Den okända svenska tiden

Historieskrivning är maratonlopp efter maratonlopp, och det är inte säkert att målet nås. I själva maratonhistorien är flera myter involverade och vad som är rätt och riktigt är inte gott att veta. Den tiden är så pass höljd i dunkel. Det som vi vet är, att i dagens läge är den godkända & officiella sträckan 42195 meter, det vill säga 42 kilometer och några tunga steg till på köpet.

För den som vill veta mera finns t.ex. Wikipedias artikel Slaget vid Marathon som bl.a. refererar till Herodotos historieskrivning. Det sägs att budbäraren Feidippides sprang sträckan Martahon-Aten för att förkunna segern, med det är knappast sant. Och eventuellt hette han inte Feidippides heller utan Aristion, Eucles eller Filippides... (Från legend till verklighet.)

Men som sagt, vet vi den nutida sträckan. Dessutom känner vi också till namnet på en levande maratonlegend: Janne Holmén. Holmén är historieforskare vid sidan av länkstigen och har nu på uppdrag av den finlandssvenska eller finanssvenska tankekedjan Magma tagit sig an brännhett stoff: Finlands okända historia. Den svenska tiden 1150-1809. (Bengt Lindroth sammandrag finns på Magmas sidor, daterat 25.3.09. Rapporten i sin helhet kan beställas från magma@magma.fi.)

Nu tänker jag inte plöja igenom allt det som sägs i sammandraget. Nog så mycket ändå, att det handlar om hur den svenska tiden behandlas i gymnasieböcker. Själv har jag inte gått kursbundet eller kursfritt gymnasium, men tydligen är det nuförtiden möjligt att välja bort större delar (tidsmässigt sett) av historien genom att bara plugga det som obligatoriskt är. Här finns alltså inkörsport till mindre förståelse. Och mindre förståelse och ytligare kunskap leder lätt till uppkomst av myter och direkt felaktiga/vridna synsätt på händelsernas gång. Är det så, att de ansvariga för utbildningen i Finland är med om att bereda jordmån för kommande falska historieskrivningar. (Suck, kommer också att tänka på vurmen för PISA-undersökningarna som å sin sida kan rikta blickpunkten på ett fåtal ämnen och indirekt vara med om att urholka en bredare och hälsosammare allmänbildning.)

Tydligen är det i en gymnasiekurs numrerad med en femma som den ovan nämnda svenska tiden - 1150-1809 - i Finlands historia ingår. Problemet är nu det, att den här kursen är frivillig. Om jag har förstått rätt är varken lärare eller elever speciellt intresserade av kurs 5 eftersom det måhända inte lönar sig med tanke på studentexamen. (Ja just det, vi lär oss inte för livet utan för PISA och studentexamen.) Cirka 75 % väljer att inte bekanta sig med Finlands historia före 1809. Eventuellt tröstar det lite grand i så fall att

"mycket möjligt att de finländska skolelever som idag väljer att läsa gymnasiets kurs 5 (den frivilliga kursen om svensktiden) får en bättre förståelse för Sveriges historia åren 1150-1809 än några andra elever någonsin fått, vare sig i Sverige eller i Finland"

- skriver Janne Holmén. Eftersom lärostoffet i kurs 5 tydligen håller måttet.

Historieskrivning eller historieförfalskning växer på samma träd eller springer ur samma jordmån. Nyss skrev Helsingin Sanomat om hur ryska skolböcker omvärderar Sovjettiden i positiva ordalag. Redan år 2007 skrev Dagens Nyheter att Stalins terror försvaras i Putins nya skolböcker (8.8.). Suomettuminen näkyi kouluissa skriver för sin del Arno Kotro på Helsingin Sanomats insändarsida (Finlandiseringen syntes i skolorna, 26.3.09). Han debatterar kring den vinkling som förekom kring Sovjet och staterna i öst i finländska skolböcker för inte så länge sedan, bara ett par tre årtionden.

Historieskrivning är som bäst ett instrument för självförståelse. Men liksom alla andra läroämnen kan det bli ett instrument för vissa syften. Vinstsyften, ekonomiska, nationella, politiska, enögda. Historien kan skrivas, omskrivas, förfalskas i akt & mening att lyfta den egna svansen, vässa de egna hornen (som man kanske också har i sidan till andra). Det här är ett så mänskligt fenomen. Att det inte är klokt.

Vi sysslar alla med det, i större eller mindre utsträckning. På det personliga planet, som stam, folkgrupp, land eller världsdel. Vi vill ju ha någonting positivt i livet, rötter att vara stolta över, en ljus framtid att gå till mötes. Saker vi skäms över trottar vi gärna in i minnets papperskvarn.

Klart att det inte är samma sak att utelämna, förbigå och glömma som att förfalska. Men slutresultaten kan ha rätt många gemensamma beröringspunkter. Så tänk på det, ni där vid undervisningsministeriet.