Ansiktet mot muren 35

I år, just nu i höst, är det som sagt 35 år sedan Ansiktet mot muren. Skönt. Är det. Inte för att världen har blivit så värst mycket bättre sedan dess. Annorlunda. Men trevligare, tryggare, rättvisare? Knappast. - Eller vad vet jag. I vilket fall som helst är det väl jag själv som har förändrats. Också. Jag går inte med på vad som helst längre. Dansar inte efter ångestens noter hur som helst. Tar det hela med ro. Piano. Med en klackspark. Kanske jag borde fira med en dikt. Litet som gester med orkester på Titanics terass.

*

Klåpord, gammanstrålning

Grön av avund inför den
värld orden leker
i

Som jag sitter här, inrutad
framför vaxduk,
skärrade bordsben

Materien med sina
beräknade
tomrum,

så långt ögat
kan