Google+ Followers

tisdag 10 februari 2009

Från kändisdröm till bloggenstöring?

I Dagens Nyheters tredje inlägg i serien Typiskt 00-tal talar Gertrud Hellbrand ut: Bloggen är ett uppror. Det handlar ändå inte om att bestiga barrikaderna med brandfacklan i högsta hugg, utan om ett uppror i skymundan - att bli sin egen herre, ge sig i kast med sina krossade drömmar. Slicka sina sår.

Hellbrand refererar också till en uppsats från fjolåret av Janina Weitner (Lunds universitet). I den visar sig bloggandet som nånting helt annat än uttryck för demokrati(skt deltagande) och kommunikation i Webb (2.0) samhället. Tvärtom syns det som om blogosfären bara är ytterligare en i raden av navelskådande individualistiska trender.

"Genomsnittsbloggaren verkar inte alls särskilt intresserad av kommunikation. Tvärtom tycks hon knappt fundera över vem som läser, eller hur det skrivna tas emot... Kommentarsfunktionen spelar en underordnad roll i den här typen av bloggar. Antalet kommentarer är litet och de som publiceras är i stort sett alltid positiva."

Bloggaren bekräftar sin egen existens genom att skriva sin vardag etc. "Blogito ergo sum" sammanfattar Hellbrand. Som också refererar till essäsamlingen "Nån där?", i vilken Elin Alvemark hävdar "att vi snarare än i ett kommunikationssamhälle lever i ett monologsamhälle. En dia­log kräver två parter som smälter samman i ett ömsesidigt utbyte. Att konsumera och exponera information på nätet är något annat." Skriver Hellbrand.

Nu ska man säkert inte dra alltför stora växlar på basen av en endaste uppsats i sociologi och några enstaka människors åsikter. Men å andra sidan tror jag personligen att det är så. Att det lutar åt det hållet. Ju mer bloggar, desto mera anonymt blir det. Även om inte alla bloggar är öar så är ett betydande antal monologer, eller på gränsen.

Dessutom finns det förmodligen en uppsjö dödkött i blogosfärens imponerade officiella statistik. Tänk nu - runt om i Finland, Norden, Europa, Tellus finns det studerande, folk på kurs i 23 Things, den interaktiva webben m.m. Kursbloggar skapas på löpande band. Vanliga dödliga greps av kortlivad inspiration och öppnar ett bloggkonto.

Men inte störs jag av tanken. Ingen fasa för "over load" lägger sig över mig som en blymatta. Vad fasen, varför skulle inte folk få hålla monologer i bloggform. Är det värre än en hemlig dagbok försett med leksakslås hemma i byrålådan. Skillnaden är bara den att den ena i princip är öppen för alla, den andra inte. Om folk har möjlighet att bearbeta sina tankar, öva sig i att uttrycka sig, må bra den vägen så inte mig emot. Och kanske kanske, leder bloggen till möten mellan likasinnade. Spelar ingen roll om det handlar om virtuella möten enbart på tumanhand eller i tusental.

Det finns en hel del sociala medier som kan användas på så många sätt och vis. Nu kunde man visserligen filosofera över det hela lite grand. Är medierna sociala i sig själva, eller är det bruket som gör dem till sociala. Är 8 miljoner bloggar som i teorin alla har inbyggda deltagarfunktioner/-möjligheter sociala medier även om de hålls "i monologform"? Eller är bloggarna sociala medier först då de används som sociala medier? Talar vi teknik eller praktik? När övergår Webb 2.0 till att de facto vara 2.0?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar