Tuta & körfiler

Det var en gång ett samhälle, låt oss kalla det Nätbyen för enkelhetens skull. Ortens invånare var som folk var mest. Bland dem fanns de två aktiva, driftiga, energiska och framfusiga individer som i folkmun omtalades som Nilsson & Vik. De här gossarna – eller unga männen, egentligen – hade gått in för det här med informationsdelning. De rörde sig överallt i Nätbyen, gata upp, gata ner, kors och tvärs, diagonalt, radikalt. Gränslöst. Hejdlöst. Varän de såg en olöst dörr, en bil med nycklarna i startlåset, några trädgårdmöblemang som inte var fastkedjade i väggen, en bunt med morgontidningar som väntade på att kioskägaren skulle dyka upp och sätta ut dem till försäljning, ett fönster som glömts på glänt, ja varän någon sak eller något ting såg ut att kunna tas om hand utan extra ingrepp eller besvär noterade de nakna fakta i sina anteckningsblock. Väl hemma skrev de ut noteringarna i trycktext, printade ut informationen, spred den i Nätbyen. Klistrade upp på el-skåp, nitade fast på stolpar och plank, såg till att också allsköns anslagstavlor var beklädda med deras informativa upplysningar. Hur det nu kom sig drog en stöldvåg genom det yrvakna samhället. Döm om paret Nilssons & Viks förvåning då lagens styva arm knackade på dörren. Inte hade de ju nånting med saken att göra. Att förmedla skärpta iaktaggelser av hur det förhöll sig i samhället var väl vars och ens mänskliga rättighet, liksom.