tisdag 27 januari 2009

Lätt som en plätt, platt som en pannkaka

I söndagens Helsingin Sanomat ingick en artikel plus en kommentar om Internetaktivism (Web 2.0-aktivism?), bägge signerade av Jussi Pulliainen. Huvudrubriken lydde nånting i stil med: ”Nätets lättaktivism spetsas med ironi”. Kanske light-aktivism vore ett bättre ord än lättaktivism, eftersom det finska ordet ”kevyt” också refererar till livsmedel. Fast å andra sidan talar vi ju om lättmjölk etc. Och själv anser jag att vi bör använda svenska ord så långt det går (och inte bli alltför försvengelskade; det vittjar om andlig lättja om man inte ids hitta på svenska ord & uttryck).
I vilket fall som helst kommer också en forskare från Tammerfors universitet, Jarmo Rinne, till tals.
"Nämä ovat enemmän yhden hetken kannanottoja. Harvoin Facebook-ryhmät johtavat mihinkään muuhun kuin sellaiseen, että kaverit näkevät, että tällaista sen päässä liikkuu."

(Sök upp artikeln, även om den inte innehåller nåt revolutionerande, men kanske den – liksom alla andra droppar – är med om att förtydliga ”bilden”.)

Själv kommer jag att tänka på det uttryck som användes på lördagens föreläsning - "parviäly". Med det avseddes förstås nånting helt annat, och det här är ingen kritik av begreppet i sig. Men, men. Jag ser framför mig hur det här ”parviäly” likt ett irrigt pirrigt fiskstim svirrar från den ena agendan till den andra, bildar nya grupper i t.ex. Facebook (”Neljäs kalapuikko” och liknande i den stilen). Simmar av och an, redan snärjda i ett jättelikt nät och helt omedvetna om att de redan är infångade. Nätet är bara så stort så stort.
Så mycket tänker jag ändå gå in på Hesaris text, att jag citerar Pulliainens kommentar i sin helhet:

”Lightia ja zeroa
Facebook-ryhmä on kuin kantaa ottava t-paita tai pinssi.
Niillä on kuitenkin selvä ero.
T-paidalla likoon laitetaan oma keho. Vaikkapa parempaa sosiaaliturvaa vaativa paita voisi Helsingin kaduilla ärsyttää osaa kulkijoista.
Facebookissa sen sijaan kannan näkee yleensä vain ryhmään liittyjän kaveri, ja kaverit tuppaavat olemaan toistensa kanssa asioista samaa mieltä.
Parhaimmillaan ryhmä ryhtyy toimiin tosimaailmassa, kuten esimerkiksi Porkkanamafia. Se on kevytaktivismia parhaimillaan.
Jos ainoaksi yhteiskunnallisen toiminnan muodoksi jää Facebook-liputus, käy aktivismille kuin kolajuomalle.
Lightista tulee zeroa.”

måndag 26 januari 2009

Ansiktet mot boken

Gunnar På Bibbans Facebook-profil

Ringklocka

Jag gillar att cykla, så uttrycket ”att vara ute och cykla” är för mig nånting konkret & positivt. Men om man tar uttrycket symboliskt och med det menar att man har missuppfattat, att man är på villovägar, att man baserar sina tankar på lösa boliner, så kan det väl passa in det också, åtminstone i viss mening. Jag tänkte mig nämligen att den här bloggen kunde vara ett färdmedel, på väg mot det bättre. (Tja, nåt att sikta in sig på måste man ju ha, även om själva cykelturen eller kedjan av cykelturer är det centrala. Precis som i livet: varken födelsen eller döden är den där poängen.)
Och då får man väl ändå räkna med att köra åt skogen emellanåt.
Så den här blogocipeden kunde alltså vara en testmojäng för mina funderingar.

Ifråga om den sociala webben har jag inga dubier. Jag är själv positivt inställd till Web 1.0. Internet är avgort en av mänsklighetens bättre påhitt. Men det betyder inte att jag skulle förhålla mig enögt till det hela. Visst finns det problem & fallgropar, det måste man helt enkelt vara medveten om. Det är möjligt att både föda och döda med rågbröd, ändå skulle väl knappast nån våga påstå att rågbröd är nånting ont i sig.

Men det finns ingen orsak till panik. Ibland kan det vara fiffigare att ta ett senare tåg, att först lappa cykelringen om ni så vill. På bibliotek gäller det naturligtvis att känna till vad som händer och sker i samhället, har reda på/hålla reda på olika fenomen, både gamla och nya. Att hålla sig uppdaterad. Därför är det motiverat att bekanta sig med Web 2.0., med den interaktiva webben. Visst kan det finnas en mening med att vara där det händer, bara för att visa att man är där. Liksom att patrullera på de virtuella gatorna. För det andra är det på sin plats att utforska den världen, ta reda på vad de olika medierna kan användas till. Om det bara är möjligt så. Det kräver förstås att det finns tid.

I vilket fall som helst är det i längden inte lönt att bara hänga med i svängarna utan innehåll - utan nånting vettigt att säga - som om man sku svepa omkring på ett virtuellt cocktailparty och häva i sig cybershots. Nå, kanske endel skulle säga att man på det viset skapar kontaktytor. Jo jo, det förstås.

Men som sagt, att vara ute och cykla utan att vara ute och cykla, det är den balansgång som är så intressant.
Vi hörs!