Google+ Followers

söndag 26 april 2015

Mare nostrum, mare necrum

Det finns olika slag av katastrofer. Häromdagen fick vulkanen Calbuco i södra Chile ett utbrott. Och därefter blev det jordbävning i Nepal, berg och mark svallade som hav.

I Medelhavet har under flera år pågått en omänskligt mänskligare katastrof, eller rad på rad av katastrofer. Mänsklig därför att den inte bara är orsakad av naturkrafter, vatten och vind, utan också beror på människors oförmåga att ta hand om varandra och bygga upp en fungerande värld.

Sand, Saharas sand, är förstås en tacksam symbol på många sätt och vis. Timglas - öken - rinna ut i sanden -. Men sand blir också glas, en form av genomskinlighet, sanningens premiss. Och William Blake såg världen i ett sandkorn.

I juni förra året virvlade vädrets makter upp sand från Sahara med sådan frenesi, att invasionen av stoft från Afrika blev ett faktum i London och ända borta i U.S.A.

Satelliten Suomi har tagit fina bilder. Här ett foto av sanden från Sahara "over there".
Lagom till Horisonts 60-års jubileum skrev jag en diktsvit som publicerades i nummer 2 / 2014, kring midsommar, med titeln Kvalmusik i sex akter. Ögat som blinkar till, The Eye, det är förstås Millennium-hjulet, ett av Londons nyare turistmål, med storslagen utsikt.

Akt 3 låter så här:

Vågen kantrar mitt i, skepp
efter skepp
rullar in.
Levande och döda,

levande döda
skvalar över stranden.
I en annan utkant

av vår världsdel blandas
vindburet,
finkornigt nyhetsstoff
från Sahara med avgaser
från närmiljö.

"There’s more to London than
meets the Eye."

Det nya tusenårsriket
en turistfälla, ett hjul
som spinner
trådlöst.

- Och jag som surfar torrskodd,
vart jag mig i världen
vänder -

”Internet is a Big Box with inside
thoughts only.”

Jag är uppkopplad, inlemmad
i digitalt dropp.
Det är en fråga.
Om slutna ögon

eller öppna, nollor
och ettor.
Strömmens väg,

du eller jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar