Le i Uleåborg

Uleåborg är Nordkalottens näststörta tätort, bara Murmansk, den största staden i världen norr om norra polcirkeln, har fler invånare. Det är också den nordligaste orten jag har besökt. Före mitten av juli detta SuomiFinland100-år hade jag aldrig varit norr om Karleby i Finland. Inte heller Föllinge i Sveriges Jämtland eller Reykjavik på Island ligger längre norrut än Uleåborg. Så ja, norrare än det har jag aldrig varit. Och ändå är Uleåborg bara en pärla i Finlands midjehöjd, för många en rätt sydlig ort.

Men Uleåborg är en pärla i vilket fall som helst, en vacker sommarstad vid havet, kantad av öar och dekorerad med vatten - havsstränder, vikar, åar, kanaler, bäckar. Och därför, så klart, en verklig brostad.


Järnvägsstationen i Uleåborg, antingen man reser norrut till Rovaniemi eller söderut till Helsingfors.

Första landmärket på första promenaden.

Uleåborgs domkyrka har också en bakdörr för anspråkslösa, mindre bemedlade och syndare.

Det finns många fina trähuslängor i Uleåborg...

...med intressanta takkonstruktioner.

Ståtliga stenhus saknas inte heller i gatubilden...

...eller moderna hus och glasfasader.

I köpcentret kan man låta reparera sina mojänger...

...eller se rakt ner på fruktdisken från hög höjd,
som en fågel.

Vägen ut till öarna via Salutorget är aptitlig.

Uleåborgs stadsteater ligger på en ö...

...liksom grannen huvudbiblioteket.

På kulturön kan man också ta sig en läskande glasstrut och kika på byggnader i kubik...

...eller låta ögonen vila på ön Elba till vänster och Pikisaari till höger.

En annan dag kan man se kulturön från ett nytt håll.

Vägen ut till de andra öarna går fint via Pikisaari...

...med sina mer eller mindre pittoreska hus.

Vattendragen i Uleåborg är som sagt många, lummigare...

...eller bredare, mer urbana.
Utbudet är rikligt.

Det finns att vila ögonen på, eller lugna ner benen,
till exempel invid Merikoskis kraftverk...

...där skillnader i vattennivå syns...

...eller kräppat vatten.

Hupisaaret ligger bredvid Merikoski...

...låsta planer eller inte...

...men där finns en otroligt vacker och mångfacetterad stadspark...

...som ytterligare utvidgar Uleåborg-temat med broar och rinnande vatten...

...spana in bara, varva ner...

...och några vävar somrig kuslighet kan väl inte skada...

...eller nästan igenvuxna fåror.

Uleåborg visar också upp en massa detaljer,
som ger vardagen energi...

...brofästen målade enligt ett färgtema...

...och mittemot i ett annat...

...kommentarer...

...säkerhetsventiler...

...vackra föremål...

...gamla vyer...

...lockande stegar...

...skyltfönster från 1970-talet med evig julgran som ledmotiv...

...bilar som gjorda för att rulla...

...lunchställets magnetiska taklampor...

...eller ett helt hus...

...eller en portgång...

...skyltar...

...modell äldre...

...och nyare (som tur är får Zachris vara Zachris)...

...man kan till och med lära sig ett och annat nytt...

...eller studera en muralmålning...

...eller stanna upp i ett gathörn och tänka på balansen i livet...

...eller vänta på nästa buss framför stadshuset...

En skylt skvallrar om att Uleåborg nog haft en borg...

...vars rester fått bro...

...ruiner fått överbyggnad...

...med möjlighet att titta inunder...

Men Uleåborg pekar också utöver sig själv...

...till och med mot grannen i väster...

...eller grannen i öster.

Utskänkningsställen har vitsiga namn...

...eller retas med egna ishockeylaget Kärpät.

Allt som allt, Uleåborg är en tians sommarstad.

Och pricken på i:et är en tur till Nallikari...

...en varm och duggig, småregnig dag.
Perfekt sommarväder
för melankoliska fotografier.