En tag är en prislapp, adresslapp, eller överhuvudtaget en lapp eller ett (klister)märke som ger information, har en funktion. På Åbo stads huvudbibliotek har lånematerialet utrustats med RFID tags för utlåning och återlämning med automater.
Virtuellt är en tag bl.a. ett fritt nyckelord som vem som helst kan använda som indexeringsterm eller beskrivning för ett dokument som laddats upp virtuellt/digitalt. Den här nätaktivismen - det vill säga tagging - som förekommer i Web 2.0-världen kallas ofta för folksonomy, från ordet taxonomy (taxonomi, klassifikation) och folk. Eftersom det är gemene man och kvinna som indexerar dokument utan att desto vidare konsultera vedertagna tesaurier.
Både djur och människor har en tendens att lämna spår efter sig. Hundar lyfter ena benet vid gatlyktor och grindstolpar och människor skriver "kilroy was here" eller kombinerar bokstäver och symboler så att väggar och murar dignar under hip hop tags.
I den virtuella världen handlar det förstås också om andra dimensioner än personliga hälsningar som vittnar om att den & den personen besökte det & det dokumentet. Eftersom världens samlade informationsmängd växer så det knakar (Did you know...) och invånarna formulerar begrepp som "overflow" och "overload" behövs det konkreta rättesnören och röda trådar. Hans och Greta märkte sin vindlande väg i snårskogen med brödsmulor. Folket - det är vi det - taggar sina färder från länk till länk eller via träff efter träff i Google-sökningar.
Sökmaskiner eller -robotar som just Google indexerar (taggar) visserligen också de dokument, men de gör ingen urskillning, de skopar åt sig hela textsjok och vartendaste ord blir en tag. Folksonomin betyder en återgång - eller för att tala med Voss, en renässans - för manuell indexering.
På sex sidor går Jakob Voss igenom det här med folksonomi, kollektiv indexering etc. (kärt barn har många namn). Naturligtvis namndroppar han storheter som Delicious och Flickr, den senare ett arkiv och instrument för uppladdning/spridning/utbyte av foton och indexering av dem. Som synes är det möjligt att tagga lite varsomhelst & vadsomhelst. Innehåll i dokument och bloggar. Foton. Musik. Personer. Allt efter behov. Samtidig kritiserar han forskningen kring taggning. Eftersom den ofta(st) hängett sig åt automatisk indexering, som utförs med hjälp av sökmaskiner och webbkravlare, ser den på folksonomin med samma sort glasögon. Voss - och jag håller med honom - efterlyser infallsvinklar med anslag av sociologi, psykologi, beteende- och uppfattningsvetenskaper överhuvudtaget. Hur folksonomin fungerar i praktiken kunde berätta en hel del, minst sagt.
Individer indexererar individuellt även om det på ett plan kallas kollektiv eller social taggning. Det som är betydelsefullt för en människa spelar mindre roll för en annan. Likaväl är projektet med att organisera världens samlade information och kunskap värld all beundran. Ja, det är ju vi som gör det vetja. I princip eller i ideala situationer går det förnuftigt till. Innehållet analyseras, och översätts därefter. Men vardagen kan se annorlunda och mer mångfasetterad ut. Synonymer, homonymer, ords vitt skilda betydelser på olika språk kan vara källa till missförstånd och problem. Ett foto kan ses som en bild av en solnedgång, medan andra ögon uppfattar beskrivningen av mänskliga aktiviteter i förgrunden.
I allmänhet innebär folksonomin rätt fria nyckelord, taggning enligt person(lighet). Undantag finns dock. Wikipedia använder sig av ett kategorisystem som innebär att taggningssamarbetet genomförs med en sorts tesaurus som redskap.
Voss presenterar till på köpet en typologi, genom att ställa diverse frågor: vem har rätt att tagga, taggar själva skaparna av dokument eller är det andra som taggar, finns det möjligheter till respons på taggningen, kan dokument taggas bara en gång, är taggningsvokabulären kontrollerad, relateras eller kopplas taggarna till varandra (systembildning), hur förhåller sig taggade dokument till varandra, används automatisk taggning???
Vidare särskiljer Voss olika roller inom taggningssfären. En person skapar eller uppdaterar/editerar ett dokument, en annan tillför ett dokument till ett taggningssystem, en tredje taggar ett dokument och en fjärde söker efter dokument med hjälp av taggar. Naturligvis kan en och samma individ anamma samtliga rollskepnader.
Sammanfattningsvis och samtidigt en självklarhet - taggning är nåt för deltagande människor. Och lika uppenbart är, att dagens webbsidor med möjligheter till taggning för och av folket ställer de gammalmodiga traditionella organisationssystemen i en något ofördelaktig dager. Å andra sidan - oberoende av ståndpunkt - finns det inte endast ett sätt att indexera på. Som Voss påpekar är folksonomin varken en arvtagare till den vedertagna indexeringen enligt kontrollerad vokabulär, behärskad av yrkesfolk, eller en kortlivad trend. Taggningen har kommit för att stanna, för att den behövs och är till nytta & nöje. Både för producenter & konsumenter. Dessutom är den en katalysator för utveckling.
P.S. I Umeå med omnejd tillåter bibliotekssystemet Minabibliotek.se både bibliotekariernas indexering samt bibliotekskundernas taggning. Fredlig och fruktbar samexistens.
Tack åter igen för en informativ och läsbar blogg, du har haft flere av dem och det är ett nöje att läsa dem. Jag tror också definitivt på en fruktabar och fredlig samexistens för de olika systemen med indexering kontra taggning. Samtidigt tror jag också på en utveckling, som vi bara sett början av, där användarna tillåts och tas med på ett helt annorlunda sätt än tidigare.
SvaraRadera