Eller är det så att det närmast är recensenterna som vaknar upp ur sina diverse ouppmärksamheter och dvalor just då de serveras litet lesbisk kärlek i slottsmiljö.
Vi lever på 2000-talet och inte på 1600-talet, som filmens persongalleri. Två kvinnor som har det ihop och vänslas och vältrar runt med varandra börjar vara närmast vardagsmat. Så varför blåsa upp just dessa scener mer än nödvändigt. Dessutom är det inte fråga om någon statshemlighet som härmed punkteras, majestätsbrott som påtalas för första gången.
Belle är grevinnan och hovdamen Ebba Sparre. Nu är inte min mening att sopa Kristinas och Belles affär under mattan. Den är nog en av de röda trådarna i filmen. Men som sagt, bara en.
Kristinas intresse för en person av kött och blod som dessutom är av samma kön (ja, här går jag inte in på diskussioner och funderingar kring vad Drottning Kristina egentligen var, in på bara kroppen och innerst inne) vävs in i helheten och stöder filmens berättelse, men är inte en huvudsak - å andra sidan inte heller en bisak.
Vissa recensenter har kritiserat filmen Flickkungen för att vara alltför tablåartad, en samling skisser. Det stämmer, men inte över hela fronten. Andra igen har kritiserat filmen för dess språkbruk, till exempel beskrivit det som "halvknackig engelska med brytning".
Filmens huvudspråk är alltså engelska, men dessutom förekommer åtminstone tyska, latin, franska och italienska som förankring av tidsbilden. Faktum är, att filmens språk inte alls skorrar i mina öron. Också i internationella filmer (läs: filmer som görs utanför Norden) talas varianter av engelska som inte har stöpts i Oxbridge, New York eller Austin. Och då filmer görs om det ena eller det andra, så är språket ofta diktat eller dikterat i Hollywood och har inget med huvudpersonernas eller ländernas verkliga modersmål och nationalspråk att göra.
Men jag har på känn att i synnerhet i Sverige tycker recensenter att filmer om deras alldeles egna Drottning Kristina skall utspela sig på svenska.
I verkligheten under hennes livstid idkades mångspråkighet. Kristina Alexandras "hemspråk" var tyska. I 1600-talets Sverige var idealet homogenitet ifråga om religion och politik, medan det var helt naturligt med språklig heterogenitet. (Den som vill kan läsa mera i Bo Anderssons artikel "Tyskt språk och tysk kultur i 1600-talets Sverige".)
I vilket fall som helst är Mika Kaurismäkis The Girl King betydligt flerspråkigare än Rouben Mamoulians Queen Christina från 1933, och också i det avseendet mera naturtrogen och verklighetsbaserad. Dessutom skorrar Greta Garbos rikssvenskt sjungande engelska lustigare än vilken som helst replik på engelska i den nya Drottning Kristina-filmen.
Förutom att filmens huvudspråk inte är svenska, så är inte heller filmens Stockholm och Sverige den staden och det landet på riktigt. The Girl King är inspelad i Åbo; eftersom produktionen hade svårt att få tillgång - tillstånd - till lika lämpliga lokaliteter i Stockholm. Man kan väl resoneras som så, att Finland och Sverige var ett enda rike på den tiden och att Åbo slott (dess historia begynte i slutet på 1200-talet) jämte Åbo domkyrka (också en dryg 700-årig historia på nacken) vad sina åldrar beträffar uppfyller kraven på filmrealism.
Det finns rikligt med pråliga kostymer i The Girl King. Trots det - och trots att det finns en och annan så kallad masscen i filmen - är det fråga om kammardrama. Men för att upprepa, inte om ett renodlat sängkammardrama med HBTQ-teman. Filosofi, makt och politik, med både statliga och religiösa förtecken, är såväl på agendan som passerar revy. Den springande punkten är människans frihet på ett individuellt plan, frihet att få vara sig själv, att få tänka fritt för att få vara till som den man egentligen är.
Samtidigt känns filmens intriger och teman väldigt aktuella, och som sagt inte bara för att vi lever i färgstarkare regnbågstider. Jag tänker på världsläget i, runt om och nära Europa, dragkamper mellan religioner och/eller fundamentalistiska tolkningar och avarter av dem. Och vidare associerar jag till krig som ekonomi, vilket tangeras i The Girl King.
I åtskilliga avseenden tycks Drottning Kristina ha varit en mångfacetterad och flerbottnad person. Och då hon i filmen har fred som ledstjärna kan hon å andra sidan anbefalla plundring av Prag, dels av begär efter kulturskatter och dels för att uppnå en bättre förhandlingsposition. Så mänskligt det känns, så aktuellt och evigt.
Malin Buska levandegör Drottning Kristina med pondus och trovärdighet (om man glömmer att originalet inte lär ha varit utrustat med kroppsliga behag i samma utsträckning och omfattning). Rollen som hennes förmyndare Axel Oxenstierna axlas helt problemfritt av Michael Nyqvist. Vad den övriga uppsättningen beträffar kan man om man så vill konstatera som SVT:s sidor - "annars är det bara finnar och andra utsocknes i rollistan" (Sveriges Television är f.ö. en av medproducenterna).
Personligen uppskattade jag också Patrick Bauchaus insatser som den franske filosofen René Descartes. Men kanske det är träffande för filmens ojämnhet att just som jag artikulerar iakttagelsen för mig själv under förevisningen, så gör Bauchau en av The Girl Kings absolut sämsta scener, det vill säga Descartes sista andetag.
Här passar det som hand i handske att lyfta fram brister, så som jag upplevde dem. Klippningen, editeringen, rytmiseringen, den var emellanåt halvknackig och kameraföringen och -vinklingen inte alltid fördelaktig eller optimal.
Och om kostymeringen var hemåt hade filmteamet inte lyckats lika bra med bakgrunder och inredningsdetaljer. Det stack till exempel i ögonen att mängder av ljus såg nya och oanvända ut. Inomhusmiljöer verkade alltför rena (men just inget tjänstefolk att tala om, i full fart med att bona och feja). Och så vidare.
Överlag kunde filmen ha vunnit på mörkare, dystrare, smutsigare scener. Sedan igen, säkert är jag lika obevandrad i 1600-talet som andra recensenter. Inte vet jag hur det var och såg ut då det begav sig. Men jag tänker se filmen på nytt, utan förväntningar och rädslor i diverse riktningar. Jag blev klart positivt överraskad av det filosofiska, psykologiska, idédramatiska greppet.
Till de scener som kändes verkningsfulla räknar jag René Descartes demonstration av själens säte, medelst sågning av människoskalle. Ja, och för säkerhets skull ytterligare ett essentiellt avslöjande: Mika Kaurismäki har gått i land med en själfull film, trots allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar