Tre ören

Stillbild från Yles video. Dagens Nyheters Malin Fransson talar helt ärligt om "Svenskt fiasko i bronsmatchen".  

Jag brukar inte referera ishockeymatcher och tänker inte göra det. Men inte heller sticka under avbytarbänken med det faktum att jag njutit av tv-matcher i JVM 2016 i Helsingfors, världsmästerskapet i ishockey för under 20-åringar.

En av de mest intressanta drabbningarna var bronsmatchen, ur den synpunkt jag tänker utveckla i det följande en av de mest spännande, om jag bortser från finalen mellan Finland och Ryssland (som hemmalaget vann i förlängningens andra minut - men nog om det). Eller, en av de matcher som enligt alla "ishockeykonstens regler" borde ha hört till toppmatchernas elit.

Sverige och USA var på förhand sett uttalade favoriter. Gruppspelet rubbade inte på konstellationen, snarast tvärtom. Sverige besegrade USA med 1-0 och bägge lagen såg ut att kunna göra upp om guld. I grupp B vann Ryssland visserligen alla sina matcher. Men inte övertygande, bara mot Finland (+2) och VM:s sämsta lag Vitryssland (+3) blev det seger med mer än ett måls skillnad. Ännu i kvartsfinalen mot Danmark höll den ryska björnen på att snubbla på puck i stället för att drämma till.

Den första omgången var bara den första, och/eller gruppindelningen invaggade både media och spelare i tron att Sverige och USA var "outstanding", de starkaste lagen med de mest övertygande spelen. Redan före finalen såg vi svaret på den misstolkningen, det var från den andra, den jämnare gruppen B som guld- och silvermedaljörer skrinnade fram.

Jag har oftast sett mitt favoritlandslag i fotboll, Holland, blixtra till och övertyga både i gruppspel och i den första eller de första utslagsmatcherna. Men sedan har det blivit stopp. Och det är ju just det som mästerskapsturneringar handlar om, att kunna "keep up the good work" och inte bara det: att växa och utvecklas, att lära sig variera. Att spela sitt bästa i den match som aktuell. De finländska lejonen lyckades med det, i synnerhet under semifinalen mot kära gamla lekkamraten och trätobrodern Sverige. Fullt lika självsäkert och organiserat lirade Finland inte i finalen, men det räckte till ändå, trots att motståndet var snäppet svårare.

Bronsmatchen är den sista uppgörelsen mellan - och för - två av de bästa lagen. Enligt min filosofi borde lagen som får chans att kämpa om den tredje medaljen visa sig från sina bästa sidor, åtminstone spela i stort sett lika bra som i respektive semifinaler. Bevisa att de är värda att ha tagit sig nästan ända fram. Inte för inte brukar det sägas att man vinner ett brons, men förlorar sig till ett silver.

Efter Sveriges förlust mot Finland i semifinalen var bitterheten stor i rikssvensk media och inom det svenska laget. Domarna var urusla, de finska spelarna föll bara man (svenskarna) rörde i dem, hette det. Då glömmer man nog bort själva matchen. Också - och i synnerhet - Sverige kunde ha råkat ut för betydligt fler utvisningar, om domarna varit konsekventa. Finland kämpade mer beslutsamt och tätt än tidigare i turneringen, och försökte verkligen ta sig fram mot mål utan att falla.

Genom sitt håglösa spel i bronsmatchen mot USA avslöjade de svenska spelarna vem som sist och slutligen föll. Som sagt är bronsmatcher ofta mer spännande än finaler, dels för att bara vinnaren får medalj, dels för att det ur psykologisk synvinkel, en viss sorts idrottslig dimension, understryker vilket lag som har mentala resurser, vill vinna matcher, samtliga matcher, den sista matchen. "It's the final countdown and we're leaving with a victory."

För att vara ärlig, så inte spelade heller USA sitt absolut bästa spel då de besegrade Sverige med 8-3 i "kampen" om bronset. Å andra sidan behövde de inte, de svenska grabbarna lade sig frivilligt som i en påhittad burlesk om uppgjorda matcher och vadslagning.

Hade Sverige vunnit semifinalen och spelat om och för guld, hade min tolkning skrivits i annan tongång. Nu kan jag bara konstatera, att bronsmatchen var det avslutande kapitlet i Sveriges gulddrömmar och framhöll att årets svenska U20-lag varken var färdig för en finalmatch eller värdig att gå "all the way". Till det krävs det mera ruter.

Före semifinalen menade de finländska spelarna att Sverige haft alltför lätt väg. Medan Finland ideligen varit tvunget att resa sig ur underlägen där tuffa motståndare legat över med ett eller två mål till godo. Gissningen - eller kanske också förhoppningen - var att de svenska spelarna överlag inte skulle palla för trycket, kunna hantera besvärliga sitser. Med facit på hand verkar tolkningen och analysen ha träffat mitt i kryss.

Ett lag är en helhet, bestående av spelare, tränare, lagledare, läkare, massörer och annan personal. I Sveriges fall kunde man alltså ha väntat sig, eller önskat, att de övriga hade lyckats vända de svenska juniorernas humör, nollställa atmosfären och dessutom ösa på ny positiv energi, lite "fananamma", inför den viktiga matchen om tredje plats.

Dessutom hade jag väntat mig, att spelarna skulle ha gett sitt allt för de övriga lagmedlemmarna, visat ödmjukhet och tacksamhet. (Och inte heller lämnat målvakten Felix Sandström i sticket.) Också truppen som står vid sidan av rinken får medalj, delar både vinst och förlust. Den gamla landslagsspelaren och legenden Veli-Pekka Ketola som var lagledare för årets världsmästare, fick sin första VM-medalj någonsin. Överhuvudtaget är det högst troligt att för de flesta spelare är en medalj i ett JVM den enda världsmästerskapsmedalj de någonsin kan eller kommer att vinna. Det är bara en handfull som går vidare och platsar i framtida "herrlag".

Juniorvärldsmästerskap är till råga på allt något av en "boskapsmässa". Det vimlar av uppköpare, talangscouter. Jag antar att de håller utkik efter kompletta spelare. Individer som har talang i bägge riktningar, typer som anfaller och försvarar med bravur och glöd. Håller ut till "the bitter end or the sweet goal".

Det är inte förbjudet att tänka, sägs det. Och då gäller det inte endast speluppfattning och situationsintelligens, utan också hur man reagerar på vinst och förlust. I ligor som till exempel NHL gäller det att vinna sina matcher, inte deppa efter förluster, hänga läpp efter besvikelser och kraschade (överdrivna och missriktade) förväntningar. Det gäller att "hata" om inte förluster så dåligt spel, insatser med släckt belysning.

Kort och gott, Sveriges formationer i gårdagens (5.1.2016) bronsmatch såg varken ut som ett lag eller som spelare med desto vidare ishockeyambitioner, siktet högre inställt. Som uppköpare skulle jag inte satsa många riksdaler på just någon i den svenska hopen. Klart att det här en orättvis bedömning. Nylanderska gossarna och målvakten Linus Söderström som "gick ner sig i isen" efter förlusten mot Finland kommer vi trots allt att få se och höra mer av. I och för sig var det kanske inte helt rätt att välja Söderström till VM:s bästa målvakt, nog bör sista utposten vara kapabel att stå upprätt i motiga situationer, satsa allt på att inte släppa en jävel över mållinjen. Nu betedde sig nästan hela svenska truppen som en flock duvungar.

I bronsmatchen verkade Sveriges representanter i juniorvärldsmästerskapet i ishockey för under 20-åringar inte som blivande Tre Kronor. Närmast som Tre Ören, de sålde sig till amerikanerna för ett skamligt underpris.

Men som sagt, jag är eventuellt för sträng. Kanske bronsmatchen för merparten bara är en annan femma.