medier kan medföra både goda och dåliga aktiviteter. Man kan vara asocial (kanske begreppet asocial hellre än osocial) fastän man är social.
måndag 2 februari 2009
Blogga bibban bra bättre bäst!
I en artikel från 2003 - Why and How to Use Blogs to Promote Your Library's Services - går Darlene Fichter in på det här med bloggar för bibliotekets bästa. Kanske artikeln är till åren kommen, eller kanske ändå inte. Ett halvt år innan artikeln publicerades i Information Today tog jag mina första stapplande steg på biblioteket som arbetsplats. Hade jag läst den då skulle mina reaktioner säkert vara av helt annan kaliber.
Men inte kan man väl påstå att hela bibban bloggar ännu heller. Vid vårt bibliotek finns det en blogg på ungdomssidan och också en inom ramen för landskapsbiblioteksverksamheten. Jag antar att situationen är densamma, lite avvaktande, vid månget annat bibliotek. Så visst finns det utrymme för ytterligare ett antal bloggande bibliotekarier.
Dessutom håller sig Fichter till s.a.s. allmängods, pekar på fördelar med bloggar - jämfört med traditionella hemsidor (www-sidor) - och kastar ut idéer. De gånger hon ger sig in på det här med föränderlig teknik är det inte heller så farligt, de nyaste programmen och applikationerna kan man nog snoka reda på själv.
Vid vårt bibliotek uppdaterar vi våra hemsidor dagligen, på sätt eller annat. Vi har inget svårt system. Oflexibelt måhända, emellanåt, men svårt - nej! Så vårt behov av bloggar skulle i så fall bero på annat.
Med andra ord betvivlar jag inte att bloggar kunde utnyttjas både till det ena och det andra. Själv har jag faktiskt vankat omkring & funderat på att starta en virtuell bokcirkel och använda mig av en blogg som redskap.
Det fina med bloggar är, att de är lätta att tampas med och tillåter kommentarer. Men vad det än är fråga om, är jag smått skeptisk till saker-för-sakers-egen-skull. Bibbor som bloggar för blott bloggandets glädje är väl inte särdeles mycket att hurra för. (Okej, jag utgår från antagandet att de flesta bibliotek lider av resursbrist. - Det är ju ändå ofta så att allt nytt tillkommer vid sidan av det gamla, att hinna med mer på kortare tid, det är frågan det. Konst för konstens skull undanbedes i det här fallet.)
Fichter understryker det här med kompetenta skribenter, individer som har ordet i sin hand. Själv håller jag med och skulle alltså tillägga, att aktiviteten bör ha ett mervärde i fråga om bibliotekets verksamhet, en direkt nytta.
Främst av allt drömmer jag själv om ett komplett virtuellt bibliotekshus av Umeås modell: minabibliotek.se. Där bibliotekskatalogen eller materialdatabasen öppnar sig inom ramen för hem- eller www-sidorna, och där man kan uttnyttja egenskaper kända från Web 2.0 eller den sociala webben genom att logga in med kundnummer och lösenord. Att mötas på en endaste www-adress känns som en lika smidig virtuell lösning som att i den fysiska världen kunna gå till ett bibliotek där alla avdelningar samlas på en och samma gatuadress.
Nackdelen med de sociala webblösningarna där ute på nätet är, att de är opålitliga (vem vet hur länge de är gratis eller överhuvudtaget tillgängliga), att de är okontrollerbara (vårt bibliotek satte in några guider i videoformat på YouTube och via taggningen hamnade de i ganska suspekt sällskap). Men det hindrar inte att bibborna tar reda på, undersöker, testar. Och sist men inte minst bör vi ha koll på vad som rör sig i tiden. Kunna orientera oss obehindrat i den virtuella 2.0-världen.
Men inte kan man väl påstå att hela bibban bloggar ännu heller. Vid vårt bibliotek finns det en blogg på ungdomssidan och också en inom ramen för landskapsbiblioteksverksamheten. Jag antar att situationen är densamma, lite avvaktande, vid månget annat bibliotek. Så visst finns det utrymme för ytterligare ett antal bloggande bibliotekarier.
Dessutom håller sig Fichter till s.a.s. allmängods, pekar på fördelar med bloggar - jämfört med traditionella hemsidor (www-sidor) - och kastar ut idéer. De gånger hon ger sig in på det här med föränderlig teknik är det inte heller så farligt, de nyaste programmen och applikationerna kan man nog snoka reda på själv.
Vid vårt bibliotek uppdaterar vi våra hemsidor dagligen, på sätt eller annat. Vi har inget svårt system. Oflexibelt måhända, emellanåt, men svårt - nej! Så vårt behov av bloggar skulle i så fall bero på annat.
Med andra ord betvivlar jag inte att bloggar kunde utnyttjas både till det ena och det andra. Själv har jag faktiskt vankat omkring & funderat på att starta en virtuell bokcirkel och använda mig av en blogg som redskap.
Det fina med bloggar är, att de är lätta att tampas med och tillåter kommentarer. Men vad det än är fråga om, är jag smått skeptisk till saker-för-sakers-egen-skull. Bibbor som bloggar för blott bloggandets glädje är väl inte särdeles mycket att hurra för. (Okej, jag utgår från antagandet att de flesta bibliotek lider av resursbrist. - Det är ju ändå ofta så att allt nytt tillkommer vid sidan av det gamla, att hinna med mer på kortare tid, det är frågan det. Konst för konstens skull undanbedes i det här fallet.)
Fichter understryker det här med kompetenta skribenter, individer som har ordet i sin hand. Själv håller jag med och skulle alltså tillägga, att aktiviteten bör ha ett mervärde i fråga om bibliotekets verksamhet, en direkt nytta.
Främst av allt drömmer jag själv om ett komplett virtuellt bibliotekshus av Umeås modell: minabibliotek.se. Där bibliotekskatalogen eller materialdatabasen öppnar sig inom ramen för hem- eller www-sidorna, och där man kan uttnyttja egenskaper kända från Web 2.0 eller den sociala webben genom att logga in med kundnummer och lösenord. Att mötas på en endaste www-adress känns som en lika smidig virtuell lösning som att i den fysiska världen kunna gå till ett bibliotek där alla avdelningar samlas på en och samma gatuadress.
Nackdelen med de sociala webblösningarna där ute på nätet är, att de är opålitliga (vem vet hur länge de är gratis eller överhuvudtaget tillgängliga), att de är okontrollerbara (vårt bibliotek satte in några guider i videoformat på YouTube och via taggningen hamnade de i ganska suspekt sällskap). Men det hindrar inte att bibborna tar reda på, undersöker, testar. Och sist men inte minst bör vi ha koll på vad som rör sig i tiden. Kunna orientera oss obehindrat i den virtuella 2.0-världen.
söndag 1 februari 2009
Ö(h)
Ingen människa är en ö, sades det. Men tänk om. Om alla människor är öar. Visserligen kan vi bilda sammanhang tillsammans med andra, födas in i familjer, släkten, starta upp nya, gå med i det ena och det andra, känna oss delaktiga och uppleva gemenskap. Vi kan vara öar som hör hemma i diverse ögrupper, skärgårdslandskap.
Vi sätter ut våra intressen i t.ex. bloggar, och genom att klicka på en etikett, t.ex. Penniless, så hops har vi ankrat vår ö i en ny arkipelag. Nu kan det ju hända att de här "mentala geografierna" o.d. inte spelar desto större roll. Kanske det faktum att jag har samma favorit som en annan individ där ute nånstans inte säger ett skvatt om oss bägge, den tillfälliga gemenskap som vi ingår i kan vara högst missvisande med tanke på vår "egentliga ö-natur".
Själv är jag rent konkret intresserad av öar, och kunde för all del sätta in följande adressat, The Islomaniac, i listan på bloggar som jag följer. Men jag drar mig för det, eftersom jag den vägen kunde skriva in missvisande koordinater. För jag varken googlar eller bloggar mig runt nätet på jakt efter öar. Dessutom vill jag inte ta risken att "till synes skriva under" de tankar som förekommer i bloggen. Då är det nog lättare att peka ut musikfavoriter. Trots att det också kunde leda till suspekta sammanhang.
Nu är jag själv en i den växnade skaran av blogivider (individer som bloggar). Måhända skriver en för att bli upptäckt, måhända skriver en annan för sig själv, sina vänner, en utvald skara likatänkande. Men ju mer blogivider som dyker upp på nätet, desto mer anonyma blir vi. På ett svallande hav av miljoner öar är det inte så många enskilda plättar som blir livligt besökta. Det kan rentav hända att det bara är Robinson och Fredag som råkar sätta sina fotspår i sanden. Men jag misstänker också, att det här inte nödvändigtvis är något större problem.
Öh, kanske endel gillar att ta det lugnt nere vid stranden utan större trafik i sikte.
Vi sätter ut våra intressen i t.ex. bloggar, och genom att klicka på en etikett, t.ex. Penniless, så hops har vi ankrat vår ö i en ny arkipelag. Nu kan det ju hända att de här "mentala geografierna" o.d. inte spelar desto större roll. Kanske det faktum att jag har samma favorit som en annan individ där ute nånstans inte säger ett skvatt om oss bägge, den tillfälliga gemenskap som vi ingår i kan vara högst missvisande med tanke på vår "egentliga ö-natur".
Själv är jag rent konkret intresserad av öar, och kunde för all del sätta in följande adressat, The Islomaniac, i listan på bloggar som jag följer. Men jag drar mig för det, eftersom jag den vägen kunde skriva in missvisande koordinater. För jag varken googlar eller bloggar mig runt nätet på jakt efter öar. Dessutom vill jag inte ta risken att "till synes skriva under" de tankar som förekommer i bloggen. Då är det nog lättare att peka ut musikfavoriter. Trots att det också kunde leda till suspekta sammanhang.
Nu är jag själv en i den växnade skaran av blogivider (individer som bloggar). Måhända skriver en för att bli upptäckt, måhända skriver en annan för sig själv, sina vänner, en utvald skara likatänkande. Men ju mer blogivider som dyker upp på nätet, desto mer anonyma blir vi. På ett svallande hav av miljoner öar är det inte så många enskilda plättar som blir livligt besökta. Det kan rentav hända att det bara är Robinson och Fredag som råkar sätta sina fotspår i sanden. Men jag misstänker också, att det här inte nödvändigtvis är något större problem.
Öh, kanske endel gillar att ta det lugnt nere vid stranden utan större trafik i sikte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
