Google+ Followers

söndag 7 juli 2013

Att springa mot klockan

Vart har tiden sprungit sin kos? Vart har vi tagit vägen? Vilka vägar har vi tagit?

För dryga fyrtio år sedan tävlade jag första gången i friidrott inom en förening. Att det blev IF Kraft i Närpes berodde på det faktum att vi tillbringade somrarna utanför Kaskö, på närpesisk mark. IF Länken från Lappfjärd hade varit ett annat alternativ. Men som sagt bodde jag "bara" vintertid i Kristinestad och friidrottens tävlingssäsong hörde sommaren till.

1973 var året jag fyllde 16 och följaktligen tävlade i klassen pojkar B. Visst hade jag bott på idrottsplan och skidat skog och rike kring, sysslat med idrottsgrenar i parti och minut åratal innan min debut som långdistansare. Men hösten 1972 beställde jag en träningsguide från finska friidrottsförbundets kansli i Helsingfors. Läste och gjorde mig ett eget träningsprogram. IF Kraft var närmast ett växthus för sprintrar, enstaka hoppare och kastare och föreningens duktiga sprintertränare sa att han inte hade något att ge mig ifråga om långdistans, att jag säkert visste lika mycket. Men jag kunde hänga på deras snabbhets- och hoppträningar om jag ville.
 
Det blev ett veckoprogram med tre friidrottsträningar per vecka. Dessutom gjorde jag ju så mycket annat. Spelade volley- och korgboll en till två kvällar i veckan i gymnasiets gymnastiksal. Skidade, spelade ishockey och fotboll. Sommartid blev det andra friidrottsgrenar som höjd-, stav- och längdhopp. Friidrott var helt enkelt det bästa jag visste i idrottsväg. Och idrott var ett av livets grundämnen.
 
Som sagt kom jag att bli mig själv nog, min egen tränare, eftersom det inte fanns mycket annat att gå efter. Jag hade inga problem med att följa det rätt mänskliga träningsprogrammet. Största stötestenen första hösten fick höger knä ta emot. Det vill säga Osgood schlatter, som jag dras med ännu i skrivande stund. Jag vilade ett par veckor och skaffade mig ordentligare länkskor.

Mitt första distriktsmästerskap kom efter knappt ett års regelbunden träning. I mitten av juni vann vi (G.Högnäs, P-E Krook, S. Träskvik, B. Snickars) 4 x 800 m i pojkar B med halva minuten över IK Falken på Nykarleby sportplan. Åtta dagar senare sprang jag mitt första 2000 meters lopp i en klubbkamp mellan IF Kraft, IF Länken och Malax IF i Lappfjärd. Jag öppnade hårt, oerfaren som jag var, och löpte iväg första kilometern på 3 minuter. Sedan närmade jag mig väggen sakta men säkert. Den andra kilometern gick på cirka 3½ minut. Jag höll just och just undan för hemmaföreningens P-O Lindell. Med tiden 6.28,8 placerade jag mig på 9:e plats i SFI-statistiken det året.*

Det loppet inträffade måndag samma vecka som DM i Närpes. Fungerade som en grundlig uttömmningsträning. Lördag 29.6.1973 gjorde jag om bravaden, men nu med en lugn första halva och snabbare slutkilometer. Vi var rätt många som ställde oss bakom startkalken på den röda kolstybbsbanan. Jag kände mig huvudet kortare än de övriga och rätt nervös. Jag hade som tur är ändå ro att hålla mig till klungan under lunken fram till hälften av sträckan. Sedan pressades farten upp - om jag minns rätt var det favoriten  Tom Saarela från IF Nykarlebynejden som satte sprätt på gänget. Jag höll mig väl framme och på slutrakan såg jag från parkettplats hur jag överraskande spurtade ifrån de långbentare och högst antagligen i och för sig snabbare medlöparna. Avslutande 1000 metern gick under 3 minuters gränsen och klockan stannade på 6.29,8. Resultatet har jag kontrollerat här (s. 105). De bägge och ända 2000 meters loppen i mitt liv - enligt vad jag kommer ihåg - var inte optimala med tanke på mina resurser: uthållig men långsam som bara den. Att vinna ett spurtlopp var nog det sista jag hade tänkt och väntat mig. Men där ser man, bollen är rund och löpbanan oval. Allt kan hända.

Och vad har medaljörerna hållit på med sedan dess? Tom Saarela är jumppalärare och sysslar bland annat med musik på fritiden. Per-Ole Lindell är som bäst ansvarig tränare vid skidskytteförbundet. Själv sitter jag här med min blogociped. Och hej, nu ska jag knäppa på Yle2:an och hålla tummarna för IK Falken på herrarnas 4 x 1500 m i Stafett-FM. Så att: inte har jag väl tagit vägen någonstans så där överdrivet mycket. Fortfarande är det friidrott som smäller högt. I synnerhet startskottet på medel- och långdistans.


*) 1973 var också året då Paavo Nurmi dog. Som 18-åring - det vill säga 1915 - sprang Nurmi 2000 m på 6.06,8. Den bästa SFI-aren på 2000 m i pojkar B (15-16-åringar) 1973 var Kaj Backas från  IF Åland med tiden 6.11,8.
Som 30-åring sprang Nurmi världsrekord på sträckan i Kuopio 18.6.1927, under fem och en halv minut: 5.24,6. Dagens finska rekord 5.00,32 sattes för knappa 4 år sedan av Jukka Keskitalo. Världsrekordet 4.44,79 innehas av Hicham El Guerrouj och kom till just innan millennieskiftet. Under dryga 70-år hade världrekordet förbättrats med 40 sekunder, det vill säga hela 2 sekunder per 100 meter. Då El Guerrouj nådde mål skulle Nurmi ännu ha haft kring 250 meter kvar att löpa. Visserligen löpte El Guerrouj på motorväg och Nurmi på byväg, om vi jämför underlaget.

Ännu på tal om Nurmi, så finns det en färsk sajt tillägnad honom. Paavo Nurmi - The Official Site of the Flying Finn.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar